Jag har låtit relationer ta stor plats i mitt liv. Faktum är att de ibland varit hela mitt liv. Att en relation ska ta slut har varit den allra största skräcken som framkallat känslor som tomhet, brist och desperation. 

Allt blev så tydligt för mig när jag hittade ett enkelt rutmönster i boken jag läste i går kväll. För att skapa en känsla av helhet i livet behövs ett gäng olika delar. Mitt liv har dock sett ut så här:

Inte kanske så konstigt att jag känt en enorm ensamhet och tomhet.

Det är så mycket enklare att känna balans när livet är uppdelat i flera små sektioner som alla är betydelsefulla.

Häng inte upp dig alltför mycket på vad de olika delarna kallas, du kan byta ut dem till exakt de delar du vill ha med i livet. (Med hjälpinsats menas någon typ av välgörenhetsgärning eller att på något vis bidra till att världen blir lite bättre).

Om livet är uppdelat i så många olika små delar som du själv verkligen går in i 100-procentigt och värdesätter, då kommer det att se ut så här när en del försvinner:

Visst, det är en ruta som är tom, men det finns fortfarande åtta andra kvar som liksom stadgar upp ditt liv. Det är inte kaos och total obalans.

Många har förstås redan både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Det har jag också haft! Men det som verkligen BETYTT någonting har varit förhållanden. Nu tog jag relationer som exempel, men andra kanske lägger alldeles för stor vikt på sitt jobb och för andra är det bara vännerna som betyder någonting. Det är ju inte heller helt ovanligt att föräldrar lever genom sina barn och den dagen de flyttar ut så ekar livet tomt.

Sedan bör förstås sägas att många redan lever så här. De har bra jämvikt mellan alla sina delar i livet och känner antagligen sällan starka känslor av brist eller obalans. Tyvärr har jag inte varit en av dem.

Jag kan ta ett ganska tydligt exempel från mitt liv: när jag och min ex-kille gjorde slut för tre år sedan så upplevde jag en ofantlig tomhet. Jag kände sådan brist i livet att jag var tvungen att ersätta den med någonting. Ett alternativ hade förstås varit en ny pojkvän, men nu valde jag inte det utan jag valde träning i stället. Så jag tränade fem-sex gånger i veckan. En eller två gånger i veckan med personlig tränare. De passen var de allra mest betydelsefulla för då fick jag hjälp att pusha mig själv mer än vad jag trodde att var möjligt.

Så kom det en dag då min PT var tvungen att ställa in vårt helgpass i sista minuten för att han var sjuk.

Det tog så hårt på mig att jag började gråta. Fattar ni? Jag stod på Folkungagatan med min träningsväska och bölade för att träningen, som jag gjort så ofantligt betydelsefull i mitt liv, tagits ifrån mig.

Ett praktexempel på obalans!

Hur ska man få balans?

Genom att ruta in delarna i ditt liv på det här sättet och för det första medvetengöra var du lägger mest betydelse. Sedan försöka visualisera hur du önskar att dina andra delar var. Till exempel är min mest bristfälliga del vänner.

Jag har försökt komma fram till varför det blivit som det blivit och landat i det faktum att jag aldrig haft lätt att skaffa vänner. Och när jag väl fått vänner som barn har en del av dem (inte alla) kört med mig rätt hårt. Eftersom jag är en person som har svårt att sätta gränser och säga nej så blir jag ett lätt offer för människor som är lagda åt det mer dominanta hållet, vilket har gjort att jag ofta tagits för given och därmed aldrig upplevt det här med vänskap särskilt enkelt – tvärtom. Det här speglar nog mycket hur jag varit som vän i vuxen ålder. Jag har dragit mig undan, aldrig känt mig bekväm och inte gärna litat helt och fullt på någon för det finns alltid en oro och rädsla att bli hunsad med. Jag har spelat roller, sagt ja fast jag menat nej och nästlat in mig i lögner för att jag inte klarat av att tala för min sak.

Så ja, det har varit rätt jäkla krångligt och jobbigt med vänner MEN det betyder ju inte att jag inte kan ändra på saken. Jag försöker vara öppen för nya vänner och gör verkligen mitt allra bästa för att föra mig egen talan så gott jag kan.

Det är den biten jag fortsättningsvis kommer att jobba mest på för lite bättre balans här i livet.

Ikväll sänds ”Djävulsdansen” i SVT, 21.00. Det är en programserie i tre delar om medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Som journalist får jag se program i förväg och jag tittade på det i går.

Det första avsnittet fokuserar på barn som levt med beroende föräldrar. Författaren Hillevi Wahl berättar sin historia om att växa upp med en alkoholiserad mamma.

Att vara medberoende som vuxen är fruktansvärt. Det är en så otroligt stor del av din energi som går åt till relationen. Det är så mycket som handlar om att ta hand om, känna ilska och frustration och att försöka förändra det som är. Mycket ork över till annat blir det inte.

Det här gäller inte bara medberoende, det gäller även andra relationer där en av personerna försöker förändra den andra personen, ”bara hen skulle förstå mina behov skulle allt bli bra”, ”bara hen skulle bete sig på det här viset skulle allt bli bra”. Till slut blir det ett halvtidsjobb att förändra den andra personen.

Och det är synd, för när all energi och kraft går åt till förhållandet så sätts ens egna behov och drömmar åt sidan. Det finns inte så mycket styrka kvar till att starta en webbshop eller skriva en bok eller utbilda sig till djurvårdare på distans, eller vad man nu drömmer om.

Jag tänker på det nu när jag lämnar en relation bakom mig, vad mycket fokus och ork jag kommer att ha till mina drömmar. Egentligen för första gången i mitt liv, med tanke på att det är första gången jag är singel och mår bra.

I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.

Jag har läst så mycket om kålchips och tänkt att jag också ska testa någon gång. Problemet har väl varit den ständiga bristen på grönkål här hemma, men i måndags köpte jag en stor påse. Jag blandade grönkål, flingsalt och olivolja. In i ugnen på 200 grader i 10 minuter eller lite mer. Jättegott! Jag satte dock alldeles för mycket olivolja. Gör inte det. Ta bara en liten skvätt, annars blir det rinnigt.

Sedan svängde jag ihop en naturlig deodorant också i all hast. Hittills har jag bara hittat en deo som funkar riktigt bra för mig och det är Vichy, och den kostar 100 spänn på apoteket för en yttepytteliten flaska, vilket blir rätt dyrt i längden. Jag har läst så mycket bra om den här och att den funkat för så många så nu tänker jag att jag också gör ett försök.

Blanda:

1/2 dl kallpressad kokosolja

1/2 dl bikarbonat

1/2 dl maizena

Jag hade också i 3-4 droppar pepparmintsolja, bara för doftens skull men det är ju en smaksak.

Strök på efter duschen i går kväll och än så länge är det succé!

Oj, oj, oj! Jag trillade över Brené Brown och blev helt tagen av henne och hennes undersökning.

Den handlar om hur viktigt det är att visa sig sårbar. Vilken talare hon är! Jisses. Gillar du det lika mycket som jag gjorde så finns också ett uppföljningstal efter den första Ted-succén.

Här är hennes tio ”riktlinjer” för ett helhjärtat liv (hittat och översatt av Det känsliga barnet):

1. Att utveckla och vårda sin autenticiet: Att släppa taget om vad andra tycker.
2. Att utveckla och vårda medkänsla med sig själv: Att släppa taget om perfektionism.
3. Att utveckla och vårda en envis själ: Att släppa taget om att bedöva sig och maktlöshet.
4. Att utveckla och vårda tacksamhet och glädje: Att släppa taget om bristtänkande och rädsla för det mörka.
5. Att utveckla och vårda intuition och lita på det man tror på: Att släppa taget om behovet av visshet.
6. Att utveckla och vårda kreativitet: Att släppa taget om jämförelse med andra.
7. Att utveckla och vårda lek och vila: Att släppa taget om utmattning som en statussymbol och prestation som ett mått på människans värde.
8. Att utveckla och vårda lugn och stillhet: Att släppa taget om oro som en livsstil.
9. Att utveckla och vårda meningsfullt arbete: Att släppa taget om självtvivel och ”det man förväntas”.
10. Att utveckla och vårda skratt, sång och dans: Att släppa taget om att vara cool och ha kontroll. (min översättning).

I går tog jag med mig den här lille och åkte på fikakurs på fikakurs vid Årsta torg.

Fikakurs innebär att först träna hundarna i stökiga miljöer bland barn, cyklar, inlines och andra hundar för att få till bättre fokus och lydnad. Efteråt är det fika och hundarna får träna passivitet, att bara ligga och vila tillsammans (kan vara rätt svårt det också). Herregud vad jag älskar hundar, det är inte klokt.

Och vad glad jag är över att det i Stockholm finns så många ställen där hundar är välkomna. Det gör mitt liv så mycket enklare. På lördag till exempel, ska både jag och Stoffe gå på födelsedagsmiddag på restaurang. Jag ringde dit och kollade om det var okej att ta med sig hunden och de bara ”javisst, självklart”!

Sajten hundvänliga Stockholm är också jättebra.

Jag blev så fruktansvärt glad i går när jag hittade en yinyoga-app. För mig som är rätt stel i baksida lår och rygg så är yinyoga verkligen jättebra hemmagöra. Samtidigt stillar det rastlöshet och oro. Jag har boken ”Vila dig i form med yinyoga” och tycker verkligen jättemycket om den, men med den här appen blir det nästan som en riktig yogaklass.

Magdalena Mecweld guidar genom de olika positionerna. I appen går det att välja olika pass så som till exempel ”Rygghelare”, ”Detox och energi”, ”Efter löpning”, ”Sömnproblem”. De är mellan 10 minuter till över en timme långa. När jag kom hem i går gjorde jag passet ”Lätt & mjukt” (20 minuter).

Christian kom in genom dörren och stirrade på mig när jag låg i barnet med stöd och jag kom på mig själv lite med vad jag faktiskt höll på med och tänkte att så här nära mormors avslappningskassetter har jag nog aldrig varit.

Appen kostade 75 kronor och det är mer än vad jag någonsin har betalt för en app. Å andra sidan kostar det 180 kronor att gå på en yinyogaklass med Magdalena i Stockholm så på så vis är det ju ett riktigt kap!

Jag äter inte så hälsosamt som jag önskar att jag gjorde. Men jag försöker. Jag undviker mjöl flera dagar i veckan, äter oftast inte pasta. Försöker att inte peta i mig en massa onödigt socker (men det blir en hel del mörk choklad).

Hur som. Smoothies för mig har varit: yoghurt+bär, mixa och ät.

Mamma är bra på smoothies och på Åland har jag flera gånger bläddrat i ”Sannas smoothies för den självläkande människan”. En jättefin bok med alla möjliga slags märkliga recept (någon smoothie med lök!?). ”Den självläkande människan” av Sanna Ehdin är förövrigt om jag förstått saken rätt något av en klassiker bland alla hälsofantaster och den har även kommit ut i en ny utgåva i år.

I alla fulla fall.

I går när jag gick hem från yogan så fick jag ett infall och svängde förbi mataffären och handlade hem ungefär allting från hela frukt- och grönsaksdisken.

Och i morse så blandade jag ihop något helt fantastiskt:

1 päron

1/2 avokado

1 dl fryst hackad spenat

1 dl sojamjölk

Kardemumma

Det blev så gott att jag svängde ihop ytterligare en till lunch, men det var nog inte en så klyftig idé inser jag när jag nu vid 15-snåret suttit småhungrig och smällt i mig choklad i stället bara för det. Jaja.

Testa smoothien om ni känner för det! Jag har inga avancerade maskiner (skulle dock vilja ha men vet inte vad jag ska köpa riktigt, verkar vara en djungel) utan använde en stavmixer. Sedan satte jag alltihop i en skål för jag står inte ut med tanken på att dricka min frukost så jag kan i alla fall låtsas att jag tuggar.

På det här yogaeventet med Malin Berghagen förra veckan så dök det upp någon fråga kring vardagsyoga. Hur ska man göra? Om man liksom inte kan alla solhälsningar och alla möjliga olika yogapositioner.

– Lägg dig ner och bara känn efter, sa Malin.

Vilken del av kroppen gör ont? Var behövs det extra kärlek? Vad behöver sträckas ut?

Jag har testat det här nu i en vecka. Att bara rulla ut mattan och lägga mig raklång och känna in. Vad behöver jag göra för kroppen i dag? Det är nästan löjligt hur enkelt det är. En position leder till en annan och snart har det gått 20 minuter. Det gäller bara att unna sig den där tiden så gör kroppen resten.

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!