De kommer alltid att ha Genua.

Från början var det främst sidlinjen som skiljde dem åt. Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov var två fotbollskillar i samma ålder som växte upp med samma klubb. Båda levde de sina liv för Röda Stjärnan från Belgrad, den ena nere på planen och den andra uppe på läktaren.

Men sedan… Sedan hände det en del grejer.

•••

Allt började inte sommaren 2010 – de historiska perspektiven på Balkan sträcker sig alltid betydligt längre än tre år tillbaka i tiden – men det är i alla fall enklast starta där. Vladimir Stojkovic hade varit i Sydafrika och spelat VM för Serbien. Han hade räddat Lukas Podolskis straff i segermatchen mot Tyskland, men ändå inte lyckats väcka intresset från de europeiska storklubbar han hoppats på. Läget i Sporting Club var låst. Han hade gjort sig osams med i stort sett hela klubben, och behövde helt enkelt röra på sig. Till sist såg han det som att det bara fanns ett alternativ kvar: Partizan Belgrad.

Det var ju bara det att den övergången komplicerades av Stojkovics bakgrund, av hans status som legendar i Röda Stjärnans dubbelvinnarlag från 2006, av hans eget mässande om de rödvita som den enda klubben i hans hjärta. Några år tidigare hade han fått frågan om vad som hade kunnat få honom att byta Belgrad-klubb, att skriva på för ärkerivalerna.
– Det skulle jag inte göra för några pengar i världen. Inte ens 100 miljoner hade fått mig att flytta till Partizan.

När han ändå landade på flygplatsen i Belgrad med en färsk överenskommelse med Partizan i handbagaget försökte Stojkovic rättfärdiga sig genom att referera till nya omständigheter och förändrade förutsättningar. Hans egen karriär låg i potten och han behövde speltid. Röda Stjärnan hade inte visat något större intresse för att ta tillbaka honom, medan Partizan minsann spela Champions League.
– Även om en make och hans fru är väldigt förälskade händer det att de skiljer sig senare i livet.

Röda Stjärnans supportrar var inte övertygade. Redan samma dag marscherade några av de mer hårdföra fansen in på det officiella klubbkaféet. De krävde att Vladimir Stojkovics inramade tröja skulle lyftas ner från väggen, och att hans hedersmedlemskap i klubben skulle dras in. Så blev det – men det var sannerligen bara början. Dödsrunor publicerades, mordhot haglade in. Och avsändarna var sådana att det inte bara var att ruska av sig hoten, att utgå ifrån att de var grundlösa och tomma.

•••

En dryg månad senare satt Ivan Bogdanov i en buss som höll på att tröska sig de dryga 100 milen mellan Belgrad och Genua. Han var full, han var förbannad – och han var inte ensam. Bogdanov var ledare för Ultra Boys, en av de mer militanta undergrupperna till Röda Stjärnans redan rätt militanta Delije-fans. Under de jugoslaviska krigen rekryterade ju de allra mest våldsamma paramilitära serbiska förbanden folk från Röda Stjärnans norra kurva, och även om gevären tystnat fanns extremnationalismen kvar.

Nu kände sig Ivan Bogdanov och hans gelikar svikna och förrådda av hela den serbiska landslagsapparaten. Några dagar tidigare hade Serbien förlorat EM-kvalmatchen mot Estland med 3-1. I målet hade Vladimir Stojkovic gjort en ganska obegriplig insats och tre mer eller mindre grova missar. De här bistra gossarna var på väg till Italien för att göra upp räkningen med honom, med det dysfunktionella fotbollsförbundet och med alla de som på något sätt underminerade deras serbiska sak.

•••

Det var när stenarna började regnar över det serbiska landslagets spelarbuss som Vladimir Stojkovic förstod att han verkligen var i trubbel. I pauserna mellan stenkrevaderna hörde han hur lynchmobben utanför skanderade hans namn.
– Stojkovicu, Stojkovicu. Zelimo ti srecu, drven sanduk, drven sanduk i na njemu svecu. Stojkovic, Stojkovic, vi önskar dig lycka till, och en träkista, en träkista med ett ljus på.

Lagkamraterna sa att honom att gömma sig, så Stojkovic kröp ihop under sätet näst längst bak. Några sekunder senare stormade de maskerade männen in på bussen, vrålade efter målvakten. Lagkaptenen Dejan Stankovic och Nikola Zigic var några av dem som bokstavligt talat slogs för att skydda sin målvakt, men ändå trängde sig ett par inkräktare förbi dem. En av dem höll en bengal i handen. Några år dessförinnan hade en Röda Stjärnan-huligan dömts till tio års fängelse för mordförsök, efter att ha försökt trycka ner en brinnande bengal i munnen på en polis under ett arenaupplopp. Det var den händelsen som Vladimir Stojkovic tänkte på där han låg och tryckte.
– Han med facklan kom inom två meter från mig, och det enda som gick igenom mitt huvud var den där polisen de försökte bränna ihjäl. Men i sista ögonblicket stannade han, trodde inte att jag var där, och sedan lyckades mina lagkamrater tränga ut honom från bussen.

•••

Några få timmar senare var Ivan Bogdanov smått världsberömd. Det har aldrig bekräftats att han var en av dem som trängde sig ombord på landslagets spelarbuss, men vi kan däremot vara helt säkra på att det var han som ledde de serbiska huliganerna genom kravallerna inne på Marassi-stadion. Det var han som satt högst upp på plexiglasavspärrningen med svart rånarhuva. Det var han som klippte sönder skyddsnätet med en sorts avbitartång och blev ”Ivan den förskräcklige” med hela fotbollsvärlden. Italiensk polis grep honom senare samma natt – gömd i supporterbussens bagageutrymme – och identifierade honom genom hans serbnationalistiska tatueringar.

Samtidigt undrade Vladimir Stojkovic om han någonsin skulle spela fotboll igen, och var han i så fall skulle göra det. När den italienska förbundskaptenen Cesare Prandelli återvände till omklädningsrummet efter att matchen avbrutits överraskades han av att hitta en serbisk målvakt som gömde sig där.
– Han fruktade för sitt liv, skakade som ett asplöv. Han kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända när han återvände till Belgrad.

•••

Några veckor senare stod ändå Vladimir Stojkovic i ett annat omklädningsrum och smusslade med något. Han var tillbaka på Marakana-stadion, skulle spela derby mot det Röda Stjärnan som varit hans och möta de supportrar som blivit hans dödsfiender. Ivan Bogdanov satt visserligen i ett italienskt fängelse, men där en försvunnit stod tusen åter. När uppvärmningen skulle börja insisterade Stojkovic på att först gå ut på egen hand, att ensam möta ljudet från läktarna. Han gjorde det. Han träffades av en inkastad läktarstol, men han spelade derbyt. Han höll nollan och vann matchen, och efter slutsignalen sprang han ut mot Partizan-fansen i den södra kurvan och visade dem det dolda meddelande han skrivit på sin undertröja.
– Oprostite mi moju ruznu proslost. Förlåt mig för mitt smutsiga förflutna.
Senare förklarade han sig:
– Jag skrev meddelandet kvällen före matchen, och jag ville inte att någon skulle stoppa mig från att visa det. Därför bytte jag om i smyg, när ingen såg på. Min relation till Röda Stjärnans fans har ju förändrats efter det som hände i Genua, och ville jag verkligen visa dem att ingenting de gör kan knäcka mig. Jag står fortfarande upp, jag är inte rädd för dem.

•••

I arbetet med att verkligen förstå kravallerna i Genua använde sig det granskande tv-programmet Insajder av en beprövad metod – de följde helt enkelt efter pengarna. Någon hade finansierat den serbiska huliganplutonen som åkte till Italien. Någon hade skickat iväg den med ett uppdrag, av en anledning? Vem? Varför?

Efterforskningarna pekade mot Dejan Stojanovic Keka, ledare för något som heter Novobeogradski Klan, en av de mest brutala maffiaorganisationerna i Serbien. Gangsterledaren var dels lierad med den politiska nationalismen – den som ser ett värde i att Serbien står utanför EU – och utgick dels från rena ekonomiska intressen. I många år hade han utnyttjat fotbollen som både inkomstkälla och pengatvättmaskin. Med klubbledningens tysta medgivande hade han styrt många av Röda Stjärnans utlandsförsäljningar, och därigenom omsatt hundratals miljoner kronor. Det har varit en blodkantad hantering. Häromåret avrättades till exempel presidenten för FK Bezanija, en klubb som pendlat mellan de två högsta divisionerna. Mordet knöts till Novobeogradski Klan.

Den ökända ligan sägs ha fungerat som inofficiella agenter för Vladimir Stojkovic under hela hans karriär, men sedan ställts helt utanför affären som tog honom till Partizan Belgrad. De tyckte inte om det. Dejan Stojanovic Keka lever numera i exil någonstans i Sydamerika – där han styr en stor del av kokainsmuggligen till Balkan – men ska ändå ha ringt upp Stojkovic och personligen framfört ett mordhot. Enligt Insajder ska Novobeogradski Klan strax därefter ha deponerat nästan två miljoner kronor på bankkonton knutna till Ivan Bogdanov och hans Ultra Boys.

•••

Ivan Bogdanov släpptes till sist den 24 april i år. Han hade först dömts till 39 månader i italienskt fängelse, men sedan ändå deporterats efter ett halvår. Där väntade ännu en rättsprocess – knuten till ett upplopp vid ett basketderby mellan Röda Stjärnan och Partizan, 2006 – och en dom på ytterligare 23 månaders fängelse.

Väl ute i friheten tog det tre dagar innan Bogdanov var på väg tillbaka till fängelset. Han hade attackerat ett italienskt reporterteam som ville ta bilder på honom och prata om Genua. Etiken i det hela kan väl diskuteras, men tydligen gick journalisterna därefter med på att lägga ner sin anmälan i utbyte mot att Bogdanov berättade sin historia. De följde med honom hem till mammans hus i Dedinje, förvånades över att ”Ivan den förskräcklige” vuxit upp i ett av Belgrads allra mest välmående områden. Ivan Bogdanov är inte den marginaliserade fattigpojken som saknat vägar in i det etablerade samhället. I Dedinje ligger inte bara Röda Stjärnans hemmaarena, där finns även ambassader och advokatkontor. Det är aristokratins och elitens kvarter, där både Josip Tito och Slobodan Milosevic bodde. Själv föddes Ivan Bogdanov in i en militärfamilj.
– Jag växte upp med värderingar. Den första utgår från fäderneslandet. Den andra från en tillhörighet och en samhörighet med fotbollen.
Även om Bogdanov också har en bakgrund som soldat förnekar han samhörighet med dagens paramilitära grupper.
– Vi har inga såna kopplingar längre. Tidningarna har skrivit en massa strunt om den där kvällen i Genua. Vi var bara fulla.
Vad handlade då allt om? Ivan Bogdanov ger sin version.
– Det serbiska landslaget behövde bestraffas. De hade svikit sitt land för många gånger, under för lång tid. Matchen skulle inte spelas den kvällen. Det var en fråga om respekt gentemot sitt folk.
Att Vladimir Stojkovic är en förrädare i Bogdanovs ögon behöver inte ens konstateras, men det är långa fler runt landslagsapparaten som inte uppfyller hans krav på lojalitet. Förbundskaptenen Sinisa Mihajlovic är en av dem.
– Han är ett svin. Han har förrått Serbien, gift sig med en italienska och bosatt sig där. Han har inte ens lärt sina söner serbiska.

•••

Efter att Vladimir Stojkovic bett Partizan Belgrads ultras om ursäkt för sitt ”smutsiga förflutna” tvingades han omedelbart be om ursäkt en gång till. Han hade nämligen skrivit budskapet med latinska bokstäver, vilket stora delar av det kyrillisk-ortodoxa Serbien såg som en sorts skymf.
– Förlåt mig för att ha skrivit på latin, stod det följaktligen på nästa undertröja han visade för curvan.
Det här var en tid då Vladimir Stojkovic inte kunde vinna. I samma veva publicerades det bilder på honom tillsammans med en strippdansös, vilket bland annat fick Ensamstående mödrars förening att reagera.
– Nästa match får jag väl ha på mig en tröja där jag skrivit – på kyrilliska, givetvis – ”Förlåt mig för att ha varit på strippklubb”.

En av Belgrads mest avskydda män blev bara mer och mer föraktad. Som om det inte räckte med allt annat drog det ihop sig till storm runt Vladimir Stojkovics privatliv. Tabloidtidningarna frossade i detaljer runt hans skilsmässa med en glamourmodell, och drog sig inte för att utse fotbollsmålvakten till boven i dramat. Han hade bedragit sin hustru. Kanske slagit henne. Försakat sin lilla son. Och blivit tillsammans med en 20-årig baddräktsmodell istället. Vladimir Stojkovic såg det hela som en utstuderad smutskastningskampanj, orsakad av det där klubbytet han inte skulle tillåtas gå vidare ifrån.
– Det finns många som hatar mig för att ha flyttat till Partizan Belgrad. Men jag vill inte att de ska lyckas skapa en felaktig bild för det fåtal som fortfarande älskar mig. Inget av det som sägs om mig stämmer.

Belgrad blev en mer och mer kvävande stad för Stojkovic. Hans hus stod under dygnet runt-bevakning, och så fort han skulle lämna det har han ett par livvakter med sig. Det var inget liv för en vanlig människa, men Vladimir Stojkovic har å andra sidan alltid varit övertygad om att han är exceptionell.
– Jag föddes för att lyckas. Min pappa, min mamma, min bror – de var alla vinnare. Jag har samma genetiska bas som dem, och sedan har jag byggt på den med ålder, med erfarenheter, genom att läsa böcker och träffa människor. I Genua snuddade jag vid döden, men den fick inte tag på mig då. Och den kommer inte att nå mig framöver heller.

•••

Sedan han återvände till Belgrad har Vladimir Stojkovic spelat fyra ligaderbyn mot Röda Stjärnan. Han är väldigt stolt över att han har hållit nollan i dem alla fyra, men erkänner samtidigt att han hade svårt att behålla fullständigt fokus i det senaste. Bakom honom var det nämligen en häcklare som utmärkte sig så mycket att han inte kunde undvika att titta på honom. I samma ögonblick som han vände sig om så kände han igen mannen som vrålade. Ivan Bogdanov hade inte bara släppts från fängelset – han hade återtagit sin plats längst fram i Röda Stjärnans kurva.
– Det var faktiskt obehagligt. Han var 20 meter ifrån mig. Jag kunde se hans ögon, höra alla hans förolämpningar. Han skrek saker om Genua, och det är klart att jag undrade… Vad skulle hända om han hoppade ner från läktaren och kom mot mig?

Inom det serbiska rättsväsendet finns utrymmet för att utdöma utdragna tillträdesförbud för fotbollsrelaterade brott, men det användes aldrig i relation till Ivan Bogdanov. Istället har han nu tillåtits ikläda sig rollen någon sorts levande läktarmartyr. Under tiden i fängelset sägs han ha fått tusentals beundrarbrev, förfrågningar om att signera fotografier på sig själv i Genua. I augusti var han i ukrainska Odessa, när Röda Stjärnan-supportrar kravallade under ett Europa League-kval mot Chernomorets. I september var han på bortamatch i Kragujevac, med Uros Misic bredvid sig i kurvan. Och jo, det var förresten Misic som försökte köra ner den där bengalen i halsen på en polis.

För bara en vecka sedan spelade Röda Stjärnans basketlag bortamatch mot Maccabi Tel Aviv. De israeliska fansen lät en stor flagga vandra runt läktarna, med texten: ”We are Maccabi – Who the Fuck Are You?”. Ivan Bogdanov gav sitt svar på Facebook, där han publicerade en bild på sig själv när han gjorde Hitler-hälsning iklädd en Auschwitz-tröja. Den fick mer än 500 likes på några få timmar.

•••

I morgon är det återigen dags för det ”Eviga derbyt” i Belgrad, en benämning som går att tolka på flera olika sätt. De kommer alltid att ha Genua – och nu möts alltså Vladimir Stojkovic och Ivan Bogdanov igen. Den ena står i kurvan, den andra står i mål. Den ena har släppts ur sitt fängelse, den andra är kvar i sitt.

I somras hade Vladimir Stojkovic bestämt sig för att lämna sin klaustrofobiska tillvaro i Belgrad, och trodde sig vara överens med en turkisk klubb. Ändå föll övergången samman. Väldigt många kockar ville vara med och röra i soppan. Många intressenter ville tjäna pengar på en eventuell transfer, samtidigt som många andra ville blockera alla möjligheter till en flytt. När transferfönstret till sist slog igen pratade Stojkovic om hur han var ”äcklad” av sin situation, om hur han kände sig mer eller mindre livegen.

Lördagen blir en dag som alla andra för honom. Vakna upp, och stämma av läget med nattens säkerhetsansvarige. Några inträngningsförsök? Några nya mordhot värda att ta på allvar? Sedan iväg mot matchsamlingen, tätt följd av fyra specialutbildade livvakter. Förbi gathörn märkta av färskt hatklotter mot honom, förbi arga unga män som pekar finger mot en bil de känner igen genom eskorten, trots att rutorna är svärtade. In i en spelarbuss, fram till den arena som brukade vara hans. Vänta in stenarna mot sidorutan, slå bort tankarna på om någon därute bär på farligare vapen. Och så ut på planen för uppvärmningen. Höra visselorkanen och smädessångerna, möta tiotusentals svarta ögon. Se den tatuerade och rakade bjässen allra längst fram i kurvan, se en skräckinjagande syn han sett förut.

Ivan Bogdanovs fängelsestraff var i alla fall tidsbestämt. Frågan är om Vladimir Stojkovic någonsin blir fri från sitt.

/Erik Niva