Att skriva om supporterrörelsens utkanter är alltid komplicerat, och det har sannerligen inte blivit enklare sedan jag sammanställde ett lättviktigt inlägg om proffsspelande ultras i fredags.

Alla har ni ju sett bilderna från lördagens avbrutna match på Tele 2 Arena, och är ni som jag har de förmodligen mest bara fyllt er med en frustrerad känsla av sjaskig meningslöshet. Det finns överhuvudtaget inget nobelt i att kapa en träningsmatch i januari.

Men de där bilderna är inte de enda vi tar med oss från helgens supportervärld – och de är sannerligen inte de mest relevanta.

Både i turkiska Trabzon och i indonesiska Jakarta har tiotusentals fans gått ut på gatorna för att demonstrera mot korrupta och dysfunktionella fotbollsförbund. I Brasilien arrangerades protestmarscher mot det uppsvällda VM-arrangemanget i drygt 30 olika städer.

Trabzon.

 

Jakarta.

 

São Paulo.

Och då har vi alltså inte ens kommit till Ukraina.

Jag vet inte hur begriplig utvecklingen på Kievs gator är för den fotbollsintresserade genomsnittssvensken, men förmodligen har ni koll på att det mesta alltid utgått från en politisk dragkamp mellan Ukrainas östra och västra halvor.

Den bakgrunden gäller inte längre. Nu handlar det snarare om att en alltmer isolerad skurkregim försöker klamra sig fast vid makten till varje pris – och att folket i allt högre utsträckning enar sig mot den.

Längst fram i frontlinjen, högst upp på barrikaderna? Fotbollsfansen.

Det var verkligen inte självklart att det skulle bli så. Den ukrainska fotbollen har alltid varit splittrad enligt samma linjer som den ukrainska politiken, och i utgångsläget var det därför mer sannolikt att Sjaktar Donetsk-fans från öst skulle stå emot Karpaty Lviv-ultras från väst. Men den senaste veckan har spelplanen ritats om.

Om ni ingick i de blågula horder som reste till Ukraina sommaren 2012 har ni kanske egna minnen från Dynamo Kievs lilla arena inne i stadens centrala delar. Det var där landslaget höll en öppen träning mellan de två första matcherna, då flera tusen svenskar dök upp för att stötta dem.

För några dagar kablades dessvärre en helt annan typ av bilder ut därifrån. Några råskinn från regimens militärpolis släpade upp en hjälplös demonstrant på taket till arenaområdets ingång – och misshandlade  honom halvt till döds inför rullande kameror. Sedan räckte de upp ett provokativt långfinger till folkmassan nedanför.

Det var en oerhört obehaglig skräckväldesmarkering – och en av händelserna som verkligen fick de folkliga vredesdammarna att svämma över. Politiska meningsskillnader och regionalt käbbel lades åt sidan. Kampen kom istället att handla om att gemensamt resa sig mot en tyrann som sanktionerade brutalt våld mot sitt eget folk.

Egentligen är ju Sjaktar Donetsk den nuvarande regimens klubb, men den har nu förlorat stödet från de som brukade vara dess fotsoldater. Häromdagen deklarerade Sjaktars ultras att de tänkte skydda de regeringskritiska demonstranterna framöver. Inte för att de egentligen sympatiserade med dem – men för att de vägrade stå bredvid och titta på när vanliga ukrainare blev sönderslagna.
– Vi har bestämt oss att ta personligt ansvar för att skydda människorna som demonstrerar mot anarki och laglöshet. Vi avskyr den politiska oppositionen och vi stödjer verkligen inte dess strävan för EU-medlemsskap, men vi vill skydda vårt eget folk i deras kamp för sina mänskliga rättigheter. Bröder! Tänk med era hjärnor och värdera er heder!

Effekten blev lavinartad. Även i de ryssvänliga delarna av Ukraina – de delar där dagens regering alltid haft ett självklart stöd – ställde sig nu supportergrupp efter supportergrupp nu på andra sidan av slagfältet. Charkiv, Simferopol, Odessa, Sevastopol, Zaporizjzja… I Dnipropetrovsk gav sig ett par hundra ultras ut för att blockera regimens hejdukar från att ge sig av mot Kiev. Flera av dem blev skjutna. Som konsekvens tilltog mobiliseringen ytterligare i fart och styrka.

Utvecklingen var allt annat än obetydlig. Dels påverkade tusentals kamplystna fotbollsfans de konkreta styrkeförhållandena på gatorna, men framförallt signalerade deras vägval hur regimen nu fullständigt tappat kontrollen över folkdjupet. De officiella politiska analyskartorna tar är i nuläget inte enbart färgade i rött eller blått – de innehåller dessutom särskilda prickar för varje stad där fotbollsfansen vänt sig emot det politiska styret.

”Fotbollsultras försvarar lag och ordning, medan polisen regelmässigt bryter lagar och begår brott. Det är dagens Ukraina”, konstaterar en herre som heter Vyachik Kubik lakoniskt på Twitter.
Man ska verkligen akta sig noga för att romantisera de här våldsbenägna supportergrupperna, och deras vilja att upphöja sig själva till medborgargarden. Många av de ukrainska ultrasfalangerna är tätt förknippade med den högerextremistiska rörelsen, och jag skulle verkligen inte vilja ha en värld där deras politiska inflytande blev betydande och bestående.

Men med det sagt går det liksom inte att säga sig vara intresserad av fotbollens samhälleliga inflytande, och samtidigt ignorera hur ultrasrörelsen faktiskt påverkat hela världsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt under de senaste åren. Oavsett om man gillar det eller inte så rymmer den en högst verklig realpolitisk maktfaktor.

Unga, arga, organiserade fotbollsmän var pådrivande genom stora delar av den så kallade arabiska våren – Egypten, Libyen, Tunisien – och förra sommaren fick den marken att darra rejält under fötterna på makthavarna i både Brasilien och Turkiet.

Nu har de anslutit sig till revolutionsrörelsen i Ukraina.

Som en konsekvens av den senaste veckan tror jag faktiskt att spelet snart är slut för Viktor Janukovytj och hans hantlangare. Jag tror att den ukrainska regimen kommer att falla – och jag tror återigen att fotbollsfans kommer att ha en betydande del i skeendet.

/Erik Niva