Startsida / Inlägg

Un Ultra In Campo

av Erik Niva

Man måste ju tänka på sin streetcred också.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den nya tidens vägar in i fotbollsindustrin, hur det numera är fullt möjligt att plugga sig in i Premier League, att ta en riktad universitetsexamen med syftet att till exempel bli ekonomiassistent i Manchester City.

Och ja, det är ju så vägen in i toppidrotten kommer se ut för de allra flesta av oss framöver – men så värst mycket rock’n’roll är det ju uppriktigt sagt inte. Så värst många läktarmyter genereras inte den vägen.

För att väga tillbaka vågskålarna i rätt riktning behöver nu bloggen gå hela vägen till den andra änden av karriärsvägsskalan, och lista en rad killar som gått hela vägen från kortsidornas ultrasgrupper till proffsfotbollen och miljonkontrakten.

Som alltid måste såklart kriterierna klargöras för att undvika misstolkningar. Det här handlar alltså om spelare som själva ingått i regelrätta ultrasgrupper, och inkluderar följaktligen inte alla de som ”bara” representerar klubben de höll på som barn. Inte heller är det tillräckligt att ta tag i en megafon och sjunga en segersång nere i kurvan efter någon slutsignal för att kvalificera sig. Och givetvis, enbart nu aktiva spelare kommer på fråga, vilket exkluderar självklara namn som Cristiano Lucarelli eller Paolo di Canio.

En sån här sammanställning blir ju inte riktigt fotbollskulturellt rättvisande i och med att de brittiska klubbarna inte befattar sig med ultraskonceptet i någon större utsträckning, men det är ju helt enkelt bara som det är.

I alla fall – ultras på planen.

Kevin Grosskreutz
På andra sidan av Maldini, Xavi, Totti, Gerrard, Casillas, Terry och de andra håller ju Kevin Grosskreutz på att etablera sig som den nya spelargenerationens allra främsta banerbärare. Ni har ju redan hört tonvis historier om hans bakgrund på Südtribune, så den här gången nöjer vi oss med att redovisa hans färska inlägg i den supporterkulturella debatt som stormar i Tyskland just nu. ”Jag tycker verkligen att det är synd att ultras ständigt buntas ihop med våldsamma huliganer. Det är inte så verkligen ser ut. För mig är ultras en stor del av fotbollen. De lever verkligen för sina klubbar, och det är de som skapar stämningen. Du behöver bara titta på hur mycket tid och pengar de här killarna lägger ner på att skapa tifon. Jag har själv såna affischer hemma på väggarna. Själv vill jag ju spela i några år till, men sedan vill jag återvända dit där jag kom ifrån. Jag har inte glömt att jag hör hemma på Südtribune”.

Manuel Neuer
En av de mer komplicerade historierna runt det här med ultrasmentalitet och elitfotboll. Den tyska landslagsmålvakten hade levt hela sitt liv med Schalke 04, och hade i stort sett hela sin umgängeskrets i klubbens olika ultrasfalanger. Han hade själv stått på de där läktarna, åkt i de där bussarna, druckit i de där barerna och sjungit de där sångerna – men sommaren 2011 valde han ändå sin egen karriär framför allt det andra. Han lämnade Schalke 04, och skrev på för det Bayern München hans kamrater avskydde så innerligt. Beslutet ledde inte bara till uteslutning ur Ultras Gelsenkirchen – det väckte också en stor skepsis bland ultrasgrupperna runt hans nya klubb. Innan Manuel Neuer blev accepterad i Bayern München tvingades han acceptera en kravlista som innebar att han aldrig skulle få kyssa sitt nya klubbmärke, delta i segerdanser, kasta sin tröja till fansen i Südkurve eller ens närma sig dem. Han gick med på villkoren.

Bayer Leverkusen - FC Schalke 04

Dennis Eilhoff
Passar på att skjuta in ett uppsamlingsheat redan här. Ska man skriva om vidareflyttade tyska ultrasmålvakter måste man även skjuta in Dennis Eilhoff som efter 15 år med Arminia Bielefeld visserligen har dragit till Dynamo Dresden – men som alltjämt ändå har kvar sitt medlemsskap i Boys Bielefeld. Och är man ändå inne på tyska andradivisionsultras så bör Union Berlins högerytter Christopher Quiring också vara med, han som har ultrasgruppen Wuhlesyndikats märke tatuerat på vaden. Och nu när vi pratar om tatuerade andradivisionsspelare tar jag även chansen att visa bilden på Andrei Preda, reservmålvakt för klassiska Universitatea Craiova i rumänska tvåan. Han har haft besöksförbud från rumänska arenor efter olika läktarbråk, och under Craiova-derbyt i höstas drog han runt nere på innerplan och försökte få till slagsmål med motståndarspelarna. Hans överkropp är fullproppad med tatueringar dedicerade till ultrasscenen och unken högerextremism.

fc0-99841-1

Fabrizio Miccoli
I februari 2011 spelade Palermo borta mot Lecce, och Fabrizio Miccoli var lagkapten för gästerna. Det var ingen alldeles enkel situation för honom. Hans kaptensbindel var nämligen specialtillverkat i röd-gul-gröna färger, för att hedra Lecces ledande ultrasgruppering. Han spelade mot sin egen klubb, i sin egen stad – och när han satte en frispark strax före pausvilan blev det för mycket för honom. ”Jag började gråta, och jag kunde inte sluta. Jag grät på planen, jag grät i omklädningsrummet. Lecce är min klubb, och att skada dem var som att skada en gammal vän”. Palermo-ledningen hade inget val – de var tvungna att byta ut sin emotionella lagkapten redan i paus. ”Det är mitt eget fel att det blir såhär varje gång jag spelar här hemma. Det är något personligt som jag egentligen önskar att jag bara kunde hålla för mig själv”. När kontraktet med Palermo gick ut förra sommaren fanns bara en sak att göra. Trots att han var tvungen att sänka sin lön markant och trots att laget sjunkit ända ner i tredjedivisionen skrev Fabrizio Miccoli på för Lecce.

Artur Boruc
”The Holy Goalie” är ju inte bara förstamålvakt i Premier League-sensationen Southampton – han är dessutom komplett bindgalen. Hela hans karriär är kantad av bråk, kontroverser, intermezzon och en lojalitet till Legia Warszawas ultragrupper. Det gjorde liksom ingen skillnad när Boruc blev Champions League-målvakt för Celtic – han skulle likafullt resa på de där bortamatcherna och klättra upp på de där stängslen för att leda sångerna. I Polen har ultrasbegreppet en mer våldsam innebörd än i stora delar av Västeuropa. Det har inte Artur Boruc minsta problem med. Han har själv pratat om fajterna han var med om som yngre, och poserade så sent i somras offentligt med en t-shirt med texten: ”Football without hooligans is nothing”.

635116679089892856

Patryk Malecki
När vi ändå är i Polen kan vi lika gärna stanna till vid den här snubben också. Som 13-åring flyttade Patryk Malecki ensam till Krakow från Suwalki högst uppe i nordöstra Polen. Han skulle satsa på ett fotbollsliv som snabbt fick flera olika nyanser. Vid sidan av ungdomslagen började Malecki hänga med ett gäng från huliganfirman ”Sharks”. Under flera års tid delade han lägenhet med en kille som blev dömd till sex års fängelse för att ha kastat en kniv mot Dino Baggio under en Uefa Cup-match mot Parma. Själv blev Malecki både a-lagsspelare, flerfaldig ligamästare och landslagsman – men för den sakens skull bröt han aldrig kontakten med kompisarna från förr. När han fick en fråga om den problematiska polska läktarsituationen fräste han bara tillbaka: ”Alla fans borde bete sig som ultras. De som uppför sig som picknickturister borde inte ens komma till arenan”.

Hugo Mallo
Förra våren spelade Celta Vigo bortaderby mot de galiciska ärkerivalerna från Deportivo La Coruña för första gången på sex år. Hugo Mallo åkte till matchen med ultrasbussen, och var sedan nära att både hamna i bråk och bli gripen under matchen. Tv-kamerorna fångade honom där han stod och hetsade över polisens segregationsbarriärer, halvt maskerad med halsduk och huva. ”Du och du”, vrålade han mot två Depor-fans. Mallo förolämpade dem och deras mödrar, pekade mot sitt eget skrev, uppmanade dem att komma över och göra upp. Och det var väl sannerligen inget man inte sett förut på ett derby – det var bara det att Hugo Mallo egentligen var ytterback i Celta Vigo. Hade det inte varit för hans knäskada hade han varit nere på planen snarare än vid kravallstaketen.

Alexy Bosetti
I slutet av november föregicks Ligue 1-matchen mellan Nice och St Etienne av kraftiga läktarkravaller. Nio skadade, sju gripna. Nerifrån innerplan följde Nice-anfallaren Alexy Bosetti utvecklingen. Det var hans egna som var inblandade i oroligheterna. Bosetti har inte bara vunnit U20-VM med Frankrike – han har dessutom varit medlem i Brigade Sud under hela sin ungdom. Han har tre olika ultrastatueringar, och drar sig inte för att visa upp dem. Några dagar efter läktarbråken twittrade han ordet ”Liberta!!!” och länkade till en sida som kampanjade för att de fängslade fansen skulle släppas. Ingen var överraskad. För Bosetti är det mer regel än undantag att använda sitt twitterkonto som ultrasmegafon, och han lägger ofta ut spydigheter riktade mot rivaliserande grupper. I tisdags spelade Nice cupmatch borta mot rivierarivalerna från Olympique Marseille. Alexy Bosetti gjorde 1-1-målet, och firade genom att springa ut till OM-fansen och peka på den vänstra armens ultrastatuering.

Pablo Migliore
Den sydamerikanska fotbollen är så full av såna här kopplingar att det är omöjligt att redogöra för alla, men ska jag nu välja ut en så passar jag på att berätta om Pablo Migliore. Förra våren blev Migliore gripen av polis ute på planen, omedelbart efter slutsignalen i en match i den argentinska högstaligan. Han var anklagad för skyddande av brottsling, för att ha hjälpt Maxiliano Mazzaro att hålla sig undan rättvisan. Den sistnämnda var andreman i Boca Juniors största barra brava, La 12, och var efterlyst för mord. Ändå vägrade Migliore att vittna mot honom eller att hjälpa polisen i sina efterforskningar. Målvakten fick därför tillbringa 40 dagar i fängelse, innan han släpptes mot borgen.

/Erik Niva

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB