”Mauler” lär få titelfajt under 2014

av Petter Ohrling

Ett mardrömsbesked.
Ett glädjebesked.
Det har varit ett omtumlande dygn för landets MMA-fans.

Vid midnatt släppte UFC bomben: Alexander Gustafsson hade gjort illa knäet och drog sig ur titelfajten mot Jon Jones. Det värsta tänkbara scenariot för alla svenska supportrar.

Man hade precis börjat vänja sig vid tanken av drömfajten. Vi hade ett datum, en stad, en arena. Och så hände det här.

Katastrof.

Men bara på kort sikt. För på lång sikt är det här ingen fara. Alla fajters skadar sig förr eller senare och Alexander har varit med om det här förr. Om de första prognoserna stämmer – och det verkligen bara rör sig om ett mindre ingrepp och cirka sex veckors rehabilitering – då kan ”The Mauler” vara tillbaka i oktagonen innan 2014 är slut.

Då är det inte alls någon omöjlighet att Arbogasonen möter vinnaren av Jones och Daniel Cormier på den alltid lika upphaussade nyårsgalan.

Över till de goda nyheterna: UFC återvänder till Stockholm, och Globen, den 4 oktober i höst. Uppgifterna har cirkulerat länge men nu har organisationen gått ut med en bekräftelse på sin officiella hemsida. Än så länge är bara en match presenterad: Nico Musoke kommer att möta meriterade Amir Sadollah. En kille som har gått alla sina proffsmatcher (sex vinster, fyra förluster) i UFC, vilket är rätt anmärkningsvärt.

Personligen gillade jag inte att matchen mellan Conor McGregor och Dustin Poirier placerades på UFC 178 i Las Vegas. En sådan match hade kunnat vara main event på galan i Stockholm. Den svenska publiken känner till McGregor sedan tidigare och europeiska, främst irländska, fans skulle strömma hit.

Nu väntar jag med spänning på två saker. Det ena: att se vilka fler matcher som erbjuds de svenska fansen. Jag träffade UFC:s vicepresident Garry Cook i Dublin förra helgen och han lovade ”riktigt bra fajters” till Globen. Det andra: att följa Gustafssons rehabilitering och se vem han får möta i sin comeback.

För även om det var ett tungt besked att vakna upp till i morse så verkar det inte vara särskilt allvarligt. Som managern Tomas Ghassemi sa till mig: ”hellre nu än en vecka före fajt”.

Gustafsson bör vara hel inom ett par månader. Han står först i kön av alla utmanare vilket betyder att vi kommer att få vår efterlängtade supermatch.

Förhoppningsvis har vi en svensk UFC-mästare innan 2014 är slut.

/Petter Öhrling

Skriken som hördes över hela Irland

av Petter Ohrling

Jag har precis rensat frukostbuffén på mitt hotell i centrala Dublin. Efter två intensiva dygn kan jag äntligen tillåta mig själv att slappna av. Jag ska försöka summera helgens höjdpunkter för er.

Invägningen
Det första Dana White sa när han satte sig ned för sitt pre-fight media scrum var ”jag har varit på många invägningar, alla de största, men det här var den bästa”. Vi kommer att få anledning att återkomma till den irländska publiken, men 6000 gallskrikande fans såg hur Conor McGregor och Diego Brandão nästan hamnade i luven på varandra en dag för tidigt.

”Lyftkranen från Rosengård”
Visst, motståndet var väl inte det bästa, men det går ändå inte att ta ifrån Ilir Latifi att han stod för en fantastisk insats i går. Först sparkade han sönder benet på Chris Dempsey, sedan knockade han honom efter bara två minuter. Större uppgifter väntar den här mannen.

#IAmNotorious
Ja, vad finns det kvar att säga om Conor McGregor? Efter ett år skulle vi till sist ta reda på om den självutnämnde kungen av fjädervikten kunde backa upp allt han hade sagt. Det gjorde han till punkt och pricka. McGregor knockade Brandão i första ronden och förbättrade sitt record till 15–2 (3–0 UFC). Dana White sa att hans nästa match inte kommer att ske på Irland vilket bör betyda att stjärnan lär synas på en PPV-gala i USA innan året är slut.

Den irländska publiken
I stunden kändes det som den bästa publiken som UFC någonsin har haft. Såhär dagen efter är känslan precis densamma. Visserligen bara 9 500 personer men de lät minst som det dubbla. Gåshuden spred sig över armarna. Ledsen Globen, det här var snäppet värre. Tjejen med decibelmätaren satt bredvid mig och berättade att ljudnivån steg så högt som 111 decibel. Ett propellerplan mäter till exempel 120 decibel och man kan få hörselskador redan vid 85.

Den irländska succén
Läxan till nästa gång blir att hitta en större arena. Lördagens gala sålde slut på bara 35 minuter, men de som hann köpa biljett fick valuta för pengarna. Alla fem irländare vann sina matcher, likaså islänningen Gunnar Nelson – också populär på ön efter att ha tränat där i många år. Sju av galans tio matcher avslutades i förtid. Stack ut mest gjorde Cathal Pendreds otroliga comeback i TUF-mötet med Mike King. Nej, MMA-intresset på Irland lär knappast minska efter lördagen.

/Petter Öhrling

Hon är UFC:s största stjärna

av Petter Ohrling

Kan vi enas om att Ronda Rousey är den största stjärnan i hela UFC? Kan vi enas om det? Bra.

Efter hennes osannolika uppvisning mot Alexis Davis på UFC 175 i natt vet jag inte vem som skulle vara i närheten.

Någon på Twitter liknade henne vid Mike Tyson. Jag tycker att det är en jättebra jämförelse.

När ”Iron Mike” klev upp i ringen visste man aldrig vad som skulle hända, bara att man inte fick missa det. Precis så är det med Ronda också.

I början av sin MMA-karriär gick hon tre amatörmatcher och vann samtliga via armlås. ”Vi kan väl kalla henne The Armbar Assassin?”, tänkte någon. Och det är väl ett lämpligt smeknamn, kan jag tycka såhär i efterhand. Hon vann ju sina åtta första proffsmatcher på samma sätt.

Inför hennes stormatch mot Miesha Tate vid nyårsskiftet frågade jag henne om hon inte ville visa andra sidor av sig själv. Vill hon inte gå ut och bara knocka någon? ”Det är inte som att jag går ut och letar efter att vinna specifikt på submission eller specifikt på knock. Jag bara utnyttjar de möjligheter som finns framför mig”, svarade hon då.

Men nu märks det tydligt att amerikanskan blivit mer bekväm i sin boxning. Hon behövde bara 66 sekunder på sig för att knocka Sara McMann i februari, hon behövde bara 16 (!) på sig i natt.

Vem trodde egentligen att Rousey skulle behandla Davis på det sättet hon gjorde? Ingen alls. I stället menade kritikerna att hon fokuserar för lite på fajtingen och för mycket på filmkarriären. Snacka om svar på tal.

Det är just därför jag tycker att Ronda Rousey är hela UFC:s mest värdefulla tillgång. Hon har allt. Talangen, attityden, nävarna, utseendet, karisman. Hon må vara en vattendelare, men det är Floyd Mayweather också. Det betyder bara att folk har åsikter och att de kommer att bänka sig framför teven när det vankas match, vare sig det är för att se Rousey vinna eller förlora. Och i slutändan är det bra för UFC och för sporten.

Sist men inte minst vill jag skänka en tanke till stackars Alexis Davis. Hon måste vara förkrossad. Hon såg så lugn och säker ut på väg till buren men sedan slutade allt på värsta tänkbara sätt. Det här måste vara en mardröm. Hon fick aldrig ens chansen att komma in i matchen. Hoppas bara hon studsar tillbaka.

/Petter Öhrling

Förbjuda MMA? Nej!

av Petter Ohrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

Burgare, bänkpress och böcker

av Petter Ohrling

I går påbörjade Alexander Gustafsson träningslägret inför titelfajten mot Jon Jones i september. Fighterbloggen tog chansen att komma den svenska UFC-stjärnan närmare in på skinnet. Här är ”The Mauler” som du aldrig hört honom förut.

– Jag är som en öppen bok ju! Alla vet exakt vad jag åt till frukost.
Vad åt du till frukost i morse?
– Gröt och ägg. Det äter jag varje dag.
Fotbolls-VM börjar på torsdag. Vilka hejar du på?
– Sverige är ju inte med så jag har väl inget favoritlag direkt. Men jag tror att Brasilien slår Tyskland i finalen. Brassarnas sämsta nivå är högre än många andras bästa nivå. De har ett bra lag och hemmafavör.
Om du inte hade varit MMA-fajter. Vad hade du gjort i stället?
– Något med lite adrenalin i, något extremt. Jag hade nog inte klarat av ett vanligt Svensson-jobb.
Hur vill du dö?
– Med huvudet högt och ett leende på läpparna, medan jag gör något som jag tycker om.
Vem är din största idol här i livet?
– Min mormor. Hon är bäst på alla sätt.
Hur mycket bänkpressar du?
– Inga vikter, bara stången. Haha. Nej, jag vet faktiskt inte. En hundring kanske.
Om du ska unna dig något riktigt gott, vad äter du då?
– McDonald’s. Big Tasty.
Vad är ditt sämsta personlighetsdrag?
– Jag är otålig ibland. Det brinner lätt till.
Ditt bästa?
– Att jag håller mig ödmjuk. Jag tycker själv att jag är ganska jordnära.
Du har blivit rik på din sport. Vad är den största lyxen du unnar dig?
– Dels att resa runt lite, dels att äta bra mat. Ibland kanske jag köper något fint till min familj.
Det var EU-val nyligen. Röstade du?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag är inte så insatt.
Vilken är den bästa boken du har läst?
– Zlatans! Haha. Nej, men det är nog ”Papillon” faktiskt. Om en kille som hamnar i fängelse i Franska Guyana.
Har du några dolda talanger?
– Vad skulle det kunna vara… Äta kanske? Jag kan äta riktigt mycket om jag vill.
Vad tycker din familj om att du slåss?
– Nu är de väldigt glada och stolta och stöttar mig. I början var det lite tufft för dem.
Vill du ha barn?
– Absolut! I framtiden.
Gifta dig?
– Det vill jag kanske också göra i framtiden. Men det är inget som är på gång just nu.

/Petter Öhrling

Jones–Gustafsson II

av Petter Ohrling

27 september, Air Canada Centre, Toronto.

Tid och plats för Alexander Gustafssons efterlängtade returmatch mot Jon Jones är bestämt.

Nu är det inte längre bara en önskan. En förhoppning. En dröm. Nu är det en verklighet som fajtfans världen över kommer att törsta efter hela sommaren.

Det var ju aldrig riktigt realistiskt att mötet skulle ske på svensk mark. Visst, tanken på 65 000 åskådare som får ramsan ”Slå han på käften” att eka över Friends Arena ger mig rysningar. Men ett sådant möte skulle behöva gå mitt i natten här hemma för att få bästa sändningstid i USA. Och det är där de stora stålarna finns. Pengarna styr, som så ofta inom idrotten.

Kanske kan Gustafsson ta med sig bältet hem till Sverige och förverkliga den drömmen under 2015. För den här gången tror jag verkligen att han vinner. Det gjorde jag inte när det första mötet annonserades, det får jag ärligt säga. Men mycket har hänt sedan dess.

Chris Weidman har besegrat Anderson Silva två gånger om. Gustafsson har spräckt myten om Jones som oslagbar. För att ta ett nyare exempel: TJ Dillashaw chockade alla när han totaldominerade Renan Barão på UFC 173.

Fyra händelser som var för sig har påmint oss om varför vi älskar den här sporten. Det finns liksom inga garantier när det handlar om att slå varandra i ansiktet. En knytnäve kan förändra allt.

Om folk trodde att Jones skulle köra över Gustafsson förra gången så är förutsättningarna annorlunda nu. I augusti är det två superstjärnor som kliver in i oktagonen i den kanske hetaste matchningen som MMA-världen har att erbjuda.

Hela världen kommer att titta på.

Alex, scenen är din.

/Petter Öhrling

En ny svensk UFC-stjärna är född

av Petter Ohrling

Efter några timmars sömn sitter jag på flygplatsen i Berlin och försöker smälta gårdagens gala. Allra störst avtryck lämnade en 24-årig galenpanna från Luleå.

Fjäderviktaren Niklas Bäckström stal showen flera gånger om. Han fick en drömdebut och avslutade tuffe veteranen Tom Niinimäki redan i första ronden. Sedan grät han öppet och charmade publiken med sin segerintervju och sina dansrörelser. Efter det höll han hov på presskonferensen.

Han ställde sig upp och gallskrek när han fick beskedet om 50 000-dollarsbonusen. På frågan vad han tänker göra för pengarna svarade han: ”Betala min flickvän för hyran den här månaden”.

När jag frågade hur det låg till med hans tå – direkt efter matchen misstänkte han att den var bruten – sa han: ”Den ska röntgas när jag kommer hem till Sverige. Men vad gör det? Jag har ju pengar nu!

I fredags förutspådde jag en Conor McGregor-lik debut för den frispråkige norrlänningen. Ni minns kanske hur irländaren blev stjärna över en natt på senaste Globengalan med sin snabba knockout och ännu snabbare tunga.

I dag är han ett av organisationens största affischnamn och mest välkända ansikten. I juli går han huvudmatchen på galan i hemstaden Dublin.

Det är inte omöjligt att supertalangen Niklas Bäckström skulle kunna gå samma väg till mötes.

Jag känner samma sak här på flygplatsen som jag gjorde i natt innan jag gick och la mig.

En ny svensk UFC-stjärna är född.

/Petter Öhrling

Bloggen på plats i Berlin

av Petter Ohrling

Mindre än 24 timmar kvar tills det smäller i O2 World Arena. Fighterbloggen är på plats i Berlin för att följa de två svenskhoppen Magnus ”Jycken” Cedenblad och Niklas Bäckström. Ni kan läsa intervjuer med dem i morgondagens papperstidning eller på webben.

För tillfället kan ni gotta er i den här intervjun med storstjärnan Alexander Gustafsson. ”The Mauler” pratar bland annat om varför han inte gillar Jon Jones.

Eller läs varför Dana White föredrar Las Vegas framför Stockholm för returmötet.

Här kommer en kort nedbrytning av morgondagens två viktigaste matcher med svenska ögon sett:

  • Magnus Cedenblad (11–4 MMA, 1–1 UFC)
    32 år, 190 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
    Etablerad fajter som haft otur med skador och bara gått två matcher på två år. Den ena vann han på under en minut, den andra förlorade han mot ett av divisionens toppnamn. Hoppas kunna ta nästa kliv i karriären nu när han äntligen är skadefri. Har avslutat tio av sina elva vinster, varav fyra knockouts och sex submissions.

    Krzysztof Jotko (14–0 MMA, 1–0 UFC)
    24 år, 185 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
    Obesegrad polack som kommer in med 14 raka segrar i bagaget. Vältränad fajter med aggressiv ground and pound och stark grappling. Har dessutom tränat med Francis Carmont – stjärnan som är ”Jyckens” enda förlust de senaste fem åren. Besitter inte samma förmåga att avsluta sina motståndare som svensken.

    Mitt tips: ”Jycken” kommer att driva upp tempot, använda sin räckvidd och visa sig vara för mycket för Jotko. Stryper ut den trötte polacken i tredje ronden.

    * * *

  • Niklas Bäckström (7–0 MMA, UFC-debut)
    24 år, 182 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
    Ses som en av världens bästa fjäderviktare utanför UFC. Körde över sin senaste motståndare som blev knockad på 15 sekunder. Träningskamraterna på Allstars i Stockholm, däribland superstjärnan Alexander Gustafsson, öser beröm över Luleåfajtern. Har alla förutsättningar att gå långt. Starkt psyke, lång för sin viktklass, farlig muay thai.

    Tom Niinimäki (21–5–1 MMA, 1–0 UFC)
    31 år, 175 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
    Finländaren går, trots hypen runt Bäckström, in som favorit i den här matchen av flera anledningar. Rutinerad herre som har gått 27 matcher varav en i UFC. Under en tung period i karriären tog han en nästan tre år lång paus. Gjorde comeback 2010 och har radat upp elva raka segrar sedan dess. Har tillbringat fem månader i Florida hos Blackzilians som är ett av världens bästa team. Började som kickboxare.

    Mitt tips: Att Bäckström, som inte har någonting att förlora, överraskar och avslutar Niinimäki i andra ronden. Jag ser framför mig en närmast Conor McGregor-lik debut

/Petter Öhrling

Fyra frågor efter Bellator 120

av Petter Ohrling

Är Tito Ortiz tillbaka nu?
Nej. Han är fortfarande MMA-världens största hackkyckling och kommer aldrig att sätta sin fot i UFC igen. Man ska inte dra för stora växlar av Ortiz andra seger på åtta år. Med det sagt så gillar jag ”The Huntington Beach Bad Boy”. Han är en av sportens stora legendarer. Best case scenario vore att kroppen håller och han fullföljer sitt kontrakt med Bellator, vinner sina återstående tre matcher och pensionerar sig som världsmästare (typ). Det kan jag ändå unna karln.

Betalar folk fortfarande för att se Rampage Jackson?
Ja, det gör de. Hur ostrategisk han än må vara är Rampage fortfarande en attraktion. Dragkraften är inte densamma som under glansdagarna i Pride eller tiden som UFC-mästare, men han har fortfarande varit en av sportens verkliga superstjärnor och har en publikvänlig fajtingstil. I mina ögon vann han dock inte hatmatchen mot ”King Mo”. I egenskap av hemmafavorit och organisationens stora affischnamn fick han med sig ett kontroversiellt domslut. Efteråt föreslog han själv ett returmöte.

Vem imponerade mest under galan?
Gänglige welterviktaren Michael Page som totaldominerade Ricky Rainey och stod för kvällens bästa knock (se videon ovan). Kickboxaren bjöd på show med sitt kvicka fotarbete och oortodoxa rörelseschema. Likt Roy Jones Jr eller Anderson Silva hånar han sina motståndare genom att dansa runt med händerna nere och landa slag utan att ens titta (!). Page blir intressant att följa framöver.

Varför borde jag bry mig om Blagoi Ivanov?
För att han trotsar alla odds genom att stå i ringen. I februari 2012 blev den bulgariske tungviktaren attackerad av ett gäng organiserade brottslingar och fick en kniv rakt genom hjärtat. Läkarna opererade och la honom i konstgjord koma i tre månader. När Ivanov vaknade hade han gått ner 45 kilo och kunde knappt gå eller andas. Bara en på miljonen överlever den sortens skador och trauma mot kroppen, sa läkarna. Ett och ett halvt år senare gjorde Ivanov comeback i ringen och har sedan dess radat upp fyra vinster varav tre via submission. I helgen sprack segersviten när han åkte på karriärens första förlust. Men Ivanov vet att det finns viktigare saker här i livet.

/Petter Öhrling

Sida 1 av 22
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB