Berättelsen om ”real-life Rocky”

av Petter Ohrling

En supermatch mot Floyd Mayweather hägrar.
Men först ska Manny Pacquiao möta en doldis som bor i sina föräldrars källare.
– Det här har förändrat mitt liv, säger Chris Algieri.

I ena ringhörnan: en tanig kille från ett fattigt land som har blivit världsmästare i åtta olika viktklasser, klassas som en av tidernas främsta boxare och är en internationell superstjärna.
I andra ringhörnan: en högutbildad medelklasskille från Long Island som började boxas vid 23 års ålder, bor hemma hos sina föräldrar, kör en gammal Honda och fortfarande betalar av sina studielån.

Berättelsen om 30-årige Chris Algieri har fått stor uppmärksamhet i USA den senaste tiden. Han har alla komponenter för att bli en stor stjärna i boxningsvärlden om han slår Manny Pacquiao natten mot söndag. Algieri ser ut som en filmstjärna, är vältalig och har inte förlorat en enda av sina 20 matcher.

I juni gjorde sig Algieri ett namn genom att besegra stentuffe ryssen Ruslan Provodnikov. På papperet var han ett offerlamm. Få trodde att han hade en chans. Ännu färre efter den första ronden när amerikanen golvades två gånger och fick ett rejält svullet öga. Men Algieri anpassade sig och vann på poäng tack vare sin långa jabb, räckvidd och rörlighet.

Matcharvodet använde han till att betala av sina studielån. Algieri har både en kandidatexamen i hälsovetenskap vid Stony Brook University och en masterexamen i näringslära vid New York Institute of Technology.

I somras jobbade Algieri fortfarande som personlig tränare åt medelålders hemmafruar i Long Island och tjänade 600 kronor i timmen. I helgen åker han till Macao, en liten halvö i södra Kina, för sitt livs hittills största ögonblick. Storyn har gett Algieri smeknamnet ”real-life Rocky”.

Men det här är ingen Rocky-film. Det här är på riktigt och Manny kommer att knocka honom”, säger tränaren Freddie Roach.

Pacquiao, ja. Vissa menar att han börjar bli gammal eller att han är slut. Hans överlägsna seger över Timothy Bradley – som finns med på de flesta pound-for-pound-listorna i världen – vittnar om något annat. Man ska också komma ihåg några viktiga saker om hans två förluster: domslutet mot Bradley var ett av de värsta i modern boxningshistoria. Innan han knockades av Juan Manuel Marquez såg han riktigt vass ut och bröt näsan på mexikanen.

Däremot kan man konstatera att Pacquiao tar mindre risker än tidigare. Han boxas smartare och förlitar sig mer på tajming eftersom slagkraften inte gör lika stor skada som den brukade, vilket är logiskt eftersom han boxas i en tyngre viktklass. Fem år har gått sedan ”Pac-Mans” senaste knockoutseger. Mot Bradley snittade han bara 47 slag per rond att jämföra med 63 i deras första möte för två år sedan. Algieri snittade 83 slag per rond i fajten mot Provodnikov.

Om Algieri slår Pacquiao är det en av tidernas största skrällar. På papperet har han ingen chans. Han är en skicklig boxare men har ingen skräckinjagande slagstyrka och det här blir hans första match utanför New York, något som kan bli överväldigande.

För några veckor sedan beställde han förresten ett par nya boxningsskor från Nike. Han tyckte väldigt mycket om den gamla modellen, det var bara det att det stod ”Manny Pacquiao” på sidan av dem.

/Petter Öhrling

Klitschko en av tidernas främsta

av Petter Ohrling

Wladimir Klitschko vann igen. In other news: jorden är fortfarande rund och solen kommer att gå upp i morgon också.

Jag trodde faktiskt att Kubrat Pulev skulle vara ett större hot. Tittar man på tungviktsdivisionen är bulgaren en klart värdig motståndare. Obesegrad på 20 matcher, med en storlek som kan matcha Klitschkos (194 centimeter) samt en gedigen amatörbakgrund med såväl VM- som EM-medaljer.

Ändå blir han golvad tre gånger och därefter totalknockad i femte ronden. Pulev var chanslös.

Tyvärr får Doktor Stålhammare sällan det beröm han förtjänar. I stället för att kalla ukrainaren en av de bästa tungviktarna genom tiderna väljer man att kalla den nuvarande eran för tidernas sämsta.

Säga vad man vill om tungviktsboxningens tillstånd 2014, men Wladimir Klitschko förtjänar att nämnas bland de allra största. Segern över Pulev var till exempel hans 17:e raka titelförsvar. Bara Larry Holmes (20) och Joe Louis (25) har radat upp fler.

Sedan förlusten mot amerikanen Lamon Brewster för tio år sedan har han inte förlorat en match. Knappt en enda rond.

Men bland de senaste årens motståndare läser jag namn som Alex Leapai, Mariusz Wach, Francesco Pianeta och Jean Marc Mormeck. De flesta fansen har ingen aning om vilka dessa är. Många boxningsintresserade vet inte heller.

På sikt tror jag att 29-årige Deontay Wilder har potential att peta ner ukrainaren från tronen. Amerikanen är två meter lång, alltså två centimeter längre än Klitschko, och har vunnit alla sina 32 matcher på knockout. Bygger man bara upp honom rätt kan ”The Bronze Bomber” vara namnet på allas läppar inom ett år.

Men först vill jag se ukrainaren möta Shannon Briggs. Det kan jag väl inte vara ensam om?

LET’S GO CHAMP!

/Petter Öhrling

Missen som hotar ett fullsatt Tele2

av Petter Ohrling

UFC återvänder till Sverige med en historisk supergala.
Chans till snabb blågul revansch efter misslyckandet senast.
Och kanske blir Alexander Gustafsson mästare lagom till midsommar. 

UFC kommer till Sverige och Tele2 Arena den 24 januari.
I huvudmatchen möts hemmafavoriten Alexander Gustafsson och amerikanske knockoutartisten Anthony ”Rumble” Johnson.
Med plats för över 30 000 åskådare blir det den näst största galan någonsin, endast slagen av UFC 129 i Montreal för tre år sedan när två kanadensare gick titelmatcher framför 55 724 på läktaren. Det här blir alltså större än någon gala som har hållits i USA.
Det är stort för svensk idrott i allmänhet och svensk MMA i synnerhet.
Inte minst eftersom galan i Globen i oktober på många sätt blev ett misslyckande. Fyra av sex hemmahopp förlorade, tre av dem blev knockade i den första ronden. Räkna med att namn som Ilir Latifi och Niklas Bäckström kommer göra allt för att gå sina nästa matcher på den här galan.
”Den tyngsta kvällen i svensk MMA-historia”, skrevs det då. I så fall har 24 januari potential att bli den allra bästa.
För Alexander Gustafsson blir den här fajten viktig på flera sätt. Hans klart största match och svåraste motståndare förutom titelfajten mot mästaren Jon Jones i september 2013.
”The Mauler” har bara gått två matcher på två år och i fansens ögon är det för lite. Han är mitt inne i sina bästa år som fajter och skulle nog behöva matchas ­oftare för att hålla sig relevant och populär.
Slår han farlige Johnson är han garanterad en titelmatch i lätt tungvikt mot vinnaren av Jon Jones och Daniel Cormier som möts i Las Vegas den 3 januari.
Drömscenariot är att Gustafsson vinner på hemma­plan och får sin efterlängtande returmatch mot Jones.
Då kan vi ha en svensk UFC-mästare ­redan vid midsommar.

***

För några år sedan var det otänkbart att en MMA-gala ens skulle sälja ut Globen.
Men när UFC kom till Sverige för första gången, i april 2012, bar 15 428 åskådare fram Gustafsson till seger och gjorde honom till en stjärna.
Galan i oktober i år lockade visserligen bara 10 026, klart färre än tidigare, men utan ”The Mauler” som dragplåster är det en jättebra siffra. Till exempel mer än galorna i Brasilien och Australien under helgen som gick.
Men om jag tror att det blir utsålt på Tele2 Arena i januari? Tyvärr inte.
UFC har valt att lägga galan vid midnatt svensk tid för att den ska visas på bästa sändningstid i USA. Gustafssons match kommer att starta runt fyra på morgonen vilket borde vara förödande för biljettförsäljningen.
Men jag har gärna fel.

***

Att hålla en gala på en stor evenemangs­arena som Tele2 är i mina ögon det slutgiltiga beviset på att MMA har etablerat sig på bred front i landet. Att det har blivit en folksport. Så mycket som en kampsport nu kan vara det, motstånd kommer förstås alltid att finnas.
UFC kan i dag ses i 147 olika länder och på 23 olika språk. När karismatiske presidenten Dana White intervjuades av brittiska affärstidningen Financial Times i mars avslöjade han att organisationen är värderad till den enorma 25 miljarder kronor.
Nu satsar de på Sverige och Alexander Gustafsson.
2015 kan bli ett fantastiskt år för svensk MMA.

/Petter Öhrling

49 år och 314 dagar

av Petter Ohrling

Såg vi legendaren Bernard Hopkins karriär ta slut i Atlantic City i natt? Samma stad där den började för otroliga 26 år sedan.

Jag tror inte det.

”B-Hop” har aldrig förlorat med så stor marginal som han gjorde i natt. I samtliga domares ögon förlorade han varje rond. Dessutom blev han golvad i första ronden och skakad flera gånger därefter. Men för mig var det mer ett bevis på hur bra Sergej Kovalev är, inte hur gammal Hopkins har blivit.

Även om jag kan använda det här utrymmet till att skriva om Kovalev – som cementerade sin plats som en av de stora stjärnorna i boxningsvärlden just nu – väljer jag hellre att hylla Hopkins.

Är man 49 år och 314 dagar gammal och utmanar den mest fruktade fajtern i sin division – då förtjänar man allas respekt.

Det roligaste är att han har blivit mer populär på äldre dagar. Tidigare har Hopkins haft en stämpel som en tråkig boxare. Nu drar han sina klart högsta tittarsiffror i karriären. Folk fascineras av att se hur länge han kan trotsa naturlagarna. Titta bara på matchen i natt. Kovalev dominerade, men så fort ”The Alien” fick in en träff reste sig folk ur stolarna och tjöt av förtjusning.

Om Hopkins är slut som boxare? Det kan han nog bara svara på själv. Personligen skulle jag gärna vilja se honom göra ett försök på VM-titeln och utmana Adonis ”Superman” Stevenson om WBC-bältet. Gärna efter den 15 januari nästa år. Då har Hopkins fyllt 50.

***

Måste också säga några ord om gårdagens event i Västerås som blev väldigt lyckat. Gamla Rocklundahallen visade sig vara en ypperlig plats att arrangera en boxningsgala på, det var bra tryck på publiken och vi fick se dels en svensk världsmästare i Mikaela Laurén, dels en svensk Europamästare i hemmafavoriten Benjamin Kalinovic.

På tal om Hopkins. Laurén är ju ingen duvunge hon heller vid 38 års ålder men har tagit stora kliv i utvecklingen de senaste åren och säger själv att hon äntligen känner sig som en riktig boxare.

Nu har hon ett halvår på sig att försvara sitt WBC-bälte. Jag skulle tro att hon försöker försvara det bältet en eller två gånger och därefter utmanar norskan Cecilia Braekhus i en nordisk drömmatch.

De har redan mötts en gång, i oktober 2010, och den gången vann Braekhus på teknisk knockout. Men då hade Laurén bara sex matcher i bagaget. Nu har hon 26 och skulle förstås vara ett större hot även om norskan vore klar favorit.

/Petter Öhrling

 

”Sergej dödade en kille – och blev elakare”

av Petter Ohrling

Tiden hinner ikapp alla utom Bernard Hopkins”. Så sa tungviktaren Tony Thompson när jag intervjuade honom förra sommaren.

Men tänk om Tony har fel?

För hur går det egentligen när man sätter in en snart 50-årig boxare mot någon som är nästan 20 år yngre och har dödat en av sina motståndare?

Sergej Kovalev är snäll som en rysk nalle utanför ringen, men desto elakare inuti. Man får inte smeknamnet ”Krusher” för ingenting. För tre år sedan gick han match hemma i Ryssland. Motståndaren Roman Simakov tog emot rejält med stryk och i början av den sjunde ronden föll han ihop efter en slagserie. Simakov bars medvetslös ut på bår, fördes i ambulans till sjukhus där han dog av hjärnskador tre dagar senare. Kovalev har vunnit samtliga åtta matcher sedan dess på knockout.

Sergej dödade en kille i en match. De flesta fajters som är med om en sådan upplevelse kommer tillbaka lite försiktigare. Sergej kom tillbaka elakare än någonsin. Han har knockat varenda kille han har mött sedan dess. Tänk på det en sekund. Det kommer Bernard att göra. Tror du inte att det kommer att ligga i Bernards bakhuvud när de kliver upp i ringen?, säger Kovalevs tränare Don Turner.

Bernard Hopkins fyller 50 år i januari och har skrivit om boken för hur gammal en idrottare kan vara men fortfarande prestera på toppnivå. För medan namn som Roy Jones Jr och Shannon Briggs har fortsatt boxas mest för pengarnas skull, har ”The Alien” gjort det på grund av sin kärlek och dedikation till sporten. Vid 49 års ålder söker han fortfarande upp de farligaste motståndarna han kan hitta.

Det finns människor som springer ifrån brinnande hus, och människor som springer emot dem.

Hopkins har förmodligen glömt mer än vad de flesta boxare lär sig under en hel karriär. Han proffsdebuterade redan 1988 när Kovalev bara var fem år gammal. Sett till åldern skulle de lika gärna kunna vara pappa och son.

Det som talar för Kovalev är främst hans förödande slagstyrka. Han är en ung, stark, mästare med krut i båda nävarna. En träff räcker för att matchen ska vara över. Men ryssen kan vara en aning långsam, och hur hanterar han en slug taktiker som Hopkins? Amerikanen är tekniskt fulländad, har ett mästerligt försvar och kan varenda knep som finns att kunna. Skillnaden i erfarenhet är enorm. Hopkins har till exempel gått tolv ronder i 15 av sina 16 senaste matcher. Kovalev har bara gått åtta ronder en gång.

Det har gått några år sedan Bernard Hopkins som 46-åring skrev in sig i historieböckerna som den äldste titelhållaren i boxningshistorien. Men tiden hinner ikapp oss alla till slut.

Frågan är bara när den hinner ikapp Bernard Hopkins.

/Petter Öhrling

Sämsta UFC-galan i Sverige hittills

av Petter Ohrling

Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

Succégalan är glömd

av Petter Ohrling
Globen, 14 april 2012.
Vi visste ju inte riktigt hur det skulle gå, eller hur?
Om den första UFC-galan i Sverige skulle bli lyckad, om dragplåstret Alexander Gustafsson skulle vinna, om sporten skulle få fäste runt om i landet.
Tanken på att en MMA-gala skulle sälja ut Globen på bara några timmar var helt otänkbar för några år sedan.
Inte undra på att stämningen var lite nervös.
Men.
”I dag vi vet vi kraften av att hålla ett UFC-event i Sverige”, som Dana White sa till mig när jag intervjuade honom till MMA-bibeln.
Ett kokande Globen med 15 428 åskådare bar fram ”The Mauler” till seger mot Thiago Silva och en stjärna var född.

***

I fjol var publiksiffran något lägre och Gustafssons skada var ett blytungt avbräck med bara dagar kvar till galan. Folk hade klagat på matchkortet redan innan svenskstjärnans avhopp, efteråt var det många som vädrade sitt missnöje i kommentarsfält och sociala medier.
Men faktum är att av 14 506 åskådare var det bara 21 som hörde av sig till UFC och krävde pengarna tillbaka.
Det säger något dels om svenskarnas kärlek till MMA, dels om styrkan i varumärket UFC.
Dessutom omsatte fjolårets gala nästan 500 000 dollar mer än den första. Att återvända till Sverige igen var en ”no-brainer”.

***

Nu skriver vi 4 oktober 2014 i stället.
Vi vet ju inte riktigt hur det kommer att gå, eller hur?
Kommer den första galan på svensk mark utan huvudattraktionen Alexander Gustafsson att bli lyckad? Har sporten fått fäste runt om i landet?
Biljetterna har inte sålt i samma rasande takt som tidigare. Är fansen mätta efter två galor i Sverige? Efter 38 galor under 2014?
I Globen får vi svaret.
Det är dags för svensk MMA att stå på egna ben.

/Petter Öhrling

MMA-bibeln är historisk!

av Patrik Syk

Hej på er. Det är jag, Patrik. Ni kanske minns mig? Nähä inte det nej. Fullt förståeligt, jag har ju inte varit här på ett tag. Meeen, hur som helst.

Idag släpper Aftonbladet sin första MMA-bibel. Det vill säga en bilaga till tidningen på 100 sidor BARA om MMA. Det är historiskt. Vad jag vet har ingen annan tidning av Aftonbladets storlek i världen gjort något liknande. För mig personligen är det dessutom lite extra speciellt.

Jag började arbeta på bladet våren 2011. Min huvuduppgift var att sköta S24, vår webbtv tjänst för live-sänd sport, och det var inget konstigt med det. Kampsport var inget som Aftonbladet ägnade speciellt många tankar (förutom några enstaka blod/benbrott/monster-rubriker). Jag reflekterade faktiskt inte över att mitt eget intresse delades av en ganska stor del av Aftonbladets läsare. Förrän en dag.

Youtube-fajtern Kimbo Slice hade nyligen vunnit en boxningsmatch på ett spektakulärt sätt. En redaktör satt och kliade sig i huvudet över vad det var för story han hade fått på sitt bord.
- Vet du inte vem Kimbo Slice är? undrade jag förvånat.
- Nej, borde jag det? svarade redaktören och följde upp med – Vill du skriva knäcket?

Det villa jag ju förstås. Knäcket skrevs och klickades, delades och kommenterades riktigt bra. Strax efter kom nyhetschefen fram till mig.
- Fan Syk, har du koll på sånt här?
- Nja, alltså jag följer ju en del. Kimbo Slice trodde jag alla hade koll på.

Det visade sig att kampsport nästan alltid klickades bra men att ingen på redaktionen , förutom Alfeldts boxning, hade någon koll på vad de skrev om när det dök upp något som rörde kampsport. Faktum är att fåpå Sportbladet ens visste vad MMA var för något. Något jag sedan spenderade ganska många timmar att försöka ändra på.

Det var för nästan exakt tre år sedan. Idag kan du köpa 100 sidor MMA som bilaga till Aftonbladet. Själv har jag bara skrivit några rader i den (det finns ju som tur är vassare pennor på redaktionen) men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite stolt. Den är ju faktiskt historisk, MMA-bibeln. Köp den så är du med och skriver fortsättningen på historien.

//Syk

Skärmavbild 2014-10-01 kl. 09.55.12

 

 

Kategorier MMA, Sverige, UFC | Kommentarer

Köp MMA-bibeln till nedsatt pris!

av Petter Ohrling

Bx5vnQsIIAAH8DC.jpg-large
MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

5 anledningar att se Mayweather i natt

av Petter Ohrling

Det finns många anledningar till varför du måste se Floyd Mayweather Jr mot Marcos Maidana i natt, även om du inte är boxningsintresserad. Fighterbloggen har listat fem av dem. Galan sänds på TV10 med start 04.00.

1.
Du vet aldrig vad som kommer att hända.

2. Det är ett jädra spektakel.

3. Vare sig du gillar det eller inte är han sin generations i särklass bäste boxare.

4. Du älskar honom. Eller hatar honom.

5.  För att vid 37 års ålder börjar Mayweather bli gammal. Just nu verkar det som att han bara har tre matcher kvar i karriären.

/Petter Öhrling

Sida 1 av 24
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB