Zlatan och Aldo

av Patrik Syk

Zlatan Ibrahimovic är vår störste svenska idrottsstjärna genom tiderna. Med utstrålning som en rysk tsar och ett sjävförtroende som Cassius Clay är han en av idrottsvärldens mest impnerande aktörer. Men vad imponerar då i sin tur på honom?

Ja MMA verkar i alla fall vara ett intresse han håller högt, här med ett brett leende tillsammans med bältesinnehavaren och fjädervikts-dominanten José Aldo, och frågan är vem som är mest imponerad av vem?

(Bonusinfo: Zlatans gode vän och tidigare landslagskollega Olof Mellberg har i en intervju sagt att om han idag tvingats satsa på en annan sport än fotboll hade han valt MMA. Han menar att det hade passat honom…)

unnamed

 

//Syk

Mark Hunt – en annorlunda resa

av Patrik Syk

Han har haft en ganska märklig karriär, Mark Hunt. GP-mästare i K-1, stjärna i Pride och UFC. Kickboxning eller MMA, det spelar egentligen inte så stor roll. Mark Hunt är en slagskämpe, precis som han alltid varit.

För Mark Hunts karriär som fighter började inte på något gym. Den började i Södra Auckland, ett av Nya Zeelands tuffaste områden med en befolkning av nästan uteslutande polynesiskt ursprung. Fattigdom och alkoholmissbruk var en del av vardagen, precis som våldet. Knytnävarna  var något man använde sena kvällar på krogen snarare än i en ring framför tusentals åskådare.

Några kilometer norrut var situationen en annan. Ray Sefo kom visserligen, precis som Hunt, från en samoansk familj men i stället för att ta ut sin frustration på omgivningen fick Sefo börja träna på den lokala Wing Chun-klubben. Hans talang var obestridlig och när han i tonåren sökte nya utmaningar i thaiboxningen lät inte framgångarna vänta på sig. Nationell mästare vid 19. Världsmästare vid 21. Allt pekade spikrakt uppåt.

För Mark Hunt såg kurvan annorlunda ut. Betygen var dåliga och framtidsutsikterna såg allt annat än lysande ut. Det fanns egentligen bara ett ställe där den korpulente unge mannen kunde hävda sig. På gatan. Sexton år gammal var han redan en beryktad slagskämpe.

En tidig morgon utanför ett lokalt diskotek. För ung för att komma in fick Mark Hunt söka sina kicka på annat sätt. Oftast innebar det slagsmål. Så även den här kvällen. För folk att slåss med fanns det gott om. Den här specifika kvällen blev en uppgörelse mellan en av områdets största slagskämpar och den kaxige Hunt. Men någon fight var det aldrig tal om. En blixtrande högerkrok från Hunt golvade rivalen framför dörrvakternas förvånade ögon.

Sam Marsters var en av Aucklands främsta kickboxare. På helgerna knäckte han som många andra fighters extra som dörrvakt. För det mesta handlade det mest om att kasta ut överförfriskade gäster och se till att bråken som oftast uppstod utanför inte följde med in på dansgolvet. Den här kvällen hade han dock sett något utöver det vanliga. Vem var den lille tjocke killen med den förödande högern?
- Skulle du vilja träna kickboxning på riktigt? frågade Marsters ynglingen.
- Varför inte? svarade Hunt.
Två veckor och sex träningspass senare gick Hunt sitt första sparringpass, tre minuter senare hade han golvat sin motståndare.

Mark Hunt naturbegåvning för fighting gick inte att ta miste på och det lokala utbudet av sparringpartners sinade snabbt. Ryktet om den hårdslående nybörjaren spred sig och bara ett år efter den där kvällen på diskoteket ringde det i telefonen hemma hos familjen Hunt. Mannen i andra änden av luren hette Alex Tui och var tränare på Oceania Super Fighter Gym i Sydney.

I Nya Zeeländsk media var kanske inte kickboxning någon prioritet. Trots att sporten etablerat sig som ett globalt fenomen och trots att man hade en egen superstjärna i Ray Sefo. I Australien var situationen annorlunda.
- Jag kommer ihåg hur jag tittade på fighters som Ray Sefo och Sam Greco i K-1 och undrade hur man skulle göra för att ta sig dit, jag hade ingen aning.

Det blev heller ingen spikrak resa mot toppen för Hunt. Som relativ nybörjare och med en fysik som knappast påminde om världselitens var det, trots fina reslutat, svårt att etablera sig hos de lokala matchmäklarna. Istället fick han snabbt rollen som gatekeeper, någon man kunde ringa in på kort varsel och som skulle fungera som ett test för de man ansåg var större prospekt. Det var bara ett problem. Nästan ingen tog sig över bron.

Efter att ha vunnit 15 av sin 19 första matcher på den lokala kickboxningsscenen gick det inte att se förbi honom längre. Internationellt hade K-1 vuxit sig till en global företeelse och i Melbourne planerades för  K-1 GP Oceania 2000. För första gången skulle den Australiska kickboxningsscenen få visa upp sig för världen, Mark Hunt en av de utvalda, och resten är som man brukar säga historia.

Fortfarande heltidsarbetande och fortfarande helt okänd på den internationella scenen blev turneringssegern i Melbourne vägen in i det absoluta finrummet.

Det stora målet för alla professionella kickboxare under den här tiden var den prestigefulla finalturneringen av K-1 World Grand Prix. Inför 70 000 åskådare på Tokyo Dome och med miljoner i prispotten skulle världens bästa tungviktare koras. För att kvalificera sig dit krävdes först att man vann en regional turnering för att sedan göra upp om en finalplats i en kvalifikationsturnering.

För Hunt innebar det en resa till Nagoya i Japan för att göra upp med världseliten. Och även om motståndet aldrig hade blivit lätt blev lottningen den värsta tänkbara. Fransmannen Jerome LeBanner var en av världens mest fruktade fighters. Regerande världsmästare i thaiboxning. Semifinalist från finalturneringen 1999. 120 kilo vältrimmade muskler i en superstjärnas kropp. Kontrasten mot Mark Hunt var total.

Att LeBanner skulle vinna stod utom allt tvivel. Få trodde ens att den lille tjocke samoanen skulle ta sig till den andra ronden. Hunt däremot var ingen som vek ner sig i första taget. Faktum var att han aldrig knockats. Det gjorde han inte den här gången heller. LeBanner skickade allt han hade, slag sparkar och knän. Men Hunt var orubblig. Poängsegern var dock odiskutabel och äventyret var över för den här gången.

Mark Hunt fick i stället följa den spektakulära WGP-finalen på TV. Där såg han en viss Ray Sefo knocka sig hela vägen fram till en final för att en klassisk fight se sig besegrad av de då trefaldige mästaren Ernesto ”Mr. Perfect” Hoost.

Men Hunt hade fått smak för de stora galorna. Det australiensiska utbudet räckte helt enkelt inte till längre och när K-1 återvände 2001 för en  Melbournes var han bättre tränad än någonsin. Efter att ha plöjt genom förturneringen (tre raka knockar) klev han in i huvudturneringen med självförtroendet på topp. Det fanns bara ett problem, med på galan var också den regerande mästaren Ernesto Hoost.

Efter tre hårda ronder fick Hunt än en gång se sig besegrad och sista hoppet om deltagande på finalen hängde nu på en direkt avgörande match i Fokuoka två månader senare. Motståndare, Ray Sefo. Matchen är idag en av de mest klassiska i sportens historia.

https://www.youtube.com/watch?v=T_W9MCjegfI

- Det var helt fantastiskt att bara få vara i samma ring som honom, minns Hunt. Han var en av pionjärerna och jag såg väldigt mycket upp till honom. Det var väldigt korkat att hålla på och sänka garden så där men jag var trött och jag märkte att Ray hade en väldig respekt. Det var bara full attack, hårdast vinner.

Hunt förlorade matchen på poäng men skadade Sefo tillräckligt för fortsatt tävlande och tog sig på så vis vidare till den sista utslagsomgången. Där besegrade Hunt Adam Watt på TKO och efter många om och men var han till sist klar för World Grand Prix Finals. Som en outsider och underdog, visst. Men han var u äntligen där och med en bra lottning fanns till och med chansen att ta sig till en semifinal.

Dragningen genomföres. På lotten stod det Jerome LeBanner. Monstret som besegrat Hunt året innan. Som utklassat hel världseliten men åren innan missat finalen på grund av skada och som nu skulle ta sin revansch. Storfavoriten.

LeBanner var nöjd. Mark Hunt tillhörde inte någon av favoriterna och en enkel resa mot finalen var viktig för att ta hem titeln. För Hunt spelade det egentligen ingen roll, han var nöjd över att bara vara där, att få en ny chans att mäta sig med en av sportens största ikoner. Få anade vad som skulle ske härnäst.

Som väntat öppnade fransmannen bäst. Träffade med flera tunga vänstersparkar mot kroppen och en mot huvudet som skulle sänkt de flesta. Men Mark Hunt var inte som de flesta. Inte heller en stenhård rak vänster från LeBanner kunde rubba honom. I den andra ronden fortsatte fransmannen sin press. Träffade med jabbar, krokar, sparkar och knän. Ingenting bet. Sen kom den, högerkroken. Sekunderna som följde efter är kickboxningshistoria.

Hunt hade besegrat storfavoriten, så kunde han väl lika gära ta hem hela rasket, eller hur? Det var precis vad han gjorde. Efter två tuffa holmgångar mot Stefan Leko och Fransisco Filho var miraklet fullbordat. Mindre än två år efter sin första match i K-1 hade han vunnit det största som någonsin gått att vinna inom kickboxningen, WGP-finalen i Tokyo.

Men Mark Hunt var aldrig den perfekta fightern, som kunde kontrollera sina motståndare, minimera riskerna och gå obesegrad år efter år. Han var en stryktålig slugger. Men med ett sömnpiller i högernäven och en haka av polynesisk vulkansten blev han snabbt en publikfavorit.

Som mycket i livet handlar professionell kampsport till stor del om tajming. Att få rätt motstånd vid rätt skede i sin karriär. Ofta gäller det att känna vart år vinden blåser och ha mod att följa den. 2004 var K-1 fortfarande den ekonomiskt starkaste kampsportsorganisationen i världen men glansen från guldåren kring milennieskiftet hade börjat falna i kölvattnet av ägaren mr. Ishiis fängelsedom för skattebrott. Fler och fler av de gamla K-1 hjältarna började därför snegla åt nymodigheten MMA. I USA hade den gamla sluggerverkstan UFC fått nya föräldrar och ny kostym och i Japan började publiken upptäcka K-1s systerorganisation Pride. Så också Mark Hunt.

Som en av de populäraste K-1-kämparna var det en självklarhet att stanna i Japan och Pride. Förutom en förlust på en armbar i sin MMA-debut blev övergången till Pride en succé för Hunt. Segrar mot bland annat Wanderlei Silva och Mirko ”Cro Cop” Filipovic placerade honom snabbt i toppskiktet av divisionen, men både Silva och ”Cro Cop” var precis som Hunt i grunden stående fighters. Men i MMA finns andra specialister. En av dem var amerikaske brottaren Josh Barnett. Barnett hade ingen som helst tanke på att stå och fightas utan tog istället ner fighten på marken och kunde relativt enkelt vinna på en Kimura efter bara två minuter. Det blev början på vad som skulle bli en sex matcher lång förlustsvit, samtliga i första ronden. Han gjorde också ett gästspel i en supermatch mot Semmy Schilt i K-1 men även här blev han stoppad redan i första ronden.

Hunt har själv beskrivit den här tiden som den tyngsta i karriären. Träningspassen byttes mot alkohol och cigaretter och mer än en gång funderade han på att en gång för alla lägga handskarna på hyllan.
- Det var en tuff tid. Alla som fightas vet att om livet inte funkar utanför ringen så funkar det heller inte i den. Men någonstan kända jag fortfarande att jag var världens bästa fighter, att jag kunde slå vem som helst.

Och när UFC 2007 köpte Pride, där Hunt fortfarande var kontrakterad, kom också tillfället som kunde inneburit slutet. Dana White hade ingen som helst intresse att göra en UFC-fighter av den överviktiga samoanen med den höga lönen och försökte därför köpa ut hans kontrakt. Trots tvivlen och den urspårade karriären tog Hunt erbjudandet som en förolämpning.
- Aldrig att jag hade lämnat utan en fight. Dom hade fått sparka ut mig för jag hade aldrig lämnat självmant. I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte duger. Att jag var för fet och för dålig. Om jag hade lyssnat på något av det hade jag aldrig varit där jag är idag.

Trots motstånd från UFC så fick Hunt chansen. Det började dock precis som det slutat i Japan. Förlust på submission i första ronden. Men Hunt vägrade ge upp. UFC 127 var planerad att gå i Sydney, Hunts hemmaplan. Det var en möjlighet för god för att missa. Utanför ringen hade livet också tagit en ny riktning, Mark Hunt hade funnit Gud.
- Enkelt kan man säga att jag lät Gud ta över ratten. Det har förändrat mig från insidan och ut.

Och utvändigt var förändringen påtaglig. Smalare och bättre tränad än på nästan ett årtionde knockade Mark Hunt Chris Tuchscherer i den andra ronden och vann dessutom pris för ”knock out of the night”.

Segern blev starten på en ny vår för Hunt. Ben Rothwell, Chieck Kongo och Stefan Struve avverkades på löpande band och i maj 2013 fick han chansen att möte förre mästaren Junior dos Santos i en match som vid seger tagit honom till en titelfight mot regerande mästaren Cain Velasquez. Inför den matchen fick han frågan om han var nervös inför mötet med den topprankade dos Santos. Hunt bara ryckte på axlarna och svarade.
- Det är inte min första rodeo…

Junior dos Santos visade sig dock för tuff för Hunt den gången men matchen visar ändå på en fighter som efter att ha gjort raketkarriär från en nattklubb i Auckland till sist också tvngats ta sig den långa vägen till toppen. I helgen möter han femterankade brassen Antonio ”Big Foot” Silva i en match som kan ge en ny chans på någon av de topprankade i den ganska tunna tungvikten och kanske har Mark ”The Super Samoan” ett kapitel kvar att skriva. Han verkar i alla fall tro det själv.
- Just nu gör jag det jag var född att göra. Alla dom som tvivlat på mig under åren förstår inte kraften hos Gud, det är allt jag kan säga.

Källor: Samoan Observer, axkickboxing.com, Fox Sports Australia, Wikipedia, Sherdog.com

Operation folklighet

av Patrik Syk

När de 14 nominerade till Jerringpriset igår presenterades var vi många som undrade vart Alexander Gustafsson tagit vägen. Vad det ett tryckfel  i pressutskickat? För inte kunde väl ”The Maulers” insatser mot Mauricio Rua och inte minst Jon Jones hamna utanför topp 14 bland årets svenska idrottsprestationer?

Jo det under visst. God natt.

Den stock-konservativa redaktionen på Radiosporten som utsett de 14 atleterna/lagen som förärats en möjlighet att lyftas fram av det svenska folket till det prestiegefulla Jerringpriset hade helt enkelt inte förstått.

I en intervju med Expressen sa radiosporten Bengt Skött (redaktör för Jerringpriset) såhär:
”Om det kommer in många röster via mejl och vykort från hundratals, tusentals som är förargade att han inte är med, då får vi ett klart belägg för att det inte bara är förbundet som går i taket. Då får vi se att det finns en riktigt stark folkströmning. Och då kommer vi förstå att vi inte har hamnat rätt.”

På skötts uppmaning startade därefter MMA-sajten mmanytt.se kampanjen #OperationFolklighet och uppmanade alla som brinner för MMA att maila redaktören själv och visa att svensk MMA inte bara har en världstjärna i Alexander Gustafsson utan även en rejäl folklig förankring.

Tyvärr får vi vänta till 2014 innan vi får svaret på om kampanjen fått effekt. Då, tror jag, kommer vi få se en Alexander Gustafsson med ett stort glittrande bälte runt midjan, det lär inte passera ens radiosportens skygglappar.

//Syk

Förbryllande obegåvat av Jerringpris-juryn

av Patrik Syk

Han är en av de mest omskrivna svenska idrottarna globalt sett under 2013. Hans titelmatch mot Jon Jones är en av de mest omdebatterade och omskrivna i den moderna MMA-historien och har av flera tunga internationella experter prisats som den bästa titelmatchen i UFCs historia.

Och går vi till december 2012, alltså efter senaste nomineringen, så hittar vi en imponerande seger mot tidigare titelhållaren Mauricio Rua. En seger som i sig själv var ett stycke svensk kampsportshistoria.

Att Alexander Gustafsson inte finns med bland de nominerade till Jerringpriset är ett skämt. Faktiskt.

Jag tänker inte ställa prestation mot prestation och peka på någon som inte gjort sig förtjänt av sin nominering. Det enda jag med bestämdhet vet, är att om juryn som utsett de nominerade besuttit minsta kunskap om det kampsportsunder som nu sker i Sverige eller åtminstone haft någon slags ödmjukhet inför sin egen okunskap, hade Gustafssons namn funnits på listan.

Istället väljer man att rata det man inte förstår. Att utgå från att allt det som bnefinner sig utanför än sin egen snäva trivselzon är dåligt och konstigt, ja kanske till och med skadligt, är ytterst beklagligt. Hade det rört som annat än idrott hade det gränsat till rasism. Nu får vi lov att kalla det mobbning.

Hundratusentals svenskar har under de senaste åren på ett eller annat sätt upptäckt MMA. Antalet utövare och åskådare har vuxit lavinartat och inte minst i socialt utsatta områden är sporter som boxning, kickboxning och MMA särskilt centralt. För dessa svenskar är Alexander Gustafsson störst. Vår egen världsstjärna. Killen från Arboga som utmanade en av världens mest fruktade fighters. Som mot alla odds brottade ner han som inte kunde brottas ner. Som dominerade han som tidigare bara dominerat. Som till slut förlorade med minsta möjliga marginal. (Mycket likt triatleten Lisa Nordén. Hon som var sååå nära den yttersta triumfen i OS i London och som till slut vann Jerringpriset 2012.)

Att man inte förstår att när man rynkar på nästan åt Gustafsson, gör man det också åt hela den svenska kampsportsrörelsen. Det är beklämmande.

MMA-förbundet och Budo- och kampsportsförbundet har länge känt sig styvmoderligt behandlade av den svenska idrottsrörelsen. Lite inbjudna med armbågen så att säga. Och det med all rätt. Budo- och kampsportsförbundets ordförande Stefan Stenudd har redan aviserat att han bojkottar idrottsgalan, även i år. Här kan ni läsa mer om det.

Nästa år kommer Alexander Gustafsson med stor sannolikhet göra ett nytt försök att bestiga berget som ingen ännu bestigit och ta med det där bältet hem till Sverige. Då hoppas jag att även Jerringpris-juryn tittar, alla vi andra kommer nämligen göra det.

//Syk

Vitor Belfort – fenomenet

av Patrik Syk

Vitor ”the Phenom” Belfort lever minst sagt upp till sitt namn just nu. Helgens seger över Dan Henderson summerade det kanske mest imponerande året i 36-åringens superlånga karriär.

Tre matcher. Tre huvudsparkar. Tre segrar som skriker om en 36-åring på väg in i en ny storhetstid.

Det här gått 16 år sedan en blott 19-årig Vitor Belfort slog världen med häpnad under UFC 12. Som den yngste någonsin att ens vinna en match sprang han rakt genom Tra ”Tauma” Telligman och Scott ”The Pit Bull” Ferozzo och tog hem turneringen. Fenomenet hade presenterat sig.

Vitor Belfort karriär fortsatte sedan med blandad framgång. Förluster mot blivande legendarerna Randy Couture och Kazushi Sakuraba tvingade boxaren Belfort att utveckla sitt game. En flytt till Brazillian Top Team ledde till en mer well-rounded och taktiskt fighting. De vilda knockarna byttes mot en bra brottning med effektiv ground and pound.

Efter några framgångsrika år i Pride återvände Vito Belfort till UFC 2002. Och trots att han lyckades ta titeln i lätt tungvikt efter att ha vunnit sitt revanchmöte mot Randy Couture (cut i första ronden – i returen bjöd Couture tillbaka och vann efter att läkaren stoppat matchen) blev återkomsten till UFC starten på en tung period i Belforts karriär. Fem matcher i UFC (2-3) följes av matcher i Pride, Strikeforce och Cage Rage (även där 2-3).

”Fenomenet” såg mer och mer ut som en förlorare i den allt mer moderna sporten MMA. Sporten han erövrat som 19-åring hade blivit snabbare, mer reglerad och inte minst mer professionell och Vitor Belfort hade svårt att hänga med. När han efter förlusten mot Dan Henderson (i deras första möte) 2006 dömdes till nio månaders avstängning efter ha testat positivt för anabola sterioden 4-Hydroxytestosterone, kunde karriären varit över.

Men Belfort vägrade ge upp. Efter att ha startat om karriären i England-baserade Cage Rage insåg Belfort att något drastiskt var tvunget att göras för att ta sig tillbaka till toppen. En flytt till mellanvikten skulle bli svaret.

Efter några övertygande segrar i organisationen Affliction meddelade Dana White i början av 2009 att Belfort återigen kontrakterats, den här gången för mellanvikten.

Ännu fanns många som tvivlade på Belforts förmåga att hävda sig med de bästa. Dopningsrykten i kombination med det öppna användandet av den (tillåtna) TRT-behandlingen (Testosterone Replacement Therapy) har sedan avstängningen 2006 varit en vattendelare bland fansen. När han kort efter sin återkomst till UFC gavs en titelchans mot Anderson Silva fans det många som som var skeptiska. Matchen slutade med en av UFC-historiens mest berömda frontsparkar och Vitor Belfort hade än en gång gått på pumpen mot en toppfighter.

När han tre år senare gavs titelchansen i lätt tungvikt mot Jon Jones (som ersättare för Lyoto Machida) var det få som gav Belfort någon chans över huvud taget. Trots en flygande start för veteranen (ett armlås var nära att ge en av tidernas största skrällar) blev han i de följande ronderna överkörd av en överlägsen Jones och många frågade sig om inte karriären för den nu 35-årige brassen började närma sig sitt slut.

Men Belfort bet ihop. Återvände till mellanvikten och har under 2013 stått för en helt magnifik upphämtning. Michael Bisping, Luke Rockhold och Dan Henderson. Tre topp-fighters. Tre huvudsparkar. Och frågan är om Vitor Belfort någon gång under sin 16 år långa karriär varit lika bra. Inte sedan succén på UFC 12 har smeknamnet ”the Phenom” varit lika passande.

Med största sannolikhet väntar nu vinnaren i returmötet mellan Anderson Silva och Chris Wiedman. En ny chans på titeln. 36 år ung. Den här gången kan ingen räkna bort honom. Dopningsryktena å andra sidan. De lär han få leva med.

//Syk

Följ Alex Tobiasson Harris här!

av Patrik Syk

Vår egen WMC-champ har svingat sig hela vägen till final i World Combat Games och kan ikväll bli förste svensk att ta en guldmedalj där (plus en prischeck på ca 150 000 spänn). Hela eventet streamas här nedan och undertill finns kvällens finalschema. Alex match är sist ut ikväll men det finns ju massvis med spännande fighting att njuta av före dess. Inte minst Artem Levin 70-6-1, finalist i Glorys mellanviktsturnering nyligen och regerande mästare i -81 kg.

Enjoy, och heja Sverige!

16:00

Women’s -54kg Finals Gold Medal Contest

THA – WIHANTAMMA Ratchadaphon RUS – DYACHKOVA Natalia

Followed By

Men’s -57kg Finals Gold Medal Contest
RUS – ABRAMOV Aleksandr THA – RUTHAIPHAN Sapmanee

Followed By

Women’s -54kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -57kg Victory Ceremony

Followed By

Women’s -60kg Finals Gold Medal Contest UKR – SHARMONOVA Anastasiia PER – SHEVCHENKO Valentina

Followed By

Men’s -63.5kg Finals Gold Medal Contest UKR – LIUBCHENKO Igor THA – SRIRUPI Manop

Followed By

Women’s -60kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -63.5kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -81kg Finals Gold Medal Contest BLR – VALENT Dzmitry RUS – LEVIN Artem

Followed By

Men’s -91kg Finals Gold Medal Contest RUS – VAKHITOV Artem ITA – BARONE Emidio

Followed By

Men’s -81kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -91kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -71kg Finals Gold Medal Contest
RUS – MAGOMEDOV Zaynalabid BLR – HURKOU Vital

Followed by

Men’s -67kg Finals Gold Medal Contest BLR – KULEBIN Andrei UKR – KULIABA Sergii

Followed By

Men’s -71kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -67kg Victory Ceremony

Followed By

Men’s -75kg Finals Gold Medal Contest
SWE – TOBIASSON HARRIS Alex UKR – NIKIFOROV Vitalii

Lögn, förbannad lögn och statistik

av Patrik Syk

”There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics.”

Mark Twains bevingade ord sätter fingret på något som MMA-världen (och resten av idrottsvärlden om vi ska vara ärliga) verkar älska att diskutera. Domare.

För vår egen del har ju diskussionerna kring Alexander Gustafssons förlust mot Jon Jones kantats av bittra konspirationsteorier och osköna anklagelser om så kallade ”hemmadomare”. Ett av idrottens mest klassiska bitterheter.

I sporter som fotboll och ishockey handlar det ju mest om dåliga förlorare när dessa anklagesler får luft. Men i bedömningssporter blir det hela desto mer centralt. I konståkning och simhopp är begrepp som ”hemmadomare” och ”domarpåverkan” så otroligt känsliga att det knappt går att diskutera och brottningen har under decennier varit nedtvingade i brygga av samma diskussion.

MMA är givetvis inget undantag och näst intill alla avgöranden som hamnar i domarnas händer ifrågasätts. Till sitt försvar (då det passar) brukar då domarna hänvisa till statistiken. Antalet significant strikes ställ mot antalet nedtagningar och det ack så luddiga octagon control. Men vad säger då detta? Ja egentligen ingenting. Lika ofta som domarna kan hänvisa till statistiken för att ha ryggen fri vid ett omdiskuterat beslut, så kan statistiken ge belackarna vatten på kvarn. Som i fallet Jones vs. Gustafsson till exempel.

Som jag ser det så finns det ett uppenbart problem här. Statistikens funktion att ta tittarna närmare sporten och göra dem mer involverade i händelseutvecklingen skapar också lika mycket förvirring som den bidrar med tydlighet. För i slutändan spelar det ju ingen som helst roll vad det står i den där statistikrutan. Domaren dömer. Altt för många ser statistiken som något som på ett adekvat sätt representerar hur en match såg ut. Så är det ju väldigt sällan. Lögn, förbannad lögn och statistik som sagt.

Mitt förslag? Se statistiken i det ljus den ska ses, som en fingervisning, eller skippa den helt. Låt statistiken va ett av domarnas verktyg i sitt försök att bedöma prestationen hos utövarna och bespara dem huvudvärken att ha miljontals enögda fans kikandes över axeln när det tar sina, ofta tuffa, beslut.

För givetvis ska domare kunna kritiseras. Reza Madadis förlust i Rio förra vintern var inget annat än en skandal och han är ju långt från ensam. Men att luta sig mot statistiken, för att det gynnar ens argument för stunden? Givetvis inte.

När statistiken dessutom gör UFC så ängsliga att de känner sig nödgade att ”redigera” den för att undvika kritik efter ett kontroversiellt domslut, och sedan ändra tillbaks den för att släta över sin egen ängslighet, ja då är den ju ändå inte så mycket värd.

//Syk

Twitter reagerar på ”tidernas bästa match”

av Patrik Syk

Reaktionerna på supermatchen mellan Jon Jones och Alexander Gustafsson är förstås många och i vissa fall starka. Många anser att Gustafsson blev bortdömd medan vissa bara reagerade på vilken fantastisk tillställnning titelmatchen utvecklade sig till.

Här kan ni läsa vad ett antal UFC-profiler hade att säga om saken:


***


***


***


***


***


***


***


***


***


***


***


***


***

//Syk

Håll huvudet högt, Alex!

av Petter Ohrling

Wow.

Jag är helt tagen av vad jag nyss har sett.

Alexander Gustafsson pressade Jon Jones på ett sätt som ingen annan har gjort i en stark kandidat till Fight of the Year. Det kan rentav vara en av de bästa matcherna i historien. Publiken var lyrisk och tackade för showen med en stående ovation.

Gustafsson kan hålla huvudet högt. Han fick nog massvis av nya fans i natt. På Twitter höjs en del röster för att svensken ska få en returmatch. Det återstår att se om så blir fallet – Glover Teixeira står ju först i kön – men ptja, varför inte?

Att prata om en domarskandal tycker jag är fel. Att en domare hade det 49–46 i Jones favör är väldigt märkligt, men jämna ronder brukar i regel gå till titelförsvararen. Det krävs någonting extra för att slå en världsmästare. Man måste vinna klart.

Nu blir det några timmars sömn. När jag vaknar vid lunchtid tänker jag kasta mig över vad som sagts på presskonferensen, vad som skrivits i tidningarna.

Men jag skulle tro att många känner precis samma sak som jag gör nu.

Stolthet.

***

Förresten, hjärtskärande att se att David Haye har ådragit sig ett gigantiskt cut ovanför ena ögonbrynet bara en vecka innan den upphaussade matchen mot Tyson Fury. Ett sådant sår kommer att ta minst en månad att läka och det är bara att hoppas att matchen blir av innan året är slut.

/Petter Öhrling

En billboard säger mer än..

av Patrik Syk

Det är ganska lustigt kan jag tycka. Att vi har en svensk som pryder en av de största billboardsen på Times Square i New York är coolt. Att han varken heter Zlatan Ibrahimovic, Henrik Lundqvist eller Jonas Jerebko är ännu coolare.

Den här bilden togs av en vän till mig nyligen när han promenerade på världens kändaste torg.

Alex på Times Square
Alex på Times Square – foto Pelle Kristensen

Han har kommit rätt långt den där bonnpöjken från Arbogatrakten. Om ca 10 timmar ska han göra något som ingen annan svensk någonsin har gjort. Ja faktum är att han bara är den andre europén någonsin att göra det. Slåss om UFC-bältet.

Vi ses på andra sidan.

//Syk

Sida 1 av 21
  • Tjänstgörande redaktör: Jonas Nygaard
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB