Arkiv för kategori Boxning

- Sida 1 av 4

Berättelsen om ”real-life Rocky”

av Petter Öhrling

En supermatch mot Floyd Mayweather hägrar.
Men först ska Manny Pacquiao möta en doldis som bor i sina föräldrars källare.
– Det här har förändrat mitt liv, säger Chris Algieri.

I ena ringhörnan: en tanig kille från ett fattigt land som har blivit världsmästare i åtta olika viktklasser, klassas som en av tidernas främsta boxare och är en internationell superstjärna.
I andra ringhörnan: en högutbildad medelklasskille från Long Island som började boxas vid 23 års ålder, bor hemma hos sina föräldrar, kör en gammal Honda och fortfarande betalar av sina studielån.

Berättelsen om 30-årige Chris Algieri har fått stor uppmärksamhet i USA den senaste tiden. Han har alla komponenter för att bli en stor stjärna i boxningsvärlden om han slår Manny Pacquiao natten mot söndag. Algieri ser ut som en filmstjärna, är vältalig och har inte förlorat en enda av sina 20 matcher.

I juni gjorde sig Algieri ett namn genom att besegra stentuffe ryssen Ruslan Provodnikov. På papperet var han ett offerlamm. Få trodde att han hade en chans. Ännu färre efter den första ronden när amerikanen golvades två gånger och fick ett rejält svullet öga. Men Algieri anpassade sig och vann på poäng tack vare sin långa jabb, räckvidd och rörlighet.

Matcharvodet använde han till att betala av sina studielån. Algieri har både en kandidatexamen i hälsovetenskap vid Stony Brook University och en masterexamen i näringslära vid New York Institute of Technology.

I somras jobbade Algieri fortfarande som personlig tränare åt medelålders hemmafruar i Long Island och tjänade 600 kronor i timmen. I helgen åker han till Macao, en liten halvö i södra Kina, för sitt livs hittills största ögonblick. Storyn har gett Algieri smeknamnet ”real-life Rocky”.

Men det här är ingen Rocky-film. Det här är på riktigt och Manny kommer att knocka honom”, säger tränaren Freddie Roach.

Pacquiao, ja. Vissa menar att han börjar bli gammal eller att han är slut. Hans överlägsna seger över Timothy Bradley – som finns med på de flesta pound-for-pound-listorna i världen – vittnar om något annat. Man ska också komma ihåg några viktiga saker om hans två förluster: domslutet mot Bradley var ett av de värsta i modern boxningshistoria. Innan han knockades av Juan Manuel Marquez såg han riktigt vass ut och bröt näsan på mexikanen.

Däremot kan man konstatera att Pacquiao tar mindre risker än tidigare. Han boxas smartare och förlitar sig mer på tajming eftersom slagkraften inte gör lika stor skada som den brukade, vilket är logiskt eftersom han boxas i en tyngre viktklass. Fem år har gått sedan ”Pac-Mans” senaste knockoutseger. Mot Bradley snittade han bara 47 slag per rond att jämföra med 63 i deras första möte för två år sedan. Algieri snittade 83 slag per rond i fajten mot Provodnikov.

Om Algieri slår Pacquiao är det en av tidernas största skrällar. På papperet har han ingen chans. Han är en skicklig boxare men har ingen skräckinjagande slagstyrka och det här blir hans första match utanför New York, något som kan bli överväldigande.

För några veckor sedan beställde han förresten ett par nya boxningsskor från Nike. Han tyckte väldigt mycket om den gamla modellen, det var bara det att det stod ”Manny Pacquiao” på sidan av dem.

/Petter Öhrling

Sämsta UFC-galan i Sverige hittills

av Petter Öhrling

Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

Köp MMA-bibeln till nedsatt pris!

av Petter Öhrling

Bx5vnQsIIAAH8DC.jpg-large
MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

5 anledningar att se Mayweather i natt

av Petter Öhrling

Det finns många anledningar till varför du måste se Floyd Mayweather Jr mot Marcos Maidana i natt, även om du inte är boxningsintresserad. Fighterbloggen har listat fem av dem. Galan sänds på TV10 med start 04.00.

1.
Du vet aldrig vad som kommer att hända.

2. Det är ett jädra spektakel.

3. Vare sig du gillar det eller inte är han sin generations i särklass bäste boxare.

4. Du älskar honom. Eller hatar honom.

5.  För att vid 37 års ålder börjar Mayweather bli gammal. Just nu verkar det som att han bara har tre matcher kvar i karriären.

/Petter Öhrling

Den största boxningsmatchen som aldrig blivit av

av Petter Öhrling

Manny Pacquiao vill. Top Rank vill. HBO vill. Showtime vill. Fansen vill. Men vill Floyd Mayweather?

Jag vet i alla fall att jag vill.

Självklart pratar jag om en potentiell megafajt mellan Pacquiao och Mayweather. Fans världen över har fått upp förhoppningarna om ett sådant supermöte flera gånger tidigare, men nu känns det hetare än på länge. Det sägs dessutom att de kan mötas två gånger om under 2015.

Enligt uppgifter ska boxarna vara överens om de dopningstester som tidigare har satt stopp. Men den främsta anledningen är att tv-jättarna HBO och Showtime – som har avtal med Pacquiao respektive Mayweather – ska ha enats om ett samarbete kring rättigheterna.

Visst, underhållningsvärdet är inte vad det hade varit om de mötts för några år sedan. ”Money” är visserligen obesegrad men har hunnit bli 37 år gammal och vinner allt mer sällan på knockout. ”Pac-Man”, som fyller 36 i december, har passerat zenit efter dubbla förluster och bjuder inte riktigt på samma fyrverkerier som förr.

Mayweather hintade nyligen om att han har ”en stor överraskning” åt fansen i maj nästa år. Jag hoppas att det är en match mot Pacquiao. I mina ögon är det fortfarande en av de bästa och mest intressanta matcherna boxningsvärlden har att erbjuda. För att inte tala om miljarderna en sådan fajt skulle generera. Kanske är det just Pacquiao som kommer att spräcka amerikanens omtalade nolla.

Ibland undrar jag hur boxningslandskapet hade sett ut om superstjärnorna mötts redan för några år sedan. När debatten handlade om vem som var nummer ett i världen och de knappt gick att skilja åt. Tanken på att de kunde ha haft en klassisk trilogi vid det här laget ger mig rysningar.

Nej, det vore sorgligt om det inte blev någonting den här gången heller. Då kan det här gå till historien som den största boxningsmatchen som aldrig blev av.

/Petter Öhrling

Hon är UFC:s största stjärna

av Petter Öhrling

Kan vi enas om att Ronda Rousey är den största stjärnan i hela UFC? Kan vi enas om det? Bra.

Efter hennes osannolika uppvisning mot Alexis Davis på UFC 175 i natt vet jag inte vem som skulle vara i närheten.

Någon på Twitter liknade henne vid Mike Tyson. Jag tycker att det är en jättebra jämförelse.

När ”Iron Mike” klev upp i ringen visste man aldrig vad som skulle hända, bara att man inte fick missa det. Precis så är det med Ronda också.

I början av sin MMA-karriär gick hon tre amatörmatcher och vann samtliga via armlås. ”Vi kan väl kalla henne The Armbar Assassin?”, tänkte någon. Och det är väl ett lämpligt smeknamn, kan jag tycka såhär i efterhand. Hon vann ju sina åtta första proffsmatcher på samma sätt.

Inför hennes stormatch mot Miesha Tate vid nyårsskiftet frågade jag henne om hon inte ville visa andra sidor av sig själv. Vill hon inte gå ut och bara knocka någon? ”Det är inte som att jag går ut och letar efter att vinna specifikt på submission eller specifikt på knock. Jag bara utnyttjar de möjligheter som finns framför mig”, svarade hon då.

Men nu märks det tydligt att amerikanskan blivit mer bekväm i sin boxning. Hon behövde bara 66 sekunder på sig för att knocka Sara McMann i februari, hon behövde bara 16 (!) på sig i natt.

Vem trodde egentligen att Rousey skulle behandla Davis på det sättet hon gjorde? Ingen alls. I stället menade kritikerna att hon fokuserar för lite på fajtingen och för mycket på filmkarriären. Snacka om svar på tal.

Det är just därför jag tycker att Ronda Rousey är hela UFC:s mest värdefulla tillgång. Hon har allt. Talangen, attityden, nävarna, utseendet, karisman. Hon må vara en vattendelare, men det är Floyd Mayweather också. Det betyder bara att folk har åsikter och att de kommer att bänka sig framför teven när det vankas match, vare sig det är för att se Rousey vinna eller förlora. Och i slutändan är det bra för UFC och för sporten.

Sist men inte minst vill jag skänka en tanke till stackars Alexis Davis. Hon måste vara förkrossad. Hon såg så lugn och säker ut på väg till buren men sedan slutade allt på värsta tänkbara sätt. Det här måste vara en mardröm. Hon fick aldrig ens chansen att komma in i matchen. Hoppas bara hon studsar tillbaka.

/Petter Öhrling

Förbjuda MMA? Nej!

av Petter Öhrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

Dinamita

av Petter Öhrling

Kan någon påminna Juan Manuel Marquez om att han fyller 41 i augusti?

”Dinamita” såg tio år yngre ut när han utklassade Mike Alvarado över tolv ronder i natt. Segern var hans 56:e i karriären och matchen gick i klassiska The Forum i Kalifornien. Det var där en ung fjäderviktare vid namn Marquez gjorde sig känd i mitten av 1990-talet.

Sluggern Alvarado började passivt och såg väldigt obekväm ut de första tre ronderna. Den mindre och kvickare Marquez dikterade tempot och gav amerikanen en boxningslektion. I slutet av åttonde ronden fick han in en förödande högerträff – samma slag som sänkte Manny Pacquiao – och skickade nästan Alvarado ut ur ringen (!).

I början av nionde, när jag förväntade mig att mexikanen skulle gå för knock, sänkte han garden och golvades av Alvarado. ”Mile High” lyckades dock aldrig kapitalisera på nedslagningen. Inte ens i tolfte ronden, när en blodig Alvarado var tvungen att vinna på knock, var han särskilt nära att hota Marquez.

I slutändan vann 40-åringen ett enhälligt domslut med siffrorna 117–109, 117–109, 119–108. Därmed står han först i kö att möta den nuvarande WBO-mästaren i weltervikt.

Det råkar vara ärkerivalen Manny Pacquiao.

Marquez största stund i karriären var när han brutalt knockade filippiniern i det fjärde och senaste mötet. Även om han säger sig ”inte tänka på Pacquiao över huvud taget i nuläget” kommer det bli svårt att tacka nej.

En lukrativ femte match mot ”Pac-Man” skulle sannolikt innebära en åttasiffrig lönecheck. Och framför allt: det skulle göra Marquez historisk som den förste mexikanske boxaren att bli världsmästare i fem olika viktklasser.

Here we go again.

/Petter Öhrling

Fem frågor efter nattens supergala

av Petter Öhrling

Kan någon slå Floyd Mayweather?
Nej. Som det känns just nu kommer han att vinna sina resterande tre matcher och lägga av obesegrad. Men det ska sägas att nattens match blev jämnare än vad många trodde på förhand. För en gångs skull syntes det faktiskt att ”Money” – som fick ett synligt cut ovanför ena ögat – hade varit inblandad i en fajt. Marcos Maidana är faktiskt den motståndare som har lyckats träffa Mayweather flest gånger (221) under de 38 av 46 matcher som CompuBox har fört statistik över. ”El Chino” gav allt från första sekund och överrumplade superstjärnan i de tidiga ronderna. Men amerikanen anpassade sig, vann fem av de sista sju ronderna och förlängde sin segersvit.

Är det dags att ta Amir Khan på allvar igen?
Ja, jag tycker det. Han golvade den rutinerade och farlige Luis Collazo tre gånger i en överlägsen seger över tolv ronder. För en gångs skull boxades britten taktiskt och följde sin matchplan utan att förivra sig. Collazos försök att sänka händerna och locka in Khan lyckades aldrig. Efter segern gjorde Khan sitt bästa för att snacka till sig en chans mot världens bäste boxare. ”Folk vill se mig möta Mayweather. Jag tycker inte alls att han ser oslagbar ut, han skulle ha stora problem med min boxningsstil. Jag är den ende som kan slå honom”, sa Khan.

…Adrien Broner också?
Suck. Den Broner som fascinerade mig så för två år sedan verkar nu lida av storhetsvansinne. Visst studsade han tillbaka efter förlusten mot Maidana senast, men det var knappast någon imponerande insats 24-åringen stod för när han vann på domslut mot en klart sämre motståndare i Carlos Molina. Skandalboxaren brottade ner Molina i den tredje ronden och fick en skarp varning. I segerintervjun läxades Broner upp av reportern sedan han uttalat sig negativt om mexikaner. Han passade också på att utmana Manny Pacquiao – det är en match jag gärna skulle vilja se.

Vem ska Floyd möta härnäst?
Jag behöver inte se en returmatch mot Maidana. I stället vill jag se Mayweather ta steget upp till mellanvikt och möta legendaren Sergio Martinez eller hyperfarlige Gennady Golovkin.

Vad handlade handskbråket om?
Matchen mot Maidana sades vara i fara över en dispyt kring argentinarens handskar. Trots att de var godkända av kommissionen protesterade Mayweather och hans team vilt. De menade att handskarna var förstärkta kring handlederna och saknade ordentlig stoppning över knogarna. Bråket ska ha pågått i över sex timmar under fredagen och en lösning nåddes först på matchdagen. Maidana hävdar att han hade knockat Floyd med sina vanliga handskar medan Mayweather betonade att det handlade om boxarnas säkerhet.

/Petter Öhrling

45–0

av Petter Öhrling

Man marknadsförde matchen mellan Floyd Mayweather Jr och Saul Alvarez som att det skulle avgöras vem som var ”The One”. Såhär i efterhand känns det dumt att frågan över huvud taget behövde ställas.

Jag var en av de som lyfte fram ”Canelo” som Mayweathers tuffaste motståndare på många år. En ung, stark och obesegrad superstjärna. Sanningen är att han inte ens var nära att rubba amerikanen.

Floyd gjorde en av sina bästa matcher någonsin. En makalös uppvisning i försvar, tajming, smarthet och precision. Kort och gott gav han sin 13 år yngre baneman en rejäl boxningslektion.

Den stora chocken kom förstås när domarsiffrorna ropades ut och C.J. Ross ansåg matchen oavgjord, 114–114. Helt obegripligt, men tyvärr inte särskilt förvånande eftersom hon lika kontroversiellt ansåg att Timothy Bradley besegrade Manny Pacquiao i juni förra året.

***

Trist att samma fenomen drabbade svenske Badou Jack i torsdags. Han snuvades på segern i titelmatchen mot Marco Antonio Periban om det nordamerikanska NABF-bältet i super mellanvikt.

Jag gav personligen fyra ronder till mexikanen, jag kan förstå de som bara gav honom tre. Men att hålla Periban som segrare (en domare hade det 96–94 i hans favör, de andra två 95 lika) eller oavgjort som matchen slutade – det är rent felaktigt.

***

Nu vill man förstås veta vem Mayweather tänker möta här näst.

Kanske behöver man inte titta längre bort än underkortet. Underskattade Danny Garcia tog en imponerande poängseger mot hårdslående Lucas Matthysse och visade att han är en av världens just nu bästa boxare oavsett viktklass.

Garcia planerar att ta steget upp till weltervikt och står troligtvis näst på tur. Men som jag ser det finns det inga hot kvar för Mayweather om han inte kliver upp till mellanvikt och möter någon som Sergio Martinez.

”Canelo” var den på papperet svårast tänkbara motståndaren för Mayweather – och han hade ingen chans.

/Petter Öhrling

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB