Arkiv för kategori Glory World Series

- Sida 1 av 1

I K-1 kan ingen höra dig skrika

av Patrik Syk

Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?

När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.

Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med Giorgio Petrosyan och Robin van Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!

Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.

Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?

Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.

I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.

14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.

Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:

K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.

Ursäkta, vem?

Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.

Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.

http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s

Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.

//Syk

Ett tungt nyår

av Patrik Syk

Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.

Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.

Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.

Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.

På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.

När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.

Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!

Sveriges nya världsstjärna

av Patrik Syk

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk

Jon Jones, Chael Sonnen och Sanny Dahlbeck

av Patrik Syk

Då har han gjort det igen då. Snackat sig till en titelmatch. Den här gången mer oförtjänt än någonsin och han gör det på bekostnad av vår egen Alexander Gustafsson.

Succéformatet The Ultimate Fighter (TUF) har varit en av Zuffas främsta kassakossor de senaste 10 åren. De senaste säsongerna har dock inte varit formatets främsta och i ett försök att få upp intresset igen så har man tagit in två av sportens verkliga superstjärnor att träna de deltagande UFC-aspiranterna. Snackpåsen Chael Sonnen och titelhållaren Jon Jones.

Spektakel. Chael Sonnen har inte gått en enda match i lätt tungvikt på sju år. Nu har han snackat till sig en titelmatch på bekostnad av de som faktisk fötjänar den. Högst upp i den listan hittar jag Alexander Gustafsson. UFC får passa sig. Fansen vill inte ha spektakel, de vill ha tävling och konkurrens. Fråga K-1s grundare mr. Ishii.

Själv tycker jag det är förjävligt och stinker av populism från UFCs sida. Kanske läge att ge Bob Sapp eller Hong Man Choi en titelchans i tungvikten också?

Jag överdriver förstås. Men det är banne mig inte vackert. Och jag beskyller inte Sonnen för det här, han ser om sitt eget hus och gör det han är bäst på, snacka. Det här är helt och hållet cirkus UFC som (igen) leker side-show istället för att syssla med idrott.

Och är det något Jon Jones borde tackat nej till så är det den här. Jag anser inte att han behövde ta den senaste på kort varsel, jag anser däremot att han har en skyldighet att kräva bästa möjliga motstånd. Det förtjänar publiken.

***

Det finns dock en svensk med ögonen på en titel. Sanny Dahlbeck kvalificerade sig i våras för världens just nu största turnering i stående fighting. GLORY World Series last 8. Han gjorde det genom att besegra rutinerade Sydafrikanen Warren Stevelmans.

Nu väntar dock något helt annat.

Sannys motståndare i kvartsfinalen är ingen mindre än Albert Kraus. Med ett record på 66-16 och två K-1 World Max finaler varav en titel är det en av kickboxningen verkliga giganter Sanny har att göra med. Kraus är dessutom en av få som besegrat Buakaw, bara det borde skrämma skiten ur vem som helst.

Det blir förstås en väldigt svår uppgift för Sanny som aldrig mött någon på den här nivån tidigare. Han har tekniken, men har han fysiken? Även om Kraus kanske har sina bästa år bakom sig så lär det krävas något av ett mirakel, och större disciplin i gymmet än någonsin, för att Sanny ska kvalificera sig för semifinalen. Men mirakel är skett förut och en haka är fortfarande en haka.

GLORY final 8 går i Rom 3 november.

För er som undrar, här är en youtube-highlight på Kraus.

Crocop, tillbaka där han ska va!

av Patrik Syk

I helgen gick som bekant inte bara GLORY World Series mellanviktsturnering av stapeln. Nygamla K-1 (nu i Koreansk regi) dito gjorde detsamma på en stor gala i Madrid. Även om GLORYS mellanviktare är strået vassare så är ju namn som Kyshenko, Zambidis, Souwer och Ngimbi mycket respektingivande och förstås bjöds på en hel del underhållning. Till skillnad från Stockholmsturnering bjöds det i Spanien på en hel radda knockar. Min favorit till slutsegern är Artur Kyshenko som imponerade i sin match mot Su Hwan Lee och vann på knock i den andra ronden.

Men snackisen efter galan var ändå den storstilade combacken till K-1 av Mirko ”Crocop” Filipovic. Den stenhårde kroaten såg ut som sitt gamla jag när han fullständigt körde över Loren Javier och äntligen är mannen i de rutiga brallorna tillbaka där han hör hemma. För man kan säga vad man vill om PRIDE, det var i K-1 han fångade mitt hjärta, det är som kickboxare han varit som allra bäst och det är som kickboxare han nu återigen visat att han är en av tidernas bästa fighters.

Jämför själva, här är helgens match och enklassiker som stenhårde Musashi från 1999. Mycket nöje!

//Syk

Sanny, Semmy och (dos) Santos

av Patrik Syk

Det var en stor fightingkväll igår. Och då menar jag inte kampen om fjärrkontrollen under schlager-fanskapet utan om Glory World Series som sparkade igång sin suveräna 70 kg-turnering. Med namn som Giorgio Petrosyan, Robin van Roosmalen, Albert Kraus var det den starkaste turneringen i viktklassen på mycket länge. Detta toppat med titelmatch mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman och vi snackar om den fetaste galan i stående fighting i år.

Skådeplats? Annexet i Globen.

En galet liten arena för ett matchkort av den här digniteten, men för oss på plats blev det desto större. Jag kan säga såhär, Semmy Schilt ska upplevar på nära håll, vilket monster! Nu blev det såhär för att svenska folket svikit i takt med biljettföretaget ticnet. Bara att lägga det bakom sig nu och fokusera på höjdpunkterna. För det fanns en hel del sådana att ta med sig.

1 Sanny.
Sanny Dahlbeck gjorde entré på den internationella scenen genom att besegra rutinerade Warren Stevelmans med ett enhälligt domslut. Sanny träffade hårt med sin fina vänsterkrok och i första ronden fick sydafrikanen ta en välförtjänt räkning. Sanny orutin lyste dock igenom vid flera tillfällen och mot slutet av tredje ronden fanns inte mycket krut kvar i kroppen. Men han överlevde och är därmed klar för ”the last eight” som ska gå av stapeln i höst. Mycket stort!

2 Semmy Schilt.
Den holländske jätten utklassade duktige Errol Zimmerman med framförallt sin vänsterjabb. Jag måste säga att den fyrfaldiga K-1 WGP-mästaren såg bättre ut ä på mycket mycket länge. Det är tydligt att han hade mycket respekt för motståndet i den här matchen för han såg ut att ha spenderat många timmar i gymet sedan senaste matchen i mars.

3 Askerov vs Van Roosmalen
Kvällens bästa match. Två stilmässiga tvillingar. Offensiv stenhård boxning med fantastiska dueller. Van Roosmalen jobbade dessutom riktigt fint med sina låga sparkar och i den tredje ronden såg Askerovs vänsterlår (både in- och utsida) ut som ett övermoget plommon. Van Roosmalen visare dessutom återigen att han är den främste utmanaren till storfavoriten Petrosyan om slutsegern. Ung, kaxig och stenhård. Se upp Giorgio säger jag.

4 Ilir Latifi.
Ilir var överlägsen mot veteranen Tony Lopez trots ett rejält undertag i räckvidd. Imponerande brottning men borde kan kunnat göra ågot mer av sin fina nertagningar. Ilir går från klarhet till klarhet!

Överlag en mycket bra gala, ska försöka hitta lite höjdpunket på youtube i veckan för vidare analys så håll utkik!

****

Just det, det var UFC i helgen också. Junior dos Santos försvarade sin tungviktstitel på ett övertygande sätt mot rutinerade Frank Mir. Även Cain Velasquez vann sin match  mot ”Big foot” Silva och nu är det väl läge för en JDS vs. Velasqez 2. Närmare analys av UFC 146 inom kort!

//Syk

En svensk världsmästarhelg

av Patrik Syk

Frida Wallberg och Alex Harris. Det är namnen på Sveriges två färskaste världsmästare. Sverige befäster sin position som en stormakt inom fullkontaktssport. Bara att lyfta på hatten!

Frida Wallberg stod för en riktig kämpainsats över tio ronder och knep för andra gången WBC-titeln i superfjädervikt. Har ni inte redan läst om det så kan ni göra det här!

Men Frida var inte ensam om att knipa en tung världmästartitel. Thaiboxaren Alex Harris blev den femte svenska världsmästaren genom tiderna (Martin Holm 1999, Jörgen Kruth 2004, Pernilla Johansson 2006, Rickard Nordstrand 2009) när han i fem ronder besegrade franske hemmafavoriten Ailo Batonon.

Vi säger grattis till båda och ser fram emot att se Alex i sin superfight mot Nieky Holzken på Glory World Series i Globen 26 maj!

//Syk

Trailern för nya supergalan i Globen!

av Patrik Syk

Som ni vet så är nästa jättegala på ingång till hufvudstaden och Globen. Glory World Series siktar på världsherravälde över den stående fightingen och de sparkar igång sin mellanviktsturnering i Globen den 26 maj. 300 000 dollar i prispotten, rena tennissiffrorna!

Dessutom har vi titelmatch om Glory tungviktstitel mellan legendaren Semmy Schilt och Errol Zimmerman. I dagarna släpptes trailern som bland annat avslöjar vem som ska gå MMA-matchen mot Sergei Kharotonov. Kan bli årets häftigaste stående gala så här långt!

//Syk

Badr Hari är tillbaka! Men vilken tungviktsturnering är fetast?

av Patrik Syk

Det har ryktats om det ett tag men nu är det officiellt, Badr Hari är klar för K-1! HAri lämnade som bekant kickboxningen för en boxningkarriär för bara några månader sedan men är nu tillbaka. Han har dock inte lagt boxnigskarriären åt sidan utan siktar parallellt på att inom tre år bli tungviktvärldsmästare.

K-1 tungviktsturnering ser stärker därmed sin uppställning rejält i konkurrensen med Glory World Series. Tidigare har man även värvat Mirko ”Cro Cop” Filipovic som gör comeback inom K-1.

Totalt ska 16 namn presenteras i varje turnering.  I dagsläget ser det ut så här. Men vilken tungviktsturnering tycker DU är fetast?

Glory World Series:

Peter Aerts (Holland)
Brice Guidon(Frankrike)
Jerome Le Banner (Frankrike)
Semmy Schilt (Holland)
Gokhan Saki (Turkiet)
Errol Zimmerman (Curacao)
Sergey Kharitonov (Ryssland)
Jamal Ben Saddik (Marocco)
Filip Verlinden (Belgien)
Ali Cenik (Turkiet)
Igor Jurkovic (Kroatien)

K-1 World GP:

Badr Hari (Holland/Marocco)
Mirko Cro Cop (Croatia)
Daniel Ghita (Romania)
Anderson ”Braddock” Silva (Brazil)
Paul Slowinski (Poland/Australia)
Rico Verhoeven (Netherlands)
Loren Javier Jorge (Spain)
Sergei Lascenko (Ukraine)

Lite pepp från en klassisk WGP. Missa inte Schilt i Globen 26 maj!

//Syk

Ut med det gamla in med det nya!

av Patrik Syk

Dammet har precis lagt sig på trafikdikena runt Globen. Dana White har flugit sin kos, oktagonen packats ner och Alexander Gustafsson tagit ett nytt stort kliv upp rankingen.

Ljudnivåerna var helt i klass med allt man kunde önskat sig. 15 428 personer är nytt stadionrekord för idrottsevenemang och jag har själv aldrig upplevt något liknande. Helt magiskt.

Rent sportsligt var det kanske inte den mest gnistrande galan för året men några höjdpunkter fanns det förstås. Alex utklassade Thiago SilvaBrad Picket var lysande mot Damacio Page. John Maguires ”Gypsy jui-jitsu” mot DaMarquez Johnson. Han vann på en armbar i världsklass som gav submission of the night-bonus. Han var dessutom skönast på den efterföljande presskonferencen.
”Jag kallar Gypsy jui-jitsu så för att jag tillhör det resande folket och har inte tränat så mycket riktig jui-jitsu. Jag har rosa bälte, hahaha”

Siyar Bahadurzada har fortfarande bara slagit ett slag som UFC-fighter. Det räcker så ibland.

Tack UFC för i lördags. Vi ses!

***

Och när UFC lämnat stan för den här gången är det som jag avslöjade på sportbladet.se igår dags för nästa jättegala att inta Globen 26 maj. Glory World Series är en av TVÅ jätteorganisationer som just nu pumpar in pengar i den stående fightingen. Den andra är gamla hederliga K-1 fast nu med koreanska ägare. K-1 arrangerar (dagen innan) sin motsvarighet med K-1 MAX last 16 i Madrid med bland annat Arthur Kyshenko och Andy Souwer. Men i mitt tycke som är GWS:s uppställning den starkare av de två. Vi lär få anledning att komma tillbaks till kriget om K-1 längre fram.

Galan i Globen sparkar igång hela Glory World Series-cirkusern med 16-mannatuneringen -70 kg. I spetsen finns förstås världens bästa, Giorgio Petrosyan, men där bakom hittar vi bland annat Yoshiro Sato och vår egen Sanny Dahlbeck som tar ett jättekliv i sin proffskarriär. Prissumman är 300 000 dollar (nästan två miljoner kronor). Rent sportsligt handlar det egentligen om Petrosyan mot resten men det ska bli oerhört intressant att se honom utanför Italien och mot de bästa i världen igen. Poängseger med handbromsen i lär inte funka här.

Superfight mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman går heller inte av för hackor och MMA med blad annat Sergei Kharitonov. Kan GWS göra om UFC:s prestation och fylla Globen? Superfight med svenske Alex Harris kan ju hjälpa.

//Syk

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB