Arkiv för kategori Kickboxning

- Sida 1 av 3

Berättelsen om ”real-life Rocky”

av Petter Öhrling

En supermatch mot Floyd Mayweather hägrar.
Men först ska Manny Pacquiao möta en doldis som bor i sina föräldrars källare.
– Det här har förändrat mitt liv, säger Chris Algieri.

I ena ringhörnan: en tanig kille från ett fattigt land som har blivit världsmästare i åtta olika viktklasser, klassas som en av tidernas främsta boxare och är en internationell superstjärna.
I andra ringhörnan: en högutbildad medelklasskille från Long Island som började boxas vid 23 års ålder, bor hemma hos sina föräldrar, kör en gammal Honda och fortfarande betalar av sina studielån.

Berättelsen om 30-årige Chris Algieri har fått stor uppmärksamhet i USA den senaste tiden. Han har alla komponenter för att bli en stor stjärna i boxningsvärlden om han slår Manny Pacquiao natten mot söndag. Algieri ser ut som en filmstjärna, är vältalig och har inte förlorat en enda av sina 20 matcher.

I juni gjorde sig Algieri ett namn genom att besegra stentuffe ryssen Ruslan Provodnikov. På papperet var han ett offerlamm. Få trodde att han hade en chans. Ännu färre efter den första ronden när amerikanen golvades två gånger och fick ett rejält svullet öga. Men Algieri anpassade sig och vann på poäng tack vare sin långa jabb, räckvidd och rörlighet.

Matcharvodet använde han till att betala av sina studielån. Algieri har både en kandidatexamen i hälsovetenskap vid Stony Brook University och en masterexamen i näringslära vid New York Institute of Technology.

I somras jobbade Algieri fortfarande som personlig tränare åt medelålders hemmafruar i Long Island och tjänade 600 kronor i timmen. I helgen åker han till Macao, en liten halvö i södra Kina, för sitt livs hittills största ögonblick. Storyn har gett Algieri smeknamnet ”real-life Rocky”.

Men det här är ingen Rocky-film. Det här är på riktigt och Manny kommer att knocka honom”, säger tränaren Freddie Roach.

Pacquiao, ja. Vissa menar att han börjar bli gammal eller att han är slut. Hans överlägsna seger över Timothy Bradley – som finns med på de flesta pound-for-pound-listorna i världen – vittnar om något annat. Man ska också komma ihåg några viktiga saker om hans två förluster: domslutet mot Bradley var ett av de värsta i modern boxningshistoria. Innan han knockades av Juan Manuel Marquez såg han riktigt vass ut och bröt näsan på mexikanen.

Däremot kan man konstatera att Pacquiao tar mindre risker än tidigare. Han boxas smartare och förlitar sig mer på tajming eftersom slagkraften inte gör lika stor skada som den brukade, vilket är logiskt eftersom han boxas i en tyngre viktklass. Fem år har gått sedan ”Pac-Mans” senaste knockoutseger. Mot Bradley snittade han bara 47 slag per rond att jämföra med 63 i deras första möte för två år sedan. Algieri snittade 83 slag per rond i fajten mot Provodnikov.

Om Algieri slår Pacquiao är det en av tidernas största skrällar. På papperet har han ingen chans. Han är en skicklig boxare men har ingen skräckinjagande slagstyrka och det här blir hans första match utanför New York, något som kan bli överväldigande.

För några veckor sedan beställde han förresten ett par nya boxningsskor från Nike. Han tyckte väldigt mycket om den gamla modellen, det var bara det att det stod ”Manny Pacquiao” på sidan av dem.

/Petter Öhrling

Förbjuda MMA? Nej!

av Petter Öhrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

Fyra frågor efter Bellator 120

av Petter Öhrling

Är Tito Ortiz tillbaka nu?
Nej. Han är fortfarande MMA-världens största hackkyckling och kommer aldrig att sätta sin fot i UFC igen. Man ska inte dra för stora växlar av Ortiz andra seger på åtta år. Med det sagt så gillar jag ”The Huntington Beach Bad Boy”. Han är en av sportens stora legendarer. Best case scenario vore att kroppen håller och han fullföljer sitt kontrakt med Bellator, vinner sina återstående tre matcher och pensionerar sig som världsmästare (typ). Det kan jag ändå unna karln.

Betalar folk fortfarande för att se Rampage Jackson?
Ja, det gör de. Hur ostrategisk han än må vara är Rampage fortfarande en attraktion. Dragkraften är inte densamma som under glansdagarna i Pride eller tiden som UFC-mästare, men han har fortfarande varit en av sportens verkliga superstjärnor och har en publikvänlig fajtingstil. I mina ögon vann han dock inte hatmatchen mot ”King Mo”. I egenskap av hemmafavorit och organisationens stora affischnamn fick han med sig ett kontroversiellt domslut. Efteråt föreslog han själv ett returmöte.

Vem imponerade mest under galan?
Gänglige welterviktaren Michael Page som totaldominerade Ricky Rainey och stod för kvällens bästa knock (se videon ovan). Kickboxaren bjöd på show med sitt kvicka fotarbete och oortodoxa rörelseschema. Likt Roy Jones Jr eller Anderson Silva hånar han sina motståndare genom att dansa runt med händerna nere och landa slag utan att ens titta (!). Page blir intressant att följa framöver.

Varför borde jag bry mig om Blagoi Ivanov?
För att han trotsar alla odds genom att stå i ringen. I februari 2012 blev den bulgariske tungviktaren attackerad av ett gäng organiserade brottslingar och fick en kniv rakt genom hjärtat. Läkarna opererade och la honom i konstgjord koma i tre månader. När Ivanov vaknade hade han gått ner 45 kilo och kunde knappt gå eller andas. Bara en på miljonen överlever den sortens skador och trauma mot kroppen, sa läkarna. Ett och ett halvt år senare gjorde Ivanov comeback i ringen och har sedan dess radat upp fyra vinster varav tre via submission. I helgen sprack segersviten när han åkte på karriärens första förlust. Men Ivanov vet att det finns viktigare saker här i livet.

/Petter Öhrling

En pionjär har gått ur tiden

av Patrik Syk

En av kampsportens största har gått ur tiden. Ramon Dekkers kollapsade på sin motercykel i hemstaden Breda igår och hans liv gick inte att rädda. Dekkers blev bara 43 år.

Ska man förstå och på något vis sammanfatta det holländska thaiboxningsfenomenet måste man börja med Ramon Dekkers. Han var den första som på allvar utmanade thailändarna i deras egen sport och vann.

Men tiden i Thailand var allt annat än en dans på rosor. Som utlänning var det i stort sett omöjligt att vinna efter domslut och thailändarna var kända för sin stryktålighet. Men Ramon Dekkers hade en plan. Att slå hårdare.

Tvingad att alltid vinna på knock växte en aggressiv stil fram hos Dekkers där mycket av framgången låg i stenhård och teknisk boxning, något som idag är ett signum för den så framgångsrika Nederländska thaiboxningen. Det gick inte längre att bara kunna sparka, knäa och clincha. Försökte man det mot Dekkers blev man snart straffad av sin tids kanske främsta vänsterkrok.

Dekkers karriär under de tidiga åren i Thailand är ganska dåligt dokumenterad men klart är att framgången som kom under det tidiga 1990-talet var grundlagt i ett stenhårt matchande. En av hans värsta rivaler var Coban Lookchaomaesaitong som han kom att möta flera gånger under sin karriär. Coban var precis som Dekkers känd för sin kliniska och hårda boxning och deras möten kom att bli legendariska för sin explosivitet.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OnRmvugK8TE

Tack vare sin aggressiva stil och sina omistliga framgångar växte Dekkers till en superstjärna och 1992 blev han som förste utlänning någonsin utsedd till ”Årets boxare” i Thailand.

Under karriären blev Ramon Dekkers världsmästare åtta gånger och hans officiella statistik säger 221 matcher (186-33-2) men matcherna är nog i verkligheten ännu fler.

Men det är som banbrytare och pionjär han är mest ihågkommen. Han öppnade en dörr som tidigare varit i princip stängd och i kölvattnen av hans framfart växte Holland till en verklig stormakt inom kick- och thaiboxningen. Mycket tack vare Dekkers både som förebild men även som tränare åt bland andra Nieky Holzken, Gökhan Saki, Alistair Ovreem och Semy Schildt.

//Syk

I K-1 kan ingen höra dig skrika

av Patrik Syk

Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?

När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.

Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med Giorgio Petrosyan och Robin van Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!

Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.

Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?

Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.

I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.

14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.

Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:

K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.

Ursäkta, vem?

Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.

Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.

http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s

Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.

//Syk

Superhelg!

av Patrik Syk

Då var det dags igen för en sån där superhelg. GSP gör comeback och Rumble of the Kings har flyttat ut från människobyn och intagit Linköpings ishockey-lada. Och vi tar det väl kronologiskt med fredagkvällen.

Till och börja med måste vi säga att en hel del av galans stjärnglans försvann när Åtvidabergs (runt hörnet från Linköping) stolthet Frida Wallberg annonserade att hon inte kunde gå den tilltänkta titelmatchen mot Diana Prazak (Australien). Frida hade helt klart fått taket att lyfta på Cloetta Center.

Men givetvis finns det godis kvar för publiken. Rumble är nämligen inte så naiva att man hänger upp en hel gala på ett rejält huvudevent. Ehum…

Alex Harris ska försvara sin världsmästartitel mot mycket tuffe thailändaren Pidsanu ”Madsua” Kunchat som jag tagit upp tidigare här på bloggen. Varning för grymma armbågar här, Harris får se upp!

Med är också den ständigt krigande Dzhabar Askerov som möter danske stjärnskottet Muhammed El Mir. Båda två stod för fina insatser på Glorys last 16 på Anexet i våras. Framförallt Askerovs match mot finalisten Robin van Roosmalen var ett förnämligt fyrverkeri. Kan ärligt säga att jag aldrig sett ett så missfärgat lår som det Dzhabar haltade runt med efter den matchen, och då var det otroligt jämnt!

På lördagsnatten är det så dags för en av MMA-sportens mest efterlängtade comebacker när alla favoritkanadensare GSP går den mycket spännande och ganska ovissa matchen mot Carlos Condit i UFC 154.

Givetvis är GSP i egenskap av sig själv favorit, men vart står han efter alla månader av rehab? 19 månader är en lång tid och Carlos Condit är en av de tuffaste killarna GSP någonsin mött. Trots detta tror jag han tar det, på domslut.

Intressant är också matchen mellan dansken Martin Kampmann och Johny Hendricks. Två herrar som kretsar kring titelmatch och som absolut kommer leverera en hyperintressant fight.

//Syk

Sveriges nya världsstjärna

av Patrik Syk

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk

Jon Jones, Chael Sonnen och Sanny Dahlbeck

av Patrik Syk

Då har han gjort det igen då. Snackat sig till en titelmatch. Den här gången mer oförtjänt än någonsin och han gör det på bekostnad av vår egen Alexander Gustafsson.

Succéformatet The Ultimate Fighter (TUF) har varit en av Zuffas främsta kassakossor de senaste 10 åren. De senaste säsongerna har dock inte varit formatets främsta och i ett försök att få upp intresset igen så har man tagit in två av sportens verkliga superstjärnor att träna de deltagande UFC-aspiranterna. Snackpåsen Chael Sonnen och titelhållaren Jon Jones.

Spektakel. Chael Sonnen har inte gått en enda match i lätt tungvikt på sju år. Nu har han snackat till sig en titelmatch på bekostnad av de som faktisk fötjänar den. Högst upp i den listan hittar jag Alexander Gustafsson. UFC får passa sig. Fansen vill inte ha spektakel, de vill ha tävling och konkurrens. Fråga K-1s grundare mr. Ishii.

Själv tycker jag det är förjävligt och stinker av populism från UFCs sida. Kanske läge att ge Bob Sapp eller Hong Man Choi en titelchans i tungvikten också?

Jag överdriver förstås. Men det är banne mig inte vackert. Och jag beskyller inte Sonnen för det här, han ser om sitt eget hus och gör det han är bäst på, snacka. Det här är helt och hållet cirkus UFC som (igen) leker side-show istället för att syssla med idrott.

Och är det något Jon Jones borde tackat nej till så är det den här. Jag anser inte att han behövde ta den senaste på kort varsel, jag anser däremot att han har en skyldighet att kräva bästa möjliga motstånd. Det förtjänar publiken.

***

Det finns dock en svensk med ögonen på en titel. Sanny Dahlbeck kvalificerade sig i våras för världens just nu största turnering i stående fighting. GLORY World Series last 8. Han gjorde det genom att besegra rutinerade Sydafrikanen Warren Stevelmans.

Nu väntar dock något helt annat.

Sannys motståndare i kvartsfinalen är ingen mindre än Albert Kraus. Med ett record på 66-16 och två K-1 World Max finaler varav en titel är det en av kickboxningen verkliga giganter Sanny har att göra med. Kraus är dessutom en av få som besegrat Buakaw, bara det borde skrämma skiten ur vem som helst.

Det blir förstås en väldigt svår uppgift för Sanny som aldrig mött någon på den här nivån tidigare. Han har tekniken, men har han fysiken? Även om Kraus kanske har sina bästa år bakom sig så lär det krävas något av ett mirakel, och större disciplin i gymmet än någonsin, för att Sanny ska kvalificera sig för semifinalen. Men mirakel är skett förut och en haka är fortfarande en haka.

GLORY final 8 går i Rom 3 november.

För er som undrar, här är en youtube-highlight på Kraus.

Madadi, Silva och Berns

av Patrik Syk

Vi står på tröskeln till en fantastisk fightinghelg med UFC 153 med Reza Madadis andra UFC-framträdande och Anderson Silva på hemmaplan. Dessutom vankas det bra kickboxning i Berns salonger i Stockholm. Brilliant!

Men first things first.

Anderson Silva är bra. Mycket bra. Kanske bäst. Framförallt är han bra på en sak, vinna MMA-matcher. Det spelar liksom ingen roll och dom är korta, långa, tjocka, smala, snabba, starka, brottare, boxare osv. Han vinner ändå. Inte alltid dominant, men han vinner. Jag tror han vinner mot Stephan Bonnar också.

Bonnar (lätt tungvikt) är förstås stor för Anderson (normalt mellanvikt). Storleken i kombination med det breda kunnandet (tre svarta bälten) och rutinen borde skrämma livet ur de flesta. Men tar vi en titt på Anderson Silvas motstånd de senaste åren så hittar vi idel stora pojkar som gått på pumpen. Vitor Belfort, Forrest Griffin, Dan Henderson etc.. Är det något man dock måste ge ”The american psycho” Bonnar är att han alltid levererar underhållning.

Kommer Silva vinna? JAA! Kommer det bli en underhållande fight? Räkna med det!

Då till vår egen Reza Madadi. Efter triumfen i Globen ställs nu ”Mad dog” inför sin tuffaste match i karriären. 34-åriga Cristiano Marcello är som många brassar BJJ-specialist och en submission-konstnär, och det på en nivå Reza aldrig tidigare ställts inför. Nu går jag dock på statistik, för det jag själv sett av Marcello så tycker jag det finns en chans för Reza.

För er som missade det så var Marcello en av deltagarna i senaste TUF. Resultatet blev; knockad i första matchen. Han gavs ändå ett kontrakt och fick möta tidigare TUF-kollegan Sam Sicilia i finalprogrammet. Knockad igen.

Om vi säger såhär. Stå upp Reza! Bjud på en show, ställ dig i mitten av ringen och slå tills han faller så har du det här! För en gångs skull så tror jag Reza ska undvika att brottas. Det är på fötterna den här matchen ska vinnas.

Marcello har dessutom låtit otroligt självsäker i intervjuer inför matchen, pekat på att Reza aldrig fightats utanför Sverige och att 17 000 brasilianare på läktaren kommer göra honom nervös. Han känner inte Reza.

Mitt tips – Reza vinner på TKO i andra ronden.

Och som om inte detta var nog så har kickboxnings organisationen Supremacy League gala på Berns i Stockholm med bland andra Sadibou Sy och Nils Widlund på kortet. Ett måste för oss som älskar stående fighting!

Trevlig helg!

//Syk

Crocop, tillbaka där han ska va!

av Patrik Syk

I helgen gick som bekant inte bara GLORY World Series mellanviktsturnering av stapeln. Nygamla K-1 (nu i Koreansk regi) dito gjorde detsamma på en stor gala i Madrid. Även om GLORYS mellanviktare är strået vassare så är ju namn som Kyshenko, Zambidis, Souwer och Ngimbi mycket respektingivande och förstås bjöds på en hel del underhållning. Till skillnad från Stockholmsturnering bjöds det i Spanien på en hel radda knockar. Min favorit till slutsegern är Artur Kyshenko som imponerade i sin match mot Su Hwan Lee och vann på knock i den andra ronden.

Men snackisen efter galan var ändå den storstilade combacken till K-1 av Mirko ”Crocop” Filipovic. Den stenhårde kroaten såg ut som sitt gamla jag när han fullständigt körde över Loren Javier och äntligen är mannen i de rutiga brallorna tillbaka där han hör hemma. För man kan säga vad man vill om PRIDE, det var i K-1 han fångade mitt hjärta, det är som kickboxare han varit som allra bäst och det är som kickboxare han nu återigen visat att han är en av tidernas bästa fighters.

Jämför själva, här är helgens match och enklassiker som stenhårde Musashi från 1999. Mycket nöje!

//Syk

Sida 1 av 3
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB