Inlägg av Anders Lindberg

Ledarskribent Aftonbladet / Följ mig på Twitter: @anderslindberg

Upp till kamp mot… bottentrålning

av Anders Lindberg

Den socialdemokratiska partistyrelsen har benhård kontroll på ombuden. Hittills har den bara förlorat två (2) frågor.

I ”Gröna jobb är framtidens jobb” ändrades meningen ”Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska stimuleras, särskilt inne i städerna där biltrafiken måste minska.” till ”ska stimuleras i hela landet”.

En regionalpolitisk revolution, med andra ord. Konflikten mellan land och stad formligen glöder.

Det andra är att kongressen beslutat förbjuda bottentrålning (det är en fiskemetod, frågan berör det kustnära yrkesfisket).

Riktigt varför kongressen vill det är lite oklart eftersom det redan verkar vara förbjudet. Men det argumentet bet inte riktigt på ombuden.

Det brukar sägas att partistyrelsen alltid förlorar några frågor men den här gången börjar jag misströsta.

Dessutom håller kongressombuden tiden. Även detta är nytt. Vid det här laget brukar kongresspresidiet annars skälla och hota med att ställa in kongressfesten.

Men inte ens Bosse Ringholm verkar det minsta upprörd.

O tempora, o mores.

Anders Lindberg

Vad betyder flyktingbeslutet på S-kongressen?

av Anders Lindberg
Foto: KRISTER HANSSON

Före S-kongressen har en lång rad motioner lämnats in som kräver en mer human flyktningspolitik. Särskilt har partimedlemmarna krävt förbättrade möjligheter till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Fram till i går fanns vissa möjligheter att delar av detta skulle kunna gå igenom. Men partistyrelsen förhandlade fingerfärdigt och har fått nästan alla med sig på en ny linje.

Frågan har nu i debatten ändrats från sakpolitik nu till en principiell fråga senare. Och då är det lättare att kompromissa.

Partiledningen har lagt enorm prestige bakom det nya förslaget och piskat in de ombud som inte håller med. Taktiken har lämnat en del ledsna personer efter sig men har i princip lyckats vilket man kunde höra när så skilda grupper som skogslänen, alltså norra Sverige, SSU och Kronoberg yrkade bifall.

Så här ser för övrigt beslutsprocessen oftast ut, och det mesta av kongressens förhandlingar sker i temagrupper, delegationsmöten och korridorer bortom journalisternas blickar.

Konkret betyder beslutet att Sverige inte ska ha en flyktingpolitik som på viktiga punkter avviker från EU. Det är alltså en rejäl sänkning av ambitionerna jämfört med den tidigare ”humanitär stormakt”-retoriken. Sverige ska uttryckligen inte föregå med gott exempel i frågorna.

Den nya linjen är att Socialdemokraterna principiellt är för permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

Det finns inga skrivningar om när eller hur detta ska ske. Så i sak betyder beslutet att regeringen har fria händer att fortsätta nuvarande politik.

Sen finns ett par mindre frågor som skärpts som att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar vilket alla redan tyckte.

Men den verkliga betydelsen finns på ett annat plan. Partiledningen kan inte rimligen skärpa migrationspolitiken ytterligare efter detta utan att få en rejäl svekdebatt på halsen. Det är i sin tur en seger för de som kritiserat den nya hårdare politiken och en förlust för partiledningen stenhårda linje innan förhandlingarna.

I princip har partiledningen fått kongressens stöd för sin politik. Nu väntar dock diskussioner i EU och där är positionerna minst sagt låsta.

Betyder detta att det tillfälliga flyktinglagen blir permanent?

Nej, det gör det inte.

Men om inte ett mindre underverk inträffar i EU så kommer det mesta av lagens innehåll bli kvar.

Anders Lindberg

Noll motioner och noll inlägg för Nato

av Anders Lindberg

Natolobbyn har länge försökt påstå att det finns en rörelse inom Socialdemokraterna för Nato.

Som bevis brukar de lyfta fram tre tidigare ambassadörer som är S-märkta samt Widar Andersson, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Inget ont om dem, men i morse var det ”reality check” då S-kongressen diskuterade frågan.

Resultat: när de socialdemokratiska partimedlemmarna får bestämma blev det inte ett enda inlägg och inte ett enda yrkande för Natomedlemskap. Inte en enda person (vad jag kunde se) lobbade för frågan vilken kan bero på att det inte finns en enda arbetarekommun som tycker så. Inte heller fanns det några ”ja till Nato”-motioner.

Om det ser ut som vitlök, luktar som vitlök och smakar som vitlök finns en slutsats att dra – det är vitlök.

Nato-lobbyn har helt enkelt fel. Synd för er.

Anders Lindberg

Försvarspolitikens karta närmar sig verkligheten

av Anders Lindberg

I dag meddelade partierna i försvarsgruppen, alltså de som står bakom den blocköverskridande försvarsuppgörelsen, att försvaret får ytterligare 500 miljoner redan i år.

Det är en bra början.

Både för att resurserna behövs och för att det visar att försvarsuppgörelsens partier håller ihop. Det sista är viktigt eftersom Sverige kommer att behöva fatta en rad tuffa beslut kring försvaret de närmaste åren.

Den försvarspolitiska kartan börjar så sakteliga närma sig verkligheten.

Enligt ÖB:s underlag inför nästa år behövs 6,5 miljarder i tillskott och om den militära förmågan ska ökas, som de flesta partier vill, så krävs betydligt mer pengar än så.

Problemet är att försvarets ekonomi varit eftersatt i tjugo års tid och att åtgärda det snabbt är både svårt och dyrt.

Men beskedet visar ändå en ny anda av allvar. Den 9 januari 2017 tillsattes en ny Försvarsberedning som ska ta fram underlag inför nästa försvarsbeslut. Den 2 mars aktiverade regeringen värnplikten igen och i sommar kommer ungefär 13 000 att kallas till mönstring. Och i dag besked om ökade anslag.

Supertankern håller sakta men säkert på att ändra kurs.

Anders Lindberg

Premiär för Vänstersidans opinionsdagar

av Anders Lindberg

Den 14 till 15 mars samlas ett 60-tal progressiva opinionsbildare på Rönneberga kursgård utanför Stockholm.

Konferensen arrangeras tillsammans av Aftonbladets ledarsida och tankesmedjan Katalys.

I dag utmanas värderingar många av oss trodde var självklara. Demokratins kärna, allas lika värde och rätt, pressfriheten och rättsstaten är plötsligt inte självklara i debatten längre, varken i vår omvärld eller i Sverige.

Giftet från högerpopulismen tränger allt djupare in i samhället, och med ilskan och föraktet för svaghet följer också rädslan hos de som utsätts.

Ett nytt, allt mer polariserat samhälle håller på att växa fram. Men det behöver inte bli så.

Vänstersidans opinionsdagar är ett tillfälle att samla tankarna och kanske försöka formulera några svar. Det finns inget facit, inget rätt och fel,

Det som finns är möjligheten att tänka och prata till punkt, ett samtal som inte begränsas av 140 tecken.

Medverkar gör bland andra:

Thomas Frank, USA, författare till nyutkomna boken Listen, Liberal,

Karin Pettersson, Aftonbladet,

Magnus Marsdal, Norge, expert på högerpopulism, Manifest tankesmedja,

Lisa Pelling, utredningschef Arena,

Björn Elmbrant, journalist och författare,

Kajsa Ekis Ekman, journalist,

och många fler.

Tanken är att Vänstersidans opinionsdagar ska bli en årligt återkommande konferens.

För frågor kontakta Daniel Suhonen, Katalys

Telefon: 0735190106

E-post: daniel.suhonen@katalys.org

 

Anders Lindberg, Politisk chefredaktör (tf) Aftonbladet

Daniel Suhonen, Chef tankesmedjan Katalys

Först kom de för att hämta muslimerna…

av Anders Lindberg
Foto: Joe Raedle/Getty Images/AFP
Foto: Joe Raedle/Getty Images/AFP

The Atlantic skriver i en intressant artikel om den dikt av den Lutheranske prästen Martin Niemöller som kommit att stå på många plakat under trump-protesterna.

Först kom de för att hämta muslimerna…

Följt av kommentarer som ”Men vi sa – inte denna gång”.

Vad Martin Niemöller egentligen skrev verkar vara en tvistefråga. På Wikipedia citeras dikten så här:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Wikipedias källa är Martin Niemöller-stiftelsen så det ligger kanske nära sanningen.

Hursomhelst skrevs dikten, som Martin Niemöller hävdade inte var en dikt, strax efter andra världskriget och fångar passiviteten från många under nazisternas förföljelser av olika grupper.

Folk skötte sina dagliga sysslor och levde sina vanliga liv i trygg förvissning om att det som hände drabbade andra.

Tills det drabbade dem.

De folkliga protesterna mot #MuslimbBan inger hopp. Samtidigt visste vi ju att det var denna politik Donald Trump skulle bedriva. Och vi vet att Marins Le Pen i Frankrike eller SD i Sverige står för ungefär samma politik.

Vi vet – ändå är så många goda, anständiga människor tysta när även vårt samhälle riskerar att gå i samma riktning.

SD kommer aldrig att kunna förändra Sverige på egen hand. Den politiska isoleringen av partiet har hittills lett till att de ställts utanför allt inflytande.

Det är nästan två år kvar till nästa val och mycket kan hända. Men skriften på väggen är just nu mycket olycksbådande. Och även i Sverige är muslimer den första måltavlan för extremhögern.

Men Martin Niemöllers dikt är framförallt en påminnelse om att det finns ett alternativ till passivitet.

Anders Lindberg

Sluta låtsas att högerpopulism är fakta

av Anders Lindberg
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien. Det delades ut till alla landets hushåll strax före valdagen.

2016 års ord i Oxford dictionary var ”post-truth”.

Ett offentligt samtal där fakta ersatts av berättelser och där det inte längre spelar någon roll.

Nu har det kommit till Sverige.

Högerpopulism är inte fakta. Det är ett knippe åsikter även när de skriks ut högt.

Under Brexitkampampanjen var jag två gånger på besök i London. Det som fascinerade mest var att Leave-sidan hela tiden kom undan med att ljuga så mycket.

Och sen kom undan igen med påståendet att alla ljög lika mycket, vilket inte heller var sant.

Leave-sidan delade ut flygblad till alla landets hushåll och påstod att Turkiet (även Irak och Syrien var utmärkta på kartan) kommer gå med i EU och över 70 miljoner turkar i så fall har möjlighet att komma till Storbritannien.

De påstod att de skulle ta EU-kostnaden på 350 miljoner pund i veckan och ge till sjukvården och så vidare.

När alla vanliga auktoriteter, experter, forskare och myndigheter sa att detta inte var sant och när media kontrollerade fakta ryckte Leave-sidan bara på axlarna.

”Folk i det här landet är trötta på experter” svarade dåvarande justitieministern Michael Gove, en av de ledande i Leave-kampanjen.

I november återupprepade Trump samma metoder, och även han vann. Budskapet var inte sant, men tillräckligt många trodde honom.

Post-truth-politics är över oss alla. I förra veckan kändes en skakning på nedre däck även i Sverige.

Den tändande gnistan var författaren Katerina Janouch intervju i tjeckisk TV där hon bekräftade saker som ”no go-zoner” och pratade om att beväpna sig.

Men just den berättelsen, bilden av Sverige som ett land i sönderfall där myndigheterna lämnat hela stadsdelar åt sitt öde, har länge odlats i nätets undervegetation.

Men det är inte fakta, det är till stora delar inte ens en tolkning av verkliga händelser utan en blandning av riktiga problem, vandringshistorier och politisk ideologi.

Det är den svenska modellen av post-truth, av exakt samma mekanismer som i Storbritannien och USA.

Och motfrågan dominerar så mycket av debatten, förnekar du människors upplevelse sv verkligheten, va, va, VA?

Här finns en lärdom. I London och Washington fick världsbilden först genomslag när den etablerade högern valde att alliera sig med ytterkanten.

Det vi ser i kölvattnet av Katerina Janouch-historien är nu samma sak.

Men borgerligheten bör fundera på vad som hände sen. I både Storbritannien och USA förlorade vänstern, men det gjorde även mainstreamhögern.

Även politiska revolutioner verkar ha den dåliga vanan att äta sina egna barn.

Vad är då den viktigaste lärdomen?

Utan tvekan att bromsa i tid, när väl gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp, när verkligheten ersatts av berättelser är det svårt att klämma in tandkrämen i tuben.

Det kan mycket väl bli den viktigaste politiska striden under 2017.

Anders Lindberg

No go-zonen Täby

av Anders Lindberg
img_1722

Sverige har 53 ”no-go-zoner” säges det i debatten. Uttrycket ”no go-zon” kommer sig av att man översatt polisens uttryck ”Utsatt område” vilket jag skrivit om här.

Ord har betydelse, fel ord leder tanken och politiken fel.

Men den rapport från 2015 som man hänvisar till är inte första i ämnet. Redan 2014 tog polisen fram en liknande rapport, fast då var det 55 områden.

Ett av dem var förre statsministerns hemort Täby.

Detta kan möjligen synas lite långsökt. Men visar faktiskt bra varför begreppet ”no go-zon” är missvisande.

Själva begreppet fick för övrigt fart i debatten efter att SvD:s ledarskribent Per Gudmundson kallade just områdena i 2014 års rapport ”no go-zoner”.

Att Täby (och Vallentuna) kom med handlar om en sammantagen problematik. Just den blandning av socioekonomisk utsatthet och kriminalitet som båda rapporterna handlar om.

Detta är reella problem, och det upplevs starkt av både boende och myndigheter. Men att kalla det ”no go-zon” är helt enkelt inte sant, inte i Täby men inte heller i Rosengård eller Vivalla.

Jag tror debatten skulle vinna på att diskussionen breddas så de faktiska problem som finns får riktiga lösningar.

Och då räcker det inte att enda närvaron är polis. Även andra myndigheter behöver finnas på plats även i utsatta områden, försäkringskassa, arbetsförmedling, skattekontor. Men även övrig samhällsservice.

Om den snurriga diskussion vi har nu kan leda till det vore faktiskt någonting vunnet.

Anders Lindberg

Påståenden som ”no go-zoner” dödar ordens mening

av Anders Lindberg
Foto: AP Foto : MARKUS SCHREIBER
Foto: AP Foto : MARKUS SCHREIBER

Den store allkonstnären Tage Danielsson reflekterade en gång över poängen med ordens betydelse.

”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm— Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar.

Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” skrev han.

När jag läser debatten om så kallade ”no go-zoner” börjar jag tro att just detta helvete är ganska nära.

I en text på Dagens samhälle idag försvarar den tidigare redaktören för Neo, Paulina Neuding, begreppet.

Hon argumenterar för att begreppet ”no go-zon” fångar ”ett högst reellt fenomen”. Hon hänvisar till polisens rapport ”Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser” från 2015.

Vad visar då den?

Den visar att det finns 15 ”Särskilt utsatta områden”, 6 ”Riskområden” och 32 ”Utsatta områden”.

Den visar däremot inte att det finns några ”no go-zoner” alls utan pekar på områden med låg socioekonomisk status, sociala problem och kriminalitet som just ”utsatta”. Var och en kan också åka till någon av de 53 utpekade områdena och själv se att det går utmärkt att vara där. 

Vad tjänar debatten på att byta ut det officiella ”Utsatt område” till ”no go-zon”?

Svaret är nog: ingenting.

Inga av de sociala problem som finns i dessa områden blir lättare att lösa. Det bidrar inte till att vi bättre kan förstå eller prata om frågorna på ett seriöst sätt i samhällsdebatten.

”No go-zon” ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant. Så varför vill man ge det intrycket?

Det är faktiskt svårt att svara på, men vi lever i en tid när alla verkar ha rätt till sina egna fakta och sin egen vokabulär. Och precis detta verkar vara Paulina Neudings egentliga poäng, det finns ett fenomen som vi vill kalla ”no go-zon” – låt oss definiera det som vi vill.

Problemet är, som Tage Danielsson påpekade, att det blir ganska svårt att förstå varandra när ord hittas på eller laddas med ny innebörd. 

För historien har sett många verkliga ”no go-zoner”. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ”samhälle” slutat fungera.

Men de ligger inte i Sverige. Inte i modern tid.

Vi ska vara rädda om orden.

Anders Lindberg

Hamas bikini-troll är bara toppen av isberget

av Anders Lindberg
Terrorgruppen Hamas kontrollerar Gazaremsan i Palestina

I veckan berättade den liberala israeliska tidningen Haaretz om hur Hamas genom en skicklig cyberkampanj tagit sig in i det israeliska försvarets allra heligaste. Det är en något underhållande historia men även du som läser detta kan, om oturen är framme, råka ut för samma sak.

”Fienden har förvandlat soldaternas mobiltelefoner till spionverktyg, säger Israeliska försvaret till Haaretz.

Israeliska försvaret tillhör världens mest avancerade, en högteknologisk och välutbildad styrka med förmågor långt utöver de flesta andra västländer.

Hamas är en terrorgrupp som bombades i småbitar senast under Gazakriget 2014.

Men precis som vid Rysslands cyberangrepp på USA spelar rå militär styrka mindre roll i en tid präglad av informationsoperationer.

Jag skrev nyligen ett reportage från Tallin om hur dessa nya metoder ritar om den säkerhetspolitiska spelplanen även här i norden.

Hamas har använt så kallade ”bikini-troll” alltså profiler i sociala medier med bilder av unga lättklädda kvinnor som sökt vänskap med israeliska soldater och officerare. De har framställt det som att de unga kvinnorna vill göra en så kallad ”aliyah” alltså utvandra till Israel.

Aliyah är inte ett ovanligt fenomen bland judar i väst och i andra delar av världen. När antisemitismen ökar eller vid säkerhetspolitisk osäkerhet har många judar genom historien valt att utvandra till Israel.

Hamas bikini-troll har etablerat kontakt med soldaterna för att diskutera detta och i takt med att relationen fördjupats har trollen bett soldaterna ladda ner en särskild app för att de ska kunna videochatta. När den väl laddats ner har bikini-trollet slutat svara.

Apparna var så kallade ”trojaner”, alltså skadlig kod som gör att Hamas har kunnat komma åt bilder, kontaktuppgifter och personlig information, men även använda kamera och avlyssna samtal.

Enligt Haaretz har flera dussin soldater gått på tricket med resultatet att Hamas har kunnat fjärrstyra deras telefoner och kartlägga israeliska försvaret inifrån.

När Israels säkerhetspolis utredde frågan hittade de bilder tagna inifrån militära anläggningar och mängder av andra hemliga uppgifter som alltså överförts direkt till Hamas agenter.

Lång näsa.

Israeliska försvaret inför nu nya, stenhårda, säkerhetsregler för att det inte ska hända igen. Men skadan är självfallet redan skedd.

Motiven bakom att på detta sätt hacka mobiltelefoner varierar självklart. Någon kanske vill jaga känsliga ekonomiska uppgifter, industriell information eller journalisters källor. Någon annan vill kanske, som Hamas, undersöka militär förmåga.

Eller bara jävlas och släppa ut känsliga uppgifter i offentligheten vid fel tillfälle.

Och handen på hjärtat, vad är oddsen för att även Sverige, svenska myndigheter, företag och medier skulle kunna råka ut för samma sak som israeliska militären?

Hamas bikini-troll är bara toppen av isberget.

Anders Lindberg

Sida 1 av 27
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB