Arkiv för January 2011

- Sida 1 av 3

Nostalgisk

av Martin Ezpeleta

Jag sitter och läser mina gamla blogginlägg.
Känner en djup nostalgi.
Inte så mycket för vad jag skrivit,
utan för den enorma entusiasmen jag hade.
Herregud, jag bloggade som en tok.
3-4 långa inlägg per dag. Helt gratis.
Efter två veckors bloggande reflekterade jag:

”50 blogginlägg. På 15 dagar.
Jag har en ängel och en djävul på varsin axel.

Ena säger:
- Bra Martin, vad duktig du är!
Fortsätt nu när du fått upp flytet!
Folk gillar det du skriver.

Den andre:
- Skaffa ett liv! För i helvete, skaffa ett liv akut!!!

Ängeln vill mig väl.
Djävulen vill sänka mig.
Problemet är att jag inte vet vem som är vem”.

Efter en månad fruktade jag att det
kunde gå riktigt illa:

”Om ett år har det varit ett dåligt år.
Jag öppnade Pandoras ask
och trots att jag går två dagar i veckan
i terapi så är mina trauman som en Hydra,
hugger man ett huvud växer två nya ut.
Jag förlorade jobbet efter att inte ha
dykt upp på två veckor.

Kylskåpet ekar tomt
och jag har samma tröja på mig
sen min födelsedag i februari.
Jag är vilsen som en napp i röven.
 
Socialtjänsten hämtade mina barn,
djurskyddsföreningen mina hundar,
mina svärföräldrar hämtade min flickvän
och någon som inte ville identifiera sig
kom förbi för att hämta mitt liv.

Som tur var lämnade jag inte ut det,
för nu
nu
nu börjar det vända!
Att jag bara står här är ett bevis för det.

Visst, kostymen är för stor
och rakvattnet är billigt,
benen är osäkra och ser ut som
två plockepinn.
Men jag ställer mig ändå upp
och ser på de okända ansiktena omkring mig.
Alla tittar allvarsamt på mig,
någon nickar uppmuntrande.
Jag behöver inte skämmas.
Jag har överlevt.
Jag harklar mig
och uttalar högt och tydligt
de magiska orden:

 - Hej, jag heter Martin Ezpeleta
och idag har jag inte bloggat.”

Så illa gick det inte.
Och när jag två månader senare kom till Luleå
för att jobba på Norrbottens-Kuriren,
hade man klistrat upp min bild på alla
bussar i Luleå:

ezpeleta was here.jpg

Sex på (världs)kartan

av Martin Ezpeleta

Jag tycker det är svårt att prata om
sex med mina barn. Förmodar att jag
inte är ensam om det.

Jag försöker, vill göra det.
Så jag laddar, förbereder mig mentalt.
Vill att det ska låta naturligt.
Men när jag väl har ungarna framför mig,
låser det sig. Märker att jag börjar
stamma, tveka, häver ur mig idiotier
eller bara tyst lämnar en kondomförpackning
på 17-åriga sonens skrivbord.

Jag önskar att de skulle fråga mer -
”pappa, vad är onani?” (ok, de är lite för gamla för den frågan kanske)
Tror det skulle vara lättare då, att svara
på konkreta frågor än att själv försöka
läsa av vad de vill eller bör veta.
Men de frågar inte. Och jag blir orolig.
Varifrån samlar de in informationen?
Googlar? Hur stillar de sin nyfikenhet?

Jag känner det lite som ett misslyckande,
att mina barn inte vänder sig till mig
för att fråga om sex. Hade jag pratat mer
naturligt om det, kanske det hade känts
självklart för dem. Eller?

Kom att tänka på det, efter att jag precis tittat på
Sex på kartan, URs animerade upplysningsfilm om sex för ungdomar.
Jättebra film.
Jag skulle älska att mina barn och
andra argentinska ungdomar kunde se den.

Jag hoppas UR översätter och sprider den.
Om den är viktig i Sverige, tänk i länder
där sex fortfarande omges av så många tabun,
länder genomsyrade av katolskt hyckleri.
Där tjejer som bejakar sin sexualitet
får en horstämpel och pojkar fostras till
att stoppa in kuken i så många hål som möjligt.
Och där fördomarna är groteska.

Förra året hade min son sexualundervisning i sin skola.
Läraren bad då de 16-åriga eleverna som trodde att
homosexualitet var en sjukdom ställa sig i en grupp,
de som inte trodde det i en annan.
När alla valt sida, visade sig att halva klassen
stod i bögar-är-sjuka-gruppen.  

I Argentina är sedan några år tillbaka
sexualundervisningen i skolorna obligatorisk.
Det krävdes enormt många debatter och tyvärr
också eftergifter för att lagen skulle
klubbas igenom i kongressen.

Så även om undervisningen är obligatorisk,
så är utformningen ganska fri.
Vilket leder till att den är enormt ojämn,
beroende på skolan, lärarna eller föräldrarnas
motstånd.
En skola i Córdoba blev praktiskt taget ockuperad
av förbannade föräldrar, efter att skolan gjort en
anonym enkät bland eleverna för att se vilka som
var deras viktigaste frågor kring sex.

I katolska skolor fokuseras utbildningen väldigt mycket
på kärlek och sex inom stabila förhållanden.
Och i de flesta skolorna är lärarnas egna fördomar
och tabun avgörande för undervisningen.
Och jag kan på sätt och vis förstå dem -
de är inte utbildade för det, de är också en produkt
av den argentinska sexualpaniken.
Så det räcker inte med att lägga fram en undervisningsplan
och förutsätta att alla klarar av att efterleva den.

Sex på kartan skulle kunna vara ett fantastiskt
bidrag till vår sexualundervisning.
UR, översätt filmen! Jag lovar att gå runt med filmen
bland skolorna, som ett Jehovas vittne med sin bibel!

PS. För den som inte läst det, så klistrar jag in
ett blogginlägg jag skrev om föräldramötet i dotterns
skola då vi skulle debattera om hur sexualundervisningen
skulle läggas upp. Bra illustration på många föräldras syn på saken:

SEX, ONANI OCH HEMMAFRUAR

Till slut var jag tvungen att räcka upp handen.
Jag hade lyssnat tålmodigt, tro mig. Hållit igen.
Känt hur orden pressades upp som en sur uppstötning
och ändå lyckas stänga igen munnen.
20 minuter klarade jag av, innan orden börja rinna längs
mungipan som en bakfyllespya.

Jag var på föräldramöte.
Vi skulle prata om hur sexualundervisningen skulle utformas.
Vad var viktigt? Vad vill en elvaåring veta? Vad bör en elvaåring veta?
Hur ska man prata om sex i skolan?
Jag går aldrig på föräldramöten.
I Argentina är de lika meningslösa som en askkopp på en motorcykel.
Dessutom hatar jag hemmafruarna som monopoliserar mötena.
Jag ser dem sitta med sin mate och facturas, med sin självgoda ignorans
och jag blir illamående.

Jag vet inte hur det är i Sverige, här är hemmafruarna en fascistisk organisation,
som använder föräldramötena för att sprida sin ortodoxa kristna propaganda.
Papporna är luft. De ser oss inte. De pratar inte med oss. De rådfrågar oss inte.
Barnen är för viktiga för att blanda in oss.
De talar alltid i Sitt, i Makens och de Heliga barnens namn,
den konservativa treenigheten de dyrkar över allt annat.

Ska jag låta dessa sysslolösa kvinnor, som läser skvallerblaskorna som en Bibel,
utforma min dotters sexualundervisning?
Ska all denna okunskap doppad i florsocker, bli mitt barns rättesnöre?
Ska dessa oanvända klitoris, säga till min dotter hur hon ska förvalta sin kåthet?
Ska dessa orgasmbefriade mammor, vars locktång är det närmsta en massagestav de kommit,
visa mitt barn vägen till en öppen och ansvarsfull sexualitet?
Inte en chans. Inte utan strid.

Så jag befann mig i tid för en gångs skull, krigsmålad och beväpnad med starka argument.
Det var jag och femton mammor. Det var jag mot femton mammor. En psykolog var också där.
Hon gjorde en snabb genomgång av den freudianska synen på barnens sexuella utveckling.
Ni vet, orala, anala och genitala fasen.
Mammorna antecknade med samma iver som de skriver av ett matrecept.
En undrade om ordningsföljden alltid är densamma.
En annan, vars son tydligen aldrig varit förtjust i bajs,
undrade om det var skadligt om barnet hoppade över en etapp.
- Bra fråga, sade psykologen varje gång en bullbaksmamma kläckte ur sig en idioti,
men jag misstänker att hon helst skulle velat blanda cyanid i deras nattvardsvin.
En mamma började då berätta att dottern faktiskt redan haft sexualundervisning.
- Jaha, frågade lärarinnan, var då? – I bibelskolan.
I bibelskolan!? Är det inte brottsligt att låta en 60-årig präst,
som haft pitten som en blindtarm under hela sitt liv
(förutom i de fall då djävulen tvingat honom att knulla småpojkar),
undervisa i sexualitet?

Naturligtvis tyckte den här mamman att kärleken borde vara den röda tråden i undervisningen.
Och alla andra nickade instämmande.
De här kvinnorna har teorin att Äktenskapet har två barn: Kärleken och Sexet.
Kärleken är det förstfödda, önskvärda och duktiga barnet,
fullt av dygder och rent som en engångsspruta.
Sexet är Kärlekens mongoloida lillebror; ett efterblivet barn som mamma står
ut med därför att pappa överbeskyddar det.
För de här kvinnorna är sex ett ont måste, som de klämmer in mellan matlagningen och frisören.
Jag står inte ut med dem. J
ag undrar om det inte räcker med ett halvt revben för att skapa en hemmafru.

Hursomhelst, lärarinnan tog nu ordet. Hon berättade att de hade gjort en liten enkät
för att få en uppfattning om hur mycket ungarna visste om sex.
Dessutom fick de skriva vilka frågor de hade angående sexualiteten.
- De flesta ville veta hur barnen blev till, sa lärarinnan och allmänt fnitter
uppstod bland bullbaksfalangisterna.
Alla var överens om att det var en mycket bra fråga, en kärnfråga som utgjorde både
både sexualitetens utgångspunkt och ändhållplats.
För sex handlar ju i grund och botten om artens fortlevnad.
Någon hade sett en jättebra barnvänlig kortfilm om hur barn blev till,
där man fick se hur barnet växte i magen med en kort beskrivning om hur pappas frö
överhuvudtaget kunde hamna i mammas mage.
Den borde vi fixa, tyckte mammorna.

Så såg i alla fall lärarinnan min uppsträckta hand.
- Ja, Martin?
- Jag tror att ungarna egentligen skiter i hur ett barn växer i magen,
jag tror de vill veta hur man knullar, men vågar inte fråga, sa jag.
Tystnad.
Min närvaro hade aldrig varit önskvärd. Nu hade jag dessutom satt på mig en kippa.
Jag var en jude i Tredje riket. Men det kändes bra. Jag kände mig som Schindler,
i full färd med att rädda judiska barn från att bli bullar i fascistmammornas ugnar.

Men ordet knulla, coger, krävde en förklaring. Mammorna väntade tysta,
med en blick som skiftade mellan arrogans och avsky.
- Jag tror att ni underskattar barnen. Medan ni funderar på hur ni ska förklara
hur pappas frö hamnade i mammas mage, onanerar ungarna a cuatro manos, fyrhändigt
(argentinskt uttryck som betyder för fullt).

Tystnaden blev ännu tystare. Mamman, vars dotter hade sexualundervisning med den Helige anden,
tittade på mig som om jag just ristat in en trippel sexa på kyrkfasaden.
Att den självförvållade kärleksakten kunde vara del av studieplanen hade ingen mamma
ens tänkt tanken på.
Nu var det lärarinnans tur att bryta den obehagliga tystnaden.
- Jo, men visst är onani en viktig fråga vi måste ta upp.
Man ser ju att pojkarna börjar fnittra och viska till varandra så fort ordet kommer upp, sa hon.

Jag kom att tänka på första gången jag onanerade.
Egentligen är det ju svårt att minnas en särskild handtralla,
de är ju så lika varandra.
Men omständigheterna gör att jag minns den första.
Jag låg i min säng och läste Agatha Christies Tio små negerpojkar,
medan jag småpillade på mig själv.
Jag förmodar och hoppas på att utlösningen inte hade något med bokens
innehåll att göra, även om det säkert har hjälpt mig att minnas det så tydligt.
Min förvåning och den plötsliga rysningen, så plötslig att jag med nöd och näppe hann få bort boken,
vilket var tur med tanke på att det var ett låneexemplar.

Återigen hörde jag fnitter bland mammorna, som om de skulle ha läst mina tankar.
Nu när onanin blivit välsignad av lärarinnan, gick det bra att skratta åt det.
Några himlade med ögonen och mumlade något om ”ja, man vet hur pojkar är”.
Men nu hade jag redan grävt upp stridsyxan.
- Vaddå pojkarna? Flickorna då?

Den här gången blev det så tyst att om en spermie skulle ha ramlat på golvet hade man hört det.
Nu var det psykologens tur att försöka rädda situationen.
- Jo, men visst är det normalt att ungdomar onanerar. Både killar och tjejer.
Åtminstone tills de blir lite äldre, hittar sin sexuella identitet och en partner.
Normalt tills de blir äldre??
- Jag är 33 år och det var länge sedan jag onanerade för att hitta min sexuella identitet.
Sex har att göra med njutning, med frihet. Vad barnen måste lära sig är att så länge det är
frivilligt, ansvarsfullt och inte kränker någon annan, så är inget obscent, allt är tillåtet,
allt är heligt.

Det var det sista jag sa på mötet. Psykologen mumlade något om att det viktiga var att barnen
lärde sig att onanera var något individuellt, inte något de skulle göra offentligt.
Jag orkade inte svara på det. Det var ingen idé. Vi pratade olika språk.
Jag pratade spanska, de pratade latin.

Värdinnor på spöktåget

av Martin Ezpeleta
jose.JPG

José är byggarbetaren som ligger
bakom det mesta jag byggt de senaste
åren.

Han är lite dyrare än många andra
byggarbetare, men det ska han vara.
José är teglets Gud, putsets Picasso.

Ge honom en hink, en spade, lite
sand, cement och vatten och han
kan göra vad som helst.

Om det inte vore för att årtalen
inte stämde, skulle jag svurit på
att det var José och hans 14 barn
som byggde kinesiska muren.

Så bra är han.
Så många barn har han.

I lördags jobbade han elva timmar här.
Efter elva timmar i 35 graders värme,
vad gör den här 68-åriga mannen?

Går hem och lägger sig?
Nej, då känner ni inte José.

Han tar en dusch, äter lite och lägger
sig och sover middag.
Efter midnatt går han upp, gör sig iordning
och går ut och dansar.

José älskar att dansa. Och ragga. 
Och trots sina 68 år eller om det kanske
är just därför, är José en ökänd kvinnokarl -
mer pilsk än en livstidsfånge på permis.

José är en lågbudget-latinlover.
Så han tar vad han får.

- Tenés que verlas, parecen todas azafatas…
pero del tren fantasma.

- Du borde se dem. De ser alla ut som (flyg)värdinnor…
men på spöktåget, säger José om sina kvinnor.

Intellektets proletariat

av Martin Ezpeleta

Det finns inget glamouröst i
att vara professionell skribent.

Det är ett mödosamt arbete
att hålla sig a jour med vad
som händer i världen.

Jag läser tio dagstidningar varje morgon,
både svenska och argentinska,
besöker sajter och bloggar och läser böcker
för att, bland annat, stimulera språket.
8-10 timmar om dagen läser jag.

Överstimulerad, men underbetald -
det är för fan med nöd och näppe
jag kunde bygga poolen.

Vi är tankens knegare, intellektets proletärer, som tvingas
producera åsikter på löpande band.

Men det är bara att bita i det sura äpplet -
en ny arbetsdag har börjat.

IMG_0817.JPG
Morgondopp och jobb

 

Gud är en mansgris (Tankar om den kvinnliga orgasmen)

av Martin Ezpeleta

Gud är historiens första och största mansgris.
Det är ingen snack om saken.

Nu pratar jag inte om små bagateller
som att han använde mannens revben för
att framställa kvinnan.

Nej, det finns ett starkare bevis på gudomlig mysogyni
(eller naturens, för den delen, om
ni nu hör till de som tror att människan
härstammar från aporna):

Klitoris.

Klitoris är utan tvekan Guds mest
sadistiska experiment.

För på ytan är det en eftergift, en försoningsgåva från någon
med dåligt samvete – vilket är förståeligt,
gubbfan gav kvinnorna förlossningssmärtor
av en så banal anledning som att Eva lockade
Adam med en förbjuden frukt.
 
Som alla vet, är klitoris det enda organet
som enbart är till för njutningens skull.
Ett fantastiskt organ, vars enda syfte
är att skapa sexuell njutning.

På bara en kubikcentimeter finns
nyckeln till den sexuella fullkomligheten.
Det är den kvinnliga orgasmens mikrochip.
Dessutom är det lätt att använda den,
lite som att skrubba ett golv.

Ändå vet vi att många, alldeles för många,
kvinnor inte får orgasm – trots att de
har den ideala infrastrukturen.

Problemet med klitoris är placeringen
och det är här jag menar att det
finns en illvilja från Guds sida. 

Varför skulle något så värdefullt
placeras utanför samlagets -
det biologiska fortlevnadens epicentrum -
naturliga beröringspunkter?

Borde inte en jämställd Gud eller en
klok Moder Natur ha placerat
klitoris i slidan, lättåtkomlig genom
vanlig penetration?

Hur fan tänkte han?

Lekte han sätta svansen på grisen?
Typ, sätta klittan på fittan?

Gud är en usel eller elak arkitekt.
Och eftersom han anses vara felfri,
återstår bara ondska som en möjlig
förklaring till denna fadäs.

En av dom som grubblat mycket
på det här är Freud.
Han, vars utläggningar om kvinnor
med nöd och näppe skulle platsat på en manlig förfest
på Finlandsfärjan, såg klitoris som en ofullständig penis.
Därav kvinnans penisavund, en teori
lika vetenskaplig som Bachs blomstermedicin.

Freud menade också att klitorisorgasmen
var omogen, att när kvinnan väl fått smak
för snoppen, gick hon naturligt över till
den ädlare och mognare vaginala orgasmen.

Idag gäller inte teorin,
men vi fortsätter att praktisera
den i allra högsta grad.

Att smeka klitoris ses fortfarande
som en generös eftergift till kvinnan -
med smekningar slätar vi över
ett fabriksfel, den stora Ingenjörens
grymma och medvetna felkalkyl.

För även om fittan ser ut att vara
en ståtlig sexuell byggnad, kan vi inte
bortse från det faktum att den
bärande bjälken är placerad utanför huset.

Lika dumt som att placera fotbollsmålet
på läktaren.

Och även om vi idag är beredda att begå
hybris och med tunga och händer förbättra
Guds verk, kan vi inte bortse från faktumet:

Den stora Arkitekten hatar kvinnor.

Vill ni komma på invigningsdopp?

av Martin Ezpeleta
IMG_0800.JPG
Poolen, bara ett stenkast från asadon

Voila! Nu är den klar!
Poolen. Den blev jättefin!
En 6 x 3 meter stor skönhet.

Det kan tyckas som onödig lyx.
Men badsäsongen här i Córdoba är
från oktober till april -
sju månader då det bara finns
två sätt att smita undan värmen:
AC och pool.

Den har också viktiga sociala fördelar -
huset blir en naturlig samlingspunkt för vänner,
inte minst för mina tonåriga barn
som jag annars inte ser röken av under
lovet och helger.

Det är också ett fint sätt att väcka
grannarnas avund, en aspekt man inte bör förminska.

Problemet just nu är att gräsmattan
är förstörd efter bygget och jag har fått riva
träd, buskar och murgröna.

Trädgården ser ut som ett sargat Beirut.

På måndag (först då kan man trampa på trottoaren)
är det invigningsdopp.

Ni är alla varmt välkomna.

 

Sluta kritisera männens drivkraft

av Martin Ezpeleta

Att män bara skulle vilja en sak,
är ett sorgligt missförstånd.

Det är inte så att männen vill något annat,
det sorgliga är att man förringar vår drivkraft,
vår enda gemensamma nämnare.

Bara? Är det så ”bara” att vilja ligga med en kvinna?
Eller är det en outsinlig källa till förvåning och
kreativitet? Ska vi dömas efter våra intentioner,
eller efter våra handlingar?

För frågan är inte om vi vill ligga med er,
utan vad vi är beredda att göra för att lyckas
med det.

Konsten. Vetenskapen. Litteraturen.
Allt det vackra och ädla som män skapar
kan härledas till samma källa:

Önskan att förföra en kvinna.

Kan inte ful man ligga med snygg kvinna?
Det är relativt, tänkte Einstein och jobbade
hela livet för att bevisa det.
Vad är en man beredd för att få kvinnan han åtrår?
Allt, sa Homero och belägrade Troja.
Och om Engels inte fascinerats av sina älskarinnors
urringningar, hade hans ens brytt sig om att
beskriva samhällsklyftorna?
Och förresten, hur tror ni kvällen avslutades
efter att Gauguin målat sina barbröstade
tahitiska kvinnor?

Jag vågar påstå att bakom varje framgångsrik man
finns en förförd kvinna.

Historieböckerna är fulla av sofistikerade kåtbockar,
av våldsamma sublimeringar, av uppdämda libidon.
Historien har skrivits av kärlekskranka, med febrig
hand och romantiska fantasier. Tro inget annat.

Gå inte på myten att konsten är ett sätt
att inte göra sig anträffbar för döden,
tro för Guds skull inte att vetenskapsmännens
rynkor har något som helst att göra med ett
altruistiskt sökande efter sanningen.
Tro inte på författaren som vill överleva sig själv,
vad han inte vill är att dö ensam.
Lita inte konstnären som inte vill förtjäna den
ofrånkomliga glömskan -
han nöjer sig med slå läger en natt i någon
kvinnas näthinna.

För den manliga kulturen är inget annat än
processen genom vilken musen blir en musa.

Knäckebröd

av Martin Ezpeleta

I skuggan av jättar som Ikea,
Skanska och Electrolux, är
det en annan svensk produkt som
håller på att visa framfötterna
i världen.

När jag gick förbi delikatesshyllan
i livsmedelsbutiken här i Córdoba,
fick jag syn en fantastisk liten
svensk export-outsider:
Wasa knäckebröd. (ägs förvisso av italienska Barilla)

Äntligen för globaliseringen något gott med sig.

Nu återstår det svåraste - att
få argentinarna att äta det med gurkskivor.

IMG_0772.JPG
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB