Arkiv för March 2011

- Sida 1 av 2

Rositas fuck off-pengar!

av Martin Ezpeleta

Trots att inte ens bankkontot hunnit smälta
nyheten om hjälpen till Rosita, har det redan
förändrat hennes vardag.

Igår gick hon omkring här i huset, nynnade och
var på allldes strålande humör:

– Dale, senor Martin, pongame esa canción de Vicentico
que a mi me gusta,
– Kom igen, herr Martin, spela upp den där låten
med Vicentico som jag gillar.

Hennes självförtroende är också på topp.
– Du vet att du behöver bara säga till om
du vill att jag ska låna dig pengar, sa hon.

Är det inte fantastiskt? Hur det förändrar självkänslan
att ha en viss ekonomisk självständighet?
Rosita har redan ringt ägarinnan till huset hon hyr
och som behandlat henne som skit hela tiden och sagt
upp hyreskontraktet.

Hon har också ringt en advokat som ska hjälpa
henne att få ut sin pension. 

Det är första gången i livet som Rosita har
fuck off-pengar.
Och hon tänker använda sig av dem med en gång!
Vaaamos, Rosita!
 
Och visst kan jag spela Vicentico-låten hon gillar,
den är ju hur bra som helst:

Våld löser våld eller Proletariatets diktatur på dagis

av Martin Ezpeleta

Jag och min ett år äldre syster gick
på samma dagis i Uppsala.
Ett dagis som var uppdelat i en latinsk
och en svensk avdelning.

Tillsammans med oss gick också en bråkig kille.
Vi kan kalla honom Juan.
Inte mobbartypen. Han vara bara väldigt våldsam.
En ensam tyrann.
Alla var rädda för Juan när han blev arg.
Alla fick stryk av Juan. Även jag och min syster.
En eftermiddag kom min pappa och hämtade oss.
Den dagen hade vi återigen fått känna på
Juans hårda nävar.

Min pappa hade nog läst en hel del om marxismen,
men aldrig ens skummat igenom en bok om barnpedagogik.
Och det kanske var lika bra det.

För när farsan nu reagerade, gjorde han det på sitt
impulsiva och kanske inte helt genomtänkta sätt.

– Gå nu tillsammans och spöa honom,
sa han till mig och min syster.

Qué? Sa vi.
Qué? Sa dagisfröknarna.

– Ni blandar er inte in, sa min far
med en mycket allvarsam (och förmodligen exalterad) ton
till dagisfröknarna.

Qué!? Sa dagisfröknarna.
Ok! Sa vi.

Så medan farsan höll tillbaka dagispersonalen
knallade jag och min syster iväg snällt och
spöade tillsammans skiten ur Juan. 

Jag vet inte om det här är tips som
Skolverket bör förmedla till skolorna.
Det kanske är lite väl politiskt känsligt.
Men nog fan funkade det.
Juan blev plötsligt mycket snällare.
Och vi blev goda vänner.

Att våld kan lösa våld, är det inget snack om.
Det har de gamla vänsterrevolutionärerna alltid
vetat om.
Kanske var det så pappa tänkte också.

Möjligtvis såg han dagis som ett klassamhälle i miniatyr.
Och jag och syrran var en barnversion av
proletariatets diktatur.
Som störtade kapitalisten Juan och inrättade
ett klasslöst dagis, där alla fick leka doktorn
med de söta, latinska dagistjejerna.
Även Juan, som nu återförenat sig med massorna
mot vår historiska, gemensamma fiende:

Pärlplattonördarna i svenneavdelningen mittemot.

Rositas reaktion på insamlingen

av Martin Ezpeleta

I måndags eftermiddag fick Rosita reda
på att ni hade gjort en insamling för henne.
Jag filmade det.
Var lite osäker om jag skulle lägga upp klippet,
om det kanske blev too much.
Men jag resonerar som följande:
Ni har varit väldigt snälla och generösa och
engagerat er i en människa ni inte känner
personligen men blivit berörda av.
Ni gjorde det för att göra henne lyckligare
och det känns därför rätt att kunna visa att
ni lyckades.
Ni har också gjort mig lyckligare.
Det har sedan måndags kommit in ytterligare pengar,
det har blivit 12.639 kronor hittills.

Så, här är stunden när Rosita får reda på
att hon fått över 7000 argentinska pesos:

Män och kvinnor, lika goda kålsupare

av Martin Ezpeleta

Läste en intressant debattartikel på Aftonbladet.
Det är en grupp debattörer och blivande småbarnspappor
som kräver att bli behandlade likvärdigt på mödravårdscentralerna.
De vill dela på föräldraansvaret men känner sig motarbetade
av barnmorskor som förringar deras roll.
Det är en klok och ganska självklar text. Tycker jag.
Alla borde hålla med om att könsrollerna i föräldraskapets första
skede är ganska stela. Men nej.
När man läser kommentarerna så är opinionen väldigt delad.
Männen håller med debattörerna. Kvinnorna gör inte det.

Och det är lite fascinerande, men inte oväntat, att kvinnorna
motsätter sig en mer jämställd graviditet.
Även om de själva förmodligen skulle tjäna jävligt mycket
på att släppa in papporna i ett tidigare skede.
Om pappan utvecklar sin ansvarskänsla tidigt under graviditeten,
och inte bara nöjer sig med att vara ”ett stöd för kvinnan”,
så ökar ju också chansen att han blir en ansvarsfull och jämlik
far, när kvinnan slutligen tycker att det är lägligt att släppa in honom.

Jag läser argument som att ”det är vi som måste bära barnet”,
”det är vi som har förlossningssmärtor”.
Jaha. Och? Betyder det att vi ska sätta er på en piedestal?
Att vi ska avsäga oss vår rätt att delta aktivt och jämlikt
under graviditeten? Bli era kravlösa tjänare? Varför?
Jag är större och starkare än alla er. Naturen har gjort mig så.
Vad tycker ni att det ska ge mig för makt?
Vilka villkor ska jag få sätta? Vilka av mina privilegier tycker ni rättfärdigas?

För det är ju det allt handlar om. Makt.
Över vad fan som helst. Vi vill inte släppa ifrån oss makten.
Så – för att fördela ansvarsbördan i texten – de här männen
som på kommentarsfältet håller med debattörerna – och kanske
debattörerna själva – är förmodligen
inte lika känsliga och jämställda när det är deras maktposition
som hotas.

Så funkar makten. Den berusar. Förvirrar. Förvanskar. 
Och vi kämpar för att behålla den. Även när vi egentligen
tjänar på att dela på den.
Vi är lika goda kålsupare. Män och kvinnor.
Så känsliga när vi känner oss som offer, så hänsynslösa när vi
är förövarna.
Glömmer bort att vi aldrig bara är sår, någon gång i livet är vi också svärd.

Uppdatering om Rosita

av Martin Ezpeleta

Hjälpen till Rosita fortsätter att rulla in.
Hittills har det kommit in 11.389 kronor.
Otroligt!

Det motsvarar cirka 7000 argentinska pesos.
Nästan tre genomsnittliga månadslöner i Argentina,
men som i Rositas fall nog närmar sig en årslön.

Det är helt fantastiskt. Inte ens i min vildaste
fantasi trodde jag på sån respons.
Det fortsätter att ramla in mejl med folk som
berörs och vill hjälpa till.

Rositas behov är väldigt stora, hon saknar helt
möbler och mediciner och ofta mat på bordet.
Det här kommer att förändra hennes liv,
hon kommer inte behöva vakna eller lägga sig
med ångest.

Som flera påpekade, det här är inte det idealiska.
Naturligtvis inte. Det idealiska är att alla ska
kunna räkna med en egen dräglig inkomst även när man
är gammal och sjuk.
Framförallt när man är gammal och sjuk.

Men det här är dagens Argentina. Och kanske morgondagens Sverige.

Min gode vän Ehsan föreslog att istället för att
ge fisken ska man lära folk att fiska.
Det är en fin grundtanke.
Men faktum är att Rosita kan fiska.
Hon har fiskat hela livet. Fiskat mer än någon
av oss och under omständigheter där ingen av oss
skulle tänka på att dra fram fiskespöet.

Men hon blev tilldelad de sämsta fiskevattnen
och fick inte ens behålla den fisk hon drog upp.
Nu är hon gammal. Nu är hon sjuk.
Läkarna har förbjudit henne att fortsätta fiska.
Men jag känner henne. Hon kommer att fortsätta att fiska.
Så gott hon kan.

Jag vet inte vad hon ska göra för pengarna,
jag har som sagt ännu inte berätta om dem.
Men jag vet att hon fantiserat länge om att kunna
köpa en ugn där hon kan baka bröd och piroger
och gå ut och sälja.
Kanske gör hon det nu.

Vill också klargöra att de pengarna ni har satt
in inte kommer att ändra min insats.
Jag kommer att fortsätta betala hyran för huset
så länge det behövs och jag har råd.

Idag kommer Rosita hit.
Det ska bli jätteroligt och spännande att få berätta de
nya, glada nyheterna.

Så går insamlingen till Rosita

av Martin Ezpeleta
Jag måste erkänna att jag var lite
tveksam innan jag bad er om hjälp.

 

Jag var rädd att det skulle bli ett fiasko,
att det inte skulle komma någon hjälp
till Rosita.

 

Men jag hade fel. Så fel.
Närmare 100 personer hört av sig och vill hjälpa Rosita.
Flera är arbetslösa, eller studenter.
Eller bara låginkomsttagare som lever knapert.
En satte in 128 kr, precis allt hon hade på kontot.
En tolvårig flicka satte in 50 kr av sina besparingar.
Några har spridit vidare det på sina bloggar eller
Facebook. Flera vill hjälpa Rosita varje månad.

 

Och hittills har det kommit in 7038 kronor på kontot.

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir tårögd och vill
krama er allihopa och säga att jag älskar er.
För så känner jag idag. Tack, ni är fantastiska.

 

/M

 

PS. Rosita vet ännu inte om det här. Jag är i Buenos Aires
och kommer hem till Córdoba på måndag. 

Om orättvisa

av Martin Ezpeleta
Shakinglady skrev:
“Martin skärp dig !!!
Har du slagit huvudet i poolen eller?
På vilket sätt har ni orättvist samhälle?
Vore bra om du förklara detta..”

 

I Argentina finns något som heter usucapión –
det innebär att om en tomt är övergiven sen länge och ingen
betalar skatt för den, så har du rätt att bosätta dig där.
Under tjugo år ska du bo där och betala skatt, vatten
och el och sen skrivs tomten över på dig.
För många, som Rosita, är det enda möjligheten att
få en egen bostad.
1989 flyttade Rosita in i en sådan tomt – som tillhört
en man utan arvingar som dog på 60-talet.
Rosita byggde ett litet rum där hon kunde bo, hon
sparade länge och köpte ett staket, hon sparade ännu
längre och byggde ett litet kök, och ett litet rum till.
Samtidigt betalade hon plikttroget sin skatt.
Efter tio år, som lagen föreskriver, gick hon till en
notarius publicus med två vittnen som bekräftade
att hon levde där permanent.
Allt gick som smort. I 19 och ett halvt år levde hon
där och väntade på att tomten skulle bli definitivt hennes.

 

Plötsligt får hon ett domstolsbeslut om att hon
ska vräkas. Några sviniga, men inflytelserika grannar,
har presenterat falska papper som säger att det är deras
hus. Rosita går med alla sina betalda räkningar, med
sina vittnen, med kvittona från husbygget för att visa att
så inte är fallet. Men vad kan en ensam, fattig kvinna
göra mot korrupta advokater och domare.
En morgon står fyra män utanför hennes dörr och
griper tag i henne och slänger ut henne.
Hon får inte ta med sig möbler, kök, kylskåp –
bara packa ner lite kläder i en väska.
Sedan slänger grannarna ut de möbler de inte vill ha.

 

Det var över två år sen. Hon har fortfarande
inte fått tillbaka sitt hus. Eller sin tomt ska man säga,
för huset som hon byggde är numera rivet.
Hon har gjort hundra polisanmälningar, betalat advokater
som lurat av henne pengarna men inte gjort ett skit,
hon har fått brottas mot något som i hennes fall är
oövervinnligt: korruptionen.

 

Återstår pensionen, som hon har rätt till efter pappans död.
Eftersom hon haft allvarliga hälsoproblem och alltid
haft väldigt nedsatt arbetsförmåga så har hon rätt att ta
över pensionen efter pappans död, som inträffade för fyra år sen.
Nu betyder det inte att hon inte arbetat – är det något Rosita är
bra på så är det att strunta i läkarnas rekommendationer.
– Den dagen jag inte jobbar, dör jag, är hennes förklaring.
Men då hade hon ett eget hus och hjälp av pappan
som hon hade boende hos sig och tog hand om tills han dog.
Men det här som borde varit en snabb procedur, att
pappans pension börjar komma i hennes namn har blivit ett
utdraget helvete.
Det har gått fyra år och hon har fortfarande inte fått en krona
av den pensionen. Hon stutsar mellan sjukhus och pensionskassan ANSES,
som kräver nya intyg och nya prover och nya intyg. Och hon får
vänta i månader på läkartid och när hon väl kommer så har de inte tid
utan hon bollas över till någon annan läkare , osv, osv.
Sen över ett halvår kan man knappa in hennes ärendenummer på
ANSES hemsida och det står det att det är klart för utbetalning.
En utbetalning som inte inträffar.
Och eftersom Rosita väntar på en pension, så har hon inte rätt
att söka något annat bidrag – varken sociala bidrag eller den av Kirchner inrättade
pensionen för hemmafruar som tillfaller kvinnor som inte pensionsparat.
Och Rosita väntar. Och hoppas. Och blir desperat. Och blir sjuk.
Och får tomma löften. Och hoppas igen. Och blodtrycket skjuter i höjden.
Och får magsår. Och får mediciner utskrivna som hon inte har råd att köpa.
Och hon väntar. Och hon tigger. Och magsåret växer. Och hennes
fingrar är svullna och krökta av reumatismen. Och du får inte jobba längre,
säger läkarna. Men jag har inget val, svarar Rosita.
Och eldar med ved. Och kan inte gå med skor längre, för hennes fötter
är helt förstörda.
Och hon väntar. Och väntar. Och drömmer.
När jag får pensionen, don Martín, då ska vi åka till havet. Till Salta.
Till Mendoza. Till vattenfallen i Iguazu. Så många planer, så många
frustrationer.
Ibland, när verkligheten inte bara hinner ifatt henne utan kör över henne,
sitter hon själv i min trädgård och gråter.
Le parece, don Martín, que merezco esto, snyftar hon när jag kommer ut
och försöker trösta henne.

 

Tänk er själva.
Att bli vräkt från huset ni bor i, som ni byggt själva.
Plötsligt och utan förklaring.
Tänk er själva. Att dagen ni går i pension, så måste ni vänta i över
fyra år på första utbetalningen.
Det går knappt att föreställa sig det.
Det skulle aldrig kunna hända i Sverige.
Eller i Argentina om du inte tillhör fel samhällsklass.

 

När vi kollade på hus åt Rosita kunde hon inte ens komma på visning,
om inte jag greppade telefonen och förklarade att det var jag som var
intresserad av att hyra huset hon skulle bo i.

 

Om inte det är orättvist, vad är då orättvisa?

Jag behöver er hjälp

av Martin Ezpeleta
Hej på er, kära läsare.
Det här är ett litet annorlunda inlägg.
Känns lite obekvämt att skriva det, fast det inte borde det.

 

Många av er har läst och följt min blogg i åratal.
Skrattat, funderat och gråtit med mig.
Nu behöver jag er hjälp. Inte mycket, väldigt lite egentligen.
För er. Men avgörande för Rosita.

 

Rosita är mitt hembiträde. Men också mycket mer.
När hon blev utsparkad från sitt hus där hon levt i
20 år, var hon ensam. Totalt ensam.
Ingenstans att sova, ingenstans att äta.
60 år gammal och efter att ha arbetat hela livet fann
hon sig sovandes halvsittande på en parkbänk i Córdoba.

 

Jag kunde inte acceptera det. Så jag pratade med mina barn
som förstod allvaret i situationen. Och så fick Rosita flytta in hos oss.
Under sex månader bodde hon i vårt vardagsrum.
I längden var situationen ohållbar, huset är litet och att
ha någon inneboende i vårt enda gemensamma utrymme är
tärande för alla. Inte minst Rosita.

 

Så i höstas hyrde jag henne ett litet hus här i närheten, med
löftet om att jag skulle stå för hyran så länge det krävdes.
Och det har jag gjort. Och mycket mer. Tyvärr räcker det inte
till.
Rosita har en avancerad reumatism som begränsar helt hennes
arbetsförmåga. I ärlighetens namn borde hon aldrig jobba igen.
Men hon har inget val.
Hennes behov är enorma. Hon saknar sina mediciner, hon
eldar med ved eftersom hon inte har råd med gas och under mina
månader i Sverige går hon runt och tigger.
Hon har ingen annan än mig. Och jag räcker inte till.
Och det gör ont. Och ger mig en jävla ångest.
Med Rosita har jag sett fattigdomen och orättvisan man ofta
pratar om, men sällan får uppleva på nära håll.
Den totala rättsosäkerheten man lever i om man är fattig.
Nonchalansen man bemöts av som kvinna.
De tomma löftena som rinner ut i sanden när man är ensam
och lite för mörk för att bli behandlad med respekt.

 

Därför vänder jag mig till er.
Någon gång började ni spontant erbjuda er hjälp för att Rosita skulle
få se havet, hennes gamla barndomsdröm.
Den resan blev inte av, bland annat därför att hennes behov idag är
så mycket mer akuta, mycket mer allvarliga.
Hon har inget kylskåp, inget kök, ingen säng, hon har inte råd med sina mediciner.
Läget är ganska kritisk. Nerverna över situationen får hennes blodtryck att
skjuta i höjden och hon har fått åka in till akuten två gånger senaste
månaden.

 

Det känns lite märkligt att be er om hjälp, vi känner ju egentligen
inte varandra. Rosita är inte er business, kan man tycka.
Ändå. Det krävs så lite för att ge henne ett drägligt liv.
50 spänn är en stor stark för er. Men för Rosita är det gas nästan hela månaden.
Så, ni som känner att ni kan och vill hjälpa henne, hör av er till mig.
Jag lovar, era pengar hamnar hos en person som verkligen förtjänar hjälp –
hon har jobbat röven av sig sen hon var barn och har hon idag ingenting
så är det för att hon lever i ett jävla orättvist samhälle.

 

Saludos
M
martinhezpeleta@hotmail.com
rosita.JPG

Världens största asado

av Martin Ezpeleta
storasado.jpg
Världsrekord i kolesterol?

 

Att argentinare gillar att äta mycket
kött är ingen nyhet.
Nu kommer det också speglas i Guinness
rekordbok.
I helgen slog man nämligen ett nytt rekord:
Världens största asado.

80 asadorer med 500 assistenter hjälptes
åt att grilla 13.713 kilo kött.

Uruguay hade det gamla rekordet, med 12 ton kött –
men att låta vår lillebror ha ett sånt
ärefullt rekord var det inte tal om.

Det krävdes också 25 ton ved och 950 kossor
för att visa vem som är den största köttkonsumenten
på kontinenten.

Var det värt det?
Ja, de 20.000 människorna i General Pico, La Pampa,
som åt upp den tycker säkert det.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB