Arkiv för February 2010

- Sida 1 av 3

Med en kvinna i huset

av Martin Ezpeleta

– Det är sån skillnad när J. är här,
säger min dotter.
– Vad menar du?
– Vi äter mycket godare.

Hon har rätt.
Man skärper till sig, när det
är en kvinna i huset.
Förutom att duscha, byta kläder
och slipa hälarna, anstränger
man sig mer med maten.

förtugg.JPG

Man äter picadas, förtugg.
Bondiola, ost och oliver,
med en kall Quilmes-öl.

lyxmiddag.JPG
Man anstränger sig till middagen.
Imponerar med kalvbräss och oxfilé.
Till det, vinet La Linda Tempranillo
– en favorit.

sparrislunch.JPG

Dessutom utnyttjas allt.
Istället för att ge hundarna
oxfilén som blir över,
kommer J. på den genialiska idén
att skära den i tunna skivor och äta
den dagen efter!
Hur fan smart är inte det!?
Till det, Torrontés vin och J. gör en soppa
på färsk sparris.

Ja, det saknas helt klart
en kvinna i det här huset.

Slaktarens tragedi

av Martin Ezpeleta

Ni vet Cristian, eller hur?
En argentinsk slaktare.
Inte en finnig tonåring som paketerar köttfärs på ICA.

Det är viktigt att förstå skillnaden.
Annars kommer ni inte förstå hur tragisk
den här texten är.

En slaktare är prototypen för en argentinsk man.
Han dryper testosteron.
Un macho.

Sverige har ingen motsvarighet.

En svensk brandman?
En fjolla.

Jan Guillou?
En ballerina.

Ernst Kirchsteiger?
Ken.
 
Nä, ingen matchar Cristian.
Cristians pappa är också slaktare.
Köttkniven går från far till son.
Så har det alltid varit.
Så kommer det alltid vara.

Eller?
 
Cristian är orolig.
Det är något som inte stämmer med hans son, Diego.
Diego är nio år och springer och leker som vilket barn som helst.
Men han är inte så intresserad av köttkniven.
Nä, Diego har en annan passion i livet.
 
Dansen.
 
Slaktarens son vill dansa.
Ett grekiskt drama.

Jag tror Cristian hellre begår harakiri med sin stora köttkniv,
än att se sin son i benvärmare.

Ja, ni förstår.
Det kommer inte sluta bra.

Stackars Diego.

Snart kommer han förstå att livet inte är en dans på rosor.
Framförallt inte en dans på rosor.

Luz, den misslyckade lyxhoran

av Martin Ezpeleta

Jag är en hallick. En misslyckad hallick.
Min hora vill inte jobba.

IMG_0625.jpg

Det här är Luz. Hennes mutta är värd guld.
Det förklarade veterinären för mig.

Vi hade hittat Luz under asadoren på nyårsdagen för några år sen.
Vettskrämd.
Vi trodde någon gjort sig av med henne.
Hon såg förskräcklig ut. En märklig ras.

Vi spekulerade i om hennes chihuahua-mamma
blivit våldtagen av en fladdermus.

Jag behöll henne. Matade henne. Eller snarare gödde henne.
Hon var något man snabbt kunde slänga på grillen.

Ifall jag fick oväntat besök och Cristian hade stängt.

Men det var innan veterinären såg henne.
– Det är ju en pinscher! 
Pinscher? Smittar det?
Jag tänkte fortfarande mer på Luz som ohyra.

– De är jättedyra, den måste ha blivit skrämd
av smällarna och rymt. Ingen skulle lämna bort en pinscher.

Han behövde inte säga mer.
Jag började genast räkna pengar.

Luz uppgraderades från asadosubstitut till lyxhora.
Jag skulle sälja pinscherbäbisar. Hon skulle göka mig bort från fattigdomen.
Jag såg på henne som Maradonas pappa måste
ha sett på sin lilla talangfulla son.

Varje gång hon slickade sig rent,
var det som att se Maradona jonglera.

En framtida guldgruva.

Men jag och pengar…
jag vet inte om jag sagt det tidigare,
men jag har en komplicerad relation till pengar.

Min ekonomiska slagruta är usel.
Leta aldrig efter pengar nära mig.
Och hittar ni någon gång mycket pengar,
kan ni vara säkra på att jag inte är i närheten.

Så det räckte med att jag började fundera
på min bordell, för att Luz skulle förlora lusten
att avla värdefulla horungar.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde.
Jag badade henne, köpte ett sexigt halsband
med fejkdiamanter, valde ut de snyggaste
pinscherhannarna. Men hon totalvägrade!

Jag tänkte att hon kanske ville att första gången
skulle vara med kärlek. Så jag lät henne dejta
med en liten pinscher några kvarter bort.
Men hon skällde bara på stackarn, som såklart
tröttnade på att uppvakta Luz.

Som ni märker, är jag inte en oschysst pimp.
Är inte en sån där omoralisk jävel som smugglar
in baltiska brudar och drogar och hotar dem.

Nä, jag är emot trafficking och stödjer ekologisk,
närproducerad prostitution.

Jag har på kylskåpsdörren numret till en massa små
pinscher-latinos – kåta och ettriga små jävlar,
som inte skulle tveka på att knulla henne mot hundkojan
om hon bara lyfte på svansen och slutade morra.

Men nej. Hon vill inte.
Vad ska jag göra med henne?

Jag har alltid trott att en glad hora ger fina, vackra ungar.
Men jag börjar tröttna på att vara good guy.

Jag funderar på att ringa alla latino-pinscherna
och släppa in dem i trädgården.

Men blir lite osäker – är våldtäkt ett brott inom djurvärlden?

Pojken med det envisa hjärtat

av Martin Ezpeleta


Här får ni en liten saga om en liten pojke med ett stort
och envist hjärta.

Pojken heter Ignacio, är två år och bor tvärsöver trädgården,
i ett hus som jag hyr ut.
Han bor med sin mamma Maria och sin storasyster Lucía.
Maria är ensamstående mamma och Ignacio träffar sin pappa
en helg i månaden.

Jag är enda mannen i närheten.
Kanske är det därför Ignacio alltid tyckt om mig.
Väldigt mycket.

Gulligt, eller hur?
Problemet är att jag inte gillade honom.
Inte alls. När jag såg hon komma rusande över trädgården,
drog jag snabbt för gardinen så han inte skulle se mig.

Han bankade på dörren och väntade på att jag skulle komma ut.
Ibland skrämde min son Ignacio, som gråtandes rusade
tillbaka hem till mamma. Jag fnittrade.

Nä, jag var inte snäll. Inte alls.
Orkade inte med småungar i min närhet.
Jag har redan fostrat mina. Nu njuter jag av friden
och friheten.

Dessutom åt Ignacio hundarnas mat, välte deras vattenskålar
och kletade ner min fina sovrumsdörr i glas som
vetter ut mot trädgården.

Men Ignacio kom alltid tillbaka. Alltid. Alltid.
Så fort han kom hem från dagis, rusade han över
för att se om jag var där.

Jag hörde hans skrik hemifrån, när han ville bli
utsläppt:

– Matiiiiiiiiiin!
– Matiiiiiiiiiiiin!

Det var olycklig kärlek, en sorglig kärlekssaga,
full med obesvarade ömhetsbevis.
Som så ofta. Som så många andra.

Ignacio älskar Martin.
Martin älskar inte Ignacio.

Jag vet inte riktigt när, men någon gång ifjol började acceptera hans närvaro.
Han var ju så lojal, så envis.
I längden är det svårt att tycka illa om någon som
envisas med att tycka om en.

Så vi började öva namnet på hundarna,
så att vi åtminstone skulle ha någonting att prata om.

– Peya, sa han och pekade på den stora vita.
– Luz, sa han och pekade på den lilla svarta.

Sen lärde jag honom att inte äta hundbajs,
och att äta hundmat i mindre mängder.
Istället för att fylla munnen med foder, lärde han sig att äta en och en.
Jag applåderade hans framsteg.

Jag lät honom komma in ibland. Han älskade det.
Det var ett äventyr att gå runt i huset han förgäves
knackat på så många gånger tidigare.
Han fick lära sig att ge hundarna mat.
Det tog ett tag för honom att förstå varför han fick
ta en hel näve foder när maten skulle till skålen,
men bara en och en när han själv skulle äta den.
Men han lärde sig det också.
Och jag gav honom en frukt i belöning.

När jag var i Sverige nu senast, kom jag på mig själv att ofta tänka
på Ignacio. Undrade om han fortfarande gick hem till mig och
bankande på glasdörren.
Och vad tänkte han när jag aldrig var där? Var han ledsen?
Trodde han att han hade blivit sviken av ännu en man?

På Ikea köpte jag en stor tyghund till Ignacio.
Den var jättefin och jag längtade verkligen efter att få ge den till honom.

När jag kom hem till Argentina var glasdörren full
med intorkade yoghurtshänder. Han hade inte glömt mig.
Jag gick över till Ignacio. Han blev överlycklig över hunden.
Och när han är trött, efter att ha ätit hundmat, vällt vattenskålar
och dragit katten i svansen, hämtar han sig tyghund och går och lägger sig.

ignacio.JPG

Varje dag kommer han hem till mig.
Om jag är utomhus, pratar vi om hundarna.
Han räcker mig kläderna jag ska hänga på tork,
håller i spaden när jag plockar upp hundbajs
eller går med krattan när jag klipper gräsmattan.

Jag försöker lära honom att inte plocka
lavendel från busken och förklarar att hibiskusen
är mycket finare om den får behålla sina blommor.
Det går sådär.
Men satan vad jag tycker om den pojken!
När jag hör honom skrika “Matiiiiiiiiiiin! “ slutar jag med
vad jag än håller på med och går ut och hälsar på honom.

Och kommer han själv inte över,
går jag över och kollar till honom.

När jag varit ute och kommer hem,
är min glasdörr fortfarande full med hans kletiga avtryck.
Små, små avtryck över hela dörren.
Det försöker jag inte ens lära av honom.
Jag gillar det.
När jag ser hans små yoghurthänder på min dörr vet jag att
han varit här, att han velat träffa mig.

När Ignacios pappa hämtar honom en gång i månaden,
blir han överlycklig. Och jag är glad för hans skull.
Men jag saknar honom. Oj, som jag saknar honom ibland!

Då går jag över till Maria, Ignacios mamma.
Hon vet varför jag kommer över.

– Har du hört något från honom, undrar jag.
– Han lät jätteglad, säger Maria.
– Mm… vad bra.
– Man saknar honom, eller hur?
– Ja, verkligen.

Det bästa Ignacio vet är när vi sjunger barnvisor på Youtube.
Då ser vi ut såhär:


 

Läsarmejl ang min krönika om Birro och pappabloggare

av Martin Ezpeleta

Från Anna Toss:

”Jag läser inte Birro och har inga synpunkter på hans liv eller blogg.
Men jag funderar på: om man nu inte får hylla de pappor som försöker vara närvarande föräldrar, och absolut inte mammorna eftersom de riskerar att fastna i en kvinnofälla, vem får man då hylla?

Jag håller med dig om att det kan vara svårtuggat att se hur lite män behöver göra för att lyftas till skyarna för sitt goda faderskap. Men hellre det än tvärtom. Det verkliga problemet, i mina ögon, är att det är totalförbjudet att lyfta en kvinna som verkligen prioriterar sitt moderskap. Henne får man bara tycka synd om, för hon förlorar allt, vad det nu är.

För mig är detta det verkligt svårsmälta: att ALLA som faktiskt prioriterar sitt föräldraskap degraderas till förlorare. Det är tydligast när det gäller kvinnor, men även män som på riktigt är tillsammans med sina barn lika mycket eller mer tid som de är på jobbet anses vara parasiter. Undantaget möjligen om de är tillsammans med en mycket framgångsrik kvinna (för det är ju fortfarande fint, om än lite svagsint, att vara en man som stöttar en kvinna i karriären. Till skillnad från att vara en simpel hemmafru).”

Tänkvärt…

 

Läsarmejl eller Varför får vi inte ta er på fittan?

av Martin Ezpeleta

Fick ett mejl av Jan, efter min sista krönika
om Jenny Östergrens kommentar om att hon inte
”tar Anders i kuken”:

”Jenny Östergren kommer säkert undan med att säga ”kuken”.
Det anses bara lite tufft, fräckt och modigt – ”go girl” liksom.
Skulle Anders däremot säga att han skulle ”ta Jenny på fittan” så skulle:
a) Jenny undvika honom och vägra samarbete,
b) Redaktionsmöte ordnas.
c) Anders polisanmälas.
d) Anders uttalande fördömas av Mona Sahlin, Birgitta Ohlsson m fl.
e) Anders få sparken.
f) Nya undersökningar tas fram om hur utsatta kvinnor är i arbetslivet..
Se hur det gick för Stig Malm när det ryktades att han hade sagt ordet ”fittstim”.”

Han har en poäng, visst?

Får kvinnor ta oss på kuken,
men vi får inte fingerpulla dem?

Är det rättvist i sånt fall?

Vad tycker ni?

Cristian lottar ut kött

av Martin Ezpeleta

När man handlar kött hos Cristian får man lottnummer.

Cristian lottar nämligen ut grillkött varje lördag.

Det är inte så spännande som det låter.
För det är alltid tantmaffian som kammar hem vinsten.

Tanterna i kvarteret har alltid störst chans att vinna.
Vet ni vad de sluga kärringarna gör?
Istället för att gå en gång om dagen och handla kött,
som vi andra gör, går de flera gånger om dagen.
Vi köper lika mycket kött, men de har många fler lottnummer.

Det har gjort att många struntat i att gå på lottdragningen.
De känner sig blåsta av tantmaffian.

Jag har påpekat det här för Crisitan, men han skrattar bara.
Cristian är en kapitalist. Småskalig förvisso.
Men med samma profithunger som de stora.

Han vill inte bekämpa den organiserade brottsligheten.
Han är nöjd så länge folk köper kött.
– Rättvisa? Det kan jag inte göra nötfärs av, kan Cristian säga.

Lottdragningen börjar halv sju på kvällen.
Men tantmaffian är där redan klockan sex.

Tantmaffians liv verkar kretsa kring de tre kilo kött som lottas ut.
Inte mitt liv.
Men jag tycker om att se deras nervösa min,
när jag kommer dit med mina lottnummer.

En gång lyckades jag vinna.
Sedan dess hälsar inte tanterna på mig längre.

Såhär ser en vanlig lottdragning ut.
Som ni kommer märka, skyr kärringarna inga medel.
De försöker fuska och när det inte funkar,
hotar de vinnaren!

Tantmaffian är det enda brottssyndikatet i världen
som har en medelålder på 75 år.

 

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB