Att Israel känner ett behov av att hämnas de dödliga attackerna är lätt att förstå.

Men det är svårt att se hur demolering av attentatsmännens familjers bostäder kan leda till annat än ännu mer våld.

Efterspelet till de senaste palestinska terrordåden följer ett bekant mönster.

Det är öga för öga och tand för tand.

Den israeliska regeringens inställning är att våld är det enda språk som palestinierna förstår. Därför har premiärminister Netanyahu gett order om att återuppta rutinen att förstöra attentatsmäns bostäder. Eftersom palestinska familjer ofta lever i storfamiljer innebär det att hela familjen blir bostadslös.

Denna form av kollektiv bestraffning har många gånger fördömts av världssamfundet och människorättsorganisationer men återupptas nu efter ett antal terrordåd inne i Israel den senaste månaden.

Budskapet till palestinierna är att de får betala dyrt om de utför terrorhandlingar. Men det budskapet har Israel gett i över 60 år tid utan att våldet mot den judiska befolkningen för den skull försvunnit.

Tvärtom har Israels metoder lett till en radikalisering av palestinierna och ett ökat hat mot Israel.

Det är inte mot terroristen som körde in i en folksamling i Jerusalem och dödade tre som hans familjs eller palestiniernas vrede riktas. Utan mot Israel som förvandlar familjens hus till en hög betongsmulor.

Efter så många år som premiärminister kan man tycka att det vore dags för Benjamin Netanyahu att pröva en ny taktik. Övertron på våld leder Israel in i en återvändsgränd.

Terrordåd måste alltid fördömas, särskilt när oskyldiga civila drabbas. Men det kan vara klokt att försöka förstå varför palestinier med jämna mellanrum tar till denna avskyvärda metod.

Just den senaste månadens dåd hänger samman med konflikten om Tempelberget i Jerusalem. Judiska extremister försöker tvinga fram en förändring som innebär att judar ska få be där muslimerna har sin helgedom. En provokation i ett läge när spänningsnivån redan är hög.

Netanyahu har inte tillräckligt tydligt satt ner foten mot extremisterna.

I grund och botten är terrorn uttryck för något helt annat. En frustration över att Israel förhalar verkliga fredförhandlingar som skulle kunna leda till att palestinierna får en egen stat.

Inte nog med det. Genom att regelbundet ge klartecken till nya judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem saboterar Netanyahu förutsättningarna för att en palestinsk stat ska kunna fungera i framtiden.

I praktiken innebär det att tre miljoner palestinier på Västbanken lever under israeliskt förmyndarskap. Israel kan när som helst sätta upp vägspärrar som gör det omöjligt att passera från en del av Västbanken till en annan.

Israeliska soldater utövar ett dagligt våld mot palestinier som vi ser väldigt lite av i medierna. En terrorattack i Jerusalem får stor uppmärksamhet. En palestinier som skjuts under stenkastning mot israeliska soldater blir på sin höjd en notis.

Båda parter motiverar sitt våld genom att peka på den andra sidans våldsanvändning. Det bildar en evig spiral ner i fördärvet.

Enda sättet att få slut på våldsspiralen är att få igång verkliga fredsförhandlingar där både israeler och palestinier är beredda att göra de smärtsamma eftergifter som krävs för att få ett fredsavtal till stånd.

Israel är den överlägset starkaste parten. Ett särskilt ansvar vilar på dem.