Arkiv för kategori Bournemouth

- Sida 1 av 1

Sanchez räddade Arsenal från ”November curse”

av Kalle Karlsson

Arsenal och november månad är ingen bra kombination. Många är de år då ”Gunners” börjat ligan bra för att sedan tappa allt när novembermörkret börjar smyga på.
Så också denna höst.
I slutet av oktober vädjade Arsène Wenger till sitt lag att släppa den mentala blockeringen som verkar finnas kring novemberfotboll. Ändå – eller kanske på grund av en självuppfyllande profetia – har hans lag drabbats av den återkommande frossan. Av fyra matcher fram till söndagen hade det blivit en seger (mot Ludogorets) och tre kryss.
Senaste veckorna har det dock inte bara handlat om resultaten. Arsenals spel har varit negativt. Efter en ursvag, defensiv insats borta mot Manchester United blev det ett onödigt poängtapp hemma mot Paris SG i Champions League.

Idag väntade Bournemouth på Emirates och känslan var att Arsène Wenger verkligen behövde vinna den här matchen. Dels för att haka på topptrion i ligan, dels för att det så lätt kan sprida sig en känsla av att spelarna börjar tvivla. ”Ska vi börja vackla och slarva bort allt igen?”.
I startelvan gjorde han en rad ändringar, bland annat fick Mathieu Debuchy chansen, hans första start på ett år. Debuchy blev inte långvarig, han haltade tyvärr ut redan efter en kvart på grund av skada.
Minuten innan hade Alexis Sanchez gett Arsenal ledningen. Det är tur att de har Alexis. Igår fungerade han som alvedon mot novembersjukan.
Visst, 1–0-målet fick han tillskänks efter en huvudlös passning av Bournemouth Steve Cook, men det skulle ju komma mer från Alexis Sanchez. Mycket mer.

Chilenaren kom till Arsenal sommaren 2014 från platsen som rotationsspelare i Barcelona. Han tog Premier League med storm då, men andraåret blev tuffare med skador och sviktande form. I somras beslutade Arsène Wenger för att lösa forwardsproblemet genom att flytta fram Sanchez ett steg i planen och det har blivit ett lyckodrag. Olivier Giroud är kanske inte överlycklig över den omskolningen som förpassat fransmannen till bänken, men Arsenal är så mycket vassare med Sanchez djupledshot, rörlighet och presspel där framme.
Bournemouth fick en gratisbiljett in i matchen när Mike Jones dömde en lättvindig straff för Callum Wilson i 23:e minuten. ”Cherries” stod emot bra, mycket tack vare sin arbetsvilja och Nathan Aké som imponerar mer och mer i mittförsvaret. Men i andra halvlek var det Sanchez som tog tag i matchen igen. Han drog upp ett anfall i minut 53 och några sekunder senare hade Theo Walcott nickat in 2–1. På tilläggstid fyllde Sanchez på med 3–1.
Däremellan i andra halvlek fanns en alldeles utsökt passning med yttersidan till parhästen Mesut Özil och det där självsäkra allroundspelet där spelaren ifråga ständigt väljer och utför allt rätt.
Arsenal lider stort av skadan på Santi Cazorla. Granit Xhaka hade det kämpigt i första halvlek och flytet i passningsspelet har inte funnits där senaste matcherna. Frånvaron av Héctor Bellerín är också kännbar, inte minst tydliggjort av att mittbacken Gabriel fick hoppa in och vikariera i den positionen på söndagen.
November är nästan slut för Arsenal, det enda som återstår är Ligacupen på onsdag mot Southampton. Jag tror att Arsène Wenger andas ut över det. Nu behöver de hitta tillbaka till toppformen igen.

Nedräkning, del 17 – Bournemouth

av Kalle Karlsson

Andrasäsongssyndromet drabbar många klubbar. Bournemouth har en tillräckligt stabil grund för att undvika fällan.

Bournemouths resa genom ligasystemet är värt att reflektera över. Säsongen 2011/12 hamnade de på elfte plats i League One. Sedan har de förbättrat sig stadigt, år för år, under ledning av den fantastiske managern Eddie Howe.
Under debutsäsongen i Premier League gick nästan allt emot dem till en början.
Försvarsvärvningen Tyron Mings skadade sig omgående. Storköpet Max Gradel likaså. Och som om inte det vore nog vred målkungen Callum Wilson knäet och missade större delen av säsongen.
Med dessa avbräck hade man haft all förståelse för att Bournemouth rasat ihop i en hög och åkt ur med marginal. Istället spelade man samma fina fotboll och låg på säker mark nästan hela tiden. Det blev till slut en 16:e plats men med hela fem poäng ned till Newcastle under strecket.

Det som är så imponerande med Bournemouth är att Eddie Howe byggde vidare på i stort sett samma material som grejade uppflyttningen till Premier League. Men Howe har skapat en vi-känsla, en grupp som drar åt samma håll. Och det kan räcka oerhört långt.
– Det första Bournemouth-laget jag tog över hade en otrolig team spirit och när jag tittar igenom mina lag genom åren har det varit en konstant faktor: attityden hos spelarna, sammanhållningen, säger Eddie Howe.

I sommar har Bournemouth förstärkt truppen, men det handlar inte om mätta, äldre spelare som jagar sitt sista Premier League-kontrakt. ”Cherries” har istället hämtat in unga, lovande spelare.
Jordon Ibe köptes från Liverpool för 15 miljoner pund, nytt transferrekord. Från Liverpool hämtades även Brad Smith. Lewis Cook är en ung mittfältare från Leeds som spelat för engelska U19-landslaget medan Lys Mousset är en talangfull fransk anfallare från Le Havre.
Bournemouth har tappat yttern Matt Ritchie, vilket jag betecknar som ett avbräck. Han hade en vänsterfot som kunde avgöra matcher.
Men det bästa nyförvärven kanske är att ha en hel Callum Wilson tillbaka. Före sin skada hann han visa att han kunde göra mål i Premier League; i den tredje omgången ifjol satte han ett hattrick borta mot West Ham. Han hade gjort fem ligamål på sina fem första starter när olyckan var framme. Kan han leverera mål igen finns ett kollektiv bakom som är beredd att göra grovjobbet.
Debutåret i Premier League är jobbigt, men ofta är det andra året också en tuff utmaning. Då slår man inte längre ur underläge, motståndarna har läst sönder en. Jag tror att Bournemouths never-say-die-attityd och deras skicklige manager räcker för att vara på säker mark när säsongen är över.

Tänkbar startelva:
Boruc – Smith, Francis, S Cook, Daniels – Surman – Gradel, Arter, L Cook, Ibe – Wilson.
Nyckelspelare: Callum Wilson.
Håll ögonen på: Jordon Ibe.

Nyförvärv:
Jordon Ibe – Liverpool, £15m
Lys Mousset – Le Havre, £5.4m
Emerson Hyndman – Fulham, £0.75m
Nathan Ake – Chelsea, loan
Lewis Cook – Leeds, £10m
Brad Smith – Liverpool, £6m

Förluster:
Jayden Stockley – Aberdeen, free
Sylvain Distin – released
Tommy Elphick – Aston Villa, £3.6m
Matt Ritchie – Newcastle, £12m
Lee Tomlin – Bristol City, £3m
Glenn Murray – Brighton, Loan
Jon Muleba – released
Mason Walsh – released
Stephane Zubar – released
Josh Wakefield – released
Josh Carmichael – released
Joe Quigley – Gillingham, loan
Harry Cornick – Leyton Orient, loan
Jordan Green – Newport, loan

Done deals 1–11 januari

av Kalle Karlsson

”Done deals”, ett inslag jag hade i bloggen under januarifönstret 2012 och 2013, gör comeback.
Här har jag samlat ihop de viktigaste spelarövergångarna som skett hittills i januari.

> Endast permanenta övergångar betygsätts.

Lewis Grabban, från Norwich till Bournemouth
Pris: 7 miljoner pund.
Kommentar: Jag var tveksam till att Lewis Grabban skulle bära ansvaret i Norwich i höst och jag är tveksam till att han kan växla upp i Bournemouth. För begränsad?
Betydelse för laget: Bournemouth har varit i akut behov av anfallsförstärkningar och det här köpet andas lite panik. Grabban gjorde ett mål under hösten (på sex matcher, varav tre från start). Han har visserligen lyckats i Bournemouth tidigare (22 mål på 43 matcher 2013/14), men räcker det i Premier League?
Tänkbar startelva med Lewis Grabban:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Surman, Arter, Stanislas, Afobe, Grabban.
Värvningsbetyg: 1/5.

Benik Afobe, från Wolverhampton till Bournemouth
Pris: 10 miljoner pund.
Kommentar: Benik Afobe fostrades i Arsenal, men lyckades aldrig slå sig in i a-laget. Istället blev det ideliga utlåningar till lägre divisioner. Genombrottet kom i Milton Keynes hösten 2014 satte 10 mål på 11 starter. Succén fortsatte efter övergången till Wolverhampton med 13 mål på 20 starter. Nu får 22-åringen chansen att testa sig i Premier League. Afobe påminner lite om Odion Ighalo med sin fysik och sin farlighet i djupled.
Betydelse för laget: Bournemouth drabbades av en blytung skada på Callum Wilson och laget skriker efter en spetsanfallare som kan leverera mål och sysselsätta en backlinje.
Tänkbar startelva med Afobe:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Arter, Surman, Stanislas – Afobe, King.
Värvningsbetyg: 3/5.

Juan Iturbe, från Roma till Bournemouth
Pris: Lån.
Kommentar: Juan Iturbe värvades till Porto från Cerro Porteño, men det var i Verona som genombrottet kom på lån 2013/14. Efter flytten till Roma har formen vacklat. Under hösten blev det bara tre starter i Serie A.
Betydelse för laget: Eddie Howe har fått igång Junior Stanislas, men Bournemouth behöver bredda och Iturbe kan möjligen ta fart i en ny miljö.
Tänkbar startelva med Iturbe:
Boruc – Smith, Francis, Cook, Daniels – Ritchie, Arter, Surman, Iturbe – Afobe, King.
Värvningsbetyg: –.

Demarai Gray, från Birmingham till Leciester
Pris: 3,7 miljoner pund.
Kommentar: Demarai Gray är en engelsk talang som debuterade i Birmingham som 17-åring. Den snabbe yttern påminner om Norwichs Nathan Redmond, en spelare han själv nämnt som inspirationskälla. Han har representerat Englands U18-, U19-, och U20-landslag.
Betydelse för laget: Leicesters värvningsarbete har varit ytterst pricksäkert senaste åren. Det här är ett köp för framtiden så Grays bidrag i vår blir nog begränsat. Men underskatta inte heller betydelsen av att klubben redan nu kan ha säkrat en arvtagare till Riyad Mahrez.
Tänkbar startelva med Gray:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Kanté, Drinkwater, Gray – Vardy, Okazaki.
Värvningsbetyg: 2/5.

Jan Kirchhoff, från Bayern München till Sunderland
Pris: 1 miljon pund.
Kommentar: Mittbacken Kirchhoff debuterade i Bundesliga i november 2008, nyss fyllda 18 år. Då var han ansedd som en jättetalang och handplockades till Bayern München 2013. Han lyckades aldrig etablera sig hos de tyska mästarna och i sommar hade kontraktet gått ut.
Betydelse för laget: Sunderland har inte fått ordning på sitt försvar de senaste säsongerna och den nu 25-årige Kirchhoff blir en frälsare om han lyckas skapa trygghet i de bakre leden. Lite tysk disciplin och taktisk skolning kan göra gott hos Sunderland.
Tänkbar startelva med Kirchhoff:
Mannone – Jones, O’Shea, Kirchhoff, van Aanholt – Cattermole, M’Vila – Watmore, Johnson, Borini – Defoe.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
* Shani Tarashaj, från Grasshoppers till Everton. Sedan lånad tillbaka till Grasshoppers.
* Marko Grujic, från Röda Stjärnan till Liverpool. Sedan lånad tillbaka till Röda Stjärnan för resten av säsongen.

Fotnot 1: Hojta till om jag har missat nån övergång.

Fotnot 2: Framöver när det troligen sker fler och fler affärer kör vi ett sådant här uppsamlingsinlägg per kväll.

Genomgång av transferfönstret, del 1

av Kalle Karlsson

ARSENAL
In
Petr Cech – Chelsea, £10m
Out
Lukas Podolski – Galatasaray, £1.8m (kan stiga till £10m med bonusar)
Serge Gnabry – West Brom, Loan
Carl Jenkinson – West Ham, Loan
Wojciech Szczesny – Roma, Loan
Abou Diaby – Marseille, Free
Ainsley Maitland-Niles – Ipswich, Loan
Brandon Ormond-Ottewill – Swindon, Free
Ryo Miyaichi – St Pauli, Undisclosed
Semi Ajayi – Cardiff, Undisclosed
Yaya Sanogo – Ajax, Loan
Daniel Crowley – Barnsley, Loan
Isaac Hayden – Hull, Loan
Jon Toral – Birmingham – Loan
Renny Smith – Burnley, Free
Emiliano Martinez – Wolves, Loan
Josh Vickers, Swansea, Loan
Wellington Silva – Bolton, Loan
Gedion Zelalem – Rangers, Loan

Kommentar: Arsenal gjorde ett kap som knöt till sig Petr Cech, en målvakt som kommer ge laget en extra dimension (även om premiären blev ett debacle). Men sedan när alla väntade sig fler tillskott levererades… ingenting. Kontentan är att fansen än en gång är besvikna nu när fönstret slagit igen. Arsenal hade ju behövt en striker i toppklass och det finns absolut argument för att man hade behövt en defensiv mittfältare i högsta klass för att konkurrera med Francis Coquelin. Nu ska Arsenal återigen tvingas lita till att Olivier Giroud och Theo Walcott löser uppgiften som ensam striker (skulle man kunna plocka deras bästa egenskaper och överföra till varandra så hade man skapat den perfekta centern). Räcker det för att slåss om titeln? I så fall måste Manchester City kapitulera för Manuel Pellegrini har världsklasspelare i varje lagdel. Det har inte Arsenal. Trots att jag ser Cech som sommarens värvning är Gunners snuddande nära en etta, underkänt betyg, eftersom klubben hade en gyllene chans att flytta fram positionerna än mer denna sommar. Ett anfallsköp hade räckt för att markant öka chanserna att bärga ligatiteln.
Betyg på silly season: 2/5.

ASTON VILLA
In
Jordan Ayew – Lorient, £10m
Idrissa Gueye – Lille, £9m
Jordan Veretout – Nantes, £8m
Adama Traore – Barcelona, £7.1m
Jordan Amavi – Nice, £7m
Scott Sinclair – Man City, £2.5m
Jose Angel Crespo – Cordoba, £500,000
Joleon Lescott – West Brom, Undisclosed
Rudy Gestede – Blackburn, Undisclosed
Matija Sarkic – Anderlecht, Undisclosed
Micah Richards – Man City, Free
Mark Bunn – Norwich, Free
Tiago Ilori – Liverpool, Loan
Out
Christian Benteke – Liverpool, £32.5m
Fabian Delph – Man City, £8m
Shay Given – Stoke, Free
Darren Bent – Derby County, Free
Enda Stevens – Portsmouth, Free
Andreas Weimann – Derby County, Undisclosed
Matthew Lowton – Burnley, Undisclosed
Graham Burke – Notts County, Free
Yacouba Sylla – Rennes, Undisclosed
Antonio Luna – Eibar, Undisclosed
Joe Bennett – Bournemouth, Loan
Callum Robinson – Bristol City, Loan
Aly Cissokho – Porto, Loan
Janoi Donacien – Wycombe, Loan
Nathan Baker – Bristol City, Loan

Kommentar: Här kan vi snacka spelaromsättning. Jag hävdar att det allra viktigaste är att behålla sina viktigaste spelare och där har Aston Villa inte lyckats. Christian Benteke, Fabian Delph och Ron Vlaar, centrallinjen, är borta. Men Tim Sherwood har gjort intressanta nyförvärv. Jag är inte övertygad om lillebror Jordan Ayews förträfflighet, men Idrissa Gana är en skicklig mittfältare. Adama Traoré ser hyperspännande ut även om han är köpt för framtiden. Jordan Amavi är en finfin vänsterback. Rudy Gestede ger power längst fram. Micah Richards kanske är mogen att styra en backlinje nu när han kommit upp i åren. Och deadline day-värvningen av Joleon Lescott kan ge rutin och kraft i mittförsvaret. Det som oroar är att man tappat för mycket kvalitet.
Betyg på silly season: 2/5.

BOURNEMOUTH
In
Tyrone Mings – Ipswich Town, £8m
Glenn Murray – Crystal Palace, £4m
Lee Tomlin – Middlesbrough, £3.5m
Max Gradel – St Etienne, Undisclosed
Sylvain Distin – Everton, Free
Artur Boruc – Southampton, Free
Adam Federici – Reading, Free
Joshua King – Blackburn Rovers, Tribunal
Christian Atsu – Chelsea, Loan
Filippo Costa – Chievo, Loan
Joe Bennett – Aston Villa, Loan
Tomas Andrade – River Plate, Loan
Out
Ian Harte – Released
Josh McQuoid – Luton, Free
Darryl Flavahan – Released
Mohamed Coulibaly – Released
Joe Partington – Eastleigh, Free
Miles Addison – Released
Ryan Fraser – Ipswich Town, Loan
Brett Pitman – Ipswich Town, Free
Jayden Stockley – Portsmouth, Loan
Harry Cornick – Yeovil, Loan
Stephane Zubar – York, Loan

Kommentar: Bournemouth hade en försiktig strategi inför uppflyttningen. Man ville bygga vidare på det material som tog klubben hit och inte lockas med i någon köphysteri. När chansen att värva Max Gradel dök upp var det förstås för bra för att missa. Tyrone Mings var relativt dyr och hade oturen att skada sig omgående. Bortsett från Gradel har Bournemouth mest hämtat in ”left-overs” och den mest intressanta tycker jag är Glenn Murray. Han var oerhört bra för Crystal Palace i våras och jag är lite förvånad över att Alan Pardew släppte honom. Murray och Callum Wilson känns som ett spännande anfallspar.
Betyg på silly season: 2/5.

CHELSEA
In
Pedro – Barcelona, £21.4m
Baba Rahman – FC Augsburg, £17.7m
Asmir Begovic – Stoke, £8m
Kenedy – Fluminense, £6.3m
Nathan – Atletico Paranaense, £4.5m
Papy Djilobodji – Nantes, £2.7m
Danilo Pantic – Partizan Belgrade, £1.25m
Michael Hector – Reading, Undisclosed
Radamel Falcao – AS Monaco, Loan
Out
Petr Cech – Arsenal,  £10m
Oriol Romeu – Southampton, £5m
Filipe Luis – Atletico Madrid, Undisclosed
Patrick Bamford – Crystal Palace, Loan
Didier Drogba – Montreal Impact, Free
Marco van Ginkel – Stoke, Loan
Danilo Pantic – Vitesse Arnhem, Loan
Christian Atsu – Bournemouth, Loan
Josh McEachran – Brentford, Undisclosed
Tomas Kalas – Middlesbrough, Loan
Gael Kakuta – Sevilla, Undisclosed
Mario Pasalic – Monaco, Loan
Kenneth Omeruo – Kasimpasa, Loan
Andreas Christensen – Borussia Monchengladbach, Loan
Isaiah Brown – Vitesse Arnhem, Loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, Loan
Dominic Solanke – Vitesse Arnhem, Loan
Jordan Houghton – Gilliingham, Loan
Alex Davey – Peterborough, Loan
Mohamed Salah – Roma, Loan
Nathan Ake – Watford, Loan
Juan Cuadrado – Juventus, Loan
Marko Marin – Trabzonspor, Loan
Lucas Piazon – Reading, Loan
Islam Feruz – Hibernian, Loan
Michael Hector – Reading, Loan

Kommentar: Chelsea satt länge lugnt i båten medan toppkonkurrenterna shoppade loss (inte Arsenal, men de hämtat ju sin förstärkning från just Chelsea). Med den svaga inledningen i ligan blev behovet av tillskott större och till slut har José Mourinho hämtat in en rad förstärkningar. Värvningen av John Stones gick i stöpet och det var ett antiklimax eftersom Chelsea är i behov av nytt blod i mittförsvaret. Pedro är sommarens största köp och spanjoren har redan gjort avtryck. Det är mer frågetecken kring nivån hos spelare som Baba Rahman, Papy Djilobodji och Kenedy (den sistnämnde visar lovande tendenser). Få förstod motivet till lånet av Falcao, men anfallaren nätade senast och kanske kan bli en bra inhoppare.
Betyg på silly season: 2/5.

***
Vad säger du om dessa klubbars transferfönster?

Fyra slutsatser efter omgång 2

av Kalle Karlsson

Chelsea vacklar, men de övriga tippade topplagen har redan fått upp farten.
Manchester City imponerar story med 6–0 på två matcher. Liverpool och Manchester United har inte sprakat spelmässigt, men två 1–0-segrar vardera är ändå starkt i inledningen av en liga. Det har förresten bara hänt två gånger på nio år att Manchester United har startat med två raka segrar.
Topp 6 har ni så bra koll på ändå så jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några andra klubbar jag synade i omgång 2. Här kommer några slutsatser om dessa

Reece Oxford nere på jorden igen
Premiäromgångens absolut bästa story var den om West Hams Reece Oxford. 16-åringen var en bomb i Slaven Bilics startelva. Inte nog med det. Pojkspolingen tog plats i den defensiva mittfältsrollen och smälte in så bra att han neutraliserade superstjänor som Mesut Özil och Santi Cazorla. Det var fantastiskt att se och Reece Oxford hyllades med rätta för den insatsen.
I lördags fick han fortsatt förtroende i startelvan, men då såg vi också att Oxford har en bit kvar innan han är ordinarie i West Ham. Reece Oxford kändes stundtals vilsen mot ett piggt, rappt Leicester och slog bort ett par enkla bollar i inledningen av matchen. I paus byttes han ut av Slaven Bilic och ersattes av sommarförvärvet Pedro Obiang.
Det är förstås helt naturligt att det kommer en reaktion för en så ung spelare; Reece Oxford kommer precis som alla spelare att vara upp och ned närmaste åren. Men då är det också min uppgift att delge en annan bild än den jag och brittisk press målade upp efter premiärhelgen. Framför allt eftersom matchen inte tv-sändes i det ordinarie utbudet.
Det skulle förvåna mig om inte Pedro Obiang startade nästa match för West Ham.

Leicesters offensiv imponerar
Vi stannar vid mötet West Ham-Leicester. Jag tippade ju att Leicester skulle få kriga runt och under nedflyttningsstrecket, men hittills ser det oförskämt bra ut för Claudio Ranieri. Leicester tappade mittfältsstrategen Estéban Cambiasso, men i övrigt har man fått behålla stommen. Ranieri använde 3-4-3-systemet som Nigel Pearson snickrade ihop i våras i träningsmatcherna, men nu är det ett rakt 4-4-2-system med Jamie Vardy och Shinji Okazaki som anfallare.
Den duon sprang sönder West Hams försvar i lördags, samma backlinje som agerade felfritt på Emirates. Jamie Vardy känner vi som en uppskruvad Duracell-kanin som kan springa oavbrutet 90 minuter plus tillägg. Shinji Okazaki är stöpt i samma format. Ständigt villig att gå i djupled och pressa motståndarbackar. Samtidigt är lagets yttermittfältare i superform. Marc Albrightons väg från frysboxen till hetluften är glädjande medan Riyad Mahrez nu fått visa vilken begåvad spelare han är.
Med Gökhan Inler på ingång som Cambiasso-ersättare ser det lovande ut för Leicester.

Hedersam förlust för väldrillat Bournemouth
Eddie Howes gäng har noll poäng efter två matcher. I premiären spelade de bitvis småtrevligt, men föll hemma mot Aston Villa (0–1). Igår blev de bortdömda på Anfield och åkte återigen på en 0–1-förlust. Först dömde huvuddomaren bort Tommy Elphicks nickmål sedan Dejan Lovren teatraliskt spelat över (vissa skulle kalla det ”rutinerat”). Sedan blundade linjedomaren för att offsidestående Coutinho påverkade spelet och friade när Christian Benteke stötte in segermålet för Liverpool.
Det är sånt man får räkna med när man går upp mot ”the big boys”.
Jag gillar Bournemouths filosofi om att spela fotboll. Klubben har liknande värderingar som Swansea hade när de klev upp i Premier League. De överger inte sina värderingar.
Bournemouth är väldrillat defensivt. Backlinjen med Simon Francis, Tommy Elphick, Steve Cook och Charlie Daniels spelar enkelt och resolut, ungefär som Burnleys försvar ifjol. Det som är oroväckande är att laget hittills inte skapat så många klara målchanser på två matcher. Trots att Aston Villa hemma var beskedligt motstånd och trots att man har Andrew Surmans fina passningsfot på mitten och löpvillige Callum Wilson där framme. Max Gradel debuterade igår på vänstermittfältet utan att imponera överdrivet mycket. Jag är inte heller imponerad av Joshua King hittills.
Jag hoppas att hedersamma förluster inte blir ett tema för Bournemouth. Lagets schema närmaste tiden är: West Ham (b), Leicester (h), Norwich (b), Sunderland (h), Stoke (b), Watford (h). Det gäller att Eddie Howe hittar vinnarreceptet – fort.

Flores har snabbt fått ordning på Watford
Watford shoppade i stort sett en ny startelva inför årets säsong. På kort tid har nye tränaren Quique Sanchez Flores fått ordning på laget.
I premiären blev det 2–2 borta mot Everton och i helgen 0–0 hemma mot West Bromwich. Resultatet speglar dock inte matchbilden, Watford var dominant i matchen och borde ha gjort ett par mål. Troy Deeney har inte hittat rätt ännu, men det är bara en tidsfråga. Anfallspartnern Odion Ighalo ser superb ut. Stark, företagsam och irrationell. Ighalo kan absolut göra plus tio mål denna säsong om han får vara skadefri.
Jag måste även säga att Jurado ser vass ut. Ingen människa kan någonsin ha tvivlat på spanjorens skicklighet, den är i klass med de allra bästa, men jag var inte säker på att 29-åringen hade motivationen kvar efter tre år i Ryssland. Men Jurado var en av första halvlekens bästa spelare och hans spetskompetens kan bli guld värd för Watford.
Högerbacken Nyom är en trevlig bekantskap. Stark och svårpasserad; påminner lite om gamle Arsenalförsvararen Lauren.
Watford blir ingen slagpåse i Premier League med så många meriterade spelare, men precis som Bournemouth behöver man bli mer kompromisslöst på sista tredjedelen.

Nedräkning, del 11 – Bournemouth

av Kalle Karlsson

För sex år sedan var de på väg ur Football League. Nu är de nykomling i Premier League. Kan Eddie Howes Bournemouth fortsätta sin fantastiska resa?

AFC Bournemouth var inte bara illa ute i League Two. De var på väg att gå under. Ekonomin var körd i botten, organisationen var kaos och laget straffades med 17 poängs avdrag.
Eddie Howe som fått lägga skorna på hyllan och fått en roll som reservlagstränare och senare ungdomstränare ringdes in som krislösning.
Det som sedan skett nere på sydkusten är remarkabelt. Bournemouth säkrade kontraktet i sista hemmamatchen våren 2009 via 2–1 hemma mot Grimsby Town. Säsongen efter var man förbjudet att värva spelare. Ändå tog man steget upp till League One. Redan där var prestationen beundransvärd.
Eddie Howe lämnade för Burnley i januari 2011. Närmare två år senare lämnade han posten. Hans mamma hade gått bort och familjen ville ha närmare hem till släkten.

Under tiden hade saker hänt i Bournemouth. Ryske affärsmannen Maxim Demin hade köpt klubben och löst de ekonomiska svårigheterna. Nu var Bournemouth en klubb med potential.
Eddie Howe var tillbaka i Bournemouth i oktober 2009. Åtta månader senare hade de säkrat uppflyttning till Championship. Debutsäsongen i Championship gick bra, det blev en tiondeplats, sex poäng från playoff.
Förra säsongen var resan till finrummet fullbordad när Bournemouth vann Championship.
Eddie Howe, 37 år, är den främsta anledningen till framgången.
Spelare som haft honom hyllar den unge tränaren. Han har kallats allt från ”The English Mourinho” till ”The Special One”. Han är helt enkelt född till att coacha.
Så inför debuten i Premier League finns Bournemouths främsta vapen på tränarbänken. Om det är något vi vet är det att Eddie Howe kan få ihop en grupp, att hans träningar håller toppklass och att han får sitt lag att spela sevärd fotboll.
Bournemouth byggde sitt spel på en rappt, passningsorienterad fotboll förra säsongen. Eddie Howe har inte frestats att värva en ny elva nu när klubben fått ta del av de enorma tv-pengarna. Istället litar han i stora delar på den trupp som tagit klubben till Premier League.
Det betyder att Callum Wilson, som skrev på ett nytt fyraårskontrakt, väntas göra målen och att Matt Ritchie förväntas spela fram till dem. Det betyder att Steve Cook och Tommy Elphick kommer att bilda mittbackspar om inte förre Everton-veteranen Sylvain Distin får förtroendet. Det betyder att Harry Arter och förre Norwich-spelaren Andrew Surman kommer att styra på mitten.
Den största värvningen hittills är vänsterbacken Tyrone Mings och anfallaren Max Gradel som blev klar idag.
Jag tycker att det är klokt. Eddie Howe vet att det viktigaste inte är att värva stort utan att förvalta och utveckla det man har. Det har han gjort bättre än någon annan manager i Football League senaste decenniet.
Jag tror mycket väl att Bournemouth kan klara kontraktet. De har en liten, intim arena som kommer att koka (i stan där det alltid sägs vara varmt). Nykomlingar brukar ofta ha en förmåga att överraska oss.
Jag är övertygad om att Eddie Howe, tränaren som diggar norska 80-talsbandet A-ha, vet vad han gör. Med tre uppflyttningar på sitt cv har han vidimerat sin kompetens.
Frågan är inte om Eddie Howe är redo för Premier League.
Frågan är om Premier League är redo för Eddie Howe.

Tänkbar startelva:
Boruc – Francis, Elphick, Cook, Mings – Ritchie, Arter, Surman, Atsu – Wilson, Gradel.
Nyckelspelare: Callum Wilson.
Håll ögonen på: Christian Atsu.

Nyförvärv
Tyrone Mings – Ipswich Town, £8m
Lee Tomlin – Middlesbrough, £3m
Max Gradel – St Etienne, Undisclosed
Sylvain Distin – Everton, Free
Artur Boruc – Southampton, Free
Adam Federici – Reading, Free
Joshua King – Blackburn Rovers, Tribunal
Christian Atsu – Chelsea, Loan
Filippo Costa – Chievo, Loan

Förluster
Ian Harte – Released
Josh McQuoid – Luton, Free
Darryl Flavahan – Released
Mohamed Coulibaly – Released
Joe Partington – Released
Miles Addison – Released
Ryan Fraser – Ipswich Town, Loan
Brett Pitman – Ipswich Town, Undisclosed
Jayden Stockley – Portsmouth, Loan

Dokument: Eddie Howes makalösa tränarresa

av Kalle Karlsson
Eddie Howe

Bournemouths resa från botten av League Two till Premier League är som en saga.
Mannen bakom sensationen är en 37-åring som är något utöver det vanliga på tränarbänken.

Skruva tillbaka tiden drygt sex år: Då hade Bournemouth precis förlorat i andra omgången av FA-cupen mot lilla Blyth Spartans. Två veckor senare anställdes Eddie Howe som tillfällig tränare. Bournemouth låg på 91:a plats av 92 lag i det engelska ligasystemet och ekonomin var usel. Klubben var på väg att gå under.
Eddie Howe förlorade sina två första matcher som caretaker-tränare. Han kände själv att han inte var redo för uppdraget. Ändå fick han jobbet permanent resten av säsongen. På något sätt, oklart hur, lyckades han lyfta laget och klara kontraktet trots att blivit fråntaget 17 poäng på grund av de ekonomiska bekymren.
– Klubben var på väg att gå under, minns Eddie Howe.
Den efterföljande säsongen var Bournemouth belagt med ett transferförbud. I november toppade man tabellen och andra klubbar började få upp ögonen för Eddie Howe. Peterborough United kom med ett bud. Howe nobbade med motiveringen att ”hans hjärta fanns i Bournemouth”.
Det var inte bara tomma ord, det fanns en historia bakom.

Edward John Frank ”Eddie” Howe kom till sydkustlaget som ungdomsspelare. Som 16-åring fick han inte förnyat kontrakt, men när skador uppkom fick han ändå ”hänga kvar”. Han ”hänge kvar” hela vägen upp till a-laget. I december 1995 debuterade han i en match mot Hull City. Howe var försvarare och blev en viktig kugge i Bournemouth.
I mars 2002 hade Harry Redknapp fått upp ögonen för 25-åringen från Amersham. Howe blev Redknapps första nyförvärv i ”Pompey”. I debuten drabbades han av en knäskada. Det dröjde 18 månader innan han var riktigt fit igen. Vid starten av säsongen 2004/05 lånades Eddie Howe tillbaka till Bournemouth. För att köpa loss spelaren gick fansen ihop och lanserade en ”Eddieshare”. Några dagar senare hade de fått ihop 21 000 pund. Affären blev av. Två år senare hade dock skadorna blivit för påfrestande. Eddie Howe lade av.
Redan under våren 2007 hade han fått agera coach i reservlagets matcher. Nu kunde han ta det uppdraget fullt ut. När managern Kevin Bond fick sparken i september 2008 fick dock Eddie Howe lämna sitt uppdrag.
Han återvände till Bournemouth som ungdomstränare under nye managern Jimmy Quinn. När Quinn fick sparken i december 2008 fick Eddie Howe uppdraget att ta över.
Sedan har det rullat på.

Säsongen 2009/10 slutade med uppflyttning till League One. I januari 2011 hade Eddie Howes aktier stigit så pass högt att Burnley i Championship kom med ett bud. Eddie Howe accepterade utmaning och skrev ett 3,5-årigt avtal.
Det blev två mittenplaceringar med Burnley innan han återvände till Bournemouth i oktober 2013 av personliga skäl. Howes mamma hade gått bort under våren och med en nyfödd hemma behövde familjen lite trygghet i tillvaron.
– Jag var tvungen att göra det för min familj. Det har varit ett svårt halvår för mig och jag hoppas att Burnley-fansen förstår, sa han.
Burnley-äventyret blev aldrig någon succé, men så fort han var tillbaka i Bournemouth, klubbens i hans hjärta, fick han tränarkarriären på rätt kurs igen.
Under tiden på vift hade mycket hänt i Bournemouth. En ny ägare, ryske oligarken Maxim Demin, hade visat intresse för att satsa pengar i klubben. I oktober köpte han 50 procent av aktierna och spenderade direkt sju miljoner kronor på att förbättra träningsanläggningen. Men laget sladdade. De hade bara vunnit en av elva matcher i League One när Eddie Howe tog över. De kommande månaderna skulle fansen och resten av fotbolls-England få se en revolution.
I april 2013, ett halvår efter Eddie Howe comeback i klubben, fick fansen fira en ny uppflyttning, denna gång till Championship. Och väl i näst högsta ligan blev det en meriterande tiondeplats, sex poäng från playoffplatserna. Hans främsta bidrag i Burnley är att han värvade spelare som Charlie Austin, Danny Ings, Sam Vokes, Kieran Trippier och Ben Mee till klubben.
Igår, efter 3–0-seger över Bolton, säkrades avancemang till Premier League – bara sex år efter det att klubben var 91:a av 92 lag i ligasystemet. Det Eddie Howe lyckats åstadkomma är remarkabelt.
– Jag tror inte ens att du hade kunnat skriva ett filmmanus på detta för folk hade sagt: ”Det där är inte trovärdigt”, säger Eddie Howe om bedriften.

Eddie Howe beskrivs som en naturlig ledare. Han var bara 31 år när han fick uppdraget att leda Bournemouth första gången. Nu är han 37, fortfarande ung, men nu med sex säsonger i proffsfotbollen.
I intervjuer, som bland annat en med The Guardian i vintras, kan man utläsa att han är en noggrann tränare som trivs på träningsplanen. Han för dagbok över träningarna och sparar allt material (”min dagbok är så viktig för mig. Förlorar jag den skulle jag vara väldigt ledsen för jag har noterat varje träningspass jag genomfört sedan jag blev tränare”). Howe och assistenten Jason Tindall ser till att varje träning filmas för att de själva ska kunna utvärdera vad tränarteamet hade kunnat göra bättre. Eddie Howe är innovativ i sitt träningsupplägg.
– En av mina farhågor är att vi repeterar träningar för att vi saknar idéer. Så jag försöker hela tiden pusha mig själv och de andra coacherna att vi inspirerar genom att hitta nya sätt. Vi måste inspirera spelarna. Vi tar inte övningar från någon bok, även om du kan göra det för att få idéer. De flesta av mina övningar kommer från att jag tittat på matcher, både våra egna och andras.
Efter matcher så hjälper Eddie Howe själv till med att klippa ihop videosekvenser till spelarna, både individuellt och kollektivt.

Eddie Howe pratar ofta om inspiration och runt Bournemouths träningsanläggning och arena finns tecken på hur de hela tiden försöker skapa en inspirerande miljö. På vägen in till gymmet finns ett buskap på väggen:
”What you are thinking is what you are becoming”. Mohammad Alis namn står under citatet.
I spelarnas matsal och i mötesrummen finns liknande visdomsord från Abraham Lincoln, Steve Redgrave, Michael Jordan, Vince Lombardi, Eric Cantona och Colin Powell.
Det finns också en lapp där Eddie Howe påminner spelarna om att bordtennis, biljard och Playstation är förbjudet före träningarna. Och så klart väggen kallad ”The Journey”. Det är en vägg där Howe sett till att trycka upp alla klubbens framgångar och rekord, både kollektiva och individuella. Tanken är att spelare ska sträva efter att hamna på väggen.

Eddie Howes förebilder är allt från Brendan Rodgers till Arsène Wenger till Harry Redknapp. Han har berättat om hur han som 16-åring tog intryck från en försäsong under Tony Pulis.
– Jag har aldrig upplevt nåt liknande, men det gjorde mig tuffare.
Harry Redknapp hade en annan egenskap, en som är svår att sätta fingret på.
– Harry hade en aura runt sig – du ville verkligen inte göra honom besviken.
Själv är han nog motsatsen till Harry Redknapp i ledarstil. Han är den nya sortens tränare, noggrann workaholic som ser till att vara först på kontoret vid halv sju på morgonen och sedan lämna vid sju-åtta-tiden på kvällen.
Kenwyne Jones, som tidigare haft bland andra Tony Pulis och Harry Redknapp under sin karriär, tvekade in efter en vecka under Eddie Howes ledning.
– Han är den bästa managern jag haft. Det är stora ord, men så stort intryck har jag fått av honom. Jag är väldigt imponerad av hans arbetsvilja och detaljöga, sa Kenwyne Jones i våras.

Efter senaste framgången hyllas han från alla möjliga håll. Harry Redknapp, som själv har en historia i Bournemouth, säger att Howe borde bli borgmästare. Gary Lineker skriver på Twitter att Eddie Howe är Englands ”Special One”.
England har haft svårt att få fram spännande tränarnamn senaste decenniet. Medan Skottland fortsätter att producera dugliga och halvdugliga tränare till Premier League och Nordirland fått fram Brendan Rodgers har de engelska tränarna mest synts i tidningarna gnällandes över att PL-ägarna föredrar utländska tränare.
Eddie Howe är det lysande undantaget. I flera år han han framstått som ett hett framtidsnamn.
Efter Bournemouths avancemang till Premier League har han sett till att framtiden är här och nu.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB