Arkiv för January 2016

- Sida 1 av 1

Sol, grönt gräs och snart dags för årets första match

av henryd

Det var tur att jag fick igång AC:n i sovrummet. För lägenheten var i övrigt iskall. Några andra hade inte samma tur. Och hade fått sova med dubbla täcken, filtar och annat löst bråte över sig för att inte få en kroppstemperatur under 30 grader.
Frukost, sedan lägrets första träning och solen sken, himmelen var blå och planen var fin, det var gräs, det doftade gräs och livsandarna var högst närvarande och vi lät spelarna smyga igång träningen, känna på underlaget, bollen och vi jobbade på en liten yta, 4 mot 4 med två jokrar och jag instruerade och kom på att vår provspelande mittback från Chile, Marko, inte förstår svenska och jag fick simultanprata två språk och som så ofta blir det en halvvariant av båda språken, ”Boys, how are you feeling, tired after the trip? För ni ser lite sega ut i aktionerna, in the actions, come on, we must använda ytan bättre, fan, hur säger man yta på engelska, det står still, just det, space, we must use the space better”.
Efter träningen dröjde sig många kvar på planen. Lekte med bollen. Njöt.
Lunch, återhämtning  och Swärdh och jag satte oss med en kaffe i solen och gick igenom våra fasta situationer. Hur gjorde vi fjol, hur vill vi göra i år och så vidare och på eftermiddagen var det ett nytt fotbollspass och vi delade in gruppen i två gäng. Startelvan i söndagens match mot ÖSK på en sida hos mig och Swärdh, övriga hos Jensa.
På vår sida gick jag igenom våra defensiva fasta situationer, Swärdh tog de offensiva och på andra sidan gnuggade Jensa inlägg och avslut med de som skulle börja på bänken.
Vi bor ensamma på ett fint hotell och hittills har det fungerat bra. Vi har tillgång till alla faciliteter och slipper trängas med andra lag. Så efter eftermiddagsträningen tog Fystränare-Carlén och jag tillfälle i akt och körde ett Crossfit-inspirerat pass i gymmet och eftersom vi var själva där kunde vi snabbt slita av oss tröjorna. Vi körde en variant av Barbara; 20 pullups, 30 pushups, 40 situps och 50 airsquats. Fem gånger. Med två minuter vila mellan varje varv.

På lägrets andra dag flödade också solen. Ett lätt pass på morgonen för de som skulle spela mot ÖSK på kvällen, övriga fick lite tuffare belastning.

Nu är klockan snart 14.00, matchen går klockan 18.00 ikväll.

Vi har haft en del sjukdomar i truppen och därför vilar Rasmus och David helt från kvällens match. Tanken är att låta övriga – minus de som har långtidsskador – få speltid. Vi vill undvika att bränna spelare direkt genom att utsätta dem för 90 minuter på nytt underlag.

Matchen blir min första som en av tränarna i A-laget. Det känns fint.

Träningsläger, Alexander Axén och Johan Elmander

av henryd

Det vankas träningsläger i Portugal och som alltid blev det stressigt och hetsigt dagarna innan, spelare var krassliga, sjuka, hur skulle vi göra med dem, skulle de få flyga ner senare, skulle de få åka egen buss till Köpenhamn och flygplatsen och hade kläderna från vår nya sponsor Hummel kommit, nej, tydligen inte, åtminstone inte allt och fanns det några gymnastikskor till mig och mitt i allt skulle vi givetvis fokusera på den dagliga verksamheten och vi hade ett tufft pass i onsdags och ett återhämtningspass på torsdagen och vi skulle få det tuffa passet ur kroppen och jag la upp tre Rondo-ytor och räknade upp vilka spelare som skulle vara i vilken yta och det visade sig att Tobbe Eriksson hade ont i en häl, fan, då är vi en spelare kort, vem kan ta hans plats? och någon sa att jag kunde göra det och visst, det kunde jag ju.

Ouppvärmd och i gymnastikskor hade jag cirka fem miserabla minuter. På den tiden hann jag bli tunnlad tre gånger. Sedan blev det bättre. Och jag ville aldrig att vi skulle sluta lira.
Idag buss till Köpenhamn och alla spelare var med. Väl framme på Kastrup startade det eviga köandet och det kommer nog aldrig förändras. Flygplatser och köerna.

Vi var inte det enda fotbollslaget som stod i våra mjukiskläder och köade. Örebro SK, Bröndby och Århus stod i köerna bredvid och Jimmy Högberg, fystränare i ÖSK, tidigare på Svenska fotbollförbundet och numera involverad i den estländska landslagsfotbollen, kom fram, ”hallå, du ser ut att vara i bra form” och jag kunde bara replikera påståendet. Högberg höll en en bra och givande kurs när jag gick Bas elit 2014 och jag gillar hans tankar om fotboll och fysträning. Alexander Axén, ÖSK:s tränare, stod i vanlig ordning och levererade det ena sköna citatet efter det andra och han nämnde att vi var tvungna att försvara den svenska äran i Portugal. och då menade han när det kom till att möta hotellpersonalen på hotellet vi skulle bo på. ÖSK hade bott där ett par år i följd (dock ej denna gång) och varje år blivit utmanade i en fotbollsmatch av personalen. ”Vi är obesegrade”, konstaterade Axén. Jag svarade att jag hoppades att vi skulle lira den matchen innan vårt möte med ÖSK på söndag, ”då kanske Swärdh öppnar upp för en plats för mig i matchtruppen mot er”.
– Hoppas inte, sa Axén kryptiskt.

Incheckning och sedan in genom säkerhetskontrollen och Thorbjörnsson och Swärdh kollade på sina biljetter, ”varför står det standby på våra biljetter och inget sittplatsnummer?” undrade de om jag och Jens Nilsson frågade dem om de inte kunde tolka tecknen i skyn. Man behöver ju inte vara indian och så vidare. Det fanns kanske en logisk förklaring till varför de hade standbybiljetter. De skulle helt enkelt inte med. ”Henke tycker att du kanske ska kolla vår hemsida, jag tror vi precis uppdaterade sidan med en nyhet om tränarfrågan”, sa Jens och flinade.
Swärdh skrattade högt.
Sedan skyndade Swärdh och jag oss in i kön till Starbucks, vi såg ju på håll hur Axén hade tagit sikte på Starbucks och vi ville hinna före och det gjorde vi. ”Fan, ni ska alltid tränga er in framför. I köer, i tabeller”, sa Axén.
Nordin Gerzic gick runt med en filmkamera och dokumenterade det mesta och Robert Åhman Persson nickade mot mig, ”fråga Rydström hur man gör” sa han och jag svarade att det nog blir svårt att bräcka vår La Manga-film från 2007. Det trodde Åhman Persson också.
Precis när Swärdh och jag skulle gå ombord på planet – Swärdh fick följa med – kom Johan Elmander fram och den pojken är precis lika trevlig som jag mindes honom från förr. Han tog i hand och vi hann prata en stund om det miserabla vädret, om träningsförhållanden (Bröndby tränar nästan hela vintern på gräs) och när Swärdh nämnde för honom att jag knäckte våra spelare på fysbiten på träningarna log Elmander och sa att ”det är viktigt i vår ålder!”.

I vår ålder, det var snällt sagt. Elmander är ju avsevärt yngre än vad jag är.
Sedan in i planet, hitta sin plats, upp med böckerna och sedan drygt tre och en halv timme i luften och jag hann läsa ut Thomas Pikettys Kapitalet och snett framför mig satt forne Liverpoolförsvararen Daniel Agger och också han läste. Gunnar Dyrbergs De ensamme ulve.
Ett verk som är helt okänt för mig. Agget var för övrigt tatuerad i handflatan.
Bara en sådan sak.

Vi kom fram som vi skulle och allt bagage kom också som det skulle och när vi väl kom till hotellet var det mörkt och aningen kylslaget.
Men har vi tur blir det sol i morgon. Och grästräning.
Jag längtar.

Att jogga är inte att träna

av henryd

Jag träffade vår Supporterunion, jag har alltid tyckt om våra supportrar, men det har inte alltid varit helt problemfritt. De har haft sina åsikter om oss, jag har haft mina åsikter om dem, men har de dykt upp på nästa match har allt varit förlåtet.
De lägger tid och pengar på oss, då har de all rätt i världen att vara kritiska och högljudda mot oss också. Samtidigt har jag i gengäld krävt att de ska stötta oss fullt ut i matcherna och framföra den eventuella kritiken i efterdyningarna till matchen. Inte under matchen.
Jag pratade länge med supportrarna. Det är de värda.
Och jag förklarade att vad skulle vi vara utan deras engagemang?
Samtidigt, det är ju inte alltid så att supportrarna kan ha samma perspektiv som vi som är mitt i verksamheten. Från utsidan kan man tycka att vi ska värva den och den och samtidigt ska vi banta truppen för att i nästa stund ha bredare trupp och vi ska också satsa på våra unga spelare. Men fan ta oss om vi råkar få stryk när vi vågar spela våra unga killar.
Det är ofta många Moment 22-situationer.
Samtidigt, jag har full respekt för att man från utsidan gör förenklingar. Ibland för att det är bekvämast, ibland för att det är enda alternativet.
Snart är vi inne i februari, januari har gått blixtsnabbt och jag har märkt att jag gillar att ta kliv som tränare. U 17, U 19 och nu i A-laget och även om det är en speciell situation att vara assisterande har jag alltså fått ta en hel del plats. Åtminstone hittills.
Peter har lyssnat på mina tankar och förslag när det gäller hur vi ska träna och lägga upp det och också låtit mig styra ibland. Det är jag tacksam över.
Samtidigt, är du assisterad kommer det aldrig vara du som har det sista ordet. Du kommer aldrig vara chef. Det är nyttigt för mig att lära mig det. Att inte alltid få sista ordet. Det är ständiga lektioner i kompromissernas skola.
Jag tog med vår fystränare Fredrik Carlén till Crossfitgymmet. Det blev ett köttigt pass. Dagen efter kunde han knappt räta på benen. Alla utfallssteg och airsquats och wallballs tog ut sin rätt. Vi försöker få med oss Swärdh. Men han lyckas alltid ha en ursäkt. Idag kom han dock och deklarerade att han hade tränat. Han hade löpt intervaller. Sex stycken 1-minutare.
”Så du tränade sex minuter, då”, antydde Carlén sarkastiskt.
– Naj, naj, jaa joggade 10 minuter innan och 10 minuter efter åsså, svarade Swärdh.
Carlén och jag tittade på varandra.
Att jogga är inte att träna.

Nick Faldo och en krispigt kall kväll på isarna

av henryd

Kylslagna dagar och temperaturen kryper ner mot 12-13 minusgrader och det är inte alltid helt enkelt att bedriva elitfotboll i ett land som vårt.
Vi här i södra Sverige kan ibland hamna i en slags limbo. Vi är ett mellanting. Det är inte tillräckligt kallt och vintrigt på det stora hela för att politiker ska tycka att det är värt att investera i fullstora inomhushallar. Och det är inte tillräckligt milt för att vi alltid ska kunna träna under gynnsamma förhållanden.
Men.
Vi har lärt oss att göra mycket av det vi har och även om det har varit kallt en tid har kylan paradoxalt nog också gjort att träningarna har kunnat genomföras på ett kanske bättre sätt än annars.
Vanligtvis blåser det orkanvindar och regnar på Gasten (vår träningsplan). Och vind förstör mer än kyla.
Nu har det varit krispigt kallt, men vindstilla. Och planen har varit så mjuk den kan vara. Jag har ju några vintersäsonger att jämföra med och jag kan konstatera att januari 2016 tillhör en av de bättre.
Efter två tuffa säsonger har vi försökt skruva på vissa saker i träningsupplägget och än så länge har vi fått effekt. Spelarna är i träning. Här och där har någon blivit sjuk. Förkylningar, någon släng av magsjuka, men inga bristningar, inget långvarigt och vi har successivt kunnat öka belastningen.
I lördags lät jag dem duellera, man mot man, i korta sprints, där de fajtades om bollen och jag hade själv avskytt som spelare att utsättas för något liknande.
För du står där ensam och tvingas exponera allt du har. Och inte har.
Men det är samtidigt suverän träning. Du tränar på din reaktionsförmåga, din snabbhet, din förmåga att vinna närkamper och samtidigt tränar du hjärnan.
För många får ett flyktbeteende i huvudet, man mot man när alla tittar på, då finns det inget kollektiv att gömma sig i, då är man ensam med sina negativa tankar och vad gör man då? Ger efter för dem? Eller lär sig att hantera dem och skapa nya, bättre tankar?

Fanny Sunesson, mental coach, jobbar med Kalmar FF just nu. Sunesson minns jag som caddy åt Nick Faldo. Jag följde golfen intensivt då och gillade både Faldo och Sunesson. Det var ett framgångsrikt par. Vår sportchef, Thomas Borstam Andersson, sa i lokaltidningen något i stil med att vi skulle använda oss av Sunesson så att fotbollstränarna kunde koncentrera sig på fotbollen.
Det är lätt att missförstå ett sådant uttalande.
För fotbollstränaren är ansvarig för allt i verksamheten. Vi kan inte frånkoppla oss ansvaret för exempelvis fysträningen eller tanketräningen och säga att det där sköter någon annan.
Att träna fotboll ska innebära att vi också tränar våra tankar.
Som i nämnda duellsituation. Eller i sättet vi ställer krav på våra spelare. Eller hur vi kommunicerar med dem, har teori med dem eller hur vi följer upp prestationer.
För mig är en mental coach ett stöd. Det kan finnas spelare som behöver lite mer stöd än andra spelare. Precis som att vissa spelare behöver jobba mer med corestabilitet än andra spelare. Då ska Fanny Sunesson finnas där som en resurs. Inte för corestabiliteten utan med tankarna.

Jag frågade henne vad Nick Faldo gör idag. Han är fortfarande synnerligen framgångsrik. Inte minst som golfkommentator i USA.

Krispigt kallt, alltså. På isen utanför huset brann marschaller och grannarna åkte skridskor och det var bara att snöra på sig de oslipade grillorna där skenorna var rostiga. 13 minusgrader, stjärnklart och helt stilla.
Det var som om hela existensen stannade upp för en kort stund.

David Bowie

av henryd

Jens säger det när vi sitter och har tränarmöte vid frukosten. ”Bowie har dött!”
Vafan, han släppte ju en platta i fredags, säger jag.
Det gjorde han. Där kritiker hyllade honom för hans nyfikenhet och skaparförmåga.
Men i natt förlorade han kampen mot cancern.
Vilket det har talats väldigt tyst om.
Vilket på något sätt bara är en förlängning av hela David Bowies artistskap. En slags värdighet. En mystik. Med väldigt stort fokus på själva utförandet, musiken, skådespeleriet och inte alls så mycket på allt runt omkring.
Nu sitter jag och lyssnar på hans musik.
Jag blir väldigt emotionell. Jag läser samtidigt hyllningarna till honom i sociala medier och jag är ledsen och glad på samma gång.
Det känns sorgligt och på samma gång vackert.
Tungt och lätt.
Mörkt och ljust.
David Bowie levde verkligen i skapandet hela vägen fram till slutet och även om han skapade de största sångerna i slutet av 1960-talet och under 1970-talet släppte han plattor och låtar även i slutskedet av sin karriär och sitt liv som var fantastiskt bra.
Själv drabbades jag av honom tämligen sent, som 23-åring 1999. Men då var det en uppenbarelse.
Hur hade jag kunnat undvika att bli märkt av det här tidigare?
Nu är David Bowie borta.
En av våra största artister någonsin är borta.
Det känns sorgligt.
Samtidigt, jag läste följande i sociala medier:

”If you´re sad today, just remember, the world is over four billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie.”

Tack.

Jag satte ihop en Spotifylista med några av hans största låtar.

 

Tungt och lätt.

Mörkt och ljust.

Wild is the wind.

 

 

Nybro Open med Mycket Gutt FF

av henryd

Det är en sådan sak som låter roligt veckan innan. Kallskänken-Martin kom med vanlig entusiasm och förklarade att vi skulle vara med i Nybro Open i år. Med vårt korpengäng, Mycket Gutt FF.

Det skulle bli fantastiskt roligt, förklarade Martin. Alla tar med sig familjerna, det blir käk och fika på läktaren mellan matcherna och det handlar om bara några få timmar på lördag kvällen.

Nybro Open är en inomhusturnering som spelas på en filtmatta i ishallen i Nybro.

För 20 år sedan var det en högprofilerad inomhusturnering som besöktes av allsvenska lag. Numera är det framför allt de lokala föreningarna som ser sin chans att visa upp sig.

Vi skulle ställa upp i den öppna klassen (jag uttalade mig om vår medverkan här), där korpengäng (som vi själva) trängdes med vanliga smådivisionslag som Skruv och Flygsfors/Gadderås. Stora, stora favoriter var emellertid Team Eliassi.

Som kom med riktigt starkt gäng.

Som jag bloggade om häromdagen, Mycket Gutt FF hade haft en ”träning” tillsammans innan turneringen. I onsdags, i Brännarhallen. Men då delade vi bara upp och körde. Många fick skavanker av den stunden och återbuden började trilla in.

Laistrygonen Tobinho visade sig inte vara det jag trodde han var. ”Jag kan inte vara med och spela på lördag, jag har fått ont i mina knän.”

Fast inte av fotbollsspelandet. Utan av att sitta på knä i timmar och lägga ett pussel. 100-bitars.

Andra tunga återbud rasslade också in och det var ett tilltufsat gäng som strålade samman i Nybro sporthall.

Och det som kändes som en strålande idé veckan innan kändes nu bara…som en allt annat än strålande idé.

Planen kändes alldeles för stor, hur skulle vi orka och kunna spela med så stora ytor och hur blev det med Martins utlovade mat-på-läktaren-efter-matcherna?

Nästintill ouppvärmda klev vi ut mot Flygsfors-Gadderås i första matchen. Vi lät dem ha bollen. Eller om det var så att vi inte fick tag i bollen. Men Mårten dunkade in 1-0 på min inte helt enkla passning och snart satte vi också 2-0. Och startade med en seger.

Efter matchen var det ett två timmar långt uppehåll till nästa match och då visade Martin sin klass. Kaffe i mängder, baguetter, sallader, muffins och dricka dukades upp och vi tog för oss, vi mös, vi mådde gott och tja, Nybro sporthall en lördag kväll är ju inte så dumt, det är det ju inte.

Men två timmar går fort ibland och plötsligt skulle vi försöka få igång kropparna. Igen. Efter att ha suttit på en betongläktare en bra stund. Och med muffins och kaffe i magen. Det var en pärs.

Men vi manövrerade ut Skruv med 2-1. Inte helt utan problem, dock. Varje gång vi avslutade ett anfall andades vi ut och passade på att lite lojt byta. Det var bara det att Skruv satte i system att direkt skicka en lång boll från egen målvakt till två kamikazepiloter som utan dödsfruktan slängde sig mot vårt mål. Men vi fick bukt på det. Till slut. Och var klara för semifinal.

En semifinal som skulle spelas vid midnatt.

Men först hade vi en gruppspelsmatch kvar. Mot albanska föreningen. Det blev en stabil seger med 6-1, men nu började det pustas och stånkas, baksidor började strama, ljumskar började dra och när vi fick höra att semifinalen skulle spelas i 20 minuter och att en eventuell final skulle spelas direkt efter – alltså 40 minuters spel rakt av – ojades det både här och där.

Och hur skulle våra barn orka vara vakna på läktaren!?

Men barnen var studsande pigga. Till skillnad från sina pappor.

På den andra halvan gick Team Eliassi fram som en ångvält. Krossade allt motstånd. Vilket inte var så konstigt. Laget bestod av idel aktiva spelare i diverse division II-, III- och Iv-lag.

När vi fick göra byten för att vi inte kunde ta ett enda steg till gjorde Team Eliassi byten för att skicka in en ännu bättre spelare.

Team Eliassi hade antagligen tagit hem elitturneringen om man hade ställt upp där.

Och det var grann fotboll de visade upp. Få tillslag, rappt passningsspel, uppoffrande försvarsspel och individuell skicklighet.

Vi gnetade oss till final via en 2-1-seger i semifinalen mot ett gäng ungtuppar från Norrliden och när semifinalen var över vällde Team Eliassi in på planen. Vi stod hukade över sargen och kippade efter luft.

”Jaha, killar, har vi någon kraft kvar i oss?” undrade jag och alla skakade på huvudena. ”Perfekt, då kör vi!”

Vi hade inte bollen så ofta inledningsvis. Och bollskickliga Team Eliassi, med en tydlig tanke på hur de vill spela inomhus, höll i och höll i och gjorde rättvist 1-0.

Och när bollen strax därefter dansade på mållinjen och den synnerlige enögde domaren bestämde sig att bollen var över mållinjen stod det 2-0.

Om det var något vi inte behövde mot Team Eliassi var det tveksamma domslut MOT oss. Vi lyckades emellertid vaska fram några avslutningslägen, dock oklart hur.

För vi sprang på tandköttet.

Det må vara en icke allvarlig turnering och vårt gäng bestod av idel avdankade spelare som hade sin eventuella fotbollskarriär (!) för många, många år sedan. Och som sedan dess mest fokuserat på att röra sig så lite som möjligt.

Men vi slutade aldrig försöka. Jag var grymt imponerad av farbröderna i mitt lag och deras kampanda.

Men istället för reducering satte Eliassi 3-0.

Filtmattan släpptes ett hörn och det blev en paus på några minuter. Vi hann samla ihop oss, vi bestämde oss för att ösa på och i den andra halvan av matchen spelade vi 2-2 med dem. Det är möjligt att Team Eliassi slog av på takten, men det låtsas vi i så fall inte om.

Vi vann boll lite oftare, vi började ge varandra alternativ och själv började jag hetsa Zana Eliassi, ”kom igen, utmana mig, utmana mig!” vrålade jag när han fegt vände hem så fort han såg mig och jag hetsade Diako (som har varit min spelare i U 19), ”du kan inte skjuta!” och när jag bröt bollen vid mittplan och avancerade mot Diako tvekade han, ”Henke passar nog”, såg han ut att tänka, men jag sköt. Och reduceringen var ett faktum.

Jag joggade nöjt ut och satte mig i båset. Bara för att direkt se Zana göra ett rasande vackert mål!

Det är så man replikerar.

Fast jag försökte verbalt psyka honom igen.

”Du gör bara mål när jag inte är på planen!” vrålade jag till Zana.

Som en parantes – vid 03.30 på natten efter finalen messade Zana. Det var en liten filmsnutt på hans 3-0-mål. En av våra killar slog en indianare till Zana, som stänkte in bollen. I nederkanten syntes jag.

”Här var väl du på planen, va, Henke?”

Fan.

Vi gav det ett alltså ett försök, jag väggade med Lucky Luke och blev fri, bollen gick i stolpen och returen lyckades jag på något märkligt och oskickligt sätt också sätta i stolpen. Grr.

Och det säger väl egentligen allt om Mycket Gutt FF:s problematik – det var jag som var i avslutningslägena. Det ska jag inte vara.

Vid 01-hugget var turneringen över, vi bjöd segrarna Team Eliassi på det som återstod av baguetterna och i duschen började Steglander och jag analysera turneringen.

Vi är skadade i huvudena. Vi kan liksom inte bara släppa det.

Även om vi gick in i turneringen med en känsla av att ”ja, ja, det blir som det blir och kaffet är ju i alla fall gott” kunde vi sedan inte låta bli att fundera på situationer, ”tänk om och tänk ifall” och trots att klockan var 01.30 innan vi lämnade Nybro var Steglander och jag redo att spela på nytt, vi var revanschsugna.

Fast nästa år måste vi ha några spelare till i laget som orkar springa.

här såg Eliassigänget på turneringen.

Vår första träning 2016 – och Tobinho är en laistrygon

av henryd

Vi startade säsongen 2016 i dag. Okej, okej, man kan hävda att vi smög igång redan i december. För det gjorde vi ju.
Vi tränade i drygt tre veckor innan vi pausade för jul och nyår.
Och i dag körde vi alltså igång. Igen.
Alla – i princip – var på plats.
Papa Diouf hade varit på plats i drygt en vecka och var pigg. Ismael hade anlänt från Brasilien någon dag tidigare och såg någorlunda fräsch ut, medan Romario hade kommit till Kalmar sent i går kväll och var sliten.
Det var frukost vig 08.30, jag hälsade alla välkomna tillbaka, ”tiden går snabbt, det finns ingen startsträcka, vi måste vara på tårna från början, pang, sedan är serien igång” sa jag i Peter Swärdhs frånvaro. Peter, som var (med övriga huvudtränare i Allsvenskan) i Abu Dabhi.
Först ett styrketräningspass där jag avslutade övningarna med att i vanlig ordning plåga spelarna lite extra med ett coreprogram.
På eftermiddagen handlade det om fotbollsträning och om att få igång systemet igen. Men de senaste dagarnas kyla och snö gjorde att konstgräsplanen inte var optimal och vi valde att kliva inomhus i Brännarhallen.
På det första fotbollspasset efter en tids ledighet överbelastar vi dem inte fysiskt. Det vore dåraktigt. Som att direkt slänga en tung vikt på en gren. Som givetvis brister. Vi vill inte att spelarna ska brista och gå sönder. Däremot överbelastade jag dem i beslutsfattande och det blev en bra träning.
Korta, intensiva jobb där det alltså framför allt handlade om olika begränsningar, olika ”regler”, att sätta spelarna i tämligen obekväma situationer där de var tvungna att ta beslut utifrån ett stort informationsflöde.
Det sistnämnda lät väldigt…teoretiskt.
Men jag tror på att skapa en stressande miljö för spelarna och lära dem att hantera alla intryck, all information som strömmar mot dem.

Och apropå Brännarhallen. Sent i går var vi ett gäng medelålders farbröder som träffades och spelade fotboll just där. Mycket Gutt FF har vaknat till liv igen och Tobinho, Lasse J, Kaldner, Jon Björklund och jag själv, bland andra, blandade och gav. Det är härligt att se att det finns vissa grunder som aldrig går ur de här lirarna. Den defensiva förståelsen, den självklara attityden att ha rätt utgångspositioner och att hela tiden samarbeta. Det spelade ingen roll att det alltså var en sen onsdag med kompisar, Tobinho och de andra skulle aldrig tumma på försvarsspelet. Tobinho, förresten. Han är förbannat köttig. Det är som att springa in i en vägg. Det är som att benen i ens kropp krossas. Själv märker Tobinho ingenting. Han är som Laistrygonerna i Odysseus. Gigantiska varelser som slängde stenblock på människorna. Så känns det att möta Tobinho. Som att få ett stenblock slängt över sig.
Spelet vi bjöd på såg emellertid bra ut. Fina kombinationer och bra passningsspel. I drygt 17 minuter. Sedan tröt orken. Uthålligheten hos merparten var likt hos en nyfödd. En rusch, kanske två och sedan ville alla byta. Till slut var det mer stillastående än en uppsättning statyer.
Men vi gick glada därifrån. Det här gör vi om!
Sa vi unisont. Och tog oss åt de ömmande baksidorna.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB