Man upphör inte att förvånas över alla kontraproduktiva regler som omgärdar det svenska trygghetssystemen.

Nu är det a-kassan som fått för sig att man inte får blogga om man samtidigt vill ha a-kassa. Oavsett om man tjänar pengar på bloggen eller ej.
Det finns ingen som helst logik i detta beslut, det snarare bevisar att människor som faktiskt vill och försöker till varje pris ska stoppas och tryckas ner.

Är det inte så att vi vill ha människor i arbete?
Att a-kassan inte är det alternativ som är att föredra?
Varför då försvåra för människor som samtidigt med att de uppbär a-kassa försöker bevara sin kreativitet, lust, engagemang och deltagande i samhället?

Det finns personer som fått jobb genom sitt bloggande.
Varför är allt så galet antingen eller?
Man hade ju hoppats att detta skulle vara ett aprilskämt.

Samtidigt som en person aktivt måste söka jobb för att få a-kassa, får han alltså inte blogga vilket i vissa fall kan vara ett utmärkt sätt att söka jobb, visa vad man kan, och erbjuda sina tjänster på arbetsmarknaden.

Jag har sett liknande exempel förut. Är man en entreprenör på ett eller annat vis, som visar vilja och förmåga att göra saker och klara sig själv så motarbetas man av myndigheter, man måste antingen vara väldigt sjuk eller väldigt frisk, ett mellanting och kompromisslösningar finns icke.
Samma vad gäller arbetslöshet. Man är antingen alldeles arbetslös och utlämnad åt samhället, eller också måste man klara sig själv helt och hållet.

Oavsett om man inte tjänar en spänn på ett engagemang är det visst farligt att engagera sig om man vill ha en chans att överleva tills man lyckas hitta ett sätt att tjäna pengar.

Jag är inte ensam om att tycka att det här är fullständigt galet.

Det finns såklart sätt att lösa detta på. För Jenz och Smålandsposten. Jenz skulle kunna sätta upp en egen privat blogg, och om SMP ändå vill att den ska läsas av SMP:s läsare är det mycket enkelt att dra in ett flöde så att det funkar ändå.

Men hallå, ska det behövas såna fullösningar, är inte det att betrakta som ett visst fusk?
Bättre då att höja rösten och jobba för att reglerna i det här fallet faktiskt ändras, så att även arbetslösa människor får en chans att hålla kontakten med arbetslivet, att nätverka och öka sina chanser att få ett riktigt jobb och egen försörjning.

Än verkar inte sista ordet vara sagt i denna historia. Är du nyfiken på att få veta hur det går, läs Jenz Kjellbergs blogg.

Första april ja. Jag har hållit mig undan från tidningarna för att slippa luras och göra bort mig så som Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gjorde i morse när hon gick på att The Guardian lägger ner papperstidningen för att istället använda Twitter som enda kanal…

En bra lista över de bästa aprilskämten finns hos Emanuel Karlsten.

Annars har bloggarna idag skrivit en hel del om IPred-lagen som ju trädde i kraft när mars byttes ut mot april. Många är det som tänker göra sitt bästa för att lura fildelarpoliserna genom att ansluta sig till Emmas initiativ Ipredia, som enkelt går ut på att öppna och dela med sig av sitt nätverk till grannar och andra.

Lura Antipiratbyrån och andra fildelarjägare kan man också göra genom att köpa tjänsten Ipredator, en anonymiseringstjänst som gör att den som försöker spåra en fildelare inte kommer längre än till The Pirate Bays servrar, om jag inte helt har missförstått det hela.

Också One Swarm är ett alternativ att använda sig av om man vill fortsätta dela filer illegalt.
Tkj har skrivit en rätt bra post där han menar att vare sig OneSwarm eller Ipredator kommer att slå hos de stora massorna eftersom de kräver ett visst mått av tekniskt kunnande för att användas. (själv slutade jag i praktiken att ladda hem grejer från nätet när TPB tog över – det var enklare med Napster, Kazaa och SoulSeek)

Oavsett vad man tycker om illegal fildelning, oavsett det, så leder IPred tillsammans med FRA-lagen, Telekompaketet, Acta och Datalagringsdirektivet till en samhällsutveckling där den personliga integriteten inte bara naggas i kanterna utan huggs sönder med yxa, och där yttrandefriheten blir starkt reglerad och inte särskilt fri.

Anders Mildner beskriver det bäst.

Jag vill lyfta upp några kommentarer till den förra postningen, för att reda ut ett par saker.

Anna skriver så här:

Ang. Be om ”länkbyte” tycker jag är svårt när man inte bloggat så länge. Det finns många stora bloggare jag läser, och gärna skulle länka till, men be om Länkbyte (lite för blyg för det).
För mig personligen känns det som en oskriven regel att den som är störst frågar först!
Vi får heller inte glömma bort att det är så otroligt många nybörjade i Bloggvärlden och att det tar ett bra tag att komma på hur man gör och att det kanske pg a det blir lite tokigt ibland. Därför tycker jag det är bra att du tar upp citat ”Hyfs och etikett”.
Mvh Anna

Ja, bloggvärlden är full av nybörjare och det fina med de flesta bloggare är att de är väldigt hjälpsamma och man får nya tips och blir ”rättad” om man gör fel. Sedan är ju bloggvärlden dynamisk, och ”reglerna” är faktiskt oskrivna. Man måste inte följa dem, men många av dem är bra att känna till.

Vad gäller länkandet vill jag förtydliga:
Man måste inte fråga om man får länka till någon! Länka på bara! Att bli länkad till är något fint och den som reagerar negativt på det har missat något.
En länk ger ofta fler läsare och är att ses som en komplimang – får man en länk har man ju skrivit något som någon annan vill rekommendera och det finns ingen anledning att fråga.

Om att länka tillbaks:
Här finns lite olika uppfattning. En del menar att man ska länka tillbaks till dem som länkar, som någon slags artighetsgest.
Jag håller inte med. Det kan lätt upplevas ryggkliande och att någon länkar till mig behöver ju inte alls betyda att jag gillar den personens blogg. Jag tycker att man länkar till sådant som känns relevant att länka till av någon anledning.
Däremot är det lite fult att aldrig länka till någon. Särskilt om man är en sådan som ofta får länkar av andra.

Livsreflex försöker förklara oskicket att svara på kommenterar i ”fel” blogg:

Jag menar så här, att ibland kan jag få en förfrågan om ett inlägg jag skrivit. Något som står i inlägget. Att det inte är en diskussion utan en undran som en person har. Då brukar jag svara både i min blogg och sedan kliva över till personens blogg och skriva bloggsvar: och så svaret. Däremot kollar jag alltid inlägget jag skriver i så att det inte är något sorgligt t ex, något som blir helt fel. Jag tycker om när jag får den servicen eftersom jag ställt en fråga och kanske glömt bort.

Hmm. Jag tycker fortfarande att förfarandet verkar förvirrande, även om det såklart är upp till var och en. Men om man nu skriver en kommentar ”i ”fel” blogg så bör man kanske förklara det så att man inte förvirrar andra läsare.

Psyk tycker att man ska gå så långt som att ha en Gästbok för kommentarer som inte är direkt relaterade till ett inlägg:

Jag tycker det borde tillhöra vett- och etiketten att se till att skaffa sig en gästbok på sin blogg, där bland annat alla kommentarer som inte är direkt relaterade till ett specifikt inlägg skulle kunna lämnas. Men för många bloggverktyg, t ex AB-bloggarna (förvånande nog även Blogger), finns inget inbyggt stöd för detta- jämfört mot t ex Wordpress som har funktionen med sidor.

Vad tycker ni?
Jag tycker nog att det räcker att lämna en mailadress någonstans för den som vill säga något som inte funkar i kommentarfält till inläggen.

Så återigen; Jag gör inte anspråk på någon sanning om det oskrivna regelverket, och det ser som sagt lite olika ut i olika mindre bloggsfärer. Egentligen kanske det räcker att göra som Marareth Osju skriver:

Med vänlighet, respekt och tolerans kommer man långt med. Även om jag kan ha olika åsikter så respekterar jag andra vars åsikter må strida mot mina egna. Att blogga är att kommunicera och det där med kommentarer.
Ja, där blir jag alltid konfys så nu svarar jag på min blogg och copy and past till den som lämnar kommentaren så att personen vet att jag har svarat.
Elaka kommentarer som för det mest är anonymt, får jag sällan och när jag väl får dem så raderar jag dem bara. Jag anser att om man inte vågar stå för sina ord då behöver inte ordet hellre publiceras….:)

Apropå den förra postningen om etiska regler för bloggare, så slog det mig att det ju finns en del oskrivna regler framförallt vad gäller vett och etikett också i bloggvärlden.
Det finns en del mer allomfattande men vissa mindre bloggosfärer har sina egna regler.

Här en kort lista på fem saker som inte hör hemma i bloggvärlden om man vill uppfattas som någorlunda hyfsad och trevlig:

1. Kommentera utan att ha något att säga bara för att göra reklam för den egna bloggen. Har du en bra blogg och engagerar dig i andras kommer den att hittas.

2. Be om ”länkbyte”. Vill jag länka till någon gör jag det för att jag vill, inte för att jag vill ha en motprestation. Att göra länkbyte till något på förhand uppgjort underminerar värdet av länkandet. Länkar är en form av credd och ska vara ärligt menad.
Här har jag skrivit mer utförligt om länkkärlek.

3. Svara på kommentarer i annan blogg. (hos den som kommenterat)
Detta är ganska vanligt förekommande på blogg.se, men det blir fullständigt obegripligt för andra läsare som inte alls förstår vad det är som kommenteras. Verkligen ”goddag yxskaft”.

4. Anonyma påhopp. Vill man kritisera eller vara elak bör man åtminstone stå för det. Däremot kan det vara helt okej att kommentera anonymt om man berättar något känsligt eller kanske bara vill berömma.

5. Hänvisa till annan blogg utan att länka till den. Se även punkten 2.

Håller du inte med? Vilka ”etikettsregler” tycker du är viktiga att hålla, eller vilka etikettsbrott stör du dig på? Kommentera gärna, det kan komma fler sådana här tips om hur man uppför sig.

Jag har varit i Örebro hela helgen, på grävande journalisters konferens GRÄV-09. Därav dåligt med bloggande, och i ärlighetens namn har jag inte heller så bra koll på vad som hänt i bloggvärlden i övrigt, även om jag noterar att de hetaste ämnena i helgen varit Earth Hour, och såklart Wanja.

Vad gäller det förra, Earth Hour, verkar det finnas två tydliga läger, för och emot.
Jag skulle vilja slå ett slag för den här intressanta artikeln i Fokus, om James Lovelock som menar att vi kan glömma hållbar utveckling, det enda riktiga är att flytta till områden med förutsättningar för överlevnad. Han är Gaiateorins fader och även om jag kan för lite för att köpa hans teorier rakt av tycker jag att de är mycket spännande och min magkänsla gillar det han säger.

Vad gäller Wanja är sista ordet ännu inte sagt, inte minst om man kollar diskussionen på Twitter, där det uppstod något slags antiklimax under den direktsända presskonferensen sent igår kväll.

En diskussion som i helgen uppstod först på Twitter och senare i bloggarna är den om kvalitetsstämpel på bloggar, eller om bloggar ska ha några etiska regler.

Det hela började med att jag under en debatt på GRÄV där bloggvärlden diskuterades sa att inget hindrar att bloggare gemensamt sätter upp regler som man sedan frivilligt kan förbinda sig att följa.
Eftersom många verkar ha uppfattat detta som att jag förespråkar att bloggare ska ha regler att rätta sig efter vill jag bara förtydliga att så är inte fallet. Vi har i det här landet lagar när det gäller exempelvis förtal som fungerar utmärkt för bloggare, utan att särskilda regler behöver införas.

Jag tycker däremot att om det finns bloggare som känner ett behov av att skilja sitt innehåll från resten, som känner själva att de faktiskt är seriösa till skillnad från andra och på något sätt vill markera det, så är det väl inte en tokig idé att skapa några slags gemensamma regler, däremot tycker jag att det vore förödande om detta regelverk kom uppifrån, och jag tycker inte att de Pressetiska reglerna ska kopieras. Ett sådant eventuellt regelverk bör skapas av bloggarna själva.
Tilläggas ska också att journalist inte är ett licensyrke. I praktiken kan vem som helst som gör journalistiskt arbete kalla sig journalist, och definitionen på en ”riktig journalist” är ganska luddig.

Den som är medlem i Svenska Journalistförbundet förbinder sig att följa de pressetiska reglerna, och medieföretagen använder dem också. Men det är alltså inget juridiskt bindande krav för att kunna arbeta som journalist, och det är journalisterna och branschen själva som också upprätthåller och bevakar att de pressetiska reglerna följs.

Diskussionen är intressant, Mary skriver om det, liksom Deepedition, Erik Laakso och Bloggtidningen.
Diskussionen är inte ny, här ett dokument från i höstas där Ivor Gaber från universitetet i Bedford i England föreslår gemensamma etiska regler för bloggare och journalister.

Vad tycker du? Bör det finnas etiska regler för bloggare? Hur borde de se ut i så fall?

Det började på Twitter.
Det historiska samarbetet som idag syntes på de fyra stora Stockholmstidningarnas förstasidor.

Aftonbladet:

SvD:

Expressen:

Dagens Nyheter:

Här finns bakgrunden, den fantastiska historien om hur de sociala medierna faktiskt fungerar inte bara till skvaller och strunt.
Expressens Thomas Mattsson bloggar. Jan Helin Twittrar.
Uppropet finns att läsa hos alla fyra tidningar.

Skriv på du också.

Lyssnar på Studio Ett där Expressens Karin Olsson och Aftonbladets Jan Helin diskuterar Fattigbloggen.

Jag blir så upprörd när jag hör Karin Olsson och fattar inte hur Helin kan hålla sig så lugn och saklig. Vad är det hon inte förstår?
Hur menar hon att Jessica Ritzén tar plats från riktiga fattiga som kunde gjort sina röster hörda?
Ska Karin Olsson kanske säga upp sig och erbjuda sin tjänst åt en socialbidragstagare, eftersom hon nu tar plats från andra som skulle kunna göra sina röster hörda på Expressens ledarsida?

Utrymmet på internet är i princip obegränsat. Vissa saker slår igenom bruset, det har Fattigbloggen gjort.
Men det är uppenbarligen en dålig sak enligt Karin Olsson och Johan Croneman på DN.

Det finns fattiga människor som bloggar. Om hur det är att inte ha pengar. Jag har varit med om en som tiggde en dammsugare via sin blogg för att den gått sönder och inga pengar fanns till en ny.
Men har Karin Olsson och Johan Croneman tänkt på att många rika välmående människor faktiskt inte orkar bry sig?
Man tar avstånd från problem.
Man vill inte ta i dem, inte komma för nära det där smutsiga, det kanske smittar.

Därför är det genialiskt av Aftonbladet att låta Ritzén ”leka fattig”, eftersom det intresserar hennes gelikar.
Andra kvinnor som lever ungefär samma liv som hon till vardags har lättare att ta till sig och intressera sig för det hon skriver än de har att engagera sig i den ensamstående föräldern som inte har råd att fixa matsäck till barnets skolutflykt.
För att hon ser på det med deras ögon, och kan beskriva känslan ur ett utifrånperspektiv och sådant som är självklarheter för den som är fattig på riktigt kan hon formulera.
Man blir ju som bekant ofta hemmablind och har svårare att beskriva sitt eget än andras.

Sedan är det precis som Helin säger.
Bloggen har gett en röst åt så många andra.
Andra som kommenterar, och de som inte gör det.
Den har satt fokus på socialbidragstagarna. Den har skapat debatt och är Aftonbladets överlägset mest besökta blogg.
Jag har väldigt svårt att se problemet, eller provokationen i detta.

Att så många blir provocerade bevisar bara att pengar är tabu och fattigdom är något vi helst inte pratar om på det här sättet, det är såklart väldigt mycket enklare att ha ett ovanifrånperspektiv.
I vanliga fall skickar man en reporter som släpps in i någon annan människas liv några timmar som mest, en annan människa som mer eller mindre utnyttjas/används för att tillfredsställa några dåliga samveten och skildra det i ett vi och dom-perspektiv som inte sällan gör mig illamående.

Jessica har också ett utifrånperspektiv, men hon utnyttjar ingen som är fattig på riktigt för att berätta sin historia. Hon lämnar inte ut någon annans generande situation åt andra att frossa i. Hon använder sig själv, och det är genialt.

Heja Fattigbloggen!

Den här postningen är tidigare publicerad här, men efter önskemål postar jag också här, även om jag som princip är lite emot dubbelpostningar. Men ingen regel utan undantag eller hur det är man säger. Postningen kan sägas vara en uppföljning/fortsättning på detta.

Många journalister saknar de riktiga publicisterna.
Medieföretagen (läs:tidningarna) ägs oftast inte längre av idealister med en publicistisk tanke, utan av vinstdrivande koncerner utan högre tankar om det skrivna ordet.

Samma journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden.

Men.

Hur kom det sig att tidningarna började tryckas från början? Var det inte så att i och med att tryckpressen kom och möjligheten att trycka och sprida budskap till fler, såg idealisterna, politikerna och folkrörelserna en möjlighet att sprida sina budskap, och agera informatörer och folkbildare?
Det var givetvis de idealister som hade pengar, eller de rörelser och organisationer som hade det, som kunde finansiera tidningstryckandet till att börja med.
Det var från början inte särskilt utbildade journalister som skrev i tidningarna. Det var människor som drevs av en vilja att berätta sanningen, eller sin bild av sanningen. Människor som ville sprida information och nyheter till flera. Människor som ville förändra.

Nu finns internet. Och möjligheter för idealister med politiska, religiösa eller andra åsikter och budskap att sprida dem. Inga ekonomiska resurser krävs.
Vilka är det som tar chansen? Vilka är det som driver de största bloggarna vid sidan av modebloggarna?
Jo. Politiker, eller människor med politiska åsikter. Människor som har ett budskap, idealister som använder sig av det demokratiska verktyget internet för att sprida dem till fler. För att upplysa, informera och folkbilda.

Ser ni inte vad som håller på att hända? Vad som håller på att bevisas?
Precis det som journalisterna alltid hävdat – nämligen att en tidning inte kan drivas endast i ekonomiskt syfte om den inte har en publicistisk idé eller tanke. Det visar sig nu. Tidningarna krisar.

Det har med internet att göra. Det har med ändrade medievanor att göra. Det har att göra med ekonomiska omständigheter. Det har att göra med tankar på miljön.
Men mest av allt har det att göra med att pressen har spelat ut sin roll som demokratiskt verktyg och folkbildare.
Skvaller och simpel nöjesjournalistik, snuttifierade notiser och gårdagens nyheter är inte vad folk vill ha. Det är inte heller vad journalister vill producera.
Journalister vill förändra, demokratisera, upplysa och informera. Avslöja sanningar och rätta till fel.

Det är precis det många bloggare gör idag.
Det är därför de så så småningom kommer att slå ut de traditionella medierna om inte de traditionella medierna tänker om.

Det är en ny tid.
Nya verktyg.
Men fortfarande samma sak som när tryckpressen kom.
Den möjliggjorde spridande av ord till flera. De som hade chansen att använda den möjligheten tog den. Precis som människor idag tar chansen att sprida sina ord, sina kunskaper och sina åsikter till flera – genom internet.

Det är väl ändå något mycket bra?
Eller borde tryckpressarna ha stängts in och bara upplåtits åt personer med rätt utbildning och åsikter?
Borde bara utbildade människor få skriva böcker?
Ska man måsta ha licens för att publicera sig på nätet, eller ska vi underskatta mediekonsumenterna och deras förmåga att själva välja vilken typ av material de vill ta del av? Ska det verkligen styras uppifrån?

Varenda journalist som drivs av någon slags ideal och vilja att förändra, att avslöja sanningar och folkbilda, borde omfamna, välkomna och börja att fullt ut använda sig av nätets alla möjligheter att göra just detta. Hur demokratiskt som helst.
Inte några få pengastinna personer eller organisationer förunnat.

Bob Dylan är i Sverige.
I måndags spelade han i Globen, i söndags på Berns, och han avslutar i Malmö på lördag.

Det är självklart många bloggare som skriver om Dylan nu när han är här.

Men ingen gör det som Mats Weman.
Och han skriver också när Dylan inte är i Sverige.

I Wemans blogg ”Meningen med livet” finns nästan dagligen en ny postning om – just det – Bob Dylan.

Under rubriken ”Dagens Dylan” skriver han kärleksfullt och initierat, om Dylans låtar. Kompletterat med Spotifylänkar och Youtubevideos.
En oumbärlig blogg för alla Dylan-fans, men också en fantastisk blogg för oss som gillar musik i största allmänhet och välskrivna texter i synnerhet.
Även om jag personligen inte har några särskilda känslor för Dylan är det så att jag lyssnar med helt nya öron när jag läser Wemans faktaspäckade och välskrivna texter.

Ett exempel:

Vi vet ju hur det gick till.
Man kan möjligen säga att det var Mark Knopflers fel alltihop.
Att han tvunget skulle åka på någon spelning i Köln när han satt mitt i slutmixen av Bob Dylans Infidels, ett album som Knopfler alltså var producent för.
Kvar satt Dylan med sitt patenterat osentimentala förhållningssätt till sina egna sånger.
Och lät den sorgsna pianobluesen Blind Willie McTell bli liggande på golvet.
Två gånger har han fått frågan hur det kunde bli så.
Två gånger har han svarat.

Första gången sa han, till den amerikanske filmkritikern Kurt Loder, att han inte tyckte han spelade in den på rätt sätt.

Den andra gången svarade han Adrian Deevoy:
 It just never came out for me. It never got developed in any way that it should have really.

Deevoy, förresten, journalist för bland annat brittiska Q Magazine, ska vara den som myntat uttrycket Never Ending Tour, i en intervju med Dylan från 1989:

AD: ‘Tell me about this live thing. You’ve gone straight into this tour again – one tour virtually straight into the next one.’
BD: ‘Oh, it’s all the same tour.’
AD: ‘It’s the Never Ending Tour?’
BD: (unenthusiastically) ‘Yeah, yeah’.

Weman kör också en serie postningar som han kallar ”Dylan Top 20” där han låter vänner och bekanta göra sina egna topplistor med Dylans enligt dem bästa låtar.

Mats Wemans blogg är helt enkelt en guldgruva där du kan läsa allt du inte visste att du ville veta om Dylan.
Jag hoppas att texterna publiceras i bokform någon dag. Det blir i så fall en Dylan-bok som till och med jag skulle läsa.

Så har också Aftonbladets ledarredaktion börjat blogga.
Det är Helle Klein, Mats Engström, Katrine Kielos, Eva Franchell, Ingvar Persson och Åsa Petersen som ska fylla den med sina åsikter och kommentarer.

Det var väl på tiden får man säga, men bättre sent än aldrig. Och flera av skribenterna bloggar sedan förut fast på andra ställen, så det är inga duvungar som nu rivstartar för att delta i den politiska debatten på nätet.

Just opinionsjournalistik är den som lämpar sig allra bäst att utöva på nätet, och bloggen är ett utmärkt forum för ledarskribenter att snabbt kommentera dagliga händelser i den politiska världen.
Kommentarer och möjligheten att följa flera olika ledarbloggar ökar också engagemanget, den ofta mer lättlästa formen gör (tror jag) att fler engagerar sig och orkar följa med i debatten, åtminstone delar av den.

Andra ledarbloggar i sfären:
Svenska Dagbladet
Expressen
Dagen
Sydsvenskan
Sundsvalls Tidning
Länstidningen (ganska dåligt uppdaterad)
Helsingborgs Dagblad
Upsala Nya Tidning

Det finns såklart fler, vet du någon som är särskilt bra så tipsa gärna!

Sen en fråga. Är det inte lite fantasilöst att kalla alla (nästan) ledarbloggar för just ”Ledarbloggen”? Dessutom är det lite störigt i min RSS-läsare, att vet från vilken ledarblogg de olika postningarna kommer.