Fick ett mejl igår, som gav mig lite ny inspiration och pepp, och som fick mig att igen tänka att jag är alldeles för dålig på att berömma andra. Det är ofta så lätt att kritisera, påpeka andras brister och försöka rätta till fel. Kanske logiskt om man är ute efter förändring och resultat, men ändå inte alltid effektivt.
Beröm, uppskattning och ett konstaterande att någon gjort något bra kan göra större skillnad än en rättelse, även om det inte blir så konkret som när man ber någon rätta ett fel och felet rättas. Lite som med barnuppfostran. Det sägs vara bättre att uppmuntra sådant som är bra än att klanka ner på sådant som är dåligt.
Jag härmar honom, och hoppas att fler tar efter, så vi kan sprida lite värme och uppskattning i bloggvärlden nu när det är så mörkt och kallt och FRA spionerar på oss.
Elin Grelsson – jag älskar det du skriver, jag älskar ditt mod när du är privat och gör dig sårbar samtidigt som du är så smart och påläst och har sån koll på läget. När du tänker det där extra varvet.
Julia Skott – ibland vill jag vara du. För att du har allt som inte jag har. Du är rapp i käften, kan allt om populärkultur och smink och mode och yta och sånt som jag känner mig hämmad inför eftersom jag inte vill framstå som fåfäng. Och samtidigt är du så rasande intelligent och för mig symboliserar du på något sätt en ny generation kvinnor som inte ber om ursäkt för sig. Sådan som jag vill vara.
Ulrika Good – jag vill krypa in i din hjärna. Kanske har det med Göteborg att göra, förmodligen med något helt annat, men dina ordvitsar är alltid något extra, du är så snabb i tanken, så rolig, så varm och så klok.
Fredrik Wass – du gör det andra bara tänker. Och du tänker mer än de flesta. Var rädd om dig, kom hem till våren, ok?
Sonia Jansson – för att du är du. Du är en av de ärligaste och mest hudlösa människor jag träffat på nätet. På det en fantastisk fotograf och jag hoppas fortfarande att vi får tillfälle att ses öga mot öga. Jag avskyr att bli fotograferad, men jag tror att det skulle kännas helt okej om du stod bakom kameran.
Har du tänkt till lite extra innan du skickat mejl? Eller har du vilat i trygg förvissning om att du är tillräckligt ointressant för FRA-spanarna att hålla ögonen på? Som det verkar kan inte FRA spana fullt ut än, alltid något. Här kan du göra en quiz för att kolla om du har koll på den nya lagen.
Första december, och dags att öppna första luckan i julkalendern. Den svenska bloggvärldens bästa, mest etablerade och populäraste julkalender är den som Lotten gör varje år, i år inget undantag.
Jag rekommenderar er varmt att följa hennes kalender, här är lucka ett.
Hon skriver varje dag fram till julafton en gåta, och läsarna får gissa på det rätta svaret. Det finfina är att man inte behöver följa den slaviskt, det funkar att kika in när man har tid. Och även om man inte har lust att gissa gåtor är det underbar läsning, och många roliga kommentarer.
Gillar du bilder? Då kanske det här är något för dig, Friskhetstecken lägger upp ett juligt foto i sin blogg varje dag fram till julafton och uppmanar andra att göra detsamma.
Aftonbladets Kulturbloggen bjuder på en Minneslucka varje dag fram till julafton.
Hos Lilla Gumman hittar jag fler kalendertips, och blir genast nyfiken på Dramatens kalender, särskilt som jag har saknat Dramatenbloggen som legat nere sedan i somras.
I lördags utsågs de fem bästa bloggarna skrivna av personer fyllda femtio år. En tävling arrangerad av Daxbloggen.
Det gick till ungefär som när Stora Bloggpriset delas ut, först nominerades en massa bloggar och de som fått flest nomineringar blev sedan föremål för omröstning av läsarna.
Efter denna fadäs lär jag inte glömma att kolla Twitter när jag ska sammanfatta denna veckas bloggtema, som handlar om släkten. Så blogga om din släkt, eller nån annans, eller bara släkt i allmänhet. Och om du inte vill droppa en länk här kan du göra det på Twitter om du använder hashtagen #bloggtema. Jag lovar att komma ihåg.
Det lackar mot jul och vi närmar oss Sveriges största familjehögtid. Att inte ha släkt eller familj när det är jul måste vara riktigt jobbigt om man är en sådan som har svårt för att vara ensam, eftersom helgerna verkar vara kompromisslöst vigda åt just släkten. Att bjuda in vänner, umgås med kompisar eller fira ihop med någon man inte har några blodsband till verkar vara ytterst ovanligt.
Men är blod tjockare än vatten? Är släkten att föredra? Vad är den bra till?
Vad har du för relation till svärmor, dina syskon? Har du mor- och farföräldrar kvar i livet? Är du vän med dina föräldrar eller ramlar ni in i gamla roller när det blir jul? Har du en bra relation till dina kusiner eller känns det som om de kommer från en annan planet?
Skriv om släkten den här veckan. Det behöver absolut inte vara förknippat med julen, det kan vara en hyllning till svärmor, det kan vara en utläggning om varför blod inte är tjockare än vatten eller också har du kanske nån dråplig historia att berätta, i still med ”Tomten är far till alla barnen”.
Skriv, filma, fotografera, rita, sjung, gör hur du vill. Publicera i din blogg och länka hit, och posta en länk till ditt inlägg i kommentarsfältet här.
Jag börjar med Göran Widham som skrivit att han helt enkelt inte känner igen sig i beskrivningarna av vad som ska vara manligt i förhållande till kvinnligt. Så känner jag ofta. Sådant som utifrån normen anses vara kvinnligt, som att gilla shopping, älska skor, sminka sig, vara pysslig och ha simultanförmåga – nej, jag känner inte igen mig det minsta. Min ex-man däremot hade betydligt bättre koll än jag på makeup, han ägde överlägset flest skor, ägnade mycket mer tid åt shopping och var hundra gånger pyssligare än jag. Dessutom hade han konstaterat bra siultanförmåga.
Johanna Sjödin skriver en intressant kommentar till Fridholms postning:
Det blir ännu mer förvirrande om man betänker att kvinnors och mäns uppfattning om kvinnlighet och manlighet skiljer sig åt.
Vi kvinnor sätter upp normer för varandra om hur en kvinna ska vara i tron att det kommer att gå hem hos männen eftersom att det går hem hos oss, men ingenting kunde vara mer fel.
Kvinnor kan lägga ner timmar på att köpa nya kläder och sminka sig på ett annorlunda sätt utan att män ens märker det eller bryr sig.
Hon fortsätter att befästa att vissa saker, som att köpa kläder och sminka sig, är saker som kvinnor gillar men inte män. Jag håller inte helt med henne. Jag vet män som har koll och märker direkt om en kvinna gjort sig för, och personligen ser jag sällan om en kompis klippt sig eller färgat håret om inte förändringen är extremt drastisk…
Däremot uppfattar jag att det finns tydliga skillnader mellan vad som är kvinnligt och manligt, men det är saker och egenskaper som sitter betydligt djupare än i kläder och smink, och som sällan kommer fram ordentligt förrän man lärt känna en människa på djupet, eller om man ställer 100 kvinnor mot 100 män i en fråga.
Åker Forsmark har skrivit en postning där han definierar vad som är manligt, och jag kan tänka mig att många män känner igen sig en hel del, men inte alla och inte i allt.
Isak Gerson har skrivit en postning om skillnader mellan könen, och ställer sig frågan om vi verkligen vill ha ett samhälle där våra skillnader utifrån kön suddas ut?
Jag tycker att det är intressant men en svår frågeställning. För även om jag håller med Isak om att kvinnor och män i mångt och mycket är olika, så finns det faktiskt en hel del indivinduella avvikelser från könsnormerna, och att sudda ut gränserna kan handla om att öka tolerans för olikheter. En man som gillar rosa eller vill ta på sig en klänning ska inte behöva bli trakasserad och en kvinna som gillar att meka med bilar ska slippa höra att hon är ”som en hel karl”.
Hannes2peer har skrivit ett intressant inlägg om det, utifrån sina egna flätor i håret. Jag tycker att det är skitsnyggt med flätor, både på män och kvinnor. Kanske lite extra snyggt på män faktiskt, och betydligt snyggare än hästsvans. Men det är ju jag det, och smaken är olika.
Charlottes mirakel har skrivit en underbar definition av vad som är manligt:
Det är manligt att ta ansvar och ta hand om sin familj, och att alltid sätta familjen främst. Det finns så många män som är på jobbet under i stort sett hela sina barns uppväxt, och jag tycker att det är direkt omanligt, för att inte tala om att det också är både ytligt och dumt. Det är manligt att våga ställa upp för sin kvinna i alla lägen. Att tryggt vara en säker hamn för sin kvinna genom livet. Alltså att kunna ta hand om sina relationer. Det är manligt att våga vara jämställd, att dela både vardagens bördor och glädje med sin kvinna och sin familj. Jag menar inte att man måste fördela alla uppgifter millimeterrättvist, jag menar att man hjälps åt med det som behövs göras. Vem som gör vad spelar ju egentligen ingen roll alls. Det är manligt att våga tala om sina problem istället för att gå ut och dricka bärs, vara otrogen och mucka med allt och alla på stan. Det är manligt att erkänna att man inte kan sätta upp den där lampan, att kunna erkänna att man nog faktiskt behöver hjälp med det.
Och Daniel som själv är man verkar vara inne på samma linje som Whatthefuckdotcom, Lisa och Charlotte:
Manlighet blir således när man är så säker på sin egen person, så stark i sig själv att man är den man vill vara och inte den som normen (den förlegade gamla skitnormen) säger att man ska vara.
Irrhönan har googlat på män och jämfört resultaten mellan svenska och danska sökresultat.
Sen måste ni läsa Trollhare, som haft anledning att fundera på vad som är manligt i högre utsträckning än de flesta.
Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är ”mer jämställda”. De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.
De listas enligt en algoritm utifrån hur många positiva/negativa omdömen de fått av bloggare. Och bör tas med en nypa salt med tanke på att det är lätt att redigera bort negativa omdömen, och att vissa av journalisterna på listan har en massa omdömen som inte alls är kategoriserade.
Jag är dessutom med gånger två, både som Mymlan och som Sofia Mirjamsdotter, bara det blir ju lite missvisande.