Sofia Mirjamsdotter skrev ett inlägg
som var EXAKT det jag behövde läsa. Just nu. Just idag.

Hon berättar varför hon fortsätter skriva, fast det känns motigt
och i slutändan handlar det om vikten att bekräfta och bli bekräftade
i det vi gör.

Och jag säger bara JAAAAA!
Hur kan något så självklart, behöva upprepas gång på gång!?

Jag är usel på att berätta för folk som jag inte känner (eller känner)
att det de gör berör mig, får mig att tänka, skratta eller gråta.
Svårt att säga att de inspirerar, får mig att växa och öppnar dörrar.
Att de hjälper mig att stå ut, stå upp och stå emot.

Det är inte missunnsamhet.
Det är bara ren jävla blygsel.

Att bli berörd är något intimt, en vibration i själen.
Att berätta för någon vi inte känner att de sätter vår själ i gungning
känns genant. Kanske känner vi oss sårbara.
Kanske tror vi att den andra skiter i vad vi tycker.

Men tänk efter:
En person som lägger ner själen för att påverka, kan inte vara okänslig
när han eller hon lyckas med det, eller hur?
Om man inte är autist, psykotisk eller Jan Guillou.

Det är otacksamt att inte bekräfta folk – så jävla sniket!

Jag ska vara ärlig,
min blogg hänger alltid på en tråd.
Jag är alltid nära att lägga ner den.
Den tar för mycket tid när jag skriver –
och ger mig dåligt samvete när jag inte gör det.

Men era kommentarer är avgörande.
Om ni slutar skriva, gör jag det också.
Omedelbart.

Jag har tänkt på det de senaste dagarna.
I förrgår natt så damp den 1000e kommentaren ner på bloggen.

Det är lite av en magisk gräns.
Och jag ville på något sätt tacka er.
Jag har varit deppig de senaste dagarna och tröstat mig mycket i era kommentarer.
Jag ville berätta att ni är så viktiga! Att ni spelar roll!
Att när ni skrattar, eller blir upprörda så får tiden jag lagt ner –
som jag lånat från mina barn, mitt arbete eller min sömn – mening.

Men jag hittade inte sättet.
Jag kände mig obekväm, jag märkte att eftersom jag är så dålig på berömma
är jag också usel på att tacka.

Hur dumt är inte det!?

Jag ska skärpa mig! Från och med nu!
Här kommer spontana tack och beröm allt eftersom de dyker upp i huvudet
och utan någon som helst censur – det får bli som det blir:

Åsa Linderborg: jag älskar det mesta som rör sig i ditt huvud.

Bengt Ohlsson: jag har nog läst Doktor Glas fler gånger än du.
När jag hörde att du skrivit pastor Gregorius historia, tyckte
jag du var dum i huvudet. Jag vågade knappt läsa den,
rädd att du skulle förstöra originalet.
Efter att ha läst den, tyckte jag att du var ett geni.
Hos dig får pastorn ett djup han saknade hos Hjalmar (inte Hjalmars fel)
och fast jag önskat pastorns död så många gånger,
kom jag på mig själv tänka, när jag bläddrade i din bok:
– Snälla gubbe, ta inte pillren.
 
Hanna Fridén: åh, vad jag tycker om din frispråkighet och din ilska –
den gör dina könsord inte bara nödvändiga, utan nästan poetiska.

Tamas Gellert: jag blev så jävla avundsjuk när jag läste Lasermannen.
Så där vill jag också skriva! Jag lovade mig själv att säga det till dig.
Men det blev aldrig av.

Marianne Fredriksson: jag är så ledsen att du dog utan
att jag berättat hur fantastisk det var att läsa “Han som vandrar om natten” .
Du skulle ha tyckt om att höra det.

Amanda Rydman: Jag tycker du är så begåvad och inspirerande och det är
sååå kul att jobba med dig.

Hanna Hellquist: Vilken bra skribent du är! Slukar dina krönikor och blir nästa aldrig besviken.

Åsa Petersen: Beundrar din känslighet och förmåga att lyssna på dig själv.
Att sluta som ledarskribent för att plugga och utforska livet, är så jävla stort.

Robert Collin: Du är den bästa journalisten jag träffat. Bilarna förtjänar inte dig.

Lina Norberg Juuso: Du sprider sån värme runt omkring dig, dina spalter är en oas för mig.
Du beskriver en värld jag ibland tror är omöjlig, trots att jag känner igen allt du pratar om.
Och det gör mig lugn och glad.

Och tack alla ni som skriver och tycker om bloggen.
Ni får mig att bubbla av stolthet och glädje!

Och tack Sofia, för att du påminde mig.

Ahhhh, så skööööönt! Vilken frihet!
Nu, snabbt in i bloggugnen utan att ändra ett kommatecken.
Annars kanske jag ångrar mig.