Nejdå, jag har inte ändrat mig sedan jag skrev min postning om anonyma kommentarer. Däremot vill jag utveckla litegrann, utifrån Anders Emretssons post om varför han är emot anonyma kommentarer.
Jag är också emot anonyma kommentarer, generellt. Jag är för att tillåta dem, men om jag skulle ge ett personligt råd till vem som än vill kommentera så är det att inte göra det anonymt. För att en anonym kommentar utan tydlig avsändare blir mindre tagen på allvar, för att det ofta upplevs som fegt att inte stå för det man säger med namn och kontaktuppgifter.
Men hur definierar vi en anonym kommentar?
Jo – en anonym kommentar är en kommentar skriven av någon som inte lämnar något spår efter sig, i form av kontaktuppgifter eller länk till egen sajt och så vidare… Även om man skriver under med ett namn, som ”Anna Nilsson” räknas kommentaren som anonym om det inte finns någon mejladress eller länk som lämnar ytterligare information om denna Anna Nilsson.
Om jag däremot skriver som mymlan och länkar till min blogg, lämnar en mailadress eller länk till min twitterprofil – då är jag inte anonym.
Och jag säger det igen – inte minst när det gäller nyhetssajter tycker jag att det ska vara möjligt för alla att kommentera. Även om man inte har en egen blogg eller twitterprofil eller googlekonto. Många som utnyttjar möjligheten att kommentera anonymt skriver faktiskt under med ett namn, även om namnet Anna Nilsson i sig inte säger något. Om däremot Anna Nilsson är en återkommande kommentator som skriver ofta och i samma anda – då blir hon mindre anonym. Och jag tycker att hon ska ha rätt att kommentera på det sättet.
De som däremot kallar sig för ”anonym” ”läsare” eller ”trollet”, och inte sällan växlar mellan flera olika liknande alias, dem är jag riktigt trött på. Men ändå. Somliga hävdar att det är det skrivna och inte avsändaren som ska spela roll. Jag håller med, men bara till viss del. Därför att (lite beroende på vad som avhandlas såklart) vi tolkar visst det vi läser efter vem avsändaren är, hur gärna vi än önskar att vi kunde bortse från det. Vi lägger in vårt eget filter som skapas när vi lär känna en människa. Vi vet vad personen skrivit tidigare, vad han eller hon tycker i andra frågor eller hur den uttalat sig i ämnet tidigare, och vi litar också mer på vissa, mindre på somliga, beroende på deras tidigare record.
I andra fall är det orden som är väsentliga oavsett avsändare. Det kanske till och med är så att de fyller en bättre funktion om vi inte känner avsändaren, för att en känd skribent skulle skugga budskapet. Och av en anledningen kan jag också förstå att vissa kända skribenter i undantagsfall väljer att skriva anonymt, för att deras text inte ska tolkas utifrån gamla meriter. Detta gäller dock inte när en person bara är ute efter att smutskasta eller jävlas med någon.
Emretsson trycker hårt på tesen att det uppstår en ojämlikhet i debatten, mellan dem som är anonyma och de som inte är det. Han har helt rätt i det, men det är ojämlikhet till fördel för dem som står för vilka de är, och om anonymitet är frivliigt är det väl upp till var och en att sätta sig i den mindre trovärdiga situationen?
Så vad ville jag ha sagt med detta egentligen? Jo. Att anonyma kommentarer bör tillåtas, men att stå för det man skriver bör uppmuntras. Inte minst för ens egen skull, om man vill bli tagen på allvar, är det såklart bäst att inte smussla med sin identitet.