Frige Dawit Isaak!

Och låt honom behålla sin frihet den här gången.

Den här dagen för fyra år sedan släpptes den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ur fångenskapen i Eritrea, för att snabbt låsas in igen.

Den här dagen 2009 är dagen då 91 dagstidningar efter ett initiativ av Thomas Mattsson publicerar en text skriven av Peter Englund, som beskriver situationen på ett påtagligt och nära sätt, och avslutar med frågan – vad gör vi, vad gör du?

Några bloggar om Dawit och yttrandefriheten idag: Skatans tankar, Anders Pihlblad, Söderlund, Lisa Wiklund, Martin Jönsson, Stina, Svarten.

Jag fyller gärna på listan och tänker att om 91 tidningar som är gammelmedia skriver, så borde minst 91 bloggare också göra det.

Vi får aldrig ge upp kampen om yttrandefrihet och demokrati. Det är inget självklart, även om vi i Sverige kanske inte tänker på den så ofta, eftersom vi är så vana vid den.

Vi får inte glömma Dawit Isaak.

Vill du läsa på så har jag skrivit en hel del om Dawit tidigare.

Jag trodde att Sverige var en demokrati. En demokrati i vilken den typ av övervakning som medborgarna kommer att utsättas för i och med FRA-lagen var något vi inte skulle behöva strida för att slippa. Jag trodde dessutom att vårt system där vi medborgare röstar på de kandidater vi vill ska representera oss i riksdagen var något som fanns till just för att vi genom att rösta på folk vi gillar och litar på skulle få göra våra små röster hörda i beslutsfattandet.

Jag trodde att antalet riksdagsledamöter fyllde en funktion genom att alla inte röstar lika i en votering, och dumjävla jag trodde att Folkpartiet som utger sig för att vara ett liberalt parti skulle ha högt i tak och inte jävlas med de sina när de väljer en annan väg än partiets. Jag trodde att de skulle ha tagit åt sig av kritiken och kanske ändrat sig.

Jag hade fel. Folkpartiet måste verkligen ta sig i kragen och försöka leva upp till sin liberala ideologi och visa att de bryr sig om sina väljare och sina riksdagsledamöter innan de får en röst av mig igen. Skäms!

Ett annat exempel på att vi måste slåss för demokrati är Dawit Isaak. Och tydligen måste vi slåss inte bara mot Eritreas regim, utan också mot Svenska Fotbollförbundet, som också borde ställa sig i skamvrån, en evighet eller två.

Vissa dagar vill man bara krypa ner under ett täcke och ge upp. Som tur är vet jag att det går över. Jag har hopp om mänskligheten, för jag vet att det finns goda krafter. Jag vet att det finns folk som vill väl. Jag vet att jag inte är ensam om kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tack till alla er som orkar hålla fanorna högt och inte ger upp trots upprepade motgångar. Utan er skulle världen vara en ruskig plats att vara i.

Idag är det åtta år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Åtta långa år.

Trots kampanjer, namninsamlingar, tysta diplomatiska insatser och hårt slit från engagerade människor som inte gett upp hoppet om att få ut honom sitter Dawit Isaak fortfarande inlåst, utan kontakt med sina anhöriga, utan att någon egentligen vet hur han mår.

Varför vi inte lyckats få ut honom är en viktig fråga. I svaret på den kanske lösningen finns?

SVT2 sänder ikväll ett förlängt Babel – en timme om Dawit Isaak. Uppdaterat: Det var visst en halvtimme som vanligt, vet ärligt talat inte varifrån jag fick uppgiften att det skulle vara en timme och inte kollade jag upp det heller – my bad.

Än en gång fokuserar vi på Dawit, och jag önskar, så innerligt, att vi nästa år ska få fira att han är fri istället för att lägga ett år till den orimliga fångenskapen.