Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg yttrandefrihet

- Sida 1 av 1

Debatt om tryckfrihet med Göran Lambertz – vill du vara med?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

I morgon måndag ska jag träffa avgående Justitiekanslern Göran LambertzPublicistklubben. Lambertz har gjort sig känd för sin önskan att riva upp tryckfrihetsförordningen och skriva om den med hänsyn till ny teknik (läs internet).

I princip skriver jag under vad Nils Funcke skrev då debatten var aktuell för två år sedan, men jag vill ändå gärna ha input inför morgondgens debatt.

Jag är där som representant för bloggvärlden och den internet, och därför tycker jag inte det är mer än rätt att fler bloggare än jag uttalar sig. Så skriv i kommentarerna här, vad tycker ni jag ska fråga Lambertz? Vad anser ni om tryckfrihetsförordningen? Borde den skrivas om, borde bloggar generellt ansöka om utgivarbevis?

Håkan Holmberg skrev på UNT:s ledarsida och försökte reda ut begreppen och skillnaderna mellan tryckfrihet och yttrandefrihet.

Jag är lite osäker på mina möjligheter att twittra under själva debatten, men jag ska verkligen försöka kolla av Twitter, så ge mig gärna input där i morgon kväll. Debatten börjar klockan 20.00 och direktsänds på Publicistklubbens sajt. Jag heter @mymlan på Twitter.

Här kan du läsa tryckfrihetsförordningen i sin helhet.

Demokrati är inte en självklarhet, vi måste slåss för den varje dag

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag trodde att Sverige var en demokrati. En demokrati i vilken den typ av övervakning som medborgarna kommer att utsättas för i och med FRA-lagen var något vi inte skulle behöva strida för att slippa. Jag trodde dessutom att vårt system där vi medborgare röstar på de kandidater vi vill ska representera oss i riksdagen var något som fanns till just för att vi genom att rösta på folk vi gillar och litar på skulle få göra våra små röster hörda i beslutsfattandet.

Jag trodde att antalet riksdagsledamöter fyllde en funktion genom att alla inte röstar lika i en votering, och dumjävla jag trodde att Folkpartiet som utger sig för att vara ett liberalt parti skulle ha högt i tak och inte jävlas med de sina när de väljer en annan väg än partiets. Jag trodde att de skulle ha tagit åt sig av kritiken och kanske ändrat sig.

Jag hade fel. Folkpartiet måste verkligen ta sig i kragen och försöka leva upp till sin liberala ideologi och visa att de bryr sig om sina väljare och sina riksdagsledamöter innan de får en röst av mig igen. Skäms!

Ett annat exempel på att vi måste slåss för demokrati är Dawit Isaak. Och tydligen måste vi slåss inte bara mot Eritreas regim, utan också mot Svenska Fotbollförbundet, som också borde ställa sig i skamvrån, en evighet eller två.

Vissa dagar vill man bara krypa ner under ett täcke och ge upp. Som tur är vet jag att det går över. Jag har hopp om mänskligheten, för jag vet att det finns goda krafter. Jag vet att det finns folk som vill väl. Jag vet att jag inte är ensam om kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tack till alla er som orkar hålla fanorna högt och inte ger upp trots upprepade motgångar. Utan er skulle världen vara en ruskig plats att vara i.

 

 

Frige de fängslade bloggarna i Azerbajdzjan

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Vi har det bra i Sverige. Mycket bra. Trots Ipred, FRA, Telekompaketet och andra jobbiga regelverk lever vi fortfarande i en demokrati, och har yttrandefrihet.

I Azerbajdzjan fungerar det inte riktigt så. Just nu sitter två Azerbajdzjanska bloggar i fängelse och väntar på hårda fängelsestraff för att de varit regimkritiska. De behöver vårt stöd. Regimen i landet ska inte få vinna, de ska inte få skrämma bloggarna till tystnad.

Vilhelm Konnander har koll på läget, han länkar också till en sida där man kan protestera med sin namnunderskrift. Det är väl det minsta vi kan göra för Emin Milli och Adnan Hajizada. Förslag på andra åtgärder för att ge dem stöd? Vi måste visa att världen inte accepterar inskränkningar i yttrandefrihet eller att människor kastas i fängelse på lösa, osanna grunder.

Sprid vidare! Tillsammans är vi starka.

SSWC post trauma

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Bild 21.png

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Den anonyma pöbeln II

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Den (sken) demokratiska bloggosfären

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Pressfrihetens dag

av Bloggvärldsbloggen

Den 3:e maj är det pressfrihetens dag. Den arrangeras av World Association of Newspapers och kommer att synas en del här på Aftonbladet. Det är en viktig markering från journalister, men även en viktig markering från bloggare och privatpersoner.

Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser rapporterar att 2007 var besvikelsens år för den kinesiska press- och yttrandefriheten. ”Vi kommer att garantera full pressfrihet” hette det när Kina ansökte om att få hålla de olympiska spelen för sju år sedan.

Kina har inte stått för sitt ord, utan har snarare blivit sämre när det gäller pressfriheten. Istället för mer tolerans gentemot pressen så ökade kontrollen och förtrycket av de som försökte skriva och säga vad de tyckte och tänkte.

Nu, knappt 100 dagar kvar tills OS börjar, sitter över 30 journalister och 50 nätbaserade reportrar fängslade i Kina. Detta enligt WAN (World Association of Newspapers).

Nu kräver aftonbladet.se, och tusentals andra medier världen över, att dessa inspärrade journalister släpps fria.

Länktips:

Chinese Human Rights Defenders – Översätter mycket av det som skrivs i Kina. CRD är ett nätverk av aktivister och grupper som bevakar den kinesiska press- och yttrandefriheten.

China Digital Times – Nyhetssajt med länkar till både regimkritiska och regimvänliga bloggar.

Chinalyst.net
Ett community med bloggar om Kina på engelska. Är till för att hitta och diskutera akutella Kina-relaterade nyheter.

Boxun”Vårt mål: Att bli den mest trovärdiga nyhetskällan på nätet i Kina”

Har du tips på fler regimkritiska, eller kanske regimvänliga, bloggar om Kina? Lämna en kommentar.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB