Det här är bara så jävla galet.

Alex Schulman skriver så väldigt bra om en vit jul, och förklarar det som Anna-Maria på Bloggkommentatorerna inte verkar förstå.

Om ni skulle ha missat – Jardenberg om att artisterna tjänar mer pengar än någonsin, trots att fildelningen inte tycks minska i omfattning.

Lilla Gumman växer och går från två till tio skribenter.

Sen kan man ju inte annat än älska det här:

Idag har jag skrivit min första krönika för Aftonbladet. Än så länge bara på papperet.

Den anknyter till detta jag skrev i somras, i den bloggstafett jag medverkade i. Och den är ett försök att lyfta frågan om upphovsrätt från den ganska tjatiga diskussionen om fildelning utifrån det moraliska och ekonomiska perspektivet, och istället ställa frågan om hur vi mäter värdet av exempelvis en låt eller en text.

I våras var jag i Malmö och lyssnade till Chris Anderson som skrivit boken Free, som finns på Spotify för den intresserade. (Chris Anderson – Free: The Future of a Radical Price).

Där fanns även Rasmus Fleischer, och han sa något som jag inte kunnat släppa, om skillnaden mellan unga och äldres sätt att se på fildelning. De digitala invandrarna, alltså de vuxna människorna som minns ett liv utan internet, är vana att betala för musik, genom skivköp. Därför sätter de också ”fiktiva” prislappar på innehåll som finns tillgängligt på internet. När de laddar hem ett album tänker de att ”nu sparar jag 200 spänn”.

För de unga, som är vana att allt finns tillgängligt ett klick bort existerar inte den fiktiva prislappen. Jämförelsen finns inte, de ser det inte som att de tjänar något på att ladda hem, de gör det för att det är möjligt och framförallt bekvämt. Just därför har frågan om fildelning för dessa unga inga moraliska aspekter, även om de rent teoretiskt vet att de begår en kriminell handling då de laddar ner upphovsrättsskyddat material.

När jag köper en bok är det inte den fysiska boken jag betalar för, utan läsupplevelsen. Samma när jag köper en skiva. För inte så länge sedan hade jag en dröm om ett hem med väggarna täckta av bokhyllor fyllda av böcker. Idag önskar jag mig ett hem utan en enda bok. Inte för att jag inte vill läsa, utan för att jag inte ser värdet i att ha en massa prylar som tar plats och samlar damm. Det är innehållet i boken jag vill åt, inte förpackningen. Detsamma gäller för skivor. Det är ytterst få skivor eller böcker som jag vill äga på grund av särskilda affektionsvärden, eller för att de rent estetiskt är snygga och utgör en prydnad i sig. Jag älskar tanken på att ha all musik och läsning samlad i en enda pryl – min laptop.

Betyder det här att jag inte är beredd att betala för läsning eller musik? Nej. Däremot vill jag att det ska vara så enkelt som möjligt att få tag i boken eller musiken. Därför är jag exempelvis överförtjust i Spotify. Frågan är om det beror på att jag sedan barnsben ser den fiktiva prislappen. Frågan är hur dagens unga egentligen värdesätter musik och film när de är vana vid att den är tillgänglig och gratis. Kommer de någonsin att förstå det ekonomiska värdet?

Observera att jag inte talar om den ersättning som upphovsmännen ”har rätt” till. Jag är fullt medveten om att ingen kan jobba gratis. Jag talar om det omvända – tillgång och efterfrågan.

Om tillgången är obegränsad – var finns då betalningsviljan?

Idag publicerar Sydsvenskan en debattartikel skriven av Jonas Gardell, som menar att anonymiteten på nätet leder till pöbelvälde.

Av olika anledningar uppstår det ibland tillstånd där lagen inte kan efterhållas, det kan vara exempelvis krig, naturkatastrofer eller i en storstad något så banalt som ett längre elavbrott – tillstånd då den överenskommelse vi har om hur vi uppför oss gentemot varandra upphör att gälla. Vad som händer då är alltid samma sak: människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel.

När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför.

Det är exakt den situation som nu uppstått via internet.

Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Han skräder inte orden, det finns ingen hejd på vad internet kan ställa till med. Men internet är inte ett krig. Internet är inte någon form av force majoure. Internet är en infrastruktur. En infrastruktur som kan användas till att göra gott, eller mindre gott. Internet är en kniv. En kniv kan användas till att skada och till och med döda. Men i rätt händer kan en kniv rädda liv, eller skapa fantastiska ting. Precis så fungerar internet.

Internet är en fantastisk kanal för alla former av kommunikation. Och visst – om en grupp människor med destruktiva tankar vill dela med sig och åstadkomma skada går det ganska fort att mobilisera med hjälp av nätet. Men det går precis lika fort att mobilisera och skapa opinion för det goda. Internet är ett lika effektivt verktyg för att åstadkomma gott, som att göra ont.

Om man är så rädd för de onda krafterna som finns på nätet att man är beredd att inskränka varje människas personliga integritet och frihet, om man är så rädd att man är beredd att offra vissa grundläggande demokratiska rättigheter, då har man en ganska svart syn på mänskligheten.

Jag hör inte till dem som förespråkar olaglig fildelning. Men jag hör till dem som tror att vi lever i en global revolution, och att det inte går att stoppa teknikutvecklingen. Man fildelar för att det går.

Jag tror på det goda i människan. Jag tror att det är fler som innerst inne vill väl, än som inte vill det. Jag tror på självsanering och frihet under ansvar.

Karl Sigfrid har kommenterat artikeln.

Läs också Rasmus Fleischers utvik om de religiösa referenserna i Gardells text.

Jag tänker inte skriva en roman om fildelningspolitik eller Free eller upphovsrätt.

Jag tänker bara tipsa om att läsa Johan Stenströms aka Jonks blogg.

Denna vecka har han skrivit ett gäng ambitiösa poster där han tipsar om musik som är alldeles gratis. Musik som artisterna själv delar med sig av, utan krav på motprestation.

Moby
Nine Inch Nails
Brad Sucks
Timbuktu
Coldplay
Och här tipsar Jonk om Soundcloud

Sedan domen föll mot de fyra åtalade i The Pirate Bay-målet har jag flera gånger reagerat över de starka reaktioner som visar ilska, besvikelse och i det närmaste sorg, och alla de som verkar i det närmaste förkrossade över att de fyra ska behöva sitta i fängelse.

Med anledning av det tänkte jag bara helt kort förklara hur det fungerar när det gäller rättvisan i Sverige.

De fyra fälldes alltså av tingsrätten, som är första instans.
I tingsrätten är det nämndemän som dömer, det vill säga ”vanliga” människor som inte har juridisk utbildning.
En dom i tingsrätten betyder inte mycket alls, särskilt inte i ett så pass avancerat mål som The Pirate Bay är.
Det enda den säger är att de lekmän som satt och halvsov under rättegången anser att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de fyra gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott, men med tanke på rättens ledamöters kunskaper om upphovsrätt och it-teknik är den inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

Det finns alltså ingen anledning till panik, för er som håller på TPB.

Tingsrättsdomen betyder ingenting i praktiken förrän den vunnit laga kraft. Innan den gör det måste både åtalade och målsägande – i det här fallet bolagen – ges möjlighet att överklaga.
Innan den tiden löpt ut är de dömda visserligen dömda, men ingen kommer att kasta dem i fängelse, inte heller kommer någon att kasta sig över deras bankkonton.

Domen kommer i detta fall att överklagas. I och med det kommer den inte heller att vinna laga kraft.
Alltså: Allt börjar om från början. Hela målet är nollat, kan man säga.
Och det blir en repris av alltihop i hovrätten, där det till skillnad från i tingsrätten är jurister som dömer.

I och med att domen är överklagad gäller den alltså inte förrän hovrätten sagt sitt, och deras dom vinner laga kraft.

Men oavsett utfall i hovrätten kommer även den domen att överklagas till Högsta Domstolen, det är jag alldeles övertygad om.
Bolagen kommer inte att finna sig i ett eventuellt friande, och TPB-personerna kommer att överklaga en fällande dom.

För att ärendet ska tas upp av HD krävs särskilda omständigheter, som att domen i sig kan bli prejudicerande för andra liknande fall, eller att fallet på annat sätt är särskilt komplicerat.
Det råder ingen tvekan om att det här målet oavsett utgång i hovrätten kommer att beviljas prövning i HD. (jag skulle i varje fall bli mycket förvånad om den inte gjorde det) 

Den här processen kan ta många år.
Under tiden kan mycket hända. Både på internet och i nöjesindustrin.
Alltså – ingen ko på isen.

Med detta menar jag inte att diskussionen kring upphovsrätt och fildelning inte är intressant. Det är den, i allra högsta grad. Och den kommer pågå dagligen under mycket lång tid framöver.

Men just precis nu finns det betydligt mer brådskande ärenden att fokusera på och debattera.
Så som till exempel Telekompaketet.
Eller varför inte Dawit Isaaks frigivande.

Än har inte vågorna lagt sig efter Gömdaskandalen och fortfarande diskuteras vad som är sant och inte, vad Liza egentligen sagt och inte.

Och nu kommer nästa klavertramp. I en Expressenkrönika där Liza i ett försök att slå ner på fildelningen skriver om sina vänner som inte får sälja sin skiva lyckas hon göra bort sig rejält.
I varje fall om man ska tro på Peter Sunde och Roger Åberg, (och det gör jag) som gjort en del research om plattan som enligt Liza inte säljer på grund av olaglig fildelning.

Liza skriver:

Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade. Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000!

Roger kollar fakta:
(delvis hittat hos Peter Sunde)

Men något står inte rätt till. Söker man på ”stockholm stoner” och filetype:torrent på Google så får man noll träffar. Exakt noll träffar. Söker man lite vidare på ”stockholm stoner” och torrent får man sju träffar varav ingen leder till en torrent. Jag upptäckte detta via Copy me happy-bloggen. Här skrattar jag lite åt det, någon har rätt och någon har fel och det hela är lite larvigt.
Men så reagerar jag på en sak i krönikan: Skivan säljs exklusivt på Coop Forum och Coop Extra. Ok, tänker jag, man gjorde väl en reklamgrej första veckan och säljer väl sedan plattan överallt. Tillgänglighet är ju a och o om man vill kränga något. Söker på cdon.com. Noll träffar. Söker på ginza.se: Noll träffar. Och så vidare. CD-skivan finns alltså inte att köpa! Inte så underligt då att man inte har sålt några plattor heller.

Det behöver ju inte vara så att Liza ljuger, det kan vara så att hon helt enkelt inte har koll och inte har kollat så noga som Roger och Peter gjort.

Så vad kan vi lära oss av detta? Jo. Att bloggosfären inte består av en massa okvalificerat trams. Att det finns bloggare därute som vet hur man gör research, och inte bara sväljer allt de hör och läser.

Det är det något mycket bra att journalister och medieföretag äntligen efter så många år blir granskade och ifrågasatta. Det ställs högre krav idag, när så många ögon granskar den tredje statsmakten. Nu är det dags för medierna att leva som de lär, och stå för tabbarna också.

Uppdaterat: Varför jag valt att inte kommentera det där om Kina var för att det ju inte var Lizas påstående utan hennes ”intervjuade” vän. Man ska inte skjuta budbäraren.

Uppdaterat II: Här en postning som förklarar siffrorna om antalet nedladdningar som Liza presenterade i sin krönika. Jag tycker nästan lite synd om Liza nu. Hon är helt enkelt lurad som det verkar, av sin kompis som inte lyckas kränga skivor på Coop.

Nyheten att nätoperatörer kan få ett större ansvar för vad deras kunder gör lämnar få oberörda. Min kollega Arna intervjuade idag Johanna Nylander på bloggen Frihet, fildelning och feminism.
– Regeringen har inte koll på vad som händer på internet och ungas attityd till fildelning, sa hon.
Läs hela intervjun här.