Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg anonyma

- Sida 1 av 1

Anonyma kommentarer – därför är jag för

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Joakim Jardenberg skrev i torsdags en post om anonyma kommentarer, och ställde frågan till sina läsare om de är för eller emot. Han har fått fantastisk respons, och jag rekommenderar er att läsa de kommentarer som skrivits till postningen.

Själv så är jag definitivt för anonyma kommentarer. Men. Ingenting är alldeles svartvitt, och jag ska försöka argumentera för varför jag tycker som jag gör.

För det första: Jockes fråga och hans tänk baserades på de kommentarer han får i bloggarna Jardenberg unedited och på Mindpark. Han menar att de anonyma kommentarer som skrivs där sällan eller aldrig tillför något, samtidigt som de inte är anonyma utifrån det starkaste argumentet för anonymitet. Det handlar alltså om allas rätt att uttrycka en åsikt eller tanke utan att vara rädd för eventuella repressalier. Det är säkert så. I båda nämnda bloggar finns nog egentligen ingen anledning att inte tillåta anonyma kommentarer, med tanke på dem som läser och kommenterar, som är personer som utan att de är tvungna oftast använder sina fullständiga namn.

Men jag tror att Jocke också är ute efter en diskussion om ifall man ska tillåta anonyma kommentarer på exempelvis nyhetssajter.

Kommentarer till texter förekommer numer både på nyhetssajter, i gammelmedia, på bloggar och på diverse organisationer och företagssajter. Jag har full förståelse för att många, både privata bloggare och företag vill ha någon slags höjd i debatten. Och Joakim har rätt i att anonyma kommentatorer sällan tillför något av värde, snarare skrämmer de bort seriösa debattörer. Jag har skrivit en krönika på temat, och en uppföljande postning här.

Men. Nu är det så att jag tror att det går att hålla höjd även utan registreringstvång eller krav på att den som skriver ska behöva uppge in identitet. Jag tror att man om man tar också trollen på allvar och inte sänker sig till deras nivå, om man bemöter dem utifrån tanken på att det även bakom den anonyme skribenten finns en människa som kommenterar av en anledning, och söker kontakt, så kommer det att märkas i de kommentarer man får.

Den som blir sedd och tagen på allvar slutar oftast att jävlas. För visst är det så att de flesta som kommenterar anonymt är folk som av en eller annan anledning bara vill vara elaka och inte vågar stå för sina elakheter. Dessutom – vem är väl jag att avgöra i vilket syfte eller varför någon annan skriver en kommentar? Jag kan tycka att den är hur dum som helst men jag tycker inte att jag har rätt att göra mig till domare över andras tyckande. Jag kan ha missförstått, och mitt sätt att tänka behöver inte vara det rätta sättet även om jag såklart tycker att mitt sätt är rätt. Men just därför är det viktigt att låta andra som inte är som jag göra sina röster hörda.

Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.

Det finns andra rent praktiska skäl att tillåta anonyma kommentarer. Jag har i min blogg en trogen läsare som säger sig inte ha någon mailadress. Han har läst i många år och kommenterat, i samma anonyma nick hela tiden, men ändå – med registreringstvång eller tvång om att lämna fungerande mejl eller så hade han varit utesluten från de samtal som pågår och som jag uppskattar så mycket.

Dessutom är det en tröskel att ta sig över, att måsta logga in någonstans, att tvingas fylla i för långa formulär innan man skriver en kommentar, och det kan vara minst lika dödande för en debatt som troll. Här har Jocke en poäng i att det nu finns verktyg så som Disqus som förenklar den processen.

Om de anonyma kommenterarna ställer till för mycket, är otrevliga och skrämmer bort övriga – ja då kan de plockas bort i efterhand. Nu brukar jag inte göra det heller, däremot brukar jag efter ett tag ignorera sådana som skriver upprepat elaka kommentarer till synes utan vilja att resonera eller lyssna.Men de får finnas kvar. Och till det har jag också ett bra argument. Nämligen det att om man börjar plocka bort och moderera så uppstår oftast konspirationsteorier om varför. Och om man som vissa bloggare klagar och gnäller på anonyma kommentarer, som är bortplockade, så kan det komma och bita en i röven sen, när ord står mot ord gällande vem som sagt vad.

Om andra är dumma mot mig i min blogg tjänar jag inget på att inte publicera deras kommentarer. Bättre att de finns där till allas beskådan. Det handlar också om min egen trovärdighet, eller för den delen om vi talar gammelmedia. Inte minst för att många nyhetssajter av tradition modererat bort kommentarer som innehåller kritik mot den egna produkten.

Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.

Jag måste nog ha bättre argument mot anonyma kommentarer än de jag hittills hört innan jag är beredd att ändra uppfattning.

 

Den anonyma pöbeln II

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Den anonyma pöbeln

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag publicerar Sydsvenskan en debattartikel skriven av Jonas Gardell, som menar att anonymiteten på nätet leder till pöbelvälde.

Av olika anledningar uppstår det ibland tillstånd där lagen inte kan efterhållas, det kan vara exempelvis krig, naturkatastrofer eller i en storstad något så banalt som ett längre elavbrott – tillstånd då den överenskommelse vi har om hur vi uppför oss gentemot varandra upphör att gälla. Vad som händer då är alltid samma sak: människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel.

När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför.

Det är exakt den situation som nu uppstått via internet.

Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Han skräder inte orden, det finns ingen hejd på vad internet kan ställa till med. Men internet är inte ett krig. Internet är inte någon form av force majoure. Internet är en infrastruktur. En infrastruktur som kan användas till att göra gott, eller mindre gott. Internet är en kniv. En kniv kan användas till att skada och till och med döda. Men i rätt händer kan en kniv rädda liv, eller skapa fantastiska ting. Precis så fungerar internet.

Internet är en fantastisk kanal för alla former av kommunikation. Och visst – om en grupp människor med destruktiva tankar vill dela med sig och åstadkomma skada går det ganska fort att mobilisera med hjälp av nätet. Men det går precis lika fort att mobilisera och skapa opinion för det goda. Internet är ett lika effektivt verktyg för att åstadkomma gott, som att göra ont.

Om man är så rädd för de onda krafterna som finns på nätet att man är beredd att inskränka varje människas personliga integritet och frihet, om man är så rädd att man är beredd att offra vissa grundläggande demokratiska rättigheter, då har man en ganska svart syn på mänskligheten.

Jag hör inte till dem som förespråkar olaglig fildelning. Men jag hör till dem som tror att vi lever i en global revolution, och att det inte går att stoppa teknikutvecklingen. Man fildelar för att det går.

Jag tror på det goda i människan. Jag tror att det är fler som innerst inne vill väl, än som inte vill det. Jag tror på självsanering och frihet under ansvar.

 

Karl Sigfrid har kommenterat artikeln.

Läs också Rasmus Fleischers utvik om de religiösa referenserna i Gardells text.

 

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB