Nykterhetsorganisationen IOGT uppmanar mig att ta vit jul. Under julafton, juldagen och annandagen anmodas vi alla att avhålla oss alla typer av vin och sprit. Det skulle innebära en ganska stor uppoffring, jag tror att vi är rätt många där ute som anser att den inlagda sillen kräver dessa drycker. Tanken är att vi ska göra det för barnen. En undersökning som IOGT ligger bakom visar nämligen att fler än vart fjärde barn någon gång har känt obehag under julen på grund av vuxnas drickande.

Julen anses vara barnens högtid och om drickandet innebär obehagskänslor för dessa så anser IOGT att det kan vara på sin plats att i alla fall tre dagar om året avstå. Nu är det alltså IOGT som står bakom själva undersökningen och de är ju lite part i målet, om man säger. Det är som när Rapport frågade ”mannen på gatan” vad de tyckte om EMU-omröstningen när det begav sig och en man var mycket bestämd när han hävdade att euron kommer att förstöra inte bara Sveriges utan hela Europas välfärd. Hans utsago kom i annat ljus när man fick veta att han var vd på Forex.
Men det är ju intressant att fundera på. Jag tillhör kategorin människor som tänker mycket på mitt eget drickande. Och under hela min uppväxt har jag haft en egendomlig radar för andras drickande. Särskilt mina föräldrars. Har jag blivit påverkad av vuxnas alkoholintag under min barndom? Det skulle jag tro.


Jag minns jularna som barn. Bordet var dukat, maten på plats och det sista som hände innan vi satte oss ner var att pappa tog fram snapsen ur frysen. Den var så kall att fingrarna fastnade på flaskan. Det rykte om den av köld! Jag minns att jag fann det mycket fascinerande. Iskristaller bildades på utsidan när pappa hällde upp i nubbeglasen. Jag och mina bröder fick doppa fingret och smaka och sen höjde pappa högtidligt glaset och sa: ”Nu börjar julen!” Jag minns julklappsutdelningarna senare på kvällen med hela tjocka släkten. Cognac i vackert kupade glas. Pappa snurrade runt drycken mot kanterna, men han spillde aldrig. Det var som trolleri. Samtalen blev mer högljudda, skratten bullrigare, ansiktena rödmosigare. 

De vuxna blev keligare, skulle fram och kramas mer än vanligt. De vände i lovar mot oss barn på golvet för att sedan återvända till soffan.
 
Jag minns hur jag satt på golvet och betraktade hur någon plötsligt började fnittra just utan anledning. Jag kunde inte begripa vad som var roligt. Morbror skulle berätta en historia för oss barn, men vi förstod inte vad han ville säga. Pappa kom fram och frågade om jag var nöjd med julklapparna och jag svarade att jag var det, trots att jag svarat honom just på den frågan för bara en liten stund sedan. Sen gick han för att hämta mer is och tog mitt i färden ett steg i sidled innan han åter hittade rätt riktning. Ingen blev osams. Det kom inga utbrott. Tvärtom, alla var mer älskvärda än någonsin. 


Vuxna människor som lutade sig fram och klappade oss barn på våra kinder. Det här var barnens högtid och de vuxna gjorde allt för att det skulle vara så också. Men det uppstod en hinna som var svår att förstå.
 
En slöja av något alldeles obestämt. Mamma, pappa och de andra vuxna hade förändrats på ett egendomligt sätt. Det var pappa som satt där i soffan, men ändå inte riktigt pappa. När han närmade sig blev jag inte rädd, kanske, men avvaktande. Jag satt blick stilla, beredd på alla eventualiteter. Senare på kvällen tog de vuxna åter fram julskinkan, som nu hade kallnat. Knäckebröd och senap, en öl och så gick pappa åter till frysen för att hämta fram snapsen. Vi barn gick och lade oss. Vi hörde skratten och bullret från köket genom alla väggarna.

Den här julen är min dotter sex månader gammal. Jag kommer att äta sill och till den sillen kommer jag att ta en fryskall liten jäkel. Och sedan kanske jag tar en till. Nästa år är Charlie 1,5 år gammal. Då blir det ingen snaps, för jag vill inte uppleva mig själv komma fram till henne, se hennes stora ögon, hennes förvirrade blick av insikten att pappa inte riktigt är pappa.