Idag är det fredag vilket innebär FollowFriday på Twitter. Det innebär att man tipsar andra om bra personer att följa och använder taggen #followfriday, eller bara #ff eller #ffse där se står för svensk.

Tidigare har det diskuterats att Follow Friday är exkluderande och skapar utanförskap. Sjäv försöker jag se det ganska krasst. För dem som är nya på Twitter är det bra att få tips om bra personer, och vi kan inte vara så rädda för att exkludera så att vi inte vågar lyfta fram personer som vi tycker är bra.

Sedan någon vecka tillbaks fungerar också Twitter Lists fullt ut. Det är en ny funktion där man kan skapa listor att följa. Listorna kan ha olika teman eller bara bestå av personer man rekommenderar eller gärna själv vill ha extra koll på. Man kan lägga till personer i en lista som man inte själv följer, och man kan välja att dela med sig av sina listor till andra eller behålla dem privata för sig själv.

Också när det gäller listorna har exkluderandet diskuterats. Men jag vidhåller att man inte får vara så rädd för att någon ska känna sig utanför att man därför inte heller lyfter fram de som förtjänar det. När det gäller listorna så har de dessutom ett lite annat syfte. Jag kan vilja ha koll på ”företag på Twitter” utan att för den skull tycka att de är särskilt bra eller hissar dem.

Micco Grönholm har ersatt sina fredagsrekommendationer med att varje fredag skriva en bloggpost med rubriken Twitternytta. Där lyfter han fram tweets som på ett eller annat sätt är nyttiga, som lär honom något eller tillför något intressant. Det är ett bra sätt att credda dem som förtjänar det och samtidigt sprida vidare och tipsa andra.

Jag tänkte att jag varje fredag ska dela med mig av en lista, egen eller skapad av någon annan, som kan vara bra att följa eller använda för att hitta intressanta twittrare att följa individuellt.

Jag börjar denna fredag med den första lista jag själv skapat, Journalister heter den och jag försöker samla journalister som twittrar. No more, no less. Spana gärna in den och om du inte vill ha koll på hela så kanske du hittar ett par intressanta personer där som du inte visste twittrade.

Tipsa mig gärna om andra bra listor, gärna på specifika teman!

Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

Jag har roat mig med att kika i Bloggvärldsbloggens arkiv. Den startades för drygt tre år sedan av Sigge Eklund, och det är rätt så underhållande att läsa det han skrev då. Det har hänt väldigt mycket på tre år, samtidigt som det inte verkar ha hänt någonting alls…

Då som nu slutade folk blogga på grund av trakasserier och mobbning.

Då som nu förekom så kallade bloggbråk som genererade klick och reaktioner i omvärlden.

Då som nu fanns röster hos Sveriges Radio som dissade hela bloggvärlden.

Då som nu diskuterades vad som skiljer bloggar från ”riktig journalistik”.

Då som nu ryckte Lars Gustafsson in och förklarade utvecklingen för dem som inte riktigt vill förstå.

Då var det Sigge, nu är det jag som förstummas av ständiga innovationer på nätet.

Då som nu försökte folk ta betalt för sitt bloggande.

Då som nu genomförde Hans Kullin undersökningar om bloggvärlden. Och det har inte hänt så väldigt mycket där heller, förutom kanske att medelåldern på den svenska bloggande kvinnan har sjunkit drastiskt.

När rotade du i ditt eget bloggarkiv sist? Hur ser ditt liv eller kanske framförallt din blogg ut nu jämfört med för tre år sedan?

På måndag sänder Sveriges Radio P3 ett Brunchrapporten special, sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning.

Dom uppmanar bloggare att blogga på temat, ”Dom andra”.

Jag har gjort det.
Julia också.
Precis som Göran, Fredric, Smulan, Nina, J.N, Hemliga morsan, MK, Elsymaskinen, Åsiktstorped, Psykbryt, Eva Westerberg, Annarkia, Abbes pappa och Trollhare.
Gör det du med!
Eller twittra, med hashtaggen #p3domandra.

Nyheten igår om att Spotlife hackats och ligger nere engagerar. Naturligtvis är det Blondinbella som står i centrum för diskussionen, även om hennes blogg inte är den enda som drabbats av hacket.

Uppdaterat: Nu är Blondinbella.se uppe igen.

Det som slår mig är denna ocean av avundsjuka, missunnsamhet och hat som formligen väller upp ur nätets mörka vrår, alla dessa troll som får ljud i skällan och kommenterar och tycker till i artikelkommentarer och bloggar.

Jag är principiellt emot censur. Jag brukar släppa igenom i praktiken alla kommentarer.
Den här gången har jag gjort undantag. Flera. Helt enkelt för att det finns ingen som helst anledning att publicera okvalificerat skitprat från anonyma fegisar som gör gällande att Isabella skulle vara en lobotomerad idiot som ska dra åt helvete.
Däremot släpper jag igenom alla de troll som talar mot sig själva när de å ena sidan ber andra att skaffa sig ett liv istället för att läsa skitbloggar, men å andra sidan verkar ganska ”livslösa” själva.
Något som de bevisar genom att de själva antagligen läser dessa ”skitbloggar”, för att kunna lämna det omdömet. Och som också bevisar att de har både tid och engagemang nog att faktiskt också skriva kommentarer.

Men jag publicerar inte de grövsta påhoppen. För att göra en markering. Det är en sak om ni kritiserar eller hoppar på mig. Men att i den här bloggen komma med personliga påhopp mot tredje person, påhopp som inte har ett dugg med min postning att göra heller, det är inte okej.
Helt enkelt. Kom gärna med konstruktiv kritik, säg gärna att ni inte gillar Blondinbella, och förklara varför.

Jag brukar inte heller avfärda kritiker med orden ”ni är bara avundsjuka”. Men i det här fallet har jag väldigt svårt att se någon annan anledning till hatet.
Isabella är framgångsrik. Hon har pengar.
Och visst, ja, det orsakar en viss naivitet vad gäller förmågan att sätta sig in i hur det är att vara någon annan.
Men ni som kritiserar henne för att vara naiv verkar ju ha precis lika svårt att sätta er in i hur det är att vara Blondinbella som hon har att sätta sig in i hur det är att vara fattig och misslyckad.

Trist för er att Blondinbella med sina 250.000 läsare i veckan har så väldigt mycket mer makt än någon av er som kommenterar och är avundsjuka på henne någonsin kommer att få. Ni kommer aldrig att vinna över henne.
Man kan tycka precis vad man vill om innehållet på Blondinbella, det tar inte ifrån Isabella Löwengrip det faktum att hon driver Sveriges största och mest inflytelserika blogg.
Det tar inte heller ifrån henne det faktum att hon tyvärr tvingats lära sig ignorera idioter som er.

Sedan är det faktiskt så att hon inte är dum. Möjligen har hon intressen som inte motsvarar mina. Men herregud, hon är 18 år. Hon har bloggat sen hon var 14, hon har skapat något som de flesta inte lyckas med under en livstid.
Och hon lyckas hantera det på ett faktiskt beundransvärt sätt, också när hon får kritik och blir påhoppad.

En del konspirationsteorier cirkulerar också, om att det skulle vara KO:s granskning av Blondinbellas blogg som ligger bakom ”hacket”.
Tja. Jag vet ju inte. Men det verkar i mina ögon vara ett rätt så osmart sätt att försöka smita från rättvisan, då det drabbat hela Spotlife och inte bara Blondinbellas blogg. Dessutom är det inte första gången bloggen är under lupp.

De flesta bloggar som kommenterar och som vågar stå för sina åsikter är något mer nyanserade än de anonyma trollen.

Till er som argumenterar om barn som svälter eller att det finns viktigare saker att engagera sig i – men så kom igen – engagera er för Dawit, engagera er mot IPred, istället för att lägga er dyrbara (?) tid på att kasta skit på en begåvad tjej som ändå inte förtjänar er uppmärksamhet.

I en artikel i Metro idag beskrivs hur kvinnliga debattörer och bloggare trakasseras av anonyma avsändare. Tyvärr handlar artikeln mest om EvaEmma Andersson, men i Kulturbloggen finns en intressant uppföljning av Rosemari Södergren, som tydligen ska anordna ett seminarium för kvinnliga bloggare i höst, där bl a problemet med bloggmobbing (eller heter det mobbning?) ska tas upp.