Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg david hall

- Sida 1 av 1

Helené är död – länge leve Alter Ego!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Bild 35.png

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

 

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

 

 

 

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

Followfriday – härligt och förfärligt

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Bild 8.png

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB