Jag säger bara: Crister Fuglesang.

Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.

Miljontals människor är just nu ute på gatorna i Iran och protesterar mot resultatet i fredagens presidentval.

Skottlossning, en död och flera skadade rapporteras, och absolut bästa sättet att få senaste nytt är – Twitter. Via hashtagen #iranelection kommer rapporter varje sekund, från ögonvittnen. Det är den mest använda taggen på Twitter sedan flera dygn tillbaks.

Förutom ögonvittnesskildringar postas också länkar till filmer på Youtube och bilder på Flickr.

Det postas slagord och hejarop, och många som inte finns på plats skickar uppmuntran och mentalt stöd till demonstranterna på Twitter.

Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter.

Bloggen Revolutionary Road uppdateras flitigt med både text, filmklipp och bilder.

Daniel på Mindpark har skrivit om nyhetsrapporteringen i den sociala medierna.

För att följa händelserna på svenska – läs med fördel Nordic Dervish. Scaber Nestor bloggar också en del om Iran.

För lite bakgrund till det som händer rekommenderar jag läsning av dessa båda artiklar i Fokus.

Naturligtvis finns också en Facebookgrupp att gå med i för den som vill visa sitt stöd för oppositionen i Iran.

Uppdaterat: Naturligtvis ska man inte tro på allt som sägs. Många rykten florerar och desinformation sprids för att förvirra. Här kan du läsa om hur du undviker att gå på de största nitarna.

Den här veckan har präglats av sorg och bestörtning. Vad är det som gör att två tonåringar kommer överens om att ta livet av en vän, och också faktiskt gör det? Hur kan det gå så långt?

I bloggen LLFU samlar Annika Marklund tankar kring mordet. Här finns Tess egen blogg, och här har hennes vänner startat en minnesblogg. Läs också Andreas fantastiska inlägg ”Såpbubblor”, och missa inte heller Fridah Jönssons krönika i Dalarnas Tidningar.

Tess är död och jag känner med hennes anhöriga, och med de båda misstänktas anhöriga. Och – faktiskt – med de misstänkta. De har slagit sönder inte bara Tess liv utan också sina egna.

Men livet går vidare, för oss andra. Jorden fortsätter att snurra.

För somliga är det tufft. Läs Social Outcast, om att känna sig nödgad att tigga pengar för att få ihop till hyran. Jag har kommenterat mer utförligt här.

Iran skakas av kravaller och upplopp efter valet i fredags, vill du hänga med i vad som händer hittar du bra länkar här. Här finns en wikipeidasida under uppbyggnad. Senaste nytt är att hundra oppositionspolitiker gripits det senaste dygnet.

Också i Sverige, närmare bestämt i Malmö, har det varit stökigt på gatorna. Svensson kommenterar.

Andreas Ekström tog häromkvällen (på Twitter, såklart) initiativ till en ny utmärkelse i mediebranschen, nämligen Årets Notis.

Och apropå Twitter så har dess betydelse diskuterats under veckan. Här intressant statistik som visar att många twittrare aldrig twittrar. Oavsett det har ändå Twitter om än inte ensamt, utan tillsammans med andra sociala medier, stor betydelse för utvecklingen. Läs den här texten, How Twitter will change the way we live. Och denna, om att få sitt drömjobb tack vare Twitter.

Apropå utmärkelser – Ulrika Good drog tidigare i veckan igång ett SM i Ledindiss. Ett litet tilltag som fått oväntad uppmärksamhet.

Än en gång rycker Lars Gustafsson ut och förklarar och den här Guilloudissen måste läsas. Här finns krönikan som kommenteras.

Den här korta postningen från hemliga morsan behöver också läsas.

Färska siffror visar att sannolikheten att Piratpartiet lyckas ta sig in i riksdagen nästa år rätt så hög. Läs Oscar Swartz, om riksdagspartiet Piratpartiet. Moderaten Kent Persson har skrivit om hur hans eget parti kan lära sig av Piratpartiet för att locka väljare.

Om du tycker den här veckosammanfattningen känns tunn och tråkig – kolla gärna mina torsdagstips.

Sist, ett klipp som någon på twitter tipsade om igår, om jag inte minns fel var det Ulrika Good;

Iran skakas just nu av våldsamma kravaller i spåren efter fredagens presidentval då oppositionen är övertygad om att Mahmoud Ahmadinejad vunnit genom valfusk.

Sydsvenskans Kinga Sandén och Emma Larsson finns på plats och de rapporterar förutom i tidningen och på sydsvenskan.se också direkt på Twitter. På Twitter kan man följa händelseutvecklingen direkt via hashtaggen #iranelection där jag bland annat hittade de här alldeles färska bilderna.

I den här bloggen som uppdateras flitigt finns både videosnuttar och bilder från händelsernas centrum, och här kan du följa bloggaren på Twitter.

Också Huffington Post bevakar och uppdaterar ständigt, liksom den här sidan. Här finns en alldeles ny blogg med syfte att rapportera om det som händer efter valet. Ännu en blogg med massor av bilder från dagen.

Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.

Det är rent ut sagt för jävligt att folket i Iran inte kommer åt internet, men så länge mobilnätet fungerar kan de meddela sig med omvärlden, via Twitter.

Här en blogg med en intressant analys av valresultatet.

Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.

Uppdaterat: Scaber Nestor publicerar löpande vad som sägs om Iran i hans eget Twitterflöde. Fler bloggare sammanfattar bevakningen av händelserna i Iran via de sociala medierna.

Utan inbördes ordning:

1. Man kan diskutera direkt med Gudrun Schyman.

2. Man får snabbaste nyhetsrapporteringen.

3. Man kan följa riktiga stjärnor och deras förehavanden utan mellanhänder. (nåja, inte alltid utan, men ofta…)

4. Man får snabba svar när man inte orkar googla.

5. Man får ett utökat nätverk.

6. Man får en bra mix av högt och lågt om man väljer att följa rätt personer.

7. Man ser när favoritbloggarna uppdateras.

8. Man kan dra igång kampanjer och mobilisera i hjärtefrågor.

9. Man har alltid sällskap när det är något bra (eller dåligt) på teve som man inte vill titta på själv.

10. Med twitter i mobilen är man aldrig avstängd från omvärlden.

Och nej. Allt behöver inte vara blodigt allvar. Men twitter är verkligen så mycket mer än en lekstuga.

Har du inget twitterkonto? Så här kommer du igång. Här hittar du mig och Bloggvärldsbloggens uppdateringar.

Jag hade inte tänkt blogga om Eurovision Song Contest. Tills jag insåg att det blir så mycket roligare och mer spännande om man hittar vad som sägs och skrivs från andra länders perspektiv…

Läs The Guardians Liveblogg från festivalen:

”8.24pm: OK, Graham is growing on me now. He’s calmed down a bit. Next up is SWEDEN. Her name is Malena, and it’s all a bit opera. Oh, no it’s not. Fucking HELL! What IS that?

It’s a square-jawed Swede of indeterminate gender, with an impressive set of guns and a dress made from dead birds. It’s white, too, so DRINK! Her operatic bits are pretty impressive, but her lower register leaves a lot to be desired.

Ooh, her backing singers are holding masks shaped like sparkly turds! Her final big note provides a terrifying facial expression. Apparently she’s a famous opera star in Sweden. Only dogs can hear her now. Jesus.”

På Twitter har man dessutom kunnat följa Malena Ernman själv.

För att inte tala om alla de tittare i alla möjliga länder som Twittrat om tävlingen i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Hiro är irriterad över kameramännen under Malenas framförande. Nu tror jag inte att det påverkade resultatet så himla mycket, men…

Vad tycker du? Här kan du diskutera, och rösta. Och enligt resultatet verkar också vi svenskar tycka att Norge är rätt på prispallen.

Och om du inte riktigt hängde med eller missade något kan du följa hela tävlingen inklusive omröstningen här, sådär i efterhand.

Kändisarna har dålig uthållighet tycker jag.
Inte nog med att de inte orkar blogga. Nu orkar de inte Twittra heller.

Eller också har de helt missat poängen med Twitter.
Twitter är inte bara en kanal för att ensidigt basunera ut ett budskap eller tala om för hela världen vad man äter till middag.
Det är inte ett sätt att ständigt informera andra om var man är och vad man gör.

Twitter är en kanal för nätverkande, samtal, relationsbyggande. Twitter är en kanal för att uppdatera sig om vad som händer, i ens vänners liv men också i världspolitiken. Twitter är en kanal där man kan ha koll på när favoritbloggen uppdateras eller när det händer något stort i världen.

Den som hela tiden twittrar ut saker om sig och sitt utan att följa andra har kanske inte så mycket på Twitter att göra.
Den som aldrig bemöter någon annan på Twitter tappar såklart en viktig dimension av twittrandet.

Det finns inga krav på att uppdatera sin Twitterfeed. Har man inget att säga är det bättre att vara tyst. Vilket inte hindrar att man använder Twitter som källa till information och nyhetsuppdatering.
Vad är det som är så jobbigt med det?

Är ovanstående grekiska för dig?
Har du inte ens koll på skillnaden mellan Twitter och blogg?
Läs Mikroblogg för Dummies, eller kanske ännu hellre, Twitter for Dummies.

Här följer du mig på Twitter. Då kan du bland annat se när Bloggvärldsbloggen uppdateras.

Jag har bråkat med mitt bredband i över ett dygn nu.
Därför har jag inte kunnat skriva om vad som hänt i veckan.
Jag har inte haft möjlighet att kommentera Telekompaketet, medlemsanstormningen till Piratpartiet, eller de skriverier som fortfarande dominerar – kommentarerna till The Pirate Bay-domen.
Jag har inte kunnat skriva om Fattigbloggens ”avslutning”, om Federleys fejkblogginlägg, eller om den Kristdemokratiska fejkbloggen.
Jag har inte kunnat kommentera den här dumma diskussionen eller tipsa om hur du döljer ditt twittrande för chefen. (varför man nu skulle behöva göra det…)

Ett par tips tänker jag i varje fall dela med mig av innan mitt tillfälligt av grannen tjuvade bredband sviker igen.
Apropå foton vill jag att ni ska spana in detta.
Och apropå The Pirate Bay måste ni läsa detta.
Sen kan det vara kul kanske att se vad Gudrun Schyman och Blondinbella tänker om det hela.
Apropå Telekompaketet – läs detta.

 I morgon ska jag förhoppningsvis får ordning på min uppkoppling, ses då, hoppas jag.

Storhelg till trots har det varit livat på Twitter.
Framförallt är det två saker som diskuterats. Eller kanske tre, om vi ska räkna med vädret, som verkar har varit i närheten av sommar i halva Sverige, om än inte i Norrland.
De andra två är en gammal kommentarstråd på Nöjesguiden och så den här artikeln i DN, som gör gällande att folk är ointresserade av att läsa politiska bloggar.

Jag skulle gärna länka till artikeln och kommentarerna i Nöjesguiden också, om det inte vore så att alltihop försvann någon gång under gårdagen.

Här finns några skärmdumpar dock. Skärmdumpar som visar hur Margret Atladottir, numera chefredaktör för Nöjesguiden, sätter nivån i kommentarsfältet värre än i någon sandlåda jag har sett.

Det är en gammal artikel, publicerad någon gång i fjol.
En högst medioker recension av en teveserie, som avslutas med orden ”den berör. På ett bra sätt.” Någon påpekar i en kommentar att recensionen är meningslös, och ställer frågan varför den berör Atladottir.
Hon svarar med att utbrista att läsaren som skrivit kommentaren är en tönt.
Illa. Mycket illa. Men det slutar inte där.
Hon fortsätter att vräka ur sig otrevligheter på en mycket låg nivå. Exempelvis kallar hon helt utan anledning en av läsarna för ”kvinnohatare” och så ger hon sig på en person som skrivit hennes namn fel och menar att det är ett tecken på ointelligens att inte kunna stava.

Jag vet inte hur denna tråd kom att aktualiseras just i helgen, men den har diskuterats flitigt och folk är såklart upprörda.
Upprörda därför att hon är just chefredaktör, upprörda över hennes sätt att uppföra sig mot sina läsare och häpna över det faktum att hon sitter på den position hon gör. Under helgen har så fler personer kommenterat i den gamla tråden, flera av dem sänker sig till samma nivå som Atladottir. Som skriver en ursäkt. Men först efter att ha postat och hunnit radera ett blogginlägg som talar emot ursäkten.

Hon har alltså gjort bort sig rejält, och försöker att flera månader senare rätta till felet genom att göra ännu mer fel.

Silverfisken tycker att hon ska avgå. Det var hans omedelbara reaktion.
Senare backar han, och skriver att det är mycket vi inte känner till.

Detta var jag inne på i min egen blogg också. Att Margret kan tänkas ha sina skäl. Jag har lagt ut texten om att vara ung och mötas av näthat, och ger några tips på hur det kan bemötas.

Jag är häpen över Nöjesguidens sätt att hantera det hela.
Men jag är – faktiskt – nästan lika förvånad över många andras svartvita seende och ovilja att se saken ur fler än ett perspektiv.
Över bristande benägenhet att förlåta och överse.
Är det verkligen så att ingen av alla dessa människor någon gång gjort bort sig rejält? Har ingen gjort misstag som de senare ångrat? Är det inte så att det ligger i mänsklighetens natur att trampa snett ibland, och genom snedseglingarna också växa och utvecklas som människor?
Så fungerar jag.

Och så försöker jag se på andra. Som människor – vare sig de är chefredaktörer eller inte.
Att vara chefredaktör ställer såklart en del krav på en person som inte alla behöver klara av att leva upp till. Och lever man inte upp till de kraven sitter man kanske på fel stol. 

Men om Mona Sahlin kan komma tillbaks och inte bara komma tillbaks, utan till och med bli partiledare, trots sina snedsteg, så är det väl inte mer än rätt att också Margret Atladottir som inte har ens i närheten lika stort ansvar som en partiledare för ett av Sveriges största politiska partier, också ges en andra chans?

Den andra frågan då, den om politikerbloggarna, som DN tog upp.
Den har väckt i mitt tyckte oproportionerliga reaktioner. Det talas om att DN målar upp politikernas bloggande som ett fiasko, det rasas mot DN:s okunnighet om bloggvärlden och det har bloggats oväntat mycket med tanke på att det varit storhelg.

Själv läste jag artikeln och konstaterade att den var rätt så intetsägande. Uppenbarligen har någon på DN suttit och räknat.
Först räknat bloggar, och sedan räknat kommentarer i dem. Baserat på detta har man skrivit en artikel som gör gällande att riksdagsledamöternas bloggar inte intresserar allmänheten. Vilket är en alldeles korrekt slutsats. Varken mer eller mindre.
Även om den dras på felaktiga grunder, då antalet kommentarer inte säger så mycket om huruvida en blogg är läst eller anses intressant för läsaren.
I artikeln får dessutom ett antal personer ge olika ganska vettiga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

Bloggarnas reaktioner framstår i mina ögon som en storm i ett vattenglas.
Men det är ju så det är. Är man själv insatt i ett ämne blir man upprörd när man inser att medierna skriver halvslarviga artiklar som är långt ifrån heltäckande och som inte ger hela den korrekta bilden.
Men det händer dagligen. Många gånger, i alla tidningar.
Vilket det i och för sig kan finnas anledning att uppröras över.
Jag vill bara påpeka att denna typ av slarv inte bara förekommer när man ska skriva om bloggvärlden eller internet.

Betydligt mer anmärkningsvärt än DN-artikeln är det faktum att Rapport gjorde ett inslag som baserades helt och hållet på texten i DN.
Detta trots att de ringt runt och talat med flera personer som gav ett annat perspektiv på innehållet i texten.

Så till själva sakfrågan, den om bristande intresse för politikernas bloggar.
Svensson har skrivit bra om att det visst finns intresse för dem.
Ulrika Ingemarsdotter som intervjuas i DN-artikeln har bloggat här.
Och Beatrice skriver en lysande text om att prata med anslagstavlor.

Ingen tänker eller tror väl att bloggarna helt ska över mediernas roll.
Syftet med en politikblogg ska kanske inte vara att nå hela Sveriges befolkning, utan att bloggaren gör sig tillgänglig för sina väljare, och för ett samtal med dem som vill delta.
Precis som både Emanuel och Beatrice påpekar, är bloggen mer att jämföra med ett torgmöte än med ett teveprogram som når miljoner tittare.

Sigge säger ett par bra saker i den här artikeln i SvD. Liksom Jessica i den här artikeln.

Nu tittar solen fram här. Det kanske blir sommar i Norrland också, i år igen.