En gång i tiden var jag krönikör i Sundsvalls Tidning. När jag skrev den sista krönikan fick jag ett brev av en läsare, som ville tacka mig. Jag hade vid ett tidigare tillfälle träffat kvinnan i fråga och intervjuat henne. Hon var gammal. Väldigt mycket äldre än jag. Och hon skrev till mig; när vi satt där på min veranda i somras hade jag ingen aning om att du var en gammal vis själ i en ung kvinnas kropp…

När jag gör sådana Facebooktester som ska avslöja vad ens egentliga ålder är får jag ofta svaret att jag är 87 eller redan borde ligga i graven. Andra gissar ofta att jag är äldre än jag är. Och det är så konstigt. För jag känner mig inuti inte alls så mycket äldre än 16…

Jag är överväldigad av all respons på min uppmaning att blogga om ålder, och här är ett försök att sammanställa och kommentera allt tänkvärt, klokt och intressant som skrivits om veckans bloggtema – ålder.

Pseudonaja har skrivit om ålderskrämpor. Jag känner igen det. Just att jag börjar inse att en del värk, små krämpor och nedsättningar av en del fysiska funktioner faktiskt inte är tillfälliga, utan hör till åldrandet och är sådant jag måste försöka lära mig att leva med. Och jag försöker och hoppas att jag inte ska bli en sån som inte har något bättre att prata om än mina trötta fötter och värkande leder…

Smäm skriver om att gissa ålder. Och att det faktiskt kan vara känsligt för vissa. Jag är en lillasyster som ofta tagits för storasyster. Jag är en sådan vars ålder folk alltid gissat fel på. När jag var 13 trodde andra att jag var 16, när jag var 22 gissade folk att jag var närmare 30 och nu när jag är 36 är det inte sällan jag antas vara i ”fyrtioårsåldern”. När man är 13 vill man att folk ska tro att man är äldre än man är. Jag kan säga att det vill man inte när man är 36…

Frktjatlund är inne på synen på äldre människor. Det att unga har svårt att föreställa sig att en gammal människa någonsin varit ung. Jag försöker tänka på det ibland när jag träffar riktigt gamla människor. Att de faktiskt varit barn, tonåringar och medelålders. Och att de kanske inuti inte alls är så gamla som de ser ut utanpå…

Också Gunilla skriver om hur hon själv åldrades snabbt när hon förlorade sitt barn, men hur det går att ”komma igen”. Jag kan relatera till att det är på andra man förstår att man själv blivit gammal. När man inser att ens barn växt om en, eller framförallt när jag ser foton på mig själv. Jag ser alltid tio år äldre ut på kort än jag gör i spegeln.

Catta har skrivit om sin tonårstid. Och det slår mig att förr blev man vuxen snabbare. Eller var det bara jag? Jag tog ansvar för min ekonomi som 15-åring, drog ensam till Italien på enkel biljett när jag var 16 och flyttade hemifrån när jag var 17. Samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig att mina egna barn skulle göra detsamma…

Smulan skriver trösterikt om att det kan vara skönt att bli lite äldre. Och att livet som så består av olika faser, där det kan vara väldigt mycket bättre att vara 37 än 28. Det är kanske inte i åldern det sitter, ändå?

Karin är 40. Hon förklarar hur det på ett sätt känns bra, men att hon samtidigt inser hur fort det går. Och hur hon saknar tonårstiden. Det gör jag också. Så det gör ont nästan.

Shop til you drop har skrivit bra om samhällsnormer. Om synen på att äldre också ska uppföra sig som om de är äldre – vad det nu egentligen innebär? Att ta ansvar när man har ansvar är att vara vuxen, men behöver man bli tråkig för det? Och är man 73 utan ansvar för någon annan än sig själv, borde man inte vara fri att göra precis vad man vill då, så länge det inte skadar någon annan? Jag kommer osökt att tänka på ”Den tatuerade änkan” och om någon inte skulle ha sett den filmen vill jag varmt rekommendera den!

Anna Toss har skrivit ett inlägg som heter ”Sanningen om sjuttiotalisterna”. Som sjuttiotalist måste jag faktiskt få protestera! Jag är inte det minsta tyst eller väluppfostrad när jag är på fest, så det så.

Anna B skriver om åldersperspektiv. Klart att 60 känns gammalt när man är 25. Men kanske inte om man är 73…  Lilla O är lite inne på samma sak, om att man kanske inte är äldre än man känner sig? Och att det finns unga tanter och gamla ungdomar.

Rutan har skrivit en lång rad blogginlägg på temat ”Tant söker farbror”. Om att söka och hitta kärleken när man inte är en tonåring längre. Mycket intressant!

M K skriver om åldersskillnad i relationer. Om att falla för någon 18 år yngre än en själv, om gubbsjuka och kulturkrockar som kan uppstå. På slutet nämner han något om att mannen ligger tio år efter kvinnan i mental ålder. Vad innebär det i de fall där en kvinna har en 18 år yngre man, tro?

Lotten har skrivit mycket bra om att det kanske inte hänger på åldern, snarare på individen. Utgångsläget är frågan om det är bra eller dåligt att börja skolan ett år tidigare än alla andra och därmed alltid vara ett år yngre. Pysseliten hakar på och beskriver hur det kan vara att börja studera flera år senare än de flesta andra.

Nemo reflekterar över om livet är något som ska förvaltas eller levas, och vilka mellanlägen det finns mellan total ansvarslöshet och att vara vuxen på riktigt. Typ. Nåt sånt. Läs själva…

Millan skriver i en kommentar:

Grät hejdlöst hela min trettioårsdag. Hade nyligen blivit mamma och tänkte att detta går aldrig samt var helt knäckt över att jag helt plötsligt blivit så gammal och gjort så lite. Häromdagen fyllde jag trrettiofem som jag lite firade på lite samma sätt, gråtandes från morgon till kväll dock med den skillnaden att jag grät över att jag ville ha fler barn, eftersom det varit så roligt och gått så bra, samt att jag grät lättnadstårar över att jag ger blanka fan i om jag har gjort mkt eller lite i livet. Det är ingen fara att åldras, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta, av att man blir äldre och klokare……det är klart det här med att hamna på ålderdomshem, det bävar man ju för, men det är ju ett tag tills dess…..se där nu börjar åldersnojan igen…

Spock skriver två poster ur en mer humoristisk vinkel. Men med något slags allvar i botten.

Christer Magister har tagit min uppmaning på största allvar och skrivit en mycket bra postning om att identifiera sig som vuxen, och litegrann om samhällsnormerna och hur man placeras i olika fack beroende på ålder.

Margareta har skrivit och reflekterar över arbetsgivare som söker unga människor med stor erfarenhet. En nästan omöjlig ekvation. Men hon tar också upp åldrandet, de ökade riskerna för sjukdomar, och ja hon lyckas peta in väldigt många aspekter i sin postning – så läs den!

Charlotte skriver också så himla bra. Om att vara liten och maktlös. Om att vara utlämnad åt andras ansvar och beslut.

Annieellen skriver om att dömas utifrån sin ålder. Det påminner mig om den text jag skickade in till en tävling som Bonniers hade när jag var femton, och jag skrev om åldersdiskriminering. Om att vara femton och inte tas på allvar. Min text antogs och publicerades i en antologi full med texter skrivna av unga människor. Och min text hade dom illustrerat med en massa läppstiftsmärken. Det kändes förnedrande på ett konstigt vis och jag kände mig aldrig särskilt stolt över den där boken.

Pormaskprinsessan skriver i en kommentar:

Har just startat en blogg, och det jag hittills har skrivit får mig just nu mest av allt att tänka på hur många bortslösade år det har blivit. Över två decennier av mitt liv har gått förlorade. Så dumt och så onödigt. Och så svårt att ta sig ur det jag just upptäckt är en sjukdom. Hoppas jag kan hjälpa andra som kanske inte vet vad de lider av att sluta i tid och använda livet bättre.

Malin skriver om sin trettioårskris. Om allt det där hon borde ha gjort/uppnått vid det här laget, och vad som egentligen blev.

Farmor Anka har skrivit en rad postningar som behandlar ålder och åldrande, och om hur vi ser på andra. Mycket bra. Jag hoppas att yngre kvinnor läser det hon skriver. (hon är 55)

Kidneybönan skriver; ”Jag önskar att någon hade talat om för mig att det inte är så allvarligt, att man kan byta yrke/stad/partner flera gånger under sin livstid, att det kommer att hända mycket som man varken kan styra eller förutse. Att man ska våga lita på sin magkänsla”.

Och jag tänker att – visst var det väl folk som berättade? Visst har väl äldre människor i alla tider försökt leda ungdomen rätt, ge goda råd och dela med sig av sin livserfarenhet? Bara att de unga sällan tar till sig. De hör inte. Och det kanske är någon mening med det?