Dagens stora snackis är utan tvekan Anna Anka.

Nej, jag har inte sett Hollywoodfruar, så mina enda referenser när jag ger mig in i diskussionen är sådant jag läst och fått berättat för mig. Därför har jag heller inte tyckt något särskilt. Men så läser jag Annas egna ord idag, på Newsmill.

Där skriver hon massor av saker som citeras friskt på nätet:

”Kanske kan jag bli en förebild för andra svenska kvinnor.”

”USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.”

”Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.”

”Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter.”

”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.”

”Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”

”Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

”Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.”

”Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer.”

Fullt begripligt att reaktionerna inte låter vänta på sig. Texten är magstark, för oss i praktiken faktiskt jämställda svenskar. Ändå är det påfallande många av kommentatorerna som inte argumenterar i sak, som inte bemöter Anna Anka som den vuxna kvinna hon är.

Somliga gör det såklart, som Malin Collin. Och Trollhare. Men andra, jag tar Tankar i Lösvikt som exempel, som redan i rubriken skriver om ”en vilsen Anna Anka”. Väldigt många är det som talar över huvudet på Anna. Som väljer att analysera hennes liv och situation utifrån att det är synd om henne. För att hon gått på någon idioti om antijante och är lurad och egentligen innerst inne måste må hemskt dåligt.

Jag värjer mig mot den typen av syndomtyckande när vi talar om vuxna människor. Anna skriver själv att hon är lycklig. Det kanske hon inte är, vad vet jag? Men eftersom hon är vuxen och öppen med sig själv och vad hon tycker och tänker förtjänar hon ändå min allmänmänskliga respekt, och i den ingår att faktiskt tro på vad hon säger som den egna lyckan.

Det blandas friskt äpplen och päron i den här diskussionen. Argumenten som handlar om jämställdhet är lätta att tå hål på, alternativt bara välja att inte hålla med om. Jag är av åsikten att pappor som tar ansvar för sina barn är bra pappor och män. Men jag tycker inte att kvinnor som väljer att vara hemmafruar är dåliga kvinnor. Jag tycker att vuxna människor måste få göra sina egna val, utan att stigmatiseras.

Det är intressant att den här diskussionen kommer upp samtidigt som Isabella Lund gör comeback. Hennes livsval har heller aldrig respekterats, valet att sälja sexuella tjänster mot pengar. Hon har blivit deprimerad på grund av stigmat. Ändå finns det mängder av förståsigpåare som envist hävdar att hon mår dåligt av andra orsaker, att det är synd om henne och att hon är ett offer.

Både Isabella och Anna är vuxna kvinnor som gjort egna livsval, grundat naturligtvis på deras erfarenheter, grundat på hur de formats av olika omständigheter och så vidare, men fortfarande – deras egna val.

Varför behandla dem som mindre vetande bara för att deras val inte är politiskt korrekta? Varför klappa dem på huvudet och tycka synd om istället för att lyssna på deras egna argument?

Jag går gärna i klinch med Anna Anka om jämställdhet i sak, men aldrig att jag skulle klanka ner på det livsval hon gjort som hon själv säger gör henne lycklig, lika lite som jag skulle se ner på Isabella som valt att sälja sex. Däremot kan jag gärna diskutera prostitution i sak.

Dexion har i alla fall vettet i behåll när hon skriver att ”även otrygga och ytliga människor skall väl ha rätten att finna lyckan på sitt sätt?” (hur hon nu kan veta att Anna Anka är otrygg)

Men ändå. Oavsett orsaker, oavsett om dessa kvinnor är otrygga, olyckliga, lyckliga eller vilsna – visst har de rätt att behandlas med respekt och visst är deras ord lika mycket värda som den svenska politiskt korrekta feministens som gör allt rätt och har ångest och är deprimerad ständigt för att hon tänker så hårt på alla orättvisor som finns i världen?

(och nej. jag menar inte att alla feminister är deprimerade och politiskt korrekta, ville bara använda en total motsats till det Anna Anka representerar för att exemplifiera)