Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg lycka

- Sida 1 av 1

Sorgen blir lättare att bära när man har någon att dela den med

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag tror att alla bär på sorg i någon form. En del av oss har många sorger, andra få. Några är tyngre att bära, andra något lättare. Ibland är sorgen öppen, skoningslös. Andra gånger lågmäld, instängd, men likväl gör den ont. Ibland läker tiden. Andra gånger inte. Men jag tror att sorg förändras över tid. Ändrar skepnad, och kanske gör lite mindre ont, även om den aldrig försvinner helt.

Det är svårt att skriva om sorg. Vi får sällan lära oss att riktigt sätta ord på de starka känslor som sorgen innebär, och inte minst får vi lära oss att inte belasta andra med våra sorger. Vem har inte varit med om att träffa en bekant i sorg och inte finna orden? Vem har inte varit med om att kroppen minns fastän ord inte kan förklara?

Och vem har inte fått höra att det inte är okej att sörja? Att tårar inte leder någon vart, att man ska rycka upp sig, skaka av sig och gå vidare? Men även om ingen blir lycklig av att gräva ner sig i sin sorg tror jag att det är viktigt att våga möta den. Och som ni har gjort den här veckan – sätta ord på den.

Därför är jag full av beundran inför alla er som deltagit i veckans bloggtema och skrivit om sorg. Privat, utlämnande och modigt. Och era texter är viktiga, för jag tror att sorg blir enklare att leva med när man kan dela, och när man får ta del av andras tankar och känslor inför det svåra. Jag vet inte alls hur jag ska lyckas sammanfatta utan att det känns futtigt och förminskande, men jag gör ett försök:

Thérèse Nilsson har skrivit om sorg över andra, och om sorg som gick så långt att hon inte längre ville leva.

Karibien berättar om hur en mobiltelefon fick henne att börja förstå, det hon redan visste. Att hennes älskade valt döden. Att han inte fanns längre. I hennes inlägg finns länkar till äldre poster, som tillsammans ger en smärtsam inblick i sorgeprocessen.

A.M.O skriver om sorgen efter sin pappa.

Anna Widerberg har nyligen förlorat sin bäste vän. Och de senaste postningarna i hennes blogg är alla relaterade till det, bearbetning av hennes stora förlust.

Friskhetstecken sörjer att hon inte lyckats få barn. Men konstaterar att det är en sorg med inslag av hopp.

Deckarruth skriver:

Min största sorg går jag igenom just nu. På ett år har jag förlorat min mamma (cancer), pappa (stroke) och syster (självmord). Befinner mig just nu i en ond dröm känns det som. Högt blodtryck, depression och sömnproblem hör nu till min vardag. Sjukskriven på halvtid. Känns bra, får lite tid att läka, sörja och minnas. Mitt i allt detta har jag också varit tvungen att avliva tre katter, mamma och pappas katt (som jag haft sedan jag var 13 år) min egen katt (som jag haft i 15 år) och nu senast min systers katt, den stackarn var 21 år, vankade omkring ensam i hennes lägenhet, jamandes och vanskött. Hur hemskt det än låter så var det nästan lika jobbigt. Att avliva den där lilla stackaren, smal och orolig, hasade omkring i en missbrukares lägenhet. Usch det var tungt. I morgon fyller mamma år! Tänder ett ljus för henne och minns henne utan cancer och smärta.
Ta vara på varandra.

Tonårsmorsa bidrar med ett inlägg hon skrev förra året, när hennes dotter förlorade sin pappa.

Lissento skriver om sina sorger, och konstaterar också något viktigt – att man inte kan mäta sorg, inte tala om för någon annan vad som är okej att sörja eller ej.

David Gottlieb tar det ett steg längre – detta om att jämföra sorg. Om vems sorg som väger tyngst.

Nemo skriver om oförlöst sorg. Sorg som tystats ner, som inte fått komma ut.

Annami om den sorg man kan känna som förälder när ens barn har det jobbigt och svårt.

Sagoelin om sorgen efter sin pappa. Om att vilja ringa, om att vilja berätta. Önskan om en plats att gå till.

Mumarie saknar sin älskade farfar.

Karin Berg bidrar med en dikt hon skrivit:

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Mcsarcne skriver om sitt livs sorg. Som har mer med livet än döden att göra.

Också Steve Lando bidrar med en dikt.

Victoria var femton år när hon förlorade sin mamma.

Arhammar skriver om sin dotter Josefine. Om att lämna förlossningen utan att få ett barn med sig. Om ett barn som dog innan hon fick börja leva.

Gunilla är en av dem som använt bloggen för att bearbeta sin sorg. För att formulera den. Hennes son dog i en olycka för fyra år sedan.

Smäm om hur sorg kan vara grogrund för sådant som är vackert.

Victoria om sorg som inte känns när man är mitt i den, men slår en i uppvaknandet.

Henrika skriver om sorgen över ett barn hon valde att inte föda.

Trollhare skriver angeläget om sorgen över att han föddes som pojke i en flickas kropp.

Vargen nämner olika sorters sorg, men mest sorgen efter en fyrfota vän.

Lindström skriver om sorgen över förlorade drömmar – eller det där som inte blev som han trott.

Läs Jessica. Om Melissa, dottern som dog. Om ett hål i hjärtat.

Kristina var tretton när hennes bror dog. Hon skriver om overkligheten, och om den dubbla sorgen när föräldrarna mitt i sin förtvivlan glömde bort sina levande barn.

Någons mamma – någons dotter skriver om sorg över sin mammas fängelsestraff. Läs här och här.

Citronfjärilen använder sig av poesi när hon skriver om sorg.

Karin Friberg skriver om sin bror. Sorg över någon som lever. Den lille pojken.

Lotten skriver på det där viset som bara Lotten kan. Om sonens sorg när Michael Jacksson dog.

Wettexvärlden bidrar med en stark text om när hennes syster valde att ta sitt liv.

Och Ensamma pappan skriver – som bara han kan. Ett brev till sina barn. Om att vara föräldralös.

GöranSjälvkunskapsbloggen om att våga stanna i sin sorg.

Alabama minns.

Smulan kastar sig in i minnena och delar med sig av olika sorger hon bär på.

Annieellen känner sig osäker på vad som är sorg, egentligen, av alla känslor som virvlar.

Eva har letat i arkivet och funnit en post om sin livssorg.

Skatan sörjer sin vän Margith. På ett oväntat sätt.

Ulrica tänker högt om sin morfar, och om att sorg och glädje går hand i hand.

Sandra delar med sig ur sin bok Maskrosungen. Lästvång.

Jag låter Newyn avsluta sorgtemat med följande ord: ”Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.”


Varför tycka synd om Anna Anka?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Dagens stora snackis är utan tvekan Anna Anka.

Bild 4.png

Nej, jag har inte sett Hollywoodfruar, så mina enda referenser när jag ger mig in i diskussionen är sådant jag läst och fått berättat för mig. Därför har jag heller inte tyckt något särskilt. Men så läser jag Annas egna ord idag, på Newsmill.

Där skriver hon massor av saker som citeras friskt på nätet:

”Kanske kan jag bli en förebild för andra svenska kvinnor.”

”USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.”

”Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.”

”Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter.”

”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.”

”Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”

”Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

”Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst.”

”Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer.”

Fullt begripligt att reaktionerna inte låter vänta på sig. Texten är magstark, för oss i praktiken faktiskt jämställda svenskar. Ändå är det påfallande många av kommentatorerna som inte argumenterar i sak, som inte bemöter Anna Anka som den vuxna kvinna hon är.

Somliga gör det såklart, som Malin Collin. Och Trollhare. Men andra, jag tar Tankar i Lösvikt som exempel, som redan i rubriken skriver om ”en vilsen Anna Anka”. Väldigt många är det som talar över huvudet på Anna. Som väljer att analysera hennes liv och situation utifrån att det är synd om henne. För att hon gått på någon idioti om antijante och är lurad och egentligen innerst inne måste må hemskt dåligt.

Jag värjer mig mot den typen av syndomtyckande när vi talar om vuxna människor. Anna skriver själv att hon är lycklig. Det kanske hon inte är, vad vet jag? Men eftersom hon är vuxen och öppen med sig själv och vad hon tycker och tänker förtjänar hon ändå min allmänmänskliga respekt, och i den ingår att faktiskt tro på vad hon säger som den egna lyckan.

Det blandas friskt äpplen och päron i den här diskussionen. Argumenten som handlar om jämställdhet är lätta att tå hål på, alternativt bara välja att inte hålla med om. Jag är av åsikten att pappor som tar ansvar för sina barn är bra pappor och män. Men jag tycker inte att kvinnor som väljer att vara hemmafruar är dåliga kvinnor. Jag tycker att vuxna människor måste få göra sina egna val, utan att stigmatiseras.

Det är intressant att den här diskussionen kommer upp samtidigt som Isabella Lund gör comeback. Hennes livsval har heller aldrig respekterats, valet att sälja sexuella tjänster mot pengar. Hon har blivit deprimerad på grund av stigmat. Ändå finns det mängder av förståsigpåare som envist hävdar att hon mår dåligt av andra orsaker, att det är synd om henne och att hon är ett offer.

Både Isabella och Anna är vuxna kvinnor som gjort egna livsval, grundat naturligtvis på deras erfarenheter, grundat på hur de formats av olika omständigheter och så vidare, men fortfarande – deras egna val.

Varför behandla dem som mindre vetande bara för att deras val inte är politiskt korrekta? Varför klappa dem på huvudet och tycka synd om istället för att lyssna på deras egna argument?

Jag går gärna i klinch med Anna Anka om jämställdhet i sak, men aldrig att jag skulle klanka ner på det livsval hon gjort som hon själv säger gör henne lycklig, lika lite som jag skulle se ner på Isabella som valt att sälja sex. Däremot kan jag gärna diskutera prostitution i sak.

Dexion har i alla fall vettet i behåll när hon skriver att ”även otrygga och ytliga människor skall väl ha rätten att finna lyckan på sitt sätt?” (hur hon nu kan veta att Anna Anka är otrygg)

Men ändå. Oavsett orsaker, oavsett om dessa kvinnor är otrygga, olyckliga, lyckliga eller vilsna – visst har de rätt att behandlas med respekt och visst är deras ord lika mycket värda som den svenska politiskt korrekta feministens som gör allt rätt och har ångest och är deprimerad ständigt för att hon tänker så hårt på alla orättvisor som finns i världen?

(och nej. jag menar inte att alla feminister är deprimerade och politiskt korrekta, ville bara använda en total motsats till det Anna Anka representerar för att exemplifiera)

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB