I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

DAG 0

(mer…)

I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.

Sedan spänner han blicken i mig:

– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.

Nej, jag är inte kvar i Japan längre.

Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.

Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.

Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.

På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.

Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.

Undrar vad jag ska köpa för present till E3.

Nästa vecka firar vi nämligen vårt tioårsjubileum.

Just nu är det tionde året i rad som jag sitter kvällen före avfärd och bockar av mina E3-rutiner: packar väskor fulla med elektronik och badkläder, sorterar scheman och biljetter och inbjudningar, köper musik att sy ihop en enorm E3-playlist av.

Om du läser det här behöver jag knappast förklara för dig vad det är som är så speciellt med E3. Varför ingen spelmässa – inte ens betydligt mer exotiska Tokyo Game Show eller betydligt mer välbesökta Gamescom – har samma magiska, solbrända skimmer.

Är du som jag minns du hur du också slet plasten av Super PLAYs klassiska E3-nummer på 90-talet, kanske särskilt det med omslag i rött vitt och blått och rubriken ”SUPERHJÄLTAR”, som signalerade att det nya konsolkriget verkligen var igång på allvar, att framtiden var här nu, eller om inte här så åtminstone i de där gnistrande glasbyggnaderna som sprängde sig upp ur Los Angeles palmpepprade asfalt.

På tisdag kommer den vara där igen. Och efter tio år och lika många vändor till de där mässhallarna är det fortfarande lika kittlande att tänka att jag kommer vara där med den.

Bilden ovan: jag och min Super PLAY-tröja och min bonniga frisyr utanför E3-mässhallarna, i juni 2005. Foto: Mats Nylund.

Så här såg jag ut en gång i tiden, enligt ett mail från Peter Ottsjö.

Till höger om mig ser du hur en annan person såg ut en gång i tiden.

Ifjol såg en annan person istället ut så här:

Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt, mer än att det är E3-tider snart, och sedan Sverige-tider, vilket betyder att jag äntligen kommer få chansen att träffa andra personer.

Tur, för efter 30 år börjar jag fan bli lite trött på mig själv.

Watch dogs (Playstation 4)

Ubisoft har ett spelbart demo på plats – som man inte får spela. Anledningen? Det är för svårt att sätta sig in i spelmekanikens många nyanser på fem minuter. Som om inte det gällde nästan alla spel på E3. (”Tyvärr, vi kan inte låta dig testa nya ’Tekken’. Det går nämligen inte att lära sig alla combos på fem minuter.”)

Demot var samma som vi såg i måndags, men det hade ändå varit roligt att idka lite handpåläggning. Det skulle inte direkt göra mig något om mina händer fick ligga kvar på spelet i mer än fem minuter heller.

Assassin’s creed IV (Playstation 4)

Om anledningen till att vi inte fick spela ”Watch dogs” är att det är svårt att lära sig undrar jag varför Ubisoft inte vågar lägga något så välbekant som ”Assassin’s creed” i händerna på oss. Kanske att det buggade sig rätt kraftigt under Sonys presskonferens i måndags? Speldesignern som demonstrerade spelet för mig på mässan bekräftade att det var spelet som hade varit problemet, inte projektionstekniken eller liknande (vilket jag hade tagit som en rimlig ursäkt med tanke på att samma sorts regelbundna bildfrysningar drabbade ”Destiny”).

”Assassin’s creed”-sekvensen jag fick se var, precis som i fallet ”Watch dogs”, samma som visades i måndags. Stämningsfull smygtur genom djungeln, sedan kaotiska sjöslag. Älskar nya settingen. Vad jag inte älskar: PS4-grafiken. Ser ut som current gen-grafik med enstaka next gen-effekter. Vilket enligt utvecklarna också är precis vad det är, så rikta er vrede mot dem istället för mig.

Knack (Playstation 4)

Jag tror på riktigt att tv:n var inställd på fel upplösning, för så här fult och grynigt KAN inte ett PS4-spel vara. Jämte spel som ”Beyond” och ”Watch dogs” var det inte direkt så att man fick andnöd av hur innovativ spelmekaniken var heller.

Driveclub (Playstation 4)

Behövde vi ett till banracing-spel? Behövde ens Sony det? Det är inte det att jag inte har förtroende för Evolution: det lite bortglömda ”Motorstorm” är ett av mina allra käraste PS3-minnen. Men jag hade mycket hellre sett en påkostad PS4-version av ”Gran turismo 6” på E3 än det lite luddiga ”Driveclub”, vars sociala fokus som gör sig riktigt illa på ett mässgolv. ”Luddig” är förresten raka motsatsen till vad grafiken är: nästan plågsamt skarp, med taggiga konturer och bakgrunder som knappt håller PS3-klass. Kanske valde Sony en riktigt dålig bana att dema, men av dagens testsessioner att döma råder det inget tvivel om att ”Driveclub” är fulare än ”Forza 5”.

Gran turismo 6 (Playstation 3)

Spelade bara någon minut. Hann inte bilda mig mycket till uppfattning. Men snyggt var det då inte. Och hela grejen med att glida ner i en enorm plastkokong försedd med ratt och pedaler bara för att spela ett racingspel är inte riktigt något jag går igång på. Med andra ord är jag inte rätt man att fråga om det här spelet. (Fråga mig om det första ”Gran turismo” istället. Ett av mina favoritspel någonsin.)

Killzone: Shadow fall (Playstation 4)

Jag får väl ett spann ilskna fanboys på mig nu, men jag har aldrig varit särskilt tokig i ”Killzone”. ”Shadow fall” ser inte ut att ändra på den saken. En habil shooter (det senaste decenniets vanligaste omdöme i spelvärlden) med några roliga idéer – typ att man har en egen liten drone som kan elchocka fiender, hacka larm och plantera ziplines. Jag saknar den semi-monokroma estetiken som verkligen brände fast det första ”Killzone” i minnet – ”Shadow fall” ser ut typ som vilket spel som helst. Och då menar jag inte next gen-spel. Efter ”Driveclub” är det nedslående att se ännu fler taggiga konturer, onaturligt skarpa övergångar mellan objekt och halvdassiga ljuseffekter. Jag börjar undra hur jag kunde bli så impad av ”Shadow fall”-demot på den första Playstation 4-presskonferensen i februari. Och varför det inte var det jag fick spela idag.

Beyond (Playstation 3)

Det enda som kan sänka det här spelet är om Quantic Dream gör en ”Fahrenheit” och slänger in en massa skit (jättespindlar, utomjordiska konspirationer, välj själv) som bara grumlar storyn i onödan. Huruvida de faktiskt gjort det kan jag inte riktigt avgöra. Efter ”Heavy rain” känns det minst sagt skumt att teleporteras till Somalia för att förgöra fiender med hjälp av psykiska superkrafter. Men spelmekaniken sitter överlag som en smäck, och protagonisten Jodie (Ellen Page) är på god väg att bli den hårdaste spelhjältinnan sedan Samus Aran.

Thief (Playstation 4)

Ett av dagens köttigaste demos. Och definitivt det med mest tuggmotstånd. Square Enix är inte direkt rädda för att visa upp nya ”Thief” – sekvensen som fanns att testa i deras monter var på tok för lång för att jag skulle hinna plöja hela. Och svår. Den som oroar sig för att ”Thief” ska gå och bli publikfriande action oroar sig nog helt i onödan.

Batman: Arkham origins (Xbox 360)

Jag vill verkligen vara skeptisk. ”Arkham origins” är lika originellt som sin titel: det är ännu en prequel till en succé, ännu en serie som skeppats till en ny utvecklare för en förutsägbar och kommersiellt trygg fortsättning, ännu en stortitel som åtföljs av en bärbar spinoff.

Tyvärr ser det skitbra ut. Ett läckert E3-demo behöver verkligen inte vara en garant för kvalitet, och ”Arkham origins” har många fallgropar kvar att navigera förbi. Men den frostiga, dimmiga atmosfären fångar in en innan man ens hinner överväga att värja sig. Skyskraporna som bildar en kolsvart mur i horisonten, snön som färgas röd av nödljus och strålkastare, wireframe-grafiken som gnistrar i blått och brandgult när Batman försöker rekonstruera ett brott. Inget Playstation 4- eller Xbox One-spel jag spelat sätter en lika tung stämning lika omedelbart. När den här serien tar språnget till nästa generations konsoler, då kommer man känna sig smutsig som någonsin lät sig imponeras av ”Ryse” och ”Killzone: Shadow fall”.

Lego Marvel super heroes (Xbox 360)

Gjorde en enda anteckning medan jag spelade ”Lego Marvel super heroes”:

+++++

Alltså, jag måste bara släppa alla pretentioner och säga detta: fy fan vad bra det är. Fy faaaaaaaan. TT Games är tillbaka med ett Lego-spel som ska bli större än alla andra (om jag förstod saken rätt, men det låter ju helt sinnessjukt), ha samma sorts färgglada grafik som vi minns från ”Lego Indy”, och dessutom släppas till både PS4 och Xbox One. Som bonus får vi ett hundratal karaktärer med någorlunda distinkta förmågor och förlagor. Du har inte dött av gullighetsöverdos förrän du sett en superdeformerad Iron Man rensa ett rum i ”Lego Marvel super heroes”.

Killer instinct (Xbox One)

”Spelar du mycket ’Street fighter’?” frågade min motståndare mig när jag vann en rond i ”Killer instinct”.

Och det säger väl allt man med gott samvete kan säga om ”Killer instinct” i dagsläget: det finns ronder, och det påminner om ”Street fighter”. Jag får återkomma med ett utförligare omdöme när jag spelat 2000 matcher istället för två.

Crimson dragon (Xbox One)

Det är väldigt svårt att se att det här är ett next gen-spel. Vilket är lika synd som överraskande: det briljanta ”Panzer dragoon orta” fick hakor att braka ner i källaren när det släpptes till Xbox en gång i tiden. Yukio Futatsugis nya spel är, som titeln antyder, en ganska rak spirituell uppföljare med snarlik spelmekanik. Och då får det ärligt talat se ut precis hur det vill.

Ryse (Xbox One)

Det kanske bara är jag, men förrenderade mellansekvenser känns mer 1994 än framtid. Och när skärmen plötsligt fylls av komprimeringsartefakter är det svårt att förstå varför Crytek behöver ta till det greppet – det blodiga romarröjet i ”Ryse” hör nämligen till de snyggare spektakel jag skådat på nästa generations konsoler. Grafiken är smått förförisk med sina skimrande rustningar och intensiva ansiktsanimationer. Estetiken landar någonstans mellan ”God of war” och ”Assassin’s creed”: svulstiga vyer över kladdiga slagfält, en grafikmotor vars främsta syfte tycks vara att pumpa ur sig lik och avhuggna lemmar – men, anar man, med något slags historiskt korrekthet som ambition i botten. Striderna påminner dock mer om ”Arkham”-spelen, om än med en överdos av quick time events och klonade fiender. Förutom det kan Crytek och Microsoft ha en vinnare på sina händer. Åtminstone så länge de vågar hålla ”Ryse” i realtid.

Project spark (PC)

”GTA” får akta sig, för ”Project spark” kan komma att annektera hela genrebeteckningen ”sandlådespel” för sig självt. Här får man en vidsträckt plan yta som man sedan kan fylla med lite vad man vill: berg och dalar, bäckar och broar, byggnader och skräddarsydda ai-beteenden. Därefter ska man – förstås – dela med sig av sin virtuella värld till resten av den verkliga världens spelare, vilka i sin tur kan modda, spara om och fortsätta modda ens kreation i en oändlig loop.

Pluspoäng för dagens mest excentriska E3-presentatör. Hoppas han ingår när man köper spelet. Eller åtminstone släpps som dlc.

Forza 5 (Xbox One)

Förmodligen det enda demo idag som jag drog igenom två gånger. Vilket delvis förklaras av den extremt korta speltiden – för som ni kanske kan räkna ut så går det undan när man sätter sig tillrätta i en virtuell McLaren och trycker högertriggern i botten. Och på tal om triggers så var det inte förrän jag spelade ”Forza 5” som jag påmindes om att den nya (sköna!) Xbox One-kontrollen faktiskt har feedback-motorer i sjäva axelknapparna.

Jag måste tyvärr medge att inte ens detta – dagens åtminstone bitvis snyggaste spel – riktigt motsvarade mina förväntningar på framtidens spelgrafik. Lite för platta omgivningar, lite för tydliga pärlband av hårda pixlar kring objekt som ska föreställa runda och mjuka. Men när jag växlade till den interna vyn i slutet av mitt sista lopp och såg asfalten skimra kritvitt under en bländande sol, då kände jag för första gången att vi äntligen är på väg in i framtiden. I 250 km/h.

Brothers: A tale of two sons (Xbox 360)

Precis när den väldigt långa E3-dagen var på väg att ta slut stötte jag på Josef Fares i Microsofts monter. Några sekunder senare stod jag framför en demostation med ”Brothers” och fick en detaljerad rundtur av den nyblivne spelregissören. Inga nyheter, detta, men: sjukt fin grafik. Sjukt fint koncept. Sjukt fint att vara svensk på årets E3.

Playstation 4-priset var inte dagens största hjärtattack.

Några timmar tidigare satt jag i sängen och jobbade, utan byxor, med hög musik i öronen.

Hörde en skräll.

Jobbade vidare. Hör ändå skrällar stup i kvarten eftersom min balkong som sagt vetter mot skrällbenägna Sunset Strip.

Bestämde mig några sekunder senare för att ändå kolla vad det var som hänt. Kanske en rolig krock eller något, tänkte kanske Instagram-halvan av min hjärna.

Vad som hänt?

Att en främmande kvinna släppt in sig själv i mitt rum och börjat rota i minibaren så att min Red Bull ramlat ut på golvet med ett brak.

Jag bara satt kvar, stel som ett skelett, utan byxor, stammande. ”Jag bara kollar minibaren!” förklarade hon hjälpsamt. ”Jag är minibar-ansvarig! Vill du ha mer is?”

Sedan gick hon. Som om det här med att dundra in i halvnakna folks rum utan att först påkalla deras uppmärksamhet var det mest normala i världen och inte krävde någon ytterligare förklaring.

När jag skriver detta kommer jag för övrigt att tänka på vad en av mina taxichaufförer (det blir typ 300 per dag, det är så man tar sig fram här, jobbigt nog) sa igår: ”I West Hollywood är alla bögar och lesbiska. Till och med på hotellen, städpersonalen, alla är bögar och lesbiska! Hahahahahahahahahaha!!!”

Märklig stad, märkliga människor.

Eventuellt märkliga besökare också.

Framme i LA. Sa jag att jag skulle hit? Det skulle jag. Men inte längre, för nu är jag här.

Några tankar om tingens tillstånd:

• Trots att jag instagrammade den här bilden,

, med bildtexten ”Värmen”, så är det snarare rätt svalkande att komma hit från Tokyo. Några grader kallare, och mycket lägre luftfuktighet. Att andas här känns inte som att suga på en varmluftspistol.

• Flög hit med Singapore Airlines. Det skiter väl ni i, men de är ett av världens högst rankade flygbolag, och jag är tyvärr lite nördig när det gäller sånt, så det var spännande för mig (och värt hajpen – bättre flygplansmat har en nu levande mun aldrig smakat). Dessutom hade de den goda smaken att skjutsa mig utan mellanlandningar i en A380-800 (världens största passagerarplan – det där monstret som det var så mycket snack om vid debuten för något år sedan). Och DET skiter väl inte ens ni i? Isåfall är ni inte mina kompisar längre.

• Hotellet jag bor på är ”hippt”. Är det så ni ungdomar säger nuförtiden? Eller säger ni ”dub step” istället? ”Gangnam style”? The Standard är nog alla tre på en gång isåfall. Det spelas svinhög musik i lobbyn, där de tydligen har en egen DJ (som jag dock inte såg bland alla halvnakna hipsters som var på väg till den ännu mer hajpade poolen). Annars är lobbyn mest känd för att det brukar ligga något slags kvinna i en glasbur bakom receptionen. Fast tydligen bara kvällstid, så den var tom när jag kom hit. Det kryllar av insinuationer i övrigt också: på nyckelkortet står det ”slip it in”, och man kan välja om AC:n ska ”blow hard” eller ”harder”. Allt detta låter väl otroligt skitnödigt och påfrestande, men jag tycker faktiskt bara att det är behagligt. Man känner verkligen att man befinner sig i något slags smet. (Sorry för DEN insinuationen.)

• Mitt retro-stylade rum är mysigt men rätt fult. Å andra sidan: vad är inte fult i LA? Alltså, det här måste vara en av världens minst estetiskt attraktiva städer. Ett jävla tarmvred av motorvägar, och så ett och annat pastellfärgat ruckel dumpat i drivorna av sand och damm där det finns lite plats över. Får skriva ett längre inlägg om detta vid tillfälle, för ni verkar inte övertygade riktigt än.

• Det bästa med hotellrummet (som ärligt talat är bra på rätt många sätt, förutom att det som sagt är fult och luktar illa, men det gäller ju mig i minst lika hög grad) är att jag har en balkong som vetter ut mot Sunset Strip. Det här området är mig kärt eftersom det var nästan precis här jag bodde när jag var i LA första gången (2005, vilket fan snart är tio år sedan, herregud). Vet inte om det skulle ha varit det annars. Men jag ska inte bara negga, det är åtminstone… högljutt.

• Hörde ett brak när jag skulle gå ut på balkongen och ta lite bilder. Det var någon som hade dundrat in i vegetationen vid entrén med sin bil. Så jag tog en bild på det istället.

You done goofed.

• Bestämde mig för att bekämpa min jetlag genom att ta en lång jävla promenad istället för en tupplur. Ungefär så här gick jag (och tillbaka):

Väldigt mysigt var det. Apropå uppfriskande så är det ändå något speciellt med att komma från världens typ tryggaste, blygaste stad till en där folk på öppen gata skriker åt en att man ska visa röven, frågar om man ska med till House of Blues för att ”pull up turnips” eller bara i största allmänhet raglar runt med drogögon mitt i ansiktet. Drogögon som för övrigt väldigt gärna tycks söka sig till min nyinköpta kamera. Fast hellre det än min röv.

Den viktigaste av mina destinationer. ”Världens bästa snabbmatskedja” – de tillagar typ allt från scratch på plats – visade sig vara ganska jävla bra, ja.

• Min flickvän mailade och sa att hon var ”ute i NYC”, vad nu det betyder. Kul låter det iaf. Känns sorgligt att vara i USA utan att träffa henne. (Det kommer ingen punchline här.)

• Nyfiken taxichaufför: ”Svensk journalist? Jag trodde du var en norsk speldesigner.”

• Beställde en ice cream sandwich till efterrätt när jag slängde i mig lunch på rummet. Eftersom det här är USA borde jag kanske ha insett att den skulle vara större och mer mättande än varmrätten. (Och ja, det där är en normalstor tallrik.)

Mår så jävla 不bra idag, men ibland ska man väl göra det också (till exempel varje dag). Jobbade nästan hela natten, sov tre timmar, sedan läsövningar i skolan som fick hjärnan att kännas som om den låg under en köttklubba i fyra timmar, sedan gick jag hem och däckade av dumhet (samt jobbade lite mer i semisömnen).

Nu är klockan strax efter 22.00, och jag har ännu en riktigt usel natt av plugg och jobb framför mig.

Får alltid så dåligt samvete när jag sovit på dagen, även om det (som nu) var planerat i förväg. Vaknar svettig, skamsen och övertygad om att jag dragit skam över släkten Holmgren, eller åtminstone det ökända subsläktet Alfred Holmgren.

Å ena sidan är det förstås skönt att vara marginellt lite mer utvilad än när man raglade hem och stupade i sviterna efter en katastrofal skoldag. Å andra sidan känns det inte alls skönt att det dygn man skulle behöva ägna åt jobb och plugg komprimerats ihop till en äcklig, sömndrucken liten stump som sedan leder rakt in i nästa dag utan att passera sängen.

(Chockerande insikter, detta. Var är min puff på ettan?)

Men snart börjar väl solen skina igen även över mitt liv. (Bokstavligt talat, alltså, eftersom jag åker till E3 på lördag.)

Det här var ju ett tråkigt inlägg, och tråkigare ska det bli. När jag letade E3-bilder till veckans speluppslag hittade jag nämligen ett gammalt klipp som jag och Peter spelade in i LA 2011. Jag blev så till mig över dess tråkighet att jag blev tvungen att ladda upp det på det där ”You-Tube” alla pratar om. Sedan blev jag tvungen att bädda in det i ett inlägg på den där ”Tokyo-bloggen” ingen pratar om.

Mycket 不nöje.