DAG 6

(mer…)

Mitt hotell i LA är så pretentiöst att det bara serverar mexikansk Coca-Cola.

Varför mexikansk? Jo, för att den, till skillnad från den amerikanska varianten, uppges vara sötad med riktigt socker istället för den lokala delikatessen ”high-fructose corn syrup”.

Mina avtrubbade smaklökar låter dock hälsa att den, även om den visserligen är refresco så det räcker, smakar som vilken cola som helst.

Men den kostar åtminstone inte 100 spänn.

I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.

Sedan spänner han blicken i mig:

– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.

Nej, jag är inte kvar i Japan längre.

Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.

Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.

Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.

På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.

Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.

• Känner mig till slut någorlunda utvilad. Det enda som krävdes var att sova till 16.30. Tips!

• Apropå att jag sov så länge: jobbade hela natten, vilket var kul (faktiskt!), och eventuellt något slags ursäkt.

• Det blev inte så mycket bloggat från LA efter den hyfsat hektiska första E3-dagen, så delar med mig av detta faktum nu istället: hade kul. Mitt nionde E3, och tveklöst ett av de roligaste hittills. Eller det var inte lika mycket själva mässan som allt annat som gjorde det till en underbar vecka. Trivdes som sagt sjukt bra med att bo på Sunset Boulevard, äta riktig mat (äntligen!) och umgås med folk som verkligen vet hur man för sig i LA.

• Sista dagen i LA ägnade jag åt att hänga på hotellrummet, samt i poolen, med Johan V M Urtinsson. På kvällen åt vi en sista Saddle Ranch-middag (+++++), sedan gick vi och såg ”The bling ring”. Den var väl vad den var, det vill säga ganska kittlande att se i staden där den utspelar sig. Av den övriga publikens reaktioner att döma byggde den rätt mycket på lokal igenkänningshumor. Jag vet inte varför, men att höra dem skratta åt saker jag inte riktigt förstod var nästan +++++ i sig, även om filmen inte var det.

• Spel jag spelat en del på sistone: ”Call of Juarez: Gunslinger” och ”Batman: Arkham asylum”. ”Gunslinger” är väl halvkul, även om det är helt knäppt svårt att se fienderna pga färgglada bakgrunder (hur har dagens spelutvecklare INTE lyckats lösa detta gamla 16-bitsproblem?), och eventuellt tragiskt att man sitter här och tjoar över ännu ett virtuellt folkmord. ”Arkham asylum” visste jag redan att jag gillade eftersom jag hade facit att tillgå. (Tydligen var det på modet 2009 att avsluta varje stycke med ett snärtigt ”</p><p class=”noIndent”>”.)

• Apropå Juarez: hade ett par bekanta på besök förra veckan, mexikaner båda två. De ville bara prata om tv-spel, jag ville bara prata om hur det är att växa upp i Mexico City – ”Mexikos farligaste stad”, som de sa. ”Juarez, då?” frågade jag. ”Juarez är Juarez”, svarade de.

• Apropå apropå: läs den här texten om Juarez. (Och apropå länken: så Peter Ottsjö har skaffat hemsida utan att underrätta Mig? Synd, för om han frågat Mig kanske Jag hade kunnat hjälpa honom biffa upp sitt sorgliga cv lite grann.)

• Skulle svara på ett ganska deppigt mail tidigare idag. Skrev svaret i ett textdokument innan jag klistrade in det i Gmail. I samma textdokument hade jag även sparat några bloggutkast, vilket jag inte tänkte på när jag kopierade det där mailet, vilket i sin tur gjorde att jag inte tänkte på att jag råkat kopiera en bit av ett sånt också. Jag var bara sekunder ifrån att oavsiktligt avsluta mitt deppiga svar så här: ”Jag vet inte om jag har något mer att säga. ’Mario’, ’Zelda’, ’Mario kart’, ’Metroid’, ’Donkey Kong’.”

• Fan vad jag tappar respekt för folk som retweetar parodikonton. Särskilt när de inte är medvetna om att det är parodikonton de retweetar. Folks Twitter-vanor måste ju överlag vara bland det som gör mig absolut argast här i världen. Får skriva längre om detta vid tillfälle, är alldeles för upprörd just nu.

• Annat som gör mig upprörd: en man ute på gatan här låter som en tupp med jämna mellanrum. Eller om det är en tupp som försöker låta som en man.

• Tydligen är det här med ”don’t mention the war” inget skämt? Råkade nämna en gammal tysk rikskansler (jag glömmer vilken) när jag var ute med ett gäng skolkamrater förra veckan, och tysken i sällskapet blev helt TOKIG: ”Fuck YOU! FUCK YOU!!!!!!!!” När han lugnat ner sig förklarade han att han är lite trött på att som tysk förknippas med vissa andra tyskar, vilket kan ha att göra med att han en gång blev misshandlad i Danmark av den enka anledningen att ”tyskar är nazister”. Vilket ju låter som en skröna, men jag ville inte riktigt kalla honom en lögnare när jag redan råkat jaga upp honom en gång. Jag har nämligen hört att tyskar kan vara jobbiga när de är arga.

• Mega Ran är i Tokyo! Om du undrar vad det är för tokstolle så ska du lyssna på den här låten. Har inte hunnit se honom, tyvärr, men det hann jag på E3 ifjol, där han stod i en undanskymd monter och freestylade över tv-spelsbeats. Pratade lite med honom också. Enormt trevlig, och enorm, herre.

• Om detta: detta.

Playstation 4-priset var inte dagens största hjärtattack.

Några timmar tidigare satt jag i sängen och jobbade, utan byxor, med hög musik i öronen.

Hörde en skräll.

Jobbade vidare. Hör ändå skrällar stup i kvarten eftersom min balkong som sagt vetter mot skrällbenägna Sunset Strip.

Bestämde mig några sekunder senare för att ändå kolla vad det var som hänt. Kanske en rolig krock eller något, tänkte kanske Instagram-halvan av min hjärna.

Vad som hänt?

Att en främmande kvinna släppt in sig själv i mitt rum och börjat rota i minibaren så att min Red Bull ramlat ut på golvet med ett brak.

Jag bara satt kvar, stel som ett skelett, utan byxor, stammande. ”Jag bara kollar minibaren!” förklarade hon hjälpsamt. ”Jag är minibar-ansvarig! Vill du ha mer is?”

Sedan gick hon. Som om det här med att dundra in i halvnakna folks rum utan att först påkalla deras uppmärksamhet var det mest normala i världen och inte krävde någon ytterligare förklaring.

När jag skriver detta kommer jag för övrigt att tänka på vad en av mina taxichaufförer (det blir typ 300 per dag, det är så man tar sig fram här, jobbigt nog) sa igår: ”I West Hollywood är alla bögar och lesbiska. Till och med på hotellen, städpersonalen, alla är bögar och lesbiska! Hahahahahahahahahaha!!!”

Märklig stad, märkliga människor.

Eventuellt märkliga besökare också.

Ligger lite efter med bloggandet, så föregående inlägg handlade egentligen om föregående dag.

Idag åkte jag och VMU ”Godzilla” Martinsson till LA County Museum of Art för att istället roa oss med detta:

Framme i LA. Sa jag att jag skulle hit? Det skulle jag. Men inte längre, för nu är jag här.

Några tankar om tingens tillstånd:

• Trots att jag instagrammade den här bilden,

, med bildtexten ”Värmen”, så är det snarare rätt svalkande att komma hit från Tokyo. Några grader kallare, och mycket lägre luftfuktighet. Att andas här känns inte som att suga på en varmluftspistol.

• Flög hit med Singapore Airlines. Det skiter väl ni i, men de är ett av världens högst rankade flygbolag, och jag är tyvärr lite nördig när det gäller sånt, så det var spännande för mig (och värt hajpen – bättre flygplansmat har en nu levande mun aldrig smakat). Dessutom hade de den goda smaken att skjutsa mig utan mellanlandningar i en A380-800 (världens största passagerarplan – det där monstret som det var så mycket snack om vid debuten för något år sedan). Och DET skiter väl inte ens ni i? Isåfall är ni inte mina kompisar längre.

• Hotellet jag bor på är ”hippt”. Är det så ni ungdomar säger nuförtiden? Eller säger ni ”dub step” istället? ”Gangnam style”? The Standard är nog alla tre på en gång isåfall. Det spelas svinhög musik i lobbyn, där de tydligen har en egen DJ (som jag dock inte såg bland alla halvnakna hipsters som var på väg till den ännu mer hajpade poolen). Annars är lobbyn mest känd för att det brukar ligga något slags kvinna i en glasbur bakom receptionen. Fast tydligen bara kvällstid, så den var tom när jag kom hit. Det kryllar av insinuationer i övrigt också: på nyckelkortet står det ”slip it in”, och man kan välja om AC:n ska ”blow hard” eller ”harder”. Allt detta låter väl otroligt skitnödigt och påfrestande, men jag tycker faktiskt bara att det är behagligt. Man känner verkligen att man befinner sig i något slags smet. (Sorry för DEN insinuationen.)

• Mitt retro-stylade rum är mysigt men rätt fult. Å andra sidan: vad är inte fult i LA? Alltså, det här måste vara en av världens minst estetiskt attraktiva städer. Ett jävla tarmvred av motorvägar, och så ett och annat pastellfärgat ruckel dumpat i drivorna av sand och damm där det finns lite plats över. Får skriva ett längre inlägg om detta vid tillfälle, för ni verkar inte övertygade riktigt än.

• Det bästa med hotellrummet (som ärligt talat är bra på rätt många sätt, förutom att det som sagt är fult och luktar illa, men det gäller ju mig i minst lika hög grad) är att jag har en balkong som vetter ut mot Sunset Strip. Det här området är mig kärt eftersom det var nästan precis här jag bodde när jag var i LA första gången (2005, vilket fan snart är tio år sedan, herregud). Vet inte om det skulle ha varit det annars. Men jag ska inte bara negga, det är åtminstone… högljutt.

• Hörde ett brak när jag skulle gå ut på balkongen och ta lite bilder. Det var någon som hade dundrat in i vegetationen vid entrén med sin bil. Så jag tog en bild på det istället.

You done goofed.

• Bestämde mig för att bekämpa min jetlag genom att ta en lång jävla promenad istället för en tupplur. Ungefär så här gick jag (och tillbaka):

Väldigt mysigt var det. Apropå uppfriskande så är det ändå något speciellt med att komma från världens typ tryggaste, blygaste stad till en där folk på öppen gata skriker åt en att man ska visa röven, frågar om man ska med till House of Blues för att ”pull up turnips” eller bara i största allmänhet raglar runt med drogögon mitt i ansiktet. Drogögon som för övrigt väldigt gärna tycks söka sig till min nyinköpta kamera. Fast hellre det än min röv.

Den viktigaste av mina destinationer. ”Världens bästa snabbmatskedja” – de tillagar typ allt från scratch på plats – visade sig vara ganska jävla bra, ja.

• Min flickvän mailade och sa att hon var ”ute i NYC”, vad nu det betyder. Kul låter det iaf. Känns sorgligt att vara i USA utan att träffa henne. (Det kommer ingen punchline här.)

• Nyfiken taxichaufför: ”Svensk journalist? Jag trodde du var en norsk speldesigner.”

• Beställde en ice cream sandwich till efterrätt när jag slängde i mig lunch på rummet. Eftersom det här är USA borde jag kanske ha insett att den skulle vara större och mer mättande än varmrätten. (Och ja, det där är en normalstor tallrik.)