När jag kom ut på gatan idag var det sommar! Fasen vad fint mitt lilla grannskap var när det lystes upp av sol som studsade mellan trädkronor och skrovlig asfalt, istället för neonskyltar som flimrar i mörkret. Sommar i litt bröst också, där vattenmelonjuice + vaniljvodka brände och värmde som flytande solsken.

Slog på ett avsnitt av P3 Mockumentär och tog t-banan ner till 42:a gatan, precis vid Times Square. Sedan vidare ut till (hemska tanke) Queens. (”Utanför tullarna”, som vi hade sagt med en rysning hemma i Stockholm.)

Min destination för dagen var PS1, ett gammalt lortigt konstmuseum som brukade vara oberoende, men sedan något decennium annekteras av Moma, Museum of Modern Art. (Om du inte är intresserad av konst men ändå läser det här inlägget, din idiot, kan jag upplysa dig om att Moma är ett blytungt varumärke i konstvärlden – så tungt att de till och med har en designbutik i Harajuku, för ända där borta vet folk vad Moma är.)

Det här var mitt första besök både i Queens, närmare bestämt Long Island City, och på PS1. (Bara en av dessa bedrifter har stått på min att göra-lista de senaste åren, gissa vilken.) Ärligt talat var båda besvikelser. Long Island City är typ som de västra, mer sparsamt bebyggda delarna av Kungsholmen. Dvs inte direkt vad man åker till NY för få lyxen att uppleva. Lite utspridda hus, lite bilar (förvisso väldigt fina sådana). Bara ett par stopp från Manhattan. Säkert nice att bo där. Klart onice att besöka.

PS1 har en betydligt ruffigare aura än mamma Moma. Cool tegelbyggnad med massa rå betong, järngaller och sånt. Här går vakterna runt och gäspar, visslar eller slår sig ner framför konstverken för att fördriva tiden, som om de vore vilka besökare som helst. Förutom att de är en aning mer propert klädda (vilket i det här sammanhanget betyder att de åtminstone har t-shirt och jeans). Resten av klientelet är en enda lång parad av hipster-arketyper: lustiga skägg, läderkepsar, tatuerade biceps, man buns, flödande Azealia Banks-sjöjungfruhårfärger. Vill du känna dig gammal och sjukt ohipp, åk hit.

Konsten då? Den behöver du inte åka hit för. Lite random pretto-nonsens, som alltid på såna här museer, dvs helt slumpmässiga objekt i till synes slumpmässiga formationer, typ dockor och kläder och verktyg, som man förstår betyder otroligt mycket för just konstnären, men som gärna hade fått stanna i henoms ateljé, eller på närmaste soptipp. Plus en del fullträffar, förstås. Men oväntat dålig ratio – eller kanske väntat, med tanke på att det på PS1 är ganska oetablerade konstnärer som ställs ut, medan original-Moma på Manhattan klär väggarna med Monet, Picasso, Warhol, Pollock, Lichtenstein och de Chirico.

Vad man får se på PS1 beror förstås på när man kommer hit, och det finns ändå väldigt mycket att, ehm, ”uppleva” på de 3,5 våningarna, så okej, är man konstintresserad och i NY ofta hamnar man oundvikligen här förr eller senare, och kanske har man mer tur än jag. Tyvärr är det en av mina ständiga förbannelser, att jag aldrig har mer tur än mig själv.

At beautiful Hara Museum photo artist Mika Ninagawa was the star of the evening with "self-image" expo. pic.twitter.com/LwqmDLBsNa

— Magnus Robach (@MagnusRobach) January 22, 2015

Tyvärr råkade de skicka min inbjudan till invigningen av Hara-museets nya utställning till Sveriges ambassadör Magnus Robach, så jag fick gå med pöbeln veckan därpå istället. Och pöbel är just vad man känner sig varje gång man kommer dit, från promenaden längs en motorväg kantad av kontorsskrapor som glittrar i vintersolen, till det exklusiva bostadsområdet med fler Jaguarer än Argentinas djungler, ända in i själva museet, ett magnifikt före detta bostadshus som ritats av legendariske arkitekten Jin Watanabe. (Vet att jag nämnt allt det här förut, men eftersom min blogg har 0 läsare så kan man sluta sig till att 0 personer som läser detta inlägg även läst det föregående.)

Det är egentligen mycket mer idylliskt att besöka Hara-museet på sommaren, när palmerna vid entrén inte känns fullt så malplacerade och cikadornas sång överröstar trafikbruset ute i skulpturträdgården. Jag är frestad att skriva att just den här utställningen gjorde den lite krångliga utflykten värd besväret även vintertid, men om det är något jag inte ska försöka recensera så är det konst (fina färger = +++++!), och är det något jag ABSOLUT inte ska försöka recensera så är det fotokonst, har jag insett efter en rad trevande försök att imponera på min fotograf-syrra med mina dagiskunskaper i ämnet.

I vilket fall som helst tyckte jag att hon Mika Ninagawas bilder var nästan lika coola som hennes efternamn. I synnerhet en bildserie som visade olika akvariefiskar i sina genomskinliga påsar (såna som de fraktas i av oss människor, jag menar inte att de bor i såna i naturen), extremt inzoomade. Dels fantastiskt fina tropiskt glödande färger (+++++!), dels så häftigt med den där visuellt knivskarpa, millimetertunna gränsen mellan två olika verkligheter som aldrig kan mötas. Ja, den känslan är en av de bästa konstkänslorna! På ena sidan: den helt vanliga tråkverkligheten, på andra: proportionerna bubblande och skimrande, förvridna som i en skrattspegel.

Jag lyckades bli hyfsat hänförd av Ninagawas bilder från Meguros körsbärsblomning också. Att gå längs Meguro-floden och fota körsbärsträden är det klyschigaste man kan göra i Tokyo, men det var naturligtvis inga vanliga turistbilder hon tagit, utan kusligt färgsatta, avsiktligt oskarpa och extremt abstrakta explosioner av vita blomblad, som likt små suddiga pixlar spridits för vinden över bakgrunder som man inte riktigt kunde avgöra om de föreställde flodbanker eller räcken eller skyskrapor. Fantastiskt suggestivt. (Pluspoäng för fina färger.)

Firade mitt lyckade besök genom att köpa med mig en snygg affisch för utställningen, fullklottrad med kanjitecken över ett monokromt Ninagawa-självporträtt. Den kan komma väl till pass den dag jag har ett eget magnifikt bostadshus ritat av Jin Watanabe att dekorera.

(mer…)

Okej, jag sa visserligen att ett Vine-klipp säger mer än tusen blogginlägg, men några ord ändå:

Hara-museet. Vilket ställe! Värsta vräkiga jättevillan ute i Shinagawa, fast i dubbel bemärkelse fjärran de anonyma kontorskomplex jag annars förknippar stadsdelen med. Och inte undra på att själva byggnaden nästan imponerade mer än konsten den inrymde: en gång i tiden bodde tydligen en av Japans främsta arkitekter (som bland annat ritade det monumentala nationalmuseet i Ueno) här. Han kunde inte ha valt en mysigare omgivning heller, för museet i sig ligger diskret insprängt bland en massa gulliga småhus av den typ jag önskar att jag själv kunde bo i, såna som man kan se såväl hemma i mina kvarter i västra Shinjuku som längs Harajukus knäpptysta bakgator.

Sträckan mellan dessa underbart stillsamma små kvarter och stationen är typ lika charmig som att vara ute och gå bland mässhallarna och konferenshotellen i Kista. Men å andra sidan: bor man i Shinagawa har man antingen en Porsche eller en Jaguar eller både och. Benen använder man mest till att sparka sina betjänter i baken när de råkar servera en ljummen gin & tonic.

Shinagawa, alltså. Flytta inte dit, men åk gärna dit och titta på konst. Det är mitt levnadsråd till alla vilsna ungdomar den här veckan.

Jag brukar skriva och/eller blogga en del om hur underbart det är att bara vara ute på stan och göra inget särskilt i Tokyo, för att det är något med vädret och atmosfären och människorna och arkitekturen som gör att man omedelbart mår 100 gånger bättre.

Idag var dock inte en sån dag. Efter jobbet tänkte jag lyxa till det och unna mig ett museibesök, men när jag väl kom iväg insåg jag att jag fortfarande kände mig rätt seg, så den där kicken kom aldrig riktigt ikapp mig den här gången. Hjälpte inte jättemycket heller att utställningen, på 2121 Design Sight ute i Tokyo Midtown, var rätt trist. Fattade inte ens temat. ”Image makers” hette den. Jaha. Kami hade hajpat den en del, men det beror nog på att en av dessa ”image makers” tydligen är Issey Miyake, i vars butik hon jobbar. Även David Lynch ansågs tillhöra samma skara, men jag förstod inte alls vad han bidragit med till utställningen. Det var lite halvfina bilder och lite skulpturer och så. På mindre än en halvtimme hade jag sett allt. Förra gången jag var där hade de en utställning om ris! Det var det bästa. Man fick granska riskorn genom mikroskop och så. I ett rum loopade de en serie supervackra dokumentärer om risproduktion runtom i Japan. Fantastiskt.

När jag kom hem efter flummiga utställningen gick jag till Donki för att handla, och upptäckte att hörlurarna jag behövde köpa (eftersom mitt par från ifjol pajat, kanske beroende på att jag råkade tvätta det för ett tag sedan) inte ens kostade 2000 yen, trots att jag fått för mig att de skulle gå på uppemot 10 000. Så då kändes allt bra igen.

Nu ska jag se om en manga-film eller två kan få nämnda allt att kännas ännu bättre.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

Ikväll: bästa kvällen sedan jag kom hem från Sverige. Inte helt otippat råkade den sammanfalla med det första museibesöket också.

Vaknade sent som satan, men hade redan i förväg (medan jag sov) bestämt mig för att jag skulle hinna med ett museum idag, så då fick det bli det enda som har öppet till 22: Mori Art Museum i Roppongi Hills.

Som vanligt behövde jag inte ångra mig. Jag ska inte babbla så mycket om själva utställningen, för den minns jag knappt vad den hette (trots att jag i vanlig ordning köpte med mig den väldigt snygga katalogen hem – ännu en liten souvenir till min framtida lägenhet, eller kanske rimligare: mina föräldrars källare). Bra var den iaf, som alltid. Men framförallt var det något rätt romantiskt över att ge sig ut i regnet och unna sig ett besök på sitt favoritmuseum, högst upp i Tokyos coolaste skyskrapa, en helt vanlig torsdagskväll. Krocken mellan det vardagliga och det exotiska. Den fick det att slå gnistor i mig. Och, som jag gör ibland, stanna till och tänka ”Vänta, är det här mitt liv på riktigt?”

Jag förvarar många av mina käraste minnen där, på Mori-tornets översta våning. Mitt första besök, som blev av bara för att det ingick i priset när man skulle upp på taket och kolla in utsikten, den ångande sommaren 2008. Att jag sedan aldrig varit i Tokyo utan att komma hit. Att det var bland det första jag gjorde, dessutom två gånger i rad, precis när jag flyttat till Japan. Det känns på något sätt talande att Mori-museet även var något av det första jag instagrammade då, i september 2012, mitt i höstmörkret, innan jag ens hade hittat en lägenhet och istället bodde på hotell. Innan jag lärt känna Yuka, Chiaki, Kami, Jing, Leilani, Dean, Tero, Lien och Mary Jane. Gyält. Så lite tid ändå, bara två år. Ändå känns det inte ens som samma liv längre.

Efter museibesöket hade jag rätt mycket tid över, så jag promenerade genom regnet ända bort till Azabu-Jūban och Susannas gamla hus. En promenad som alltid får det att pirra i mig, när jag passerat den stökiga Roppongi-korsningen och Friday’s-restaurangen där vi alltid brukade äta när hon kom hem från skolan, för att sedan komma in på de små dunkla, knäpptysta bakgatorna där jag tillbringade vad som känns som en ganska betydande del av vad som känns som min ungdom. Alla mina ”jobbresor” hit, alla spel vi spelade, all skräpmat vi åt, alla expeditioner till platser så avlägsna som Akihabara och Hakone. När jag åkte hem till Sverige igen var det alltid bara för att hämta andan, och möjligtvis ett par månadslöner till så jag skulle ha råd att tillbringa ytterligare några veckor i Japan.

Jag stod i flera minuter och bara stirrade på det där huset och försökte lokalisera alla känslor jag kände på den tiden, för snart tio år sedan. Det var tänt i vad som brukade vara Susannas lägenhet. Bakom gardinerna kändes det som om mitt gamla liv fortfarande pågick.

(mer…)

DAG 6

(mer…)

Utsikt från ett av New Museums små studierum nere på södra Manhattan. De hade för övrigt en rätt fin utsikt även från högsta våningen, som helt utgjordes av något slags ”sky view room” med tillhörande terrass. Grejen med New Museum är annars samtida konst, samt att byggnaden i sig är sjukt cool (och designad av japanska arkitekter).

(mer…)