Det bästa med att bo utomlands är att komma hem igen.

Jag blir lika chockad varje gång av hur fascinerande det är att se Stockholm med en turists ögon. Ögon som hela tiden fastnar på detaljer man så småningom slutar registrera när man faktiskt bor här: förortsvillornas spräckliga palett, innerstans pastellfärgade stenfasader, träd och buskar som häver sig över betong och metall ner mot rälsen, sönderklottrade elskåp, gamla 50-talsskyltar, och så det bleka sommarljuset som ett överstyrt Instagram-filter över alltihop.

Å ena sidan drabbas jag av en betydligt oskönare kulturkrock när jag kliver ombord på Arlanda Express och inser att det är den mest högljudda tågvagn jag vistats i sedan förra gången jag var här. I Japan är det inte ens tillåtet att prata i telefon på tåget – eller knappt att prata alls, av den ljuvligt skonsamma ljudnivån att döma. Här får jag istället sitta och lyssna på ylande barn och en ensidig mobilkonversation precis hela vägen in till stan. Det låter som århundradets koketterande, men tro mig, efter tre år i knäpptysta Tokyo är det lika skärrande som det hade varit för dig att åka tåg på Indiens landsbygd.

Å andra sidan har knappt ens jag mage att klaga när jag istället kan stoppa in hörlurarna, titta till vänster och låta mig distraheras av det här:

Tecken på att man är på Sheremetyevo-flygplatsen lite för ofta: man vet hur man stavar till ”Sheremetyevo-flygplatsen”.

Det här är mitt sjunde besök på lite mer än två år – en mellanlandning för varje flight till eller från Arlanda. Börjar känna mig riktigt hemma här vid den gamla intorkade buffé (med delikatsser som ”bird’s milk cake”) där jag brukar fördriva tiden genom att klamra mig fast vid västvärldens mest sviktande wifi-signal.

I säkerhetskontrollen började en vakt muttra på ryska åt mig. Sedan ropade hon plötsligt: ”Tokyo! TOKYO!!!” Varpå hon muttrade ännu mer och vände sig till sin kollega: ”TOKYO????????” Trodde för ett ögonblick att de gjort det olagligt för japanofiler att komma hit och sprida sin vidriga propaganda. Men jag antar att det bara handlade om att det stod på min biljett att den är utfärdad på Narita. Och det kan ju vara lätt att missförstå. Om man inte kan engelska. Och jobbar på en av världens största internationella flygplatser.

Det är, som jag förmodligen konstaterat sex gånger förut, synd att denna deprimerande plats är det enda intryck många får av Ryssland bortom medeltida ”moraliska” lagar, ”Rocky IV” och roliga fylleklipp på Youtube. Moskva verkar vara en så jävla fet stad, alltså. Varje gång jag kommer hit undrar jag varför jag inte sett till att dra ut mellanlandningen till ett dygn eller så för att hinna in till stadskärnan istället för att slippa här och sura.

Nåväl. Flighten hit var iaf rätt trevlig. Sov, lyssnade på podcasts och läste om vartannat, precis som livet borde vara. Blev klar med en bok om Enron nyligen (i torraste laget med alla ”derivatives” och ”securitizations” hit och dit, men vilken himla story!) så har påbörjat en om en helt annan sorts ekonomi nu, nämligen den som blossat upp som ett svampmoln kring den moderna konstscenen. Extra roligt eftersom jag sett flera av konstverken som tas upp som exempel irl, de flesta i Tokyo.

Nu är det dags att boarda nästa flight. Snart är jag hemma i verkligheten igen!

I väntan på det tänkte jag låta er begrunda Sheremetyevos underbara motto:

Jag tog ju en lång paus från bloggen mellan min resa till Pokemonien (i februari) och E3 (i juni). Under tiden hände det en massa väldigt, väldigt roliga saker. Om mitt liv i Tokyo känts tommare än vanligt är det förmodligen för att det har haft allt detta att konkurrera med:

Det ligger en ficklampa istället för en bibel i skrivbordslådan här på hotellrummet. En subtil påminnelse om att min bristande överlevnadsinstinkt skickat mig från en spricka mellan kontinentalplattorna till en annan.

Samt ytterligare en påminnelse om att jag är nära Där Det Händer, eller i detta fall Där Det Kan Hända. (”Det”: den djupt ocharmiga naturkatastrof som den lokalproducerade storfilmen ”San Andreas” just nu låter explodera på biodukar världen över.)

Jag lånar både formuleringen och filosofin från Filip & Fredrik, som jag lätt återkommer till när jag är här eftersom de flera gånger pratat om sina resor i ungdomen till just Los Angeles, för att bo just på The Standard, just för att vara nära Där Det Händer. En känsla som får luften att spraka i hela Hollywood, oavsett om man promenerar bland palmskuggade arkitektritade miljondollarvillor uppe bland kullarna eller sicksackar mellan skummisar på väg till McDonald’s. Jag läser ”The men who would be king” och hajar till när det står att Jeffrey Katzenberg bodde (bor?) söder om Sunset Boulevard, precis som jag. Några kvarter norrut (och uppåt, som i uppåt i luften) breder Hollywood Hills ut sig, med sina kringelkrokiga ”bird streets” där filmstjärnor och -moguler trängs i ”gated communities” med utsikt över hela LA:s neonglimrande prärie.

Vis av erfarenhet begriper jag att denna obegripliga krock mellan rikedom och misär, svala pasteller och ingrodd smuts, tappar sin laddning om man stannar här för länge. Just därför känns det också extra privilegierat att dyka in i denna lilla värld bara då och då, en vecka åt gången, och flyga hem igen innan hjärnan hunnit kalibrera om sig för att svälja och smälta alla intryck, som en orm som krokar loss hela underkäken för att svälja en spädgris. (Lustigt nog var det ganska exakt så här jag beskrev Tokyo i mina första artiklar därifrån för tio år sedan.)

Och Hänt är precis vad saker har gjort den senaste veckan.

Till att börja med har det varit ett väldigt roligt E3. Det kanske låter som en självklarhet, men när det blir för många möten, för mycket spring, för mycket trumhinnespräckande trailermusik, för många pr-människor som i kör berättar för en vad man ska tycka och skriva samt för få spel är det en arbetsplats som inte direkt gör underverk för ens mentala hälsa. Det här har dock vägts upp av att jag gjort ett gäng väldigt roliga intervjuer (roligast av alla: frispråkige Playstation-chefen Jim Ryan), sett ett gäng väldigt roliga presentationer samt förstås testat ett gäng väldigt roliga spel. När man får upp pulsen lite och allt bara klaffar, då är E3 som en perfekt speedrun genom ”Mirror’s edge”, där man kutar från monter till monter, intervju till intervju, presentation till presentation med perfekt tajming. (Kutar? Ja, bokstavligt talat: Los Angeles Convention Center spänner över 80 000 kvadratmeter.)

Jag nämnde ju förresten min barndomsvän Peter Forsman i ett tidigare inlägg. Gissa vem som fick hålla mig i handen genom hela min ”Star wars: Battlefront”-session? Och gissa om det kändes ännu mer surrealistiskt än att bara träffa honom i LA (istället för Tokyo eller Stockholm). Liksom, jag har varit på E3 elva år i rad nu. Det är en tradition som är kirurgiskt separerad från allt som har med Sverige och min uppväxt att göra. Att dessa två sfärer plötsligt överlappar varandra, hjärnan kan inte riktigt få ihop det.

Utöver E3 har jag inte hunnit med så mycket. Eller rättare sagt ingenting alls förrän hela spektaklet var över för i år. Efter sista mässdagen firade jag med Pär och Victor från Reset Media här uppe i Hollywood, fast en bit österut, vid de värsta turiststråken, med stjärnor på marken och skit (Victor behövde åka och jobba i närheten, annars hade vi förmodligen inte utsatt oss för just den miljön). Det var dock kul, vi började på baren Pig ’n’ Whistle (som tydligen finns i Stockholm också, av alla ställen?!) där vi råkade ut för en ny bekantskap i form av Gambino, som namnet till trots kommer från Mexiko, och som hade suttit vid baren och druckit sedan 10.00. Vilket kan vara en av anledningarna till att han uppfattade ungefär 8 procent av allt vi sa och trodde att Sverige och Australien var samma sak. Men han var väldigt snäll och så, och ärligt talat är det kul att drabbas av annan lokalbefolkning än skyttelchaufförer, taxichaufförer och Uber-chaufförer.

Efter Pig ’n’ Whistle försvann Victor till utställningen I am 8-bit i hipsterdistriktet Silverlake medan jag och Pär fortsatte utforska det lokala kroglivet. Först gick vi till en uteservering i en gränd (charmigt) som stängde 21.20 (berätta gärna för mig hur man blir klok på alkohol-lagarna i USA), sedan en ganska pretentiös (och faktiskt extremt bra) restaurang vid namn Birch, där vi åt lite middag, varpå jag klämde i mig mitt livs kanske godaste taco tvärs över gatan. När Victor väl återvände var han härjad efter att ha försökt få tag på en taxi i 2,5 evigheter för att till slut ge upp och tråckla sig tillbaka via buss, tunnelbana och promenad. (Typ den enda myt om LA som visar sig stämma när man kommer hit är att det är en hopplöst stor stad – inte direkt i klass med Tokyo, men frånvaron av fungerande lokaltrafik gör att alla avstånd känns enormt mycket längre.) Vi såg dock till att pigga upp honom genom att slumpa vi in oss på en väldigt mörk och mysig bar vid namn Boardner’s innan vi efter några cocktails återvände till Pig ’n’ Whistle för att genomlida deras alldeles för offentliga karaoke tills de stängde. Jag gillade det stället ändå, det var en liten upplevelse att sitta mer eller mindre ute på gatan och studera den lokala faunan på nästan obehagligt nära håll (inklusive uppemot ett dussin polisbilar som ylade förbi i tät procession, till klientelets stora förvirring). Och efter allt mitt tjat om att vara Där Det Händer så är det otroligt befriande att få komma ut i friska luften och beblanda sig med lite as efter en serie solitära skrivkvällar på hotellrummet. Vi blev så inspirerade att vi satt kvar tills stället stängde. Precis innan det hände lyckades vi lokalisera Gambino vid baren, 14 timmar efter att han tagit sin första drink på precis samma ställe. Vilken trooper.

Till min oändliga förtjusning har jag utöver detta hunnit återse mina älsklingar Lacma (Los Angeles County Museum of Art) och Getty Center, dessa gnistrande, grönskande monument mitt i Los Angeles solblästrade öken av smuts och betong. Lacma-besöket kunde omöjligen toppa det för två år sedan – mitt första, då den allmänna fascinationen inför hela komplexet spetsades med en specialutställning om Stanley Kubrick, tiotals rum SPRÄNGFYLLDA med rekvisita från alla hans filmer (inklusive en eller två som aldrig ens färdigställdes). Den här gången hade de inga tillfälliga utställningar alls, vilket visserligen gav mig chansen att äntligen utforska varenda kvadratmillimeter av de permanenta samlingarna (inte lika imponerande som på Met i Central Park, men ändå rätt sinnessjuka, med en bredd – och en lika modern som exotisk inramning, med palmer och piazzor mellan de olika byggnaderna – som inget museum i Japan kommer i närheten av). Efter tre besök på lika många år kan jag äntligen luta mig tillbaka och invänta att ”100 procent”-achievementet ska poppa. Dessutom spelades det mysig livejazz ute på innergården när jag gick från byggnad till byggnad.

Getty Center var lika fantastiskt som när jag besökte det första gången ifjol (och tydligen kände mig tvungen att tömma precis hela ordförrådet i ett enda blogginlägg efteråt). Det är en plats som bara tar andan ur en, en serie retrofuturistiska bunkrar som placerats ovanpå ett berg man får åka monorail upp längs. Det närmaste konstvärlden kommit ett eget litet Disneyland (beläget bara några mil ifrån originalet i grannstaden Anaheim). Jag inledde besöket med en guidad tur den här gången, vis av erfarenhet från mina senaste besök på Met. Solen var så mördande att de delade ut paraplyer inför rundvandringen, som var tvungen att äga rum utomhus eftersom den fokuserade på Richard Meiers bokstavligt talat monumentala arkitektur. Paraplyer som var slut när jag väl började köa. Men överlevde gjorde jag, och sjukt fascinerande var det. Just den bländvita (förlåt, ”Getty-vita”, som Meier döpte färgen till) arkitekturen är tveklöst det häftigaste med Getty-centret, hur den svala 80-talsfuturismen – klädd i aluminium och travertin som brutits i samma stenbrott som den som användes till Fontana di Trevi, Peterskyrkan och Colosseum (!) – clashar med de rikt utsmyckade interiörerna, som emellanåt inkluderar hela rum som importerats från europeiska palats. Det är lika surrealistiskt som det låter, speciellt med hela Los Angeles, och allt som Händer där, som fond.

Apropå saker som tar andan ur en, om än i lite mer blygsam skala, så hann jag med två biobesök också (sjukt späckad vecka, jag vet): ”Jurassic world” och ”Mad Max”. Den förstnämnda var Imax-versionen, som jag alltså såg med Peter på Chinese Theatre redan första kvällen, efter vår Saddle Ranch-middag med Martin Lindell. Sjukt dum film, men blev inte alls så besviken som jag hade väntat mig (första ”Jurassic park” är nog den film jag älskat mest här i livet, kanske näst efter ”Lost in translation” – även om detta älskande skedde när jag var typ 11–12). Förutom på effekterna. Hisnande att moderna storfilmer fortfarande inbillar sig att datorgrafik är den bästa kryddan, oavsett råvaror. Hälften av scenerna, även de utan dinosaurier, såg helt sinnessjukt artificiella ut. Löjligaste jag sett på bio sedan ”The hobbit”, där skarvarna mellan skådespelare och renderade miljöer var lika subtila som i ett Mega CD-spel från 1993. (Alltså, jag fattar på riktigt inte. Är det bara jag som stör mig på det här? Tänker ingen annan på hur färger, ljussättning och upplösning blottlägger att det bokstavligt talat är två skilda världar som mosats ihop i en datamaskin av en töntig nörd?) ”Mad Max” var dock bara rolig och bra på alla sätt och vis, till och med rätt snygg förutom några kassa effekter precis i början. Tveklöst årets filmupplevelse, av de två filmer jag sett i år (”Jurassic world” och ”Mad Max”).

En fantastisk resa har det varit, men efter en vecka här i hetluften (samt dubbel bemärkelse) är jag, precis som varje år, så omtöcknad av oljud, solsting och intryck att jag kommer bli sängliggande med syrgasmask om jag inte flyr tillbaka ut i verkligheten snart igen. För även om jag uppskattar att en gång per år doppa tårna i all denna elektricitet ska det bli ännu skönare att komma hem till en liten skokartong i Shinjuku där det mest dramatiska som kan Hända är att en lampa går i hallen eller att curry-leveransen tar 35 minuter istället för 30.

Skönt att vara i LA så man slipper bli varm, solbränd eller må bra i största allmänhet.

17 grader enligt väder-appen, men det känns som 7 i mitt hotellrum trots att den dånande ac-kanonen fått ta rast sedan igår kväll. Sitter invirad i överkastet och huttrar framför datorn som någon himla person som bor i ett land där det redan är 25–30 grader varmt på dagarna.

Men det är som det brukar i LA, ju högre toppar desto djupare dalar. Igår var det Pride-parad precis när jag kom från flygplatsen, så skytteln vägrade köra mig ända fram till mitt hotell (evighetslånga Santa Monica Boulevard var avspärrad). Skyttelns andra passagerare blev mycket upprörd över att jag inte fick exakt vad jag betalat för, men det var inte mycket att göra åt den saken, så jag fick kånka mina väskor i värmen längs de mördande backarna upp mot Sunset Boulevard och sedan irra runt bland en massa glada bögar i jakt på hotellet. När jag hade gått riktigt fel frågade den kanske gladaste (och minst påklädda) bögen mig ”Ligger The Standard här?” (The Standard är alltså hotellets namn – för övrigt Filip & Fredriks gamla favvo.) Det gjorde det ju verkligen inte eftersom jag just insett att vi båda gått alldeles för långt västerut, så vi slog följe åt rätt håll och gick och pratade Oculus Rift och Basshunter i eftermiddagshettan. Det var en scen, det, en supertajt ynglig i bar överkropp som sjunger ”Vi sitter i Ventrilo och spelar lite Dota” och en rosenröd överviktig spelnörd i svettmarinerade myskläder som valsar in i The Standard-lobbyn. Om jag missat att jag inte befinner mig i Tokyo längre blev det ganska tydligt då, kan man säga.

Mitt rum var redo när jag kom fram trots att det var mer än två timmar före den officiella incheckningstiden (tips: MAILA INNAN om du tänker komma tidigt till ditt hotell), så istället för att ge mig ut och stånka vidare kunde jag sätta mig och stånka framför datorn i väntan på att Peter skulle bli klar med sina egna umbäranden ute i Marina del Rey. ”Peter” är i det här fallet inte den där Ottsjö som man hört så mycket otäckt om, utan min gymnasiekompis (och Fienden-kollega, och ständige ”Street fighter”-överman) Forsman. Han jobbar på Dice med ”Star wars: Battlefront” och är på E3 för första gången nu. Det är en sån mindfuck att minnas hur vi för 15 år sedan satt i Hedbergskas skolmatsal och pratade om ”Silent Hill”, min importade Dreamcast och den kommande superkonsolen Playstation 2, och nu har våra slingriga vägar genom livet sedan dess plöjt sig raka vägen in i spelvärldens epicentrum, för att korsas här. Tänk om vi hade vetat det där i skolmatsalen, eller när vi satt framför medieprogrammets primitiva Imacs och dreglade över de senaste klippen från ”Devil may cry” och ”Star wars: Rogue squadron”, att en dag skulle vi inte bara jobba i spelbranschen utan även ses igen under dess allra heligaste högtid (och att han till och med skulle vara med och utveckla tidernas mest hajpade ”Star wars”-spel).

Det hann bli en väldig trevlig matstund på eviga favvostället Saddle Ranch tillsammans med branschveteranen (och numera Dice-medarbetaren, tillika min före detta Nöjesguiden-chef) Martin Lindell innan vi hastade vidare till Chinese Theatre (den berömda med handavtrycken utanför) för att se Imax 3D-versionen av ”Jurassic world”. Men vad jag tyckte om allt detta får jag återkomma till någon annan gång, nu måste jag dra på mig långkalsongerna, linda in mig i min sälskinnspäls och beställa en taxi till Galen Center så jag kan börja bevaka den där spelmässan man hört så mycket om.

Scen jag bär med mig från flighten: det koreanska paret brevid mig som, i det svaga ljuset från läslampan, svettas med krökta ryggar över det barnsligt simpla tullformuläret (typ namn, födelsedagum, hemland, flightnummer, hotelladress i USA, har du med dig 68 ton heroin?) som om det vore Manhattan-projektets avgörande ekvation. De har till och med en sjukt utförlig utskriven guide till just detta dokument med sig, men blir ändå tvungna att ta hjälp av sin amerikanska granne till slut (det här med att fylla i hotellfältet var tydligen för mycket av ett Mensa-test för dem). Starkt att de vågade, dock. Hoppas de njöt av det absolut mest spännande sättet att resa på: mellan kontinenter, och två länder varav inget är ens hemland. (Första gången jag flög Tokyo–LA, 2008, kände jag mig lika världsvant oövervinnerlig som om jag gjort det i Steve Jobs specialinredda Gulfstream. Bara smaka på rutten. NRT–LAX. FINNS det två coolare, och samtidigt mer olika, städer att flyga mellan? Sigge Eklund är tydligen förtjust i leken att kombinera ett stadsnamn med ett årtal för att trigga oväntade känslor, typ ”Poltava 1918” eller ”Jerusalem 2003”. För mig har flygrutter samma effekt.)

Såg ”Chappie” på planet. Fy fan vad konstig. Jag gillade både ”District 9” och ”Elysium” till tusan. Trodde ”Chappie” skulle bli årets filmupplevelse när jag såg den svinsnygga och svinvälljudande inledningen (så HÄR ska moderniserad 80-talsfilmmusik låta, ”Far cry: Blood dragon”), för att sedan upptäcka att mina favoritrappare Ninja och Yolandi från Die Antwoord hade varsin cameo. Förutom att… det visade sig att de spelade HUVUDROLLERNA?! Och hette Ninja och Yolandi i filmen också? Och bara lyssnade på sin egen musik hela filmen igenom, utöver att den dessutom tonsatte flera scener där karaktärerna inte lyssnade på musik? Tack och hej.

Sov så mycket jag kunde på planet. Drömde som vanligt att min byggnad hemma i Tokyo välte i en jordbävning och att jag slungades genom fönstret ut i tomma intet.

När jag vaknade och såg flygrutten blev jag sugen på att be kaptenen släppa av mig i Vegas istället. En av faktiskt väldigt få städer jag besökt som jag instinktivt känt att jag inte kan lämna bakom mig för gott.

Fick dock nöja mig med att landa i LA. Innan jag ens hunnit fram till immigration-kontrollanten frågade han: ”E3?” Så snabbt har jag aldrig blivit avslöjad förut. Tur att jag faktiskt, till skillnad från rätt många andra som bevakar E3 (vad jag förstår), har journalistvisum. Skräckhistorierna om folk som erkänt sig vara journalister i kontrollen, saknat visum och sedan antingen fått vända hem direkt eller grillats i förhörsrum i timmar… Hellre överdrivet nojig i förväg än avrättad efteråt, det är mitt motto.

Amerikansk dam började käfta i entrén till den sista tullkontrollen, själva slutspurten innan man äntligen är fri och kan sluta koncentrera sig på att inte se ut som om man har 68 ton heroin i kabinväskan. ”Vi har redan gått igenom tullen!!!” bräkte hon upprört. Visst, det finns säkert en hemlig tullstation som bara ni av alla på hela flygplatsen råkat passera. Gissa om de ändå kom lommande efter mig sedan, allt de vunnit på sitt utbrott var omgivningens avsky plus en smärre försening. Folk som tjafsar på flygplatser, där har du den kombination av personlighetstyp och plats jag tycker allra minst om, oavsett årtal.

Och inte minst: välkommen tillbaka till Tokyo, Tokyo-bloggens upphovsman. Känns som att jag knappt hunnit nudda japansk mark mellan alla resor det senaste halvåret. Räknade just ut att av de senaste fem månaderna har jag tillbringat nästan tre på resande fot.

Det låter som rena lyxlivet – rättelse: det ÄR det – men nackdelen är att det känts väldigt tomt och trist att komma tillbaka till Tokyo, som visserligen är en fantastisk stad, men där det enda jag gör på dagarna är att sitta hemma i sängen och jobba – istället för att, som jag vant mig vid på sistone, ligga och slappa i en pool eller äta tacos och spela ”Diablo III” (++++) med Susanna eller utforska Angkor Wat eller gosa med katterna hemma i Sundsvall eller äta gravlax i Harlem.

Men de senaste veckorna, sedan min USA-månad (som det kommer inlägg om senare), har jag faktiskt lyckats rycka upp mig lite. Börjat promenera en himla massa, hittat rutter som inte bara går längs motorvägar och genom ocharmiga bostadsområden (Shinjuku är inte optimalt för promenader). Gjort det till en nästan daglig vana att sätta mig och läsa i en del av Shinjuku Central Park som jag faktiskt inte visste fanns (den är undangömd typ tre meter över gatunivå), precis vid foten av Park Hyatt-tornet, för att sedan promenera antingen västerut eller söderut medan jag lyssnar på podcasts och annat kul. Dessuom har jag passat på att ”upptäcka” ett par ställen jag alltid varit nyfiken på, nämligen jazzklubben Blue Note (om du känner igen namnet så är det för att det amerikanska originalet är väldigt berömt) och norska hipsterbaren Fuglen. Ett par redigt roliga museibesök också, trots att jag blev sjukt avtänd när jag kom hem från NY och ett par heldagar på Met och försökte jaga samma kickar på jämförelsevis sunkiga National Museum of Modern Art i Tokyo.

Och om jag saknar resandet så behöver jag åtminstone inte göra det särskilt länge till. Jag klottrar ner det här inlägget bit för bit medan jag springer runt i lägenheten och utför min årliga E3-ritual (efter 11 år i rad en av de mest beständiga traditionerna i mitt liv): tvättar, packar, köper musik (ja, så gammaldags är jag), skriver ut biljetter, hoppas förgäves att jag ska få hinna sova en liten stund före flighten imorgon. Läst klart min bok (den inte oväntat utmärkta ”The electric kool-aid acid test”) så jag ska kunna bryta ryggen på en färsk sådan (”The men who would be king”) så fort hjulen lämnar asfalten. Planerat hela jobbveckan i extrem detalj (har sett till att knappt ha en ledig minut på mässgolvet, eftersom varje exklusiv intervju väger lika mycket som tio allmänna demonstartioner).

Fast nu sitter jag istället på Narita, närmare bestämt Excelsior Caffé i terminal 2. Första gången jag flugit från terminal 2, efter säkert 30 utresor från Narita genom åren. Och första Excelsior-fikat på säkert tio år.

Fast vem bryr sig om det?

Uppåt västerut.

Vi stannar mitt i steget när vi kommit ner till stranden. I det fuktiga mörkret ser vi plötsligt hur hela den fem kilometer långa Long Beach glittrar av vad som ser ut som små glasbitar, ett pärlband av skärvor som glimmar hotfullt i skenet av min Iphone-blixt, redo att reducera våra fötter till infekterade köttslamsor.

När vi tittar närmare inser vi att det inte alls är glasbitar. Utan maneter. Till synes MILJONER av dem, som nästan demonstrativt lagt sig i vattenbrynet för att informera blekfeta turister om att här ger ni fan i att bada.

Så det gör vi.

Vi åkte hit för att Phu Quoc – en påstådd ”paradisö” utanför Vietnams sydkust – rapporterats vara relativt oexploaterad, till skillnad från ökänt douchebagifierade backpacker-destinationer som Nha Trang och Hoi An. (”Asiens orörda pärla”, som Expressen kallade Phu Quoc så sent som ifjol. Å andra sidan lyckades de även påstå att öns västkust låg på östkusten.)

Vad det här i praktiken innebär är att det är en plats där naturen fortfarande tror sig ha en chans att återerövra de små plättar som civilisationen lyckats tämja. De första dagarna är havet lika fullt av maneter som stranden är tom på turister. Senare invaderas mitt rum (vi hyr ett slitet litet hus ett stenkast från Long Beach) av mikroskopiska myror, och kvällen därpå blir jag tvungen att täta en glipa i dörren med min t-shirt för att inga ödlor ska komma in.

Men vi faller ändå in i en lunk som får oss att sluta sakna den relativa lyxen i Hanoi och Saigon.

Och det är vi inte ensamma om.

En kväll äter vi middag på ett fantastiskt stimmigt izakaya-liknande ställe (100 spänn per person för 8–9 öl och 4–5 maträtter) långt bortom turiststråken, med ett stort gäng utlänningar, inklusive ett svenskt par i övre medelåldern. De berättar att för 13 år sedan, när de kom hit för första gången – innan de via en vietnamesisk bulvan (precis som i Thailand får utlänningar inte äga mark permanent) köpte ett hus och började tillbringa varje vinter här – fanns det 500 meter asfalt på hela ön.

Det hör till saken att dess omkrets är drygt sex mil.

Det har tydligen hänt en del sedan dess. Idag ligger den skabbiga, skållheta huvudvägen som en krans runt hela Phu Quoc, fylld av gles men lika enerverande högljudd trafik som i Hanoi, samt tyvärr inte kantad av minsta tillstymmelse till trottoar. Istället får man traska runt i den tryckande hettan bland avfall, herrelösa hundar, stenbrott och små kalhyggen som väntar på att konverteras till lyxresorter.

Och med asfalten kom tydligen resten av svenskarna också. Faktum är att flera barer och restauranger drivs av svenska backpackers som fallit så hårt för Phu Quoc att de inte orkat resa sig upp efteråt. På Chinaski’s berättar den vietnamesiska servitrisen att hon förlovat sig med den svenska ägaren, och att de kommer dela upp sin tid mellan Stockholm och Phu Quoc när de väl gift sig i slutet av året.

Det är inte särskilt svårt att förstå lockelsen. Phu Quoc är kanske inte lika bländande naturskönt och sakralt orört som jag föreställt mig: mitt första intryck var det av skräp, skraltiga hus, avgaser – och tonvis av maneter, jag menar verkligen dussintals per kubikmeter vatten. Men efter en dryg vecka här märker man plötsligt hur pulsen halverats, hur man börjar ta dagen som den kommer och koncentrerar sig på att ta det lugn och ha trevligt: äta mängder av smarrig, snorbillig vietnamesisk mat på lilla familjeägda Paradise (där två artiga pojkar i tioårsåldern agerar servitörer när föräldrarna är upptagna), vandra ner till Long Beach, hyra varsin madrass under ett parasoll, bara ligga och läsa (för vem vågar bada?) tills solen börjar sjunka, gapa över solnedgången ett tag, sedan middag på något annat lokalt hak och kanske ett par lika snorbilliga cocktails eller inhemska ölsorter på Chinaski’s.

En av de sista dagarna känner vi att vi får skärpa oss och utforska mer än en kilometer av ön, så vi anlitar en chaufför (på det svenska parets inrådan) och får bokstavligt talat se en helt annan sida av Phu Quoc. Nämligen den östra. Här, på Sao Beach, breder söderhavsidyllen ut sig som på en bildtapet från 70-talet: kritvita vidder av finkornig sand, palmer och gnistrande paraplydrinkar, havet nästan onaturligt blågrönt, som att bada i 30-gradig karamellfärg.

Chauffören nickar instämmande när vi vältrar in i bilen igen, lyriska som barn på Disneyland över vad vi just sett. Sedan varnar han: ”Nästa gång kommer det vara fullt av hotell här.”

Och med den profetian sätter han fingret på hela mitt intryck av Phu Quoc:

En ö som stannat mitt i steget.

Om man går efter Tripadvisors crowdsourcade topplista är den främsta av Saigons 517 turistattraktioner inte ett tempel, en park eller ett museum, utan ett spa.

På plats 7 hittar vi ett yoga-center.

På plats 9 ett gym.

På plats 15 ett kombinerat yoga-center och gym.

Och så fortsätter det. Hur noga vi än finkammar listan lyckas vi inte hitta något som vi inte lika gärna skulle kunna göra hemma i Stockholm, eller som vi inte redan gjort i Hanoi, eller som vi helst skulle slippa utsätta oss för över huvud taget.

Om jag ska försöka säga någonting positivt om Saigon så är det att vädret är betydligt skönare än i Hanoi. Saigon (egentligen ”Ho Chi Minh-staden” sedan krigsslutet 1975, men det gamla namnet har av allehanda uppenbara skäl slagit rot) har planterats nästan längst söderut i den absurt avlånga jordremsan Vietnam. Det betyder att temperaturen är drygt 10 grader högre än i nordliga huvudstaden Hanoi. När jag tröttnar på hotellets brutala ac och öppnar fönstret för att titta ut över innergården är det som att stoppa ner ansiktet i en brödrost. Om än en ovanligt välkalibrerad sådan. När det gäller att ta fram den perfekta tropiska hettan har Saigons nämligen vädergudar lyckats betydligt bättre än Tokyos. Det känns inte som att badda hela kroppen med en sån där skållhet våt handduk som de delar ut på flighter och restauranger i Asien. När man kommer ut i värmen efter att ha suttit på hotellrummet eller varit inne på en restaurang känns det som en befrielse, inte tvärtom.

Mina bästa stunder i Saigon är därför dem jag tillbringat nere vid poolen, på kvällarna när himlen förvandlats från tropiskt gnistrande blå till hotfullt lila till kolsvart. När solen sedan länge tackat för sig, men hela staden ändå sjuder av en lågintensiv tropisk glöd, utspädd med en bris mjuk och len som balsam.

Inte för att det hjälper när stan i sig känns som om man kavlat ut Hanoi till en 100 gånger större yta och sedan fyllt den med 100 gånger färre saker att göra. Det är breda boulevarder och pampiga esplanader fyllda av smog och kantade av trottoarer som liknar oregelbundna sårskorpor i betong. Jag har inte sett en så luggsliten metropol (Saigon har hisnande 9 miljoner invånare) sedan jag begick misstaget att mellanlanda i helveteshålet Kuala Lumpur. Och då tillbringade vi ändå tet här – det vietnamesiska nyåret, vilket borde vara en av de mest färgstarka och livliga turistsäsongerna. Bortsett från lite fyrverkerier på tolvslaget, och klungor av kids som håglöst satt vid sina moppar på trottoarerna och slevade i sig mat från improviserade kokstationer, såg vi ingen action alls trots att vi befann oss i rika, västerlänningstäta District 1.

Förhoppningsvis hade de roligare på yoga-centret.

Hanoi såg ut som ett kolsvart, regndränkt helvete när jag susade in mot den fallfärdiga gamla stadskärnan en fredag klockan 22.30. Där de var upplysta tycktes trottoarerna vara befolkade av lika delar människor och djur (rabiesbärande, hade jag varnats för). Husens bottenvåningar såg ut som om man bombat bort fasaderna, alternativt som kulisser på en teaterscen: familjer som satt och åt middag på små plastmöbler, omgivna av tre väggar och full insyn från gatan, upplysta av kalla lysrörssken, ett tredje världen-dockskåp i naturlig storlek. Från balkongen på mitt obegripligt smaklösa ”lyxhotell” – lika delar fejksammet, guldmålade loppmarknadsmöbler och mögeldoft – liknade trafiken (90 procent mopeder) en parad av nervösa lysmaskar tonsatt med en symfoni av tutanden.

Här skulle jag vanligtvis skriva något om hur allt det där sköljdes bort av dagsljuset och jag plötsligt lärde mig älska Hanoi, som man gärna påstår om platser man rest till eftersom man innerst inne fortfarande är en osäker fanboy så fort det gäller något man gjort av med stora summor pengar på, och för att man samtidigt vill framstå som lite sofistikerad som efter allehanda livshotande umbäranden till slut lyckats tälja fram resmålets råa själ, kommit ut på andra sidan som en berikad människa, som någon himla hipster-Hemingway, innan man återvänder till det luftkonditionerade hotellet och sköljer ner en room service-burgare med några klunkar Dasani eftersom man inte ens törs borsta tänderna i kranvattnet.

Ska jag vara ärlig blev allt bara ännu värre dagen därpå. Regnet smattrade mot rutorna, frukosten smakade kloak, ute på gatan verkade alla vilja köra ihjäl oss, jag var helt övertygad om att jag skulle få tinnitus av det hysteriska tutandet, att få tag på en pålitlig taxi visade sig vara lika omöjligt som att hitta en papperskorg i Tokyo, och som en generös bonus hade halva stan börjat stänga ner inför det stundande tet-firandet (”stundande” som i att det skulle infalla EN VECKA senare).

Den gamla delen av stan, där vi (jag och Mr Pokemon, som bloggar om sina intryck här, och instagrammar här, och ser ut så här) rekommenderats att inkvartera oss, är dessutom inte den enklaste att orientera sig, eller överleva, i. Har man rest i Asien – eller för den delen Europa – alls kommer det visserligen inte som en överraskning att det finns länder med lite mer avslappnad relation till trafiklagarna än Sverige och Japan. Men Hanoi tar det där till en helt annan nivå. Enda chansen att korsa en gata är att hitta en liten, liten lucka i väggen av vilt tutande mopeder som verkar betrakta trafiksignalerna som kulörta dekorationer. Och enda chansen att röra sig längs en gata istället för tvärs över är att ställa sig mitt i vägen och försöka röra sig i samma riktning som den tröga strömmen av primitiva motorfordon, eftersom trottoarerna är helt igenkorkade av matförsäljare, varustånd som saluför piratkopierat krimskrams, folk som slaktar djur, folk som styckar djur, folk som äter djur, folk som är djur, och ännu fler mopeder.

Vill man uppnå något slags sinnesfrid har man inget annat val än att injicera sig i det smutsiga blodomloppet och bara flyta med, lita på att det löser sig bara man gör som alla andra och slutar frukta för sitt liv varje gång man ska korsa en gränd för att fylla på förrådet av flaskvatten eller lägga rabarber på en nygrillad banh mi. Vi upptäckte det här den hårda vägen efter att ha blivit blåsta på några hundra tusen dong (sammanlagt typ hundra spänn, på ren svenska) av en taxichaufför som skjutsat oss till ett museum som utan förvarning visade sig vara – just det – stängt (de närmaste två veckorna!) med anledning av tet. Där, i duggregnet och med en mil hem till hotellet, var det väldigt svårt att hysa några särskilt varma känslor för Hanoi.

Efter denna bokstavliga kalldusch tog vi därför fram penna och passare och drog upp en ny plan – närmare bestämt för hur vi skulle kunna utforska hela stan till fots istället. Det visade sig vara en snilleblixt som räddade oss från att ligga på hotellet och halsa Dasani resten av veckan. För Hanoi må vara en förvirrande, omtumlande och extremt högljudd stad – men särskilt STOR är den faktiskt inte, sina drygt 6 miljoner invånare till trots (vilket förklarar varför man i början tror att det är upplopp på precis varenda gata precis hela tiden).

Dagarna som följde – då vädergudarna stängde av kranarna och lät temperaturen parkera sig runt 20-strecket – blev därför rätt behagliga, trots att vi på väldigt kort tid fick slut på uppenbara turistmål att upptäcka.

När vi började närma oss botten av vår checklista hade vi hunnit bocka av följande:

Militärmuseet. Sjukt maffigt, och Instagram-vänligt, med alla stridsflygplan och transporthelikoptrar som monterats upp på innergården, annars rätt trist för en vapenvägrande vänsterfjolla. Och jag förstår verkligen varför min vän Sanna döpt om det till ”propagandamuseet”, för maken till obalanserad bild av ett lands krigshärjade förflutna får man inte utanför en japansk skolbok.

Hoan Kiem-sjön + Ngoc Son-templet. En sjö och en tempel. Bra tips om du vill se en sjö och ett tempel! Kan i nödfall funka om du egentligen är ute efter en damm och en helgedom.

Hanoi Hilton (Hoa Lo). Inte ett hotell (fast det FINNS faktiskt ett Hilton i Hanoi numera), utan Vietnams motsvarighet till ökända fängelset Bangkok Hilton. Hoa Lo byggdes ursprungligen av franska kolonisatörer, som använde det för att tortera lokala dissidenter (förlåt, ”patrioter”). Sedan ärvde de lokala dissidenterna det när fransmännen drevs på flykt. Vilket var tur, för de förstnämnda behövde tydligen ett fängelse att tortera sina amerikanska krigsfångar i (förlåt, ”behandla dem med ömhet och respekt”). Det var här en viss John McCain tillbringade fyra år av sitt liv. Själv är jag nöjd med att inte ha behövt slösa bort mer än ett par timmar i de dunkla korridorerna, och lär dra mig ännu mer än senatorn själv för att göra ett återbesök (vilket han faktiskt gjorde i början av 2000-talet). Att betala inträdesavgiften en gång till skulle kännas som att ge pengar till någon som vill framställa Auschwitz som 40-talets svar på ”Tjockholmen”.

Vietnam Museum of Fine Arts. Rätt skabbigt med svenska/japanska mått mätt, men stort och omfattande och inte minst fascinerande att följa just den vietnamesiska konstens utveckling genom millennierna, framförallt hur deras motiv skilt sig från, säg, svenska/japanska. I klartext: jävlar vad de har krigat! (Samt slösat med färgerna vinrött och guld.)

Temple of Literature. Ännu ett tempel, detta med vag litteraturkoppling (tydligen var det ett antikt universitet och blablabla). Halvfint, men bleknade jämfört med de helt makalösa motsvarigheter man snubblar över lite varstans i Taipei, Shanghai, Seoul och Tokyo.

Ho Chi Minh-komplexet. När vi skymtade huvudbyggnaden – ett under av brutal betongsymmetri – genom dimman bortom en tom boulevard kändes det som om vi förirrat oss ända till Nordkorea. Själva mausoleet var förstås stängt (eftersom – ja, gissa), men området omkring det var ändå värt ett besök för två motivtörstande Instagram-turister. (Minuspoäng, dock, för den mikroskopiska pagoda intill mausoleet som listats som en av Hanois höjdpunkter. Typ en friggebod fylld med blinkande led-ljus på en pelare mitt i en smutsig liten damm. Det är ett dåligt tecken när en av de främsta sevärdheterna i en stad hade kunnat vara byggd av Martin Timell.)

Dockteatern. Nej, jag skojar inte. Det finns en DOCKTEATER som är en berömd turistattraktion i Hanoi. Dess usp är att det är som helt vanlig dockteater, fast i VATTEN!!! Dvs kul om man, likt Mr Pokemon, är typ 7. Och verkligen, verkligen inte kan få nog av vatten.

Sofitel Legend Metropole. Legendariskt lyxhotell söder om de gamla kvarteren, och av vår upplevelse att döma Vietnams bästa lunchrestaurang. Känslan av att sitta och servas av vietnameser i en byggnad de koloniserande fransmännen byggde för att sitta och servas av koloniserade vietnameser fick det att brinna i huvudet på Mr Pokemon. Själv njöt jag för fulla muggar av min magnifika cocktail och burgare (lätt +++++, om du råkar ha vägarna förbi), den koloniala arkitekturen – en i dubbel bemärkelse vittvättad kokong av gnistrande porslin och välstruket linne mitt i Hanois grötiga röra av stanker och stök – och plaketterna som förkunnade att celebriteter som Charlie Chaplin, Roger Moore, John McCain och Mark Zuckerberg suttit här och passats upp av den stackars lokalbefolkningen.

West Lake + Tran Quoc-pagodan. Ännu en sjö, ännu ett tempel. Börjar känna att vi kan det här nu.

Om jag låter svalt inställd till dessa typiska turistattraktioner är det för att det snarare var själva stan som drog i känslosträngarna. Och även om de resulterande ackorden kanske inte gick i dur måste jag säga att de gamla kvarteren, som utgör Hanois hela hjärta, verkligen ÄR svåra att inte älska, i all sin makabra och sjukt osanitära prakt. Små gummor i spetsig stråhatt som säljer lime och apelsiner ur stora flätade fat på sina cyklar till förbipasserande. Folk som sitter på de karaktäristiska dockskåpsmöblerna ute på trottoaren och äter en tidig lunch ur stora, rykande grytor. Levande, döende och helstekta djur av alla tänkbara arter. Caféer som spelar svinhög techno och vars serveringar spiller ut ända på gatan. Allt i ett moln av avgaser, os och oljud. Hur man än går är man alltid millimeter ifrån att få bäckenet spräckt av en ivrig fjortis på moppe, och sedan överkörd av 100 till. Att ta sig fram genom terrängen av hönsburar, träd, såriga trottoarer, souvenirstånd och halvstyckade djur är som att bestiga en horisontell bergvägg.

Om vi till slut lyckades släppa taget och bara falla handlöst för Hanoi, denna smutsiga juvel som bäddats ner i sanden och leran vid Vietnams nordkust, som vi hört så många lyriska utläggningar om innan vi kom hit? Ja, i vissa ögonblick kändes det nästan så.

Om det betyder att jag är sugen på att göra en Hemingway och göra de rökiga, smutsiga gränderna till mitt hem, bara försvinna i tumultet och komma ut på andra sidan med en mustig reseskildring eller roman några år senare?

Över min osanitärt styckade kropp.