I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.
Sedan spänner han blicken i mig:
– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.
Nej, jag är inte kvar i Japan längre.
Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.
Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.
Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.
På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.
Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.
Nästa vecka firar vi nämligen vårt tioårsjubileum.
Just nu är det tionde året i rad som jag sitter kvällen före avfärd och bockar av mina E3-rutiner: packar väskor fulla med elektronik och badkläder, sorterar scheman och biljetter och inbjudningar, köper musik att sy ihop en enorm E3-playlist av.
Om du läser det här behöver jag knappast förklara för dig vad det är som är så speciellt med E3. Varför ingen spelmässa – inte ens betydligt mer exotiska Tokyo Game Show eller betydligt mer välbesökta Gamescom – har samma magiska, solbrända skimmer.
Är du som jag minns du hur du också slet plasten av Super PLAYs klassiska E3-nummer på 90-talet, kanske särskilt det med omslag i rött vitt och blått och rubriken ”SUPERHJÄLTAR”, som signalerade att det nya konsolkriget verkligen var igång på allvar, att framtiden var här nu, eller om inte här så åtminstone i de där gnistrande glasbyggnaderna som sprängde sig upp ur Los Angeles palmpepprade asfalt.
På tisdag kommer den vara där igen. Och efter tio år och lika många vändor till de där mässhallarna är det fortfarande lika kittlande att tänka att jag kommer vara där med den.
Bilden ovan: jag och min Super PLAY-tröja och min bonniga frisyr utanför E3-mässhallarna, i juni 2005. Foto: Mats Nylund.
Vi hade precis kommit till en särdeles nedgången korsning, som såg ut ungefär som man tänker sig att Tokyo såg ut efter brandbomberna 1945, när jag segervisst ställde frågan:
”Här då, skulle du kunna bo HÄR?”
Men Peter vägrade ge sig. Han tyckte fortfarande – efter mina allt hetsigare övertalningsförsök – att det kändes som en helt förträfflig tanke att slå sig ner i LA, i en av betongkuberna bland alla uteliggare och snabbmatsrestauranger och slokande palmer, med utsikt över den obarmhärtiga solen blästrande oceaner av sprucken asfalt.
Efter tolv–tretton vändor till västkusten har jag fortfarande inte kommit riktigt ända fram till samma slutsats.
Men kanske blir det annorlunda den här gången. Den här gången ska jag nämligen träffa Dean, den överbegåvade mma-killen från språkskolan här i Tokyo, som till framförallt mitt förtret tvingades återvända hem i vintras – som alla tvingas göra förr eller senare. Men istället för att tappa motivationen fortsatte han plugga till N1-språkprovet hemma i USA, det som – enligt myten, åtminstone – är så svårt att inte ens alla japaner klarar det. Bara att klara N2 är en bedrift. N1, högsta nivån, ska tydligen vara lika lätt som att plötsligt tvingas göra provet på kinesiska istället. Och Dean knäckte det på första försöket, precis som han gjort med N2 ett halvår tidigare. Överbegåvad, som sagt.
Han är även överförtjust i fläskig, fettdrypande amerikansk comfort food, en av få egenskaper han delar med mig. Så det ska bli kul att ha någon som kan guida mig till LA:s bästa burgare, som jag brukar göra med mina svenska vänner när de är på besök i Tokyo. Och jag vet inte, sedan är det ju TROTS ALLT något med LA; den solfrätta, svettiga, ännu mer nedgångna motpolen till NY. De första gångerna jag var där tyckte jag det var helt fantastiskt, trots all smuts och misär, men med tiden har jag kommit att hata det lite. Eller en vecka per år är väl egentligen precis lagom, det brukar vara underbart att sitta ute i kvällsbrisen under en värmelampa och smaska i sig majsmuffins som man doppar i honung medan man skvallrar med vilka kollegor som nu råkar finnas till hands och som man står ut med att skvallra med. De lediga dagarna i West Hollywood eller Santa Monica, när man går på Imax-bio och joggar längs stränderna och speglar sig i det fåtal skyskrapor man kan hitta, och genom allt det där tycker sig få vittring på åtminstone en skärva av den glamour man sett på sån där film. Men när folk pratar storögt om den där glittrande oasen mellan Nevada-öknen och Stilla havet är jag alltid kvick med att påpeka att det enda som finns där är kvadratmil efter kvadratmil av sårig asfalt, pastellfärgade betonghus, uteliggare och slokande palmer.
Så här såg jag ut en gång i tiden, enligt ett mail från Peter Ottsjö.
Till höger om mig ser du hur en annan person såg ut en gång i tiden.
Ifjol såg en annan person istället ut så här:
Vad jag vill ha sagt med detta vet jag inte riktigt, mer än att det är E3-tider snart, och sedan Sverige-tider, vilket betyder att jag äntligen kommer få chansen att träffa andra personer.
Tur, för efter 30 år börjar jag fan bli lite trött på mig själv.
Vi bodde precis intill den rätt skabbiga floden Kamogawa i Kyoto – vilket tydligen ska ses som något slags vinstlott, men det är bara för att japaner inte listat ut hur en riktig flod ser ut. Utsikten förgylldes dock av att vi hade ett eget litet bonsai-träd i fönstret.
Jag har bestigit Mount Fuji, jag har besökt otaliga gamla shogunat och slott och kejsarsäten, jag har skålat i skuggan av blomstrande körsbärsträd. Jag har till och med ätit nattō. Men det var inte förrän jag kom till Hiroshima som jag kände att jag verkligen upplevt Japan på riktigt.
Det går inte riktigt att beskriva, men du får tro mig när jag säger att det är en speciell känsla att promenera runt på gator över vilka motsvarande 16 000 ton tnt exploderade och regnade ner för snart 70 år sedan. Att på vägen till hotellet få syn på en av de få byggnader som överlevde chockvågen, en överrumplande påminnelse om den stad som en gång stod här men sedan länge reducerats till stoft, skyfflats undan och ersatts av byggnader till förväxling lika dem i Tokyo, Yokohama, Kyoto och Osaka. Att besöka den berömda kupolen, eller snarare skelettet av den, som överlevde explosionen och står kvar i samma (ruinerade) skick än idag. Att promenera ut på den lilla T-formade bro som bombplanet Enola Gay placerade i hårkorset sekunder innan nästan hela Hiroshima förintades den där augustimorgonen 1945.
Lika skakande är det att se den detaljerade redogörelsen för hela förloppet inne på atombombsmuseet, processen som ledde fram till att just Hiroshima (och strax därpå Nagasaki) utsågs till måltavla, de iskalla kalkylerna som dryftas i hemligstämplade brev mellan vetenskapsmän och presidenter och generaler. (”Vi behöver en stad av den och den storleken för att bombens kraft ska illustreras tillräckligt tydligt”, ”Det är nog bäst att inte förvarna befolkningen.”) Att, som en informationspanel lakoniskt konstaterade, Hiroshimas öde förseglades när det visade sig att den 6 augusti 1945 var en frisk, klar och molnfri dag. Perfekta förutsättningar för att förvandla en idyllisk småstad till ett vrålande inferno av eldstormar, radioaktivt splitter och svart regn.
Men mitt i all misär finns också påminnelser om det Japan som skulle resa sig ur askan, mäktigare (och, tack och lov, ödmjukare) än någonsin. Som att vissa av Hiroshimas spårvagnar började rulla igen redan dagen efter bombningen.
Och det Hiroshima som står här idag är inget Auschwitz-museum av död och elände, en blodisande ögonblicksbild fastfryst i 1945. Regionen har drygt 1,2 miljoner invånare, att jämföra med 350 000 innan bomben föll. Och medan stadskärnan känns lika modern som (om än betydligt mer modest än) den i Tokyo eller Osaka (vilket kan bero på att de också bombades sönder och samman i slutet av andra världskriget) så kantas den av kulturskatter som förblev helt orörda av kriget. Mäktigast av dem är Miyajima, en otroligt naturskön ö fylld av tempel, helgedomar och väldigt glupska hjortar (låt dem inte se dig när du äter mat, för då skuttar de fram och avslutar jobbet åt dig). Det är även precis utanför Miyajima, i vattenbrynet vid den världsarvsstämplade Itsukushima-helgedomen, som Japans mest berömda torii-port står och speglar sig i havet, som ett tiotal meter högt fönster in i det förflutna – långt bortom eldstormar, söndersprängda kupoler och svart regn.
Det var här det hände. Överst: den T-formade bron Enola Gay använde som måltavla för atombomben. Strax sydöst om den, intill texten 原爆ドーム, ligger kupolen som mirakulöst nog stod kvar efter explosionen.
Där har du summan av mina synpunkter på Osaka så här långt.
Och egentligen beror denna enda invändning bara på att vi – tack vare vår brist på lokalkännedom – råkat hamna i Honmachi (”Hommachi” i officiell folkmun), vilket verkar vara ett ganska glättigt finansdistrikt med glittrande höghus, exklusiva restauranger och boulevarder breda som fotbollsplaner. Eftersom jag annars bor i Tokyos svar på Peking (dvs att folk skriker, slåss och spyr överallt, dygnet runt) känns dock t o m det här lite exotiskt. Fast jag hade å andra sidan lika gärna kunnat semestra i kvarteren intill Tokyo Station för att få samma upplevelse.
Här är ytterligare några anledningar till att jag, trots Osakas rykte som en smutsig småstad med en fraktion av grannstaden Kyotos kejserliga charm, ändå lyckas trivas rätt bra:
• Den Den Town. Osakas svar på Akihabara, som i sin tur är Tokyos svar på himmelriket. Den Den Town är väl beläget något närmare helvetet, men det handlar inte om många centimeter. ”Det är inte direkt så man skiter på sig”, tänkte jag när vi klev ut från stationen. Och det visade sig vara sant – inte förrän man upptäcker att Den Den Town har ett helt eget Super Potato (eller TVÅ, om man räknar den lilla filial som bara säljer samlarkort). I övrigt är Den Den Town ett typiskt japanskt gytter av spel-, sprit-, manga-, peruk-, stereo- och tekokarbutiker, layoutat som en labyrint av nedgångna gränder. Med andra ord exakt det jag älskar allra mest med Japan.
• Universal Studios. Nu har jag varit på alla i hela världen! Orlando, Hollywood, Singapore, Osaka. Precis som Den Den Town märks det att Osakas lilla Universal-park är en lillebror till betydligt vräkigare förebilder. Utbudet av attraktioner kändes minst sagt skralt i jämförelse med, säg, Singapore. Men det var kul ändå, inte minst eftersom vi som tillhör the 1 percent kunde lägga på ett par hundralappar och få s k Express-pass som lät oss cruisa förbi alla köer. Och det kändes bra att äntligen få åka ”Jurassic park”-grejen som jag drömt om sedan jag var liten, för att sedan avsluta med ”Jaws” och ”Terminator 2 3D”, som båda var exakt likadana som i Florida för 16 år sedan. Jag minns så många detaljer från den gången också (det var en resa som satte sina spår i mitt 14-åriga jag), så det här var som att blicka in i världar som stått helt stilla sedan 1998. En påminnelse om vilka galtasprång tiden tar medan man själv är upptagen med annat.
• Osaka Aquarium. Världens största akvarium, och näst största icke-akvarium. ☑Kul ☑Fisk ☑Kul fisk
• Osaka-slottet. (Eller Orre-slorre som det heter i folkmun.) Grejen man SKA ha gjort i Osaka. Fast fråga mig inte varför – det är egentligen bara ett (visserligen vansinnigt flashigt) nybygge på platsen där det gamla slottet stod innan det brann upp, vilket slott tenderar att göra före eller senare om de är byggda av trä (!!!). Exteriören är hursomhelst supermäktig, parken och muren och vallgraven likaså (vilket gör att hela paketet trots allt platsar på den här listan), men interiören är bara ett hypermodernt historiemuseum med detaljerade modeller och hologramskärmar och skit. Vill man läsa om slottets (det RIKTIGA slottet) historia behöver man inte bege sig dit, eller ens till Wikipedia, det räcker att ”surfa” in på min blogg och ”klicka” här. Så, nu har jag besparat dig ett minne för livet.
• Amerika-mura. Betyder ”Amerika-byn”. Anledningen till det existerar inte. Det här området är snarare känt som Osakas motsvarighet till Harajuku. Med andra ord: skrikiga småbutiker, flagships för märken som Bape och Supreme, excentriskt inredda caféer (typ ett italienskt ställe där 60 procent av golvytan upptas av en till synes permanent parkerad Alfa Romeo). Men också: lekparker fyllda av skratt och rop, barnfamiljer på söndagspromenad, fågelkvitter. Det där öronbedövande lugnet man tydligen kan känna i varje japansk metropol, så fort man viker av en tum från huvudstråken. Känslan av att plötsligt befinna sig vid världens ände, kantad av pittoreska små trädgårdar och brunmurriga skokartonger till hus med luxuösa sportbilar parkerade intill.
• Resten. Precis som i Kyoto känns stadskärnan som en korsning mellan Tokyo och Nordkorea, om än en charmigt oskyldig sådan. Varje icke-historisk byggnad verkar vara konstruerad 1980 och renoverad 1981. Tunnelbanestationerna går i smutsgult, jade-grönt och mörkbrunt. Till och med de slitnaste delarna av Tokyo känns som ”Mass effect” i jämförelse. Osaka är mer i linje med andra asiatiska metropoler som Taipei, Seoul, Hongkong och Shanghai – platser där historien fortfarande klänger sig kvar på fasaderna. Och Osaka har inte en lika vacker historia som Kyoto, i århundraden – vissa skulle säga än idag – Japans kulturcentum. Det kommer inte kännas som att åka snabbtåg tillbaka till Tokyo, det kommer kännas som att åka tidsmaskin.
När mina föräldrar skulle till Florens härom månaden skickade de en artikel till mig om folk som vallfärdat till renässansens vagga, tappat fattningen när de försökt ta in all skönhet och till slut hospitaliserats eftersom de glidit ur fas med verkligheten.
Om det är någon stad som kommer göra samma sak med mig så är det Kyoto.
Jag hade förväntat mig en grå liten stadskärna, ett historiskt distrikt med ett gäng tempel, och rätt mycket turister. Istället möttes jag av en stadskärna som med sina små floder och gränder och gamla trähus känns som en korsning mellan Tokyo och Gamla Stan, helt sanslösa mängder turister – och ÄNNU fler tempel och världskulturarv. Det är en buffé av intryck som får mig att inse att jag kanske inte blivit så avtrubbad av att bo i Tokyo ändå. Jag tror aldrig att jag tagit så många bilder på en dag förut, i hela mitt liv. Det är så överväldigande vackert att man skäms över att befläcka asfalten med sina smutsiga sneakers. (Och för övrigt en av rätt få städer där man kan hamna brevid en geisha som tar selfies på bussen.)
Ändå har det blivit en del av den sistnämnda varan idag. På bara några timmar har vi hunnit se den berömda guldpaviljongen med tillhörande tomt, begrunda livets gåtor i Ryoan-templets zenträdgård, promenera planlöst bland pyttesmå hus och helgedomar i Kyotos otroligt pittoreska utkanter, åka gulliga lokaltåg som känns som att rulla rakt genom en Ghibli-film, ta bussen ut till Arashiyamas bambuskog och Tenryū-templet, promenera vidare till Togetsukyō-bron (där jag befinner mig på bilden ovan) och sedan korsa hela stan för att komma till det gastkramande vackra Kiyomizu-templet högt ovanför stan, och efter allt detta var jag så uppfylld av s k feeling att jag gick hela vägen tillbaka till hotellet, med värkande fotsulor och ögonen svidande av all skönhet (eller om det var svett – Kyoto är betydligt varmare än Tokyo, vilket innebär att det redan börjar närma sig högsommar här).
Vad mer? Tja, jag älskar ju Kamakura, det gamla shogun-sätet utanför Tokyo (vilket precis som Kyoto varit Japans huvudstad en gång i tiden), med alla dess helgedomar och tempel som svalts av den nästan bländande gröna skogen som löper kors och tvärs över bergen, men Kyoto är något helt annat, det är liksom Kamakura i kvadrat, som om Kamakura parat sig med Tokyo och spillt ut sin avkomma över Kansai-stäppen. Blodröda tempel, guldpläterade pagodor, små mörka gränder mellan trähusen där unga kvinnor trippar fram i skimrande kimonos. Inte konstigt att till och med Steve Jobs föll ner på knä inför allt det här.
Redan imorgon är det dock dags att dra vidare, till Kyotos megametropol till tvilling, och Japans näst största stad.
Vi ses på Osaka-bloggen.
Eller närmaste psykiatriska sjukhus.
För den som betvivlar att jag hunnit med en del idag.
Shinkansen lever upp till hajpen, bortsett från att det tvärs över gången sitter en amerikan och halsar öl och grymtar som Sonny Barger, och brevid mig en vettvilling som spelar ”Mario kart 7” på 3DS och fräser ilsket varje gång jag råkar göra ge ifrån mig minsta ljud. Jag svär, hade hon inte varit min flickvän hade jag aldrig godtagit den sortens beteende. (Jag borde för övrigt också köpa ”Mario kart 7”. Väldigt roligt är det, och jag har typ inte rört min 3DS XL sedan jag flyttade till Japan. Jag vet inte, det är något med bärbart spelande som jag inte riktigt pallar längre. Men det kanske vore bättre att inte palla inte palla.)
Fascinerande att se andra städer än Tokyo forsa förbi utanför fönstret. Jag har nästan varit lite obekväm med tanken på att lämna Tokyo, det är därför jag aldrig gjort det förut, trots att jag varit i Japan i stort sett varje år sedan 2005. Något med att neonet och det arkitektoniska överdådet är en så stor del av anledningen till att jag lockats hit gång på gång. Men just nu passerar vi Shizuoka, och jag blir så nyfiken på vad som döljer sig bortom höghusen vid stationen att jag nästan skulle kunna skutta ut ur tåget och skippa resten av resan bara för att få reda på svaret. Men blir jag så uppspelt av en stad som knappt någon utanför Japan ens hört talas om lär det nog vara värt att sitta kvar och se hur pass uppeldad jag blir av Kyoto istället.
Uppeldad var förresten även vad min så kallade karriär höll på att bli tidigare i veckan. Plötsligt visade det sig nämligen att min sporadiskt glappande strömsladd (”strippklubb”. föreslår autocorrect) till jobbdatorn i stort sett gett upp helt, man fick sitta och vicka på den (strippklubben) i ett år för att den skulle funka alls, och även om man lyckades med det så vägrade batteriet laddas. Och eftersom jag är nervöst lagd kunde jag inte låta bli att googla problemet, vilket förstås är lika dumt som att googla ”kan mina utslag vara cancer?” Helt plötsligt blev jag övertygad om att det var moderkortet det var fel på, eftersom strömsladden ändå lyste/blinkade ibland, så då kunde den ju inte gärna vara död. Skön känsla, att jobbdatorn kan vara på väg att dö precis när man ska iväg på semester och behöver förbereda en massa skit först, och att it-avdelningen sitter på andra sidan jorden. (Alltid lika betryggande när man mailar dem om att datorn krånglar på något sätt och de svarar ”Det är lugnt, det är bara att komma förbi med den!”)
Men eftersom jag skriver det här i skrivande stund förstår ni säkert att det löste sig till slut. Jag klev upp vid 8 eller så, jobbade utan att blinka (eller äta, eller andas) i typ tre timmar, sedan tog jag tåget till Shibuya och närmaste Apple Store, där det visade sig att det visst var strömsladden det var fel på, och att det gick att köpa en ny för ynka tre triljorder dollar. Så nu sitter jag här med en fungerande dator och ett tre triljorder dollar stort hål i plånboken. Sak samma, det var ju inte alls som att jag precis skulle iväg på en svindyr semester till Kyoto och Osaka och Hiroshima eller så.
Uppeldad var förresten även vad min kropp och själ (det lilla som återstår av den) var på väg att göra igår, när jag och Susanna gjorde vårt första återbesök på Tokyo Disneyland sedan 2008, samt passade på att griljeras i årets hetaste solgass. Om jag inte råkat ha ett svart paraply med mig (ett genomskinligt hade nog inte hjälpt fullt så mycket) hade jag suttit och skrivit det här på Tokyo Medical Universitys brännskadeavdelning istället för ett Shinkansen modell Hikari-700. Det skadade inte heller att vi äntligen, efter att ha besökt fyra olika Disney-parker tillsammans genom åren, äntligen räknat ut hur man utnyttjar Fastpass-systemet på bästa sätt, så man slipper stå i kö mer än några minuter här och där. (Hade nog blivit halvtråkigt att stå och vänta i det där solgasset i uppemot 80 minuter, som vi fick göra förra gången, när vi var unga och dumma och tydligen hade extremt tjock hud.)
En fantastisk dag blev det hursomhelst. Älskar alla sorters nöjesparker, men är extra svag för alla dessa Disneyländer, dels för att det är Disney, dels för att en av de händelserna som verkligen definierade mitt liv var familjeresan till USA 1997, då det allra mäktigaste var besöket på Disneyworld. Jag var 14 år då, och egentligen redo att lämna alla mina barndomsintressen bakom mig. Men Disneyworld var så satans imponerande, alla dessa små fantasilandskap de hade byggt upp i naturlig storlek som man fick promenera rakt in i som om det var PÅ RIKTIGT, det var så omtumlande att jag sedan dess fortsatt jaga samma känsla gång på gång. (Det är ingen slump att vi ska till Universal Studios i Osaka nu i helgen – en av de nöjesparker jag besökte i Orlando 1997, och sedan dess hunni bocka av i ytterligare två städer.)
Blev lite långt, detta. Det börjar skymma utanför tågfönstren, en dunkelt rosagrå himmel som speglar sig i de vattenfyllda risfälten och fasaderna på de enstaka höghus som svischar förbi mitt i all suddig grönska. Själv ska jag nog ta och suga i mig allt det här med lite musik i öronen istället för det envisa smattrandet från tangentbordet (och det envisa grymtandet från tvärs över gången).
En cola kostar 100 spänn.
