Vi bodde precis intill den rätt skabbiga floden Kamogawa i Kyoto – vilket tydligen ska ses som något slags vinstlott, men det är bara för att japaner inte listat ut hur en riktig flod ser ut. Utsikten förgylldes dock av att vi hade ett eget litet bonsai-träd i fönstret.
Jag har bestigit Mount Fuji, jag har besökt otaliga gamla shogunat och slott och kejsarsäten, jag har skålat i skuggan av blomstrande körsbärsträd. Jag har till och med ätit nattō. Men det var inte förrän jag kom till Hiroshima som jag kände att jag verkligen upplevt Japan på riktigt.
Det går inte riktigt att beskriva, men du får tro mig när jag säger att det är en speciell känsla att promenera runt på gator över vilka motsvarande 16 000 ton tnt exploderade och regnade ner för snart 70 år sedan. Att på vägen till hotellet få syn på en av de få byggnader som överlevde chockvågen, en överrumplande påminnelse om den stad som en gång stod här men sedan länge reducerats till stoft, skyfflats undan och ersatts av byggnader till förväxling lika dem i Tokyo, Yokohama, Kyoto och Osaka. Att besöka den berömda kupolen, eller snarare skelettet av den, som överlevde explosionen och står kvar i samma (ruinerade) skick än idag. Att promenera ut på den lilla T-formade bro som bombplanet Enola Gay placerade i hårkorset sekunder innan nästan hela Hiroshima förintades den där augustimorgonen 1945.
Lika skakande är det att se den detaljerade redogörelsen för hela förloppet inne på atombombsmuseet, processen som ledde fram till att just Hiroshima (och strax därpå Nagasaki) utsågs till måltavla, de iskalla kalkylerna som dryftas i hemligstämplade brev mellan vetenskapsmän och presidenter och generaler. (”Vi behöver en stad av den och den storleken för att bombens kraft ska illustreras tillräckligt tydligt”, ”Det är nog bäst att inte förvarna befolkningen.”) Att, som en informationspanel lakoniskt konstaterade, Hiroshimas öde förseglades när det visade sig att den 6 augusti 1945 var en frisk, klar och molnfri dag. Perfekta förutsättningar för att förvandla en idyllisk småstad till ett vrålande inferno av eldstormar, radioaktivt splitter och svart regn.
Men mitt i all misär finns också påminnelser om det Japan som skulle resa sig ur askan, mäktigare (och, tack och lov, ödmjukare) än någonsin. Som att vissa av Hiroshimas spårvagnar började rulla igen redan dagen efter bombningen.
Och det Hiroshima som står här idag är inget Auschwitz-museum av död och elände, en blodisande ögonblicksbild fastfryst i 1945. Regionen har drygt 1,2 miljoner invånare, att jämföra med 350 000 innan bomben föll. Och medan stadskärnan känns lika modern som (om än betydligt mer modest än) den i Tokyo eller Osaka (vilket kan bero på att de också bombades sönder och samman i slutet av andra världskriget) så kantas den av kulturskatter som förblev helt orörda av kriget. Mäktigast av dem är Miyajima, en otroligt naturskön ö fylld av tempel, helgedomar och väldigt glupska hjortar (låt dem inte se dig när du äter mat, för då skuttar de fram och avslutar jobbet åt dig). Det är även precis utanför Miyajima, i vattenbrynet vid den världsarvsstämplade Itsukushima-helgedomen, som Japans mest berömda torii-port står och speglar sig i havet, som ett tiotal meter högt fönster in i det förflutna – långt bortom eldstormar, söndersprängda kupoler och svart regn.
Det var här det hände. Överst: den T-formade bron Enola Gay använde som måltavla för atombomben. Strax sydöst om den, intill texten 原爆ドーム, ligger kupolen som mirakulöst nog stod kvar efter explosionen.