Koncärten?

Jo, den var bra.

Detta om detta.

Nu måste jag istället jobba så jag sedan hinner njuta av alla gåvor denna helg valt att välsigna mig med. Efter koncärten pratade jag nämligen lite med en random gaijin som visade sig vara en random svensk, och inte minst ett random Jesse Ruins-fan, som informerade mig om att de spelar på en klubb i mina trakter ikväll. Så typiskt Tokyo: hela tiden öppnar sig dörrar till nya små äventyr.

På tal om äventyr så ska jag imorgon äntligen ta en efterlängtad arkadrunda med min ”SF”-frälsta vän Johan, som lovat att visa mig lite nya spelhålor i Takadanobaba (en mindre spektakulär, och mer studenttät, del av Shinjuku, några minuter härifrån). Det ska bli väldigt spännande, för vanligtvis är det ju jag som guidar runt folk bland arkadhallarna, och då ute i Akihabara, och då utan att de brukar vara särskilt intresserade av att nöta combos i ”SFIV”. =(.

Hade tänkt försöka hinna med ett museum i helgen också, men nu har det blivit så många andra aktiviteter att mja. Det är ju en vecka nästa vecka också.

Och med detta!

Inledde dagen med en lång jävla fotopromenad eftersom jag var så avundsjuk på alla vackra snöbilder som mina vänner (och resten av Japans befolkning) tagit den senaste veckan. Tyvärr hade den mesta snön regnat bort när jag väl masade mig ut, men det blev mysigt ändå. Gick först ner till jättelika parken Shinjuku Gyoen, som var stängd pga vädret samt idioti. Så då gick jag några kilometer västerut, till Nishi-Shinjuku, och fotade i en park (med tillhörande helgedom) där istället. För övrigt samma park som jag förstummat vandrade runt – och fotade – i när jag var i Shinjuku första gången, 2005. Fortfarande århundradets mindfuck att jag plötsligt bor bara någon kilometer ifrån det där lilla sagolandet. Gårdagens bilder därifrån får hursomhelst dröja ett tag eftersom jag tog dem med riktiga kameran och därmed måste redigera dem innan de kan läggas upp. Men här är iaf en mobilbild från samma promenad som visar en klassisk Tokyo-vy (gångbron där den togs dignade av turister som ville ta exakt samma bild).

Några timmar, och drinkar, senare är jag ute och promenerar i Nishi-Shinjuku igen. Denna gång är dock målet den där festen som Mary Jane så starkt avrådde mitt feta väsen från att bevista (enbart för att hon inte vill att NÅGON ska ha kul när hon är sjuk). Lustigt nog visar sig festlokalen ligga precis intill den där lilla parken där jag klafsade runt tidigare under dagen.

Festens värdar bor i en ENORM lägenhet på våning 38 av 44 i en av Tokyos högsta, och lyxigaste, skyskrapor. Dvs dubbelt så högt upp som jag, som tvingas ruttna bort på våning 19 i ett mycket mindre hus. Alltså, hela byggnaden där festen äger rum andas så mycket lyx att när jag kommer fram till rätt lägenhet och välkomnas av en artig man i kostym vid dörren så antar jag att han är något slags butler, och låter bli att presentera mig. Vill sjunka igenom 38 våningsplan samt jorden när han sedan kommer fram till mig inne på festen – och givetvis visar sig vara där i samma ärende som jag, dvs som en helt vanlig gäst.

Lyckades inte ta en bättre bild på utsikten genom de igenimmade fönstren än denna. Men ja. Högt som satan var det.

Kanako med mega buster.

Jag med mega buster.

Gamla Super PLAY-läsaren (och födelsedagsgrisen) Magnus med mega buster.

Vuxenmobbningen fortsätter: en viss sängliggande väninna bombarderar värden med meddelanden om min fetma (som hon sedan stolt vidarebefordrar till mig).

Min utsikt vid hemkomsten. Vid den här tidpunkten är det nog jag som borde vara sängliggande. Tyvärr har min hjärna helt andra planer. Men det är en annan, och mycket tråkigare, historia.

Ljudfix inför podcast-inspelning. Högst oklart varför jag skärmdumpade detta, men det gjorde jag, och här är bildbeviset, om någon fortfarande tvivlar.

Redan på eftermiddagen stod det klart att den här dagen skulle gå till historien som fin snarare än ful. (Att jämföra med den synnerligen fula gårdagen.)

På kvarters-izakayan med Cardoso. När vi var där senast – i december, svindlande nog (att det redan gått två månader sedan sist!) – hade de just bytt meny till en utan roliga engelska översättningar, eller några engelska översättningar alls. Den här gången hade de ångrat sig och bytt till en meny med tråkiga engelska översättningar. (Och ja: man beställer allt från Ipad-liknande trådlösa pekskärmar.)

God mat, mycket mat och mat i rättan tid.

Plötsligt hände det förbjudna.

Ja ok.

Favvogrejen: chatta med Cardosos kille från hennes mobil. Lyckas alltid lura honom. ”Why are you so good at pretending I’m me?!” utbrast hon fylleförvirrat efter incidenten ovan.

Detta handlade vi tydligen på vägen till karaoken.

Dagens läsk. Närå. Jag bantar. Men blev nyfiken ändå eftersom etiketten??? (Blev även fotobombad av en vedervärdig fot.)

西洋絵画 BEST 100 = de 100 bästa västerländska tavlorna, typ. Jävligt miffigt koncept, alltså. Jävligt japanskt också. Blir trött på detta rike ibland.

Detta handlade vi INTE. Trots att det hade suttit fint med filten som ingår.

Söta katter med pratbubblor. 690 yen.

På tiden.

Inskrivningen på karaokerian. Från vänster: namn, ålder, antal män, antal kvinnor, summa, användningstid (F = ”free time”, dvs 00–05, typ).

Första gången vi körde den här. Och andra. Och tredje. Och fjärde. Och femte.

Plötsligt hände det oväntade.

Can you keep up?

Smuggelspriten flödade.

Tömde Carros Iphone-batteri genom att gilla ALLA mina IG-bilder någonsin från hennes konto. Det var egentligen betydligt fler än 80, men så här såg iaf min notification ut när jag öppnade IG på min egen telefon sedan.

Tack, Carro! (Tumnaglarna visar mina första IG-bilder någonsin, dvs de sista jag kom till när jag scrollade igenom mitt flöde på hennes mobil. Allra första bilden: Markus Larsson och Magnus Edlund dricker öl efter att ha hjälpt Peter Ottsjö flytta, sommaren 2012.)

Hemma. Commence yoghurtslukning.

Igår: bästa dagen hittills.

05.00: sömnlöshet. Ägnade den åt att försöka komma fram till vilket hotell jag ska bo på nästa gång jag åker till Korea. Denna aktivitet får +++++. Kolla på hotell, det är livets vatten. (Min kusin bor i Seoul igen nu, för tredje gången, så jag hoppas jag hinner hälsa på även i år. Det var kul senast, i typ mars ifjol.)

??.??: uppstigning. Nej, jag tänker inte avslöja tiden. (Som om någon bryr sig.) Sov som sagt skitdåligt, vilket må vara hänt om man ändå inte har någon tid att passa. Och i mitt fall är det hänt ganska ofta.

16.00: lunch. Körf. (1439 kalorier. Så ni slipper fråga.)

16.30: jobb. Behövde tråckla ihop en nyhet för att Spela skulle nå veckomålet. Och satan i gatan i helvete vad vi gjorde det.

18.00: podcast-inspelning. Faktiskt helt otroligt kul, typ 100 gånger kuligare än första avsnittet. Trots en massa tekniskt strul. Ser plötsligt asamycket fram emot nästa inspelning. Samt att puffa för detta (andra) avsnitt, för djädrulen vilka explosiva vinklar vi har den här gången. Kommer klickas som en oxe.

20.30: fördrinkar, dusch och extremt inkompetent dans till munter musik.

22.15: izakaya-middag med Cardoso. Vid det här laget var vi båda smockfulla. Kort därpå var vi även smockfulla av sushi och citron-umeshu.

22.30: izakayan stängde! Wtf. Vi hann iaf beställa fyra miljorder rätter med tillhörande vätskor innan dess, sedan satt vi kvar och såsade i 8,4 evigheter.

23.40: konbini run. Carro behövde alkoläsk, jag behövde tydligen yoghurt???, choklad??? och sodavatten. Vissa av oss var, som ni märker, vid sjukt osunda vätskor i det här skedet.

00.00: ”free time”-karaoke. (”Free time” = betala en summa, stanna valfri mängd timmar.) Vi smugglade som vanligt in egen sprit och följde sedan vår gamla vanliga playlist till punkter och prickar.

05.00: hemma igen, hes som en atta och lyrisk som en lyra.

??.??: åt lite yoghurt. Lyssnade på lite podcast. Somnade lite.

Härom dagen beskrev en japansk bekant sig själv som en ”hikikomori” i ett FB-inlägg. (Eller mer exakt: hen sa, fritt men extremt skickligt översatt, att hen hade ”hikikomorat för mycket”. Grundformen av ”hikikomori” är nämligen ett verb.)

Otroligt att det inte slagit mig tidigare, att det finns just ett japanskt ord för det som hänt med mig de senaste månaderna, i just Japan. En hikikomori, det är ju precis det jag långsamt förpuppats till sedan skolslutet i oktober. Som eventuellt existerande läsare vet så är det något jag återkommit till gång på gång: mitt behov av egentid (närmare bestämt dygnet runt), min orubbliga dagsrutin, att tröskeln mellan mig och resten av världen bara tycks bli högre för varje dag som går.

I vanliga fall hade jag här fortsatt mala på i alltmer dramatiska ordalag om denna exotiska åkomma, eftersom en klassisk kvällstidningsregel säger att när man väl hittat sin vinkel, då biter man sig fast vid den tills man hör kraset av benknotor. (Det är också en väldigt bra regel. Om man är en grävling.)

Men IRLivet tenderar ju att vara något mer nyanserat än så. Det gäller till och med mitt liv – hur svartvitt det än kan framstå enligt tveksamma källor på internet.

Så nej, jag har inte hikikomorat ihjäl mig riktigt än. I helgen borde jag kanske snarare ha hikikomorat lite hårdare, för som jag noterade i förra inlägget så drogs jag med en nästan förlamande överhängsel i lördags, som inte avtog förrän jag släpade ut min vidriga lekamen genom dörren igen, för ännu en kväll av osunt leverne – vilket förstås resulterade i en ännu mer plågsam söndag.

Egentligen hände väl inget superspännande i lördags, men det var skönt att komma in i min gamla helgrutin också, efter att ha snörvlat och hostat mig igenom årets första veckor.

Dock helt sjukt att jag mådde kalasdåligt i mer än ett dygn efteråt. Här är valutan jag fick för den investeringen:

(mer…)

Sushihaket du har runt hörnet? Det är inte en japansk restaurang.

Det här är en japansk restaurang:

(Klicka för att öppna klippet.)

Om du bad för att jag skulle få en helt okej helg så kan jag glädja dig med att Gud lyssnade.

Iofs var det en långhelg, så redan där var det ju spikat att den skulle bli åtminstone halvokej. Så här gjorde jag för att förvalta den på bästa möjliga vis:

FREDAX: Sake-provning i skolan. Sedan jobb, jobb, jobb. Det var kul! Testa det någon gång.

LÖRDAX: Picknick i Yoyogi-parken + izakaya med Tukis och hennes tusen kompisar. Också kul! Kan verkligen rekommenderas. Ett helt gäng av dem var icke-japanska spelutvecklare bosatta i Japan. Det näst roligaste var att de hade rätt tunga spel under bältet: lite Grasshopper-titlar, nya ”Pokemon”, ett nytt Square Enix-rpg som visas på TGS. Det roligaste var att en av dessa filurer, som jag aldrig träffat förut, hade babblat lite med mig om ”Jojo’s bizarre adventure: All-star battle” i kommentarfältet under denna artikel alldeles nyligen. Helt plötsligt satt vi och skålade på en filt i Yoyogi! (Eller okej, det allra roligaste var nog att lära Tukis lite ny svenska, vilket hon hade svårt att tåla. Det tråkigaste var för övrigt att jag för första gången åt nattō – ett ökänd vidrigt, och tydligen extremt hälsosamt, slem baserat på jästa bönor. ”Det smakar SKIT” varnades jag innan jag tog min första tugga. Och tro mig, det var även den sista. Någonsin.)

SÖNDAX: Mötte min gamla SU-klasskamrat Linn på Tokyo Station 09.15 för att åka ut till Tokyo Game Show (igen – var där i torsdags, kommer webb-tv om det snart, liten text här) och researcha en artikel. Lite svindlande att träffa Linn igen. Senast jag gjorde det var nämligen när jag hade bartömning hemma i Stockholm med ca alla mina svenska vänner ett par dagar innan jag flyttade till Tokyo – det vill säga nästan på dagen ett år sedan. Sedan dess har hon pluggat japansk konsthistoria i Kyoto, lyllot. Det svindlade även till precis efter vår trevliga TGS-dag, för på vägen därifrån stötte vi på en svensk journalist som jag senast träffade precis efter att jag flyttat hit, och som nu kommit tillbaka för en andra vända i Japan. Som om inte farsen redan var fullkomlig drog jag och Linn sedan till min lokala izakaya med ännu en gammal klasskamrat som också alldeles nyss kommit tillbaka för en till vända. De båda tyckte att Akiba-inslaget blev bra, vilket var omtänksamt ljuget av dem. Sedan satt vi och bråkade om huruvida nattō är tjänligt som människoföda samt skvallrade om gamla klassisar (och Disneyland-attraktioner) tills sista tåget gick.

MÅNDAX (IDAX): Bonushelgdag! Precis som förra måndagen, för japaner är tydligen tokiga i jätterandom helgdagar. (Idag var det höstdagjämning, för en vecka sedan ”Respect for the aged day”.) Tog vara på tillfället genom att sova till elva och sedan göra en fyra timmar lång intervju (till samma artikel som jag nämnde ovan). Kanske i kortaste laget, får ta följdfrågorna via mail. Sedan föreslog Linn (förlåt, ”LINNSAR”) att vi skulle gå till Square Enix-restaurangen Artnia, i vilken sak vi gjorde slag. Det var helt okej! Inte alls så tacky som jag väntat mig, utan väldigt cleant. Linn åt en Buster Sword-parfait (bilden ovan), jag ett gäng rätt mjäkiga pankisar med Chocobo-brännmärke. Lite lustigt att Artnia både är bar, restaurang/café och merchandise-butik i samma lilla äggformade byggnad – precis intill Square Enix-skrapan, som i sin tur visade sig ligga bara några kvarter ifrån min lägenhet. Men vid det här laget har jag slutat förvånas över sånt, för jag börjar bli alldeles för gammal (30) för att unna mig en hjärtattack oftare än varannan dag.

Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.

Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.

Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.

I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.

”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.

Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.

Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.

Tillbaka till tokigheten, var det.

Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.

(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)

Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.

Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)

Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.

Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.

Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.

Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli: