Det ligger en ficklampa istället för en bibel i skrivbordslådan här på hotellrummet. En subtil påminnelse om att min bristande överlevnadsinstinkt skickat mig från en spricka mellan kontinentalplattorna till en annan.

Samt ytterligare en påminnelse om att jag är nära Där Det Händer, eller i detta fall Där Det Kan Hända. (”Det”: den djupt ocharmiga naturkatastrof som den lokalproducerade storfilmen ”San Andreas” just nu låter explodera på biodukar världen över.)

Jag lånar både formuleringen och filosofin från Filip & Fredrik, som jag lätt återkommer till när jag är här eftersom de flera gånger pratat om sina resor i ungdomen till just Los Angeles, för att bo just på The Standard, just för att vara nära Där Det Händer. En känsla som får luften att spraka i hela Hollywood, oavsett om man promenerar bland palmskuggade arkitektritade miljondollarvillor uppe bland kullarna eller sicksackar mellan skummisar på väg till McDonald’s. Jag läser ”The men who would be king” och hajar till när det står att Jeffrey Katzenberg bodde (bor?) söder om Sunset Boulevard, precis som jag. Några kvarter norrut (och uppåt, som i uppåt i luften) breder Hollywood Hills ut sig, med sina kringelkrokiga ”bird streets” där filmstjärnor och -moguler trängs i ”gated communities” med utsikt över hela LA:s neonglimrande prärie.

Vis av erfarenhet begriper jag att denna obegripliga krock mellan rikedom och misär, svala pasteller och ingrodd smuts, tappar sin laddning om man stannar här för länge. Just därför känns det också extra privilegierat att dyka in i denna lilla värld bara då och då, en vecka åt gången, och flyga hem igen innan hjärnan hunnit kalibrera om sig för att svälja och smälta alla intryck, som en orm som krokar loss hela underkäken för att svälja en spädgris. (Lustigt nog var det ganska exakt så här jag beskrev Tokyo i mina första artiklar därifrån för tio år sedan.)

Och Hänt är precis vad saker har gjort den senaste veckan.

Till att börja med har det varit ett väldigt roligt E3. Det kanske låter som en självklarhet, men när det blir för många möten, för mycket spring, för mycket trumhinnespräckande trailermusik, för många pr-människor som i kör berättar för en vad man ska tycka och skriva samt för få spel är det en arbetsplats som inte direkt gör underverk för ens mentala hälsa. Det här har dock vägts upp av att jag gjort ett gäng väldigt roliga intervjuer (roligast av alla: frispråkige Playstation-chefen Jim Ryan), sett ett gäng väldigt roliga presentationer samt förstås testat ett gäng väldigt roliga spel. När man får upp pulsen lite och allt bara klaffar, då är E3 som en perfekt speedrun genom ”Mirror’s edge”, där man kutar från monter till monter, intervju till intervju, presentation till presentation med perfekt tajming. (Kutar? Ja, bokstavligt talat: Los Angeles Convention Center spänner över 80 000 kvadratmeter.)

Jag nämnde ju förresten min barndomsvän Peter Forsman i ett tidigare inlägg. Gissa vem som fick hålla mig i handen genom hela min ”Star wars: Battlefront”-session? Och gissa om det kändes ännu mer surrealistiskt än att bara träffa honom i LA (istället för Tokyo eller Stockholm). Liksom, jag har varit på E3 elva år i rad nu. Det är en tradition som är kirurgiskt separerad från allt som har med Sverige och min uppväxt att göra. Att dessa två sfärer plötsligt överlappar varandra, hjärnan kan inte riktigt få ihop det.

Utöver E3 har jag inte hunnit med så mycket. Eller rättare sagt ingenting alls förrän hela spektaklet var över för i år. Efter sista mässdagen firade jag med Pär och Victor från Reset Media här uppe i Hollywood, fast en bit österut, vid de värsta turiststråken, med stjärnor på marken och skit (Victor behövde åka och jobba i närheten, annars hade vi förmodligen inte utsatt oss för just den miljön). Det var dock kul, vi började på baren Pig ’n’ Whistle (som tydligen finns i Stockholm också, av alla ställen?!) där vi råkade ut för en ny bekantskap i form av Gambino, som namnet till trots kommer från Mexiko, och som hade suttit vid baren och druckit sedan 10.00. Vilket kan vara en av anledningarna till att han uppfattade ungefär 8 procent av allt vi sa och trodde att Sverige och Australien var samma sak. Men han var väldigt snäll och så, och ärligt talat är det kul att drabbas av annan lokalbefolkning än skyttelchaufförer, taxichaufförer och Uber-chaufförer.

Efter Pig ’n’ Whistle försvann Victor till utställningen I am 8-bit i hipsterdistriktet Silverlake medan jag och Pär fortsatte utforska det lokala kroglivet. Först gick vi till en uteservering i en gränd (charmigt) som stängde 21.20 (berätta gärna för mig hur man blir klok på alkohol-lagarna i USA), sedan en ganska pretentiös (och faktiskt extremt bra) restaurang vid namn Birch, där vi åt lite middag, varpå jag klämde i mig mitt livs kanske godaste taco tvärs över gatan. När Victor väl återvände var han härjad efter att ha försökt få tag på en taxi i 2,5 evigheter för att till slut ge upp och tråckla sig tillbaka via buss, tunnelbana och promenad. (Typ den enda myt om LA som visar sig stämma när man kommer hit är att det är en hopplöst stor stad – inte direkt i klass med Tokyo, men frånvaron av fungerande lokaltrafik gör att alla avstånd känns enormt mycket längre.) Vi såg dock till att pigga upp honom genom att slumpa vi in oss på en väldigt mörk och mysig bar vid namn Boardner’s innan vi efter några cocktails återvände till Pig ’n’ Whistle för att genomlida deras alldeles för offentliga karaoke tills de stängde. Jag gillade det stället ändå, det var en liten upplevelse att sitta mer eller mindre ute på gatan och studera den lokala faunan på nästan obehagligt nära håll (inklusive uppemot ett dussin polisbilar som ylade förbi i tät procession, till klientelets stora förvirring). Och efter allt mitt tjat om att vara Där Det Händer så är det otroligt befriande att få komma ut i friska luften och beblanda sig med lite as efter en serie solitära skrivkvällar på hotellrummet. Vi blev så inspirerade att vi satt kvar tills stället stängde. Precis innan det hände lyckades vi lokalisera Gambino vid baren, 14 timmar efter att han tagit sin första drink på precis samma ställe. Vilken trooper.

Till min oändliga förtjusning har jag utöver detta hunnit återse mina älsklingar Lacma (Los Angeles County Museum of Art) och Getty Center, dessa gnistrande, grönskande monument mitt i Los Angeles solblästrade öken av smuts och betong. Lacma-besöket kunde omöjligen toppa det för två år sedan – mitt första, då den allmänna fascinationen inför hela komplexet spetsades med en specialutställning om Stanley Kubrick, tiotals rum SPRÄNGFYLLDA med rekvisita från alla hans filmer (inklusive en eller två som aldrig ens färdigställdes). Den här gången hade de inga tillfälliga utställningar alls, vilket visserligen gav mig chansen att äntligen utforska varenda kvadratmillimeter av de permanenta samlingarna (inte lika imponerande som på Met i Central Park, men ändå rätt sinnessjuka, med en bredd – och en lika modern som exotisk inramning, med palmer och piazzor mellan de olika byggnaderna – som inget museum i Japan kommer i närheten av). Efter tre besök på lika många år kan jag äntligen luta mig tillbaka och invänta att ”100 procent”-achievementet ska poppa. Dessutom spelades det mysig livejazz ute på innergården när jag gick från byggnad till byggnad.

Getty Center var lika fantastiskt som när jag besökte det första gången ifjol (och tydligen kände mig tvungen att tömma precis hela ordförrådet i ett enda blogginlägg efteråt). Det är en plats som bara tar andan ur en, en serie retrofuturistiska bunkrar som placerats ovanpå ett berg man får åka monorail upp längs. Det närmaste konstvärlden kommit ett eget litet Disneyland (beläget bara några mil ifrån originalet i grannstaden Anaheim). Jag inledde besöket med en guidad tur den här gången, vis av erfarenhet från mina senaste besök på Met. Solen var så mördande att de delade ut paraplyer inför rundvandringen, som var tvungen att äga rum utomhus eftersom den fokuserade på Richard Meiers bokstavligt talat monumentala arkitektur. Paraplyer som var slut när jag väl började köa. Men överlevde gjorde jag, och sjukt fascinerande var det. Just den bländvita (förlåt, ”Getty-vita”, som Meier döpte färgen till) arkitekturen är tveklöst det häftigaste med Getty-centret, hur den svala 80-talsfuturismen – klädd i aluminium och travertin som brutits i samma stenbrott som den som användes till Fontana di Trevi, Peterskyrkan och Colosseum (!) – clashar med de rikt utsmyckade interiörerna, som emellanåt inkluderar hela rum som importerats från europeiska palats. Det är lika surrealistiskt som det låter, speciellt med hela Los Angeles, och allt som Händer där, som fond.

Apropå saker som tar andan ur en, om än i lite mer blygsam skala, så hann jag med två biobesök också (sjukt späckad vecka, jag vet): ”Jurassic world” och ”Mad Max”. Den förstnämnda var Imax-versionen, som jag alltså såg med Peter på Chinese Theatre redan första kvällen, efter vår Saddle Ranch-middag med Martin Lindell. Sjukt dum film, men blev inte alls så besviken som jag hade väntat mig (första ”Jurassic park” är nog den film jag älskat mest här i livet, kanske näst efter ”Lost in translation” – även om detta älskande skedde när jag var typ 11–12). Förutom på effekterna. Hisnande att moderna storfilmer fortfarande inbillar sig att datorgrafik är den bästa kryddan, oavsett råvaror. Hälften av scenerna, även de utan dinosaurier, såg helt sinnessjukt artificiella ut. Löjligaste jag sett på bio sedan ”The hobbit”, där skarvarna mellan skådespelare och renderade miljöer var lika subtila som i ett Mega CD-spel från 1993. (Alltså, jag fattar på riktigt inte. Är det bara jag som stör mig på det här? Tänker ingen annan på hur färger, ljussättning och upplösning blottlägger att det bokstavligt talat är två skilda världar som mosats ihop i en datamaskin av en töntig nörd?) ”Mad Max” var dock bara rolig och bra på alla sätt och vis, till och med rätt snygg förutom några kassa effekter precis i början. Tveklöst årets filmupplevelse, av de två filmer jag sett i år (”Jurassic world” och ”Mad Max”).

En fantastisk resa har det varit, men efter en vecka här i hetluften (samt dubbel bemärkelse) är jag, precis som varje år, så omtöcknad av oljud, solsting och intryck att jag kommer bli sängliggande med syrgasmask om jag inte flyr tillbaka ut i verkligheten snart igen. För även om jag uppskattar att en gång per år doppa tårna i all denna elektricitet ska det bli ännu skönare att komma hem till en liten skokartong i Shinjuku där det mest dramatiska som kan Hända är att en lampa går i hallen eller att curry-leveransen tar 35 minuter istället för 30.

Skönt att vara i LA så man slipper bli varm, solbränd eller må bra i största allmänhet.

17 grader enligt väder-appen, men det känns som 7 i mitt hotellrum trots att den dånande ac-kanonen fått ta rast sedan igår kväll. Sitter invirad i överkastet och huttrar framför datorn som någon himla person som bor i ett land där det redan är 25–30 grader varmt på dagarna.

Men det är som det brukar i LA, ju högre toppar desto djupare dalar. Igår var det Pride-parad precis när jag kom från flygplatsen, så skytteln vägrade köra mig ända fram till mitt hotell (evighetslånga Santa Monica Boulevard var avspärrad). Skyttelns andra passagerare blev mycket upprörd över att jag inte fick exakt vad jag betalat för, men det var inte mycket att göra åt den saken, så jag fick kånka mina väskor i värmen längs de mördande backarna upp mot Sunset Boulevard och sedan irra runt bland en massa glada bögar i jakt på hotellet. När jag hade gått riktigt fel frågade den kanske gladaste (och minst påklädda) bögen mig ”Ligger The Standard här?” (The Standard är alltså hotellets namn – för övrigt Filip & Fredriks gamla favvo.) Det gjorde det ju verkligen inte eftersom jag just insett att vi båda gått alldeles för långt västerut, så vi slog följe åt rätt håll och gick och pratade Oculus Rift och Basshunter i eftermiddagshettan. Det var en scen, det, en supertajt ynglig i bar överkropp som sjunger ”Vi sitter i Ventrilo och spelar lite Dota” och en rosenröd överviktig spelnörd i svettmarinerade myskläder som valsar in i The Standard-lobbyn. Om jag missat att jag inte befinner mig i Tokyo längre blev det ganska tydligt då, kan man säga.

Mitt rum var redo när jag kom fram trots att det var mer än två timmar före den officiella incheckningstiden (tips: MAILA INNAN om du tänker komma tidigt till ditt hotell), så istället för att ge mig ut och stånka vidare kunde jag sätta mig och stånka framför datorn i väntan på att Peter skulle bli klar med sina egna umbäranden ute i Marina del Rey. ”Peter” är i det här fallet inte den där Ottsjö som man hört så mycket otäckt om, utan min gymnasiekompis (och Fienden-kollega, och ständige ”Street fighter”-överman) Forsman. Han jobbar på Dice med ”Star wars: Battlefront” och är på E3 för första gången nu. Det är en sån mindfuck att minnas hur vi för 15 år sedan satt i Hedbergskas skolmatsal och pratade om ”Silent Hill”, min importade Dreamcast och den kommande superkonsolen Playstation 2, och nu har våra slingriga vägar genom livet sedan dess plöjt sig raka vägen in i spelvärldens epicentrum, för att korsas här. Tänk om vi hade vetat det där i skolmatsalen, eller när vi satt framför medieprogrammets primitiva Imacs och dreglade över de senaste klippen från ”Devil may cry” och ”Star wars: Rogue squadron”, att en dag skulle vi inte bara jobba i spelbranschen utan även ses igen under dess allra heligaste högtid (och att han till och med skulle vara med och utveckla tidernas mest hajpade ”Star wars”-spel).

Det hann bli en väldig trevlig matstund på eviga favvostället Saddle Ranch tillsammans med branschveteranen (och numera Dice-medarbetaren, tillika min före detta Nöjesguiden-chef) Martin Lindell innan vi hastade vidare till Chinese Theatre (den berömda med handavtrycken utanför) för att se Imax 3D-versionen av ”Jurassic world”. Men vad jag tyckte om allt detta får jag återkomma till någon annan gång, nu måste jag dra på mig långkalsongerna, linda in mig i min sälskinnspäls och beställa en taxi till Galen Center så jag kan börja bevaka den där spelmässan man hört så mycket om.

Scen jag bär med mig från flighten: det koreanska paret brevid mig som, i det svaga ljuset från läslampan, svettas med krökta ryggar över det barnsligt simpla tullformuläret (typ namn, födelsedagum, hemland, flightnummer, hotelladress i USA, har du med dig 68 ton heroin?) som om det vore Manhattan-projektets avgörande ekvation. De har till och med en sjukt utförlig utskriven guide till just detta dokument med sig, men blir ändå tvungna att ta hjälp av sin amerikanska granne till slut (det här med att fylla i hotellfältet var tydligen för mycket av ett Mensa-test för dem). Starkt att de vågade, dock. Hoppas de njöt av det absolut mest spännande sättet att resa på: mellan kontinenter, och två länder varav inget är ens hemland. (Första gången jag flög Tokyo–LA, 2008, kände jag mig lika världsvant oövervinnerlig som om jag gjort det i Steve Jobs specialinredda Gulfstream. Bara smaka på rutten. NRT–LAX. FINNS det två coolare, och samtidigt mer olika, städer att flyga mellan? Sigge Eklund är tydligen förtjust i leken att kombinera ett stadsnamn med ett årtal för att trigga oväntade känslor, typ ”Poltava 1918” eller ”Jerusalem 2003”. För mig har flygrutter samma effekt.)

Såg ”Chappie” på planet. Fy fan vad konstig. Jag gillade både ”District 9” och ”Elysium” till tusan. Trodde ”Chappie” skulle bli årets filmupplevelse när jag såg den svinsnygga och svinvälljudande inledningen (så HÄR ska moderniserad 80-talsfilmmusik låta, ”Far cry: Blood dragon”), för att sedan upptäcka att mina favoritrappare Ninja och Yolandi från Die Antwoord hade varsin cameo. Förutom att… det visade sig att de spelade HUVUDROLLERNA?! Och hette Ninja och Yolandi i filmen också? Och bara lyssnade på sin egen musik hela filmen igenom, utöver att den dessutom tonsatte flera scener där karaktärerna inte lyssnade på musik? Tack och hej.

Sov så mycket jag kunde på planet. Drömde som vanligt att min byggnad hemma i Tokyo välte i en jordbävning och att jag slungades genom fönstret ut i tomma intet.

När jag vaknade och såg flygrutten blev jag sugen på att be kaptenen släppa av mig i Vegas istället. En av faktiskt väldigt få städer jag besökt som jag instinktivt känt att jag inte kan lämna bakom mig för gott.

Fick dock nöja mig med att landa i LA. Innan jag ens hunnit fram till immigration-kontrollanten frågade han: ”E3?” Så snabbt har jag aldrig blivit avslöjad förut. Tur att jag faktiskt, till skillnad från rätt många andra som bevakar E3 (vad jag förstår), har journalistvisum. Skräckhistorierna om folk som erkänt sig vara journalister i kontrollen, saknat visum och sedan antingen fått vända hem direkt eller grillats i förhörsrum i timmar… Hellre överdrivet nojig i förväg än avrättad efteråt, det är mitt motto.

Amerikansk dam började käfta i entrén till den sista tullkontrollen, själva slutspurten innan man äntligen är fri och kan sluta koncentrera sig på att inte se ut som om man har 68 ton heroin i kabinväskan. ”Vi har redan gått igenom tullen!!!” bräkte hon upprört. Visst, det finns säkert en hemlig tullstation som bara ni av alla på hela flygplatsen råkat passera. Gissa om de ändå kom lommande efter mig sedan, allt de vunnit på sitt utbrott var omgivningens avsky plus en smärre försening. Folk som tjafsar på flygplatser, där har du den kombination av personlighetstyp och plats jag tycker allra minst om, oavsett årtal.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

DAG 6

(mer…)

DAG 0

(mer…)

Åkte västerut härom dagen.

Förbi sierskorna med de handskrivna skyltarna, förbi de kitschiga japanska restaurangerna med namn som ”Katana”, de dammiga, krackelerande gipshusen i ”italiensk” stil, de artificiella små kullarna som konstruerats bara för att någon med väldigt mycket pengar ska kunna bo ovanpå dem, alla ”Mad men”-billboards med texten ”for your Emmy consideration”, de slokande palmerna som det gröna nästan helt bränts bort från, de sandfärgade bunkrarna som rymmer Citibank och spritbutiker och liksom tycks ha svetsats ihop med marken i den svidande varma solen.

På touch-panelen framför mig i taxin hackade hårdkomprimerade streamade reklamklipp för ”America’s got talent”, allt man hörde var klicket av enstaka konsonanter medan juryn applåderade i ultrarapid, publikbruset som att starta och stoppa en dammsugare.

Jag åkte bort från Hollywood, upp i bergen. Taxin en gyllenskimrande pärla i den trögflytande karavan av pickup trucks och Tesla-roadsters som flydde stadskärnan och sökte skydd bland välskulpterade buskage och lilablomstrande violträd i det finmaskiga vägnät som likt asfalterade vener klättrar längs de dammiga sluttningarna. Att komma hit är som att åka in i en vägg av grönska – grönska som är grön på riktigt, istället för sönderfrätt och slokande. Gnistrande nyduschade gräsmattor framför väldiga portar som bara de väldigt rika får passera. Till och med palmerna har ett annat självförtroende här, de sträcker sig upp mot himlen lika majestätiskt som benen på en strider i ”Half-life 2”.

(De här trakterna är inte oväntat minst sagt mytomspunna – på bergen norr och väster om Hollywood lever några av underhållningsbranschens rikaste människor, med utsikt över den smogfyllda prärie som är downtown LA, och här har också vissa av dem – inklusive Sharon Tate – dött under mer eller mindre makabra former. Det var även här du rev den där knarkbaronens lyxkåk i ”GTA V”, samt blev full med mig en stjärnklar kväll efter E3 2006 om du heter Sam Sundberg.)

Men det var inte till denna prunkande lilla oas utanför Hollywoods dammiga hjärta jag skulle, utan ännu högre upp bland bergen, tills jag såg de bländvita byggnaderna klättra på klippavsatserna som futuristiska katedraler. Platsen som det av någon anledning tagit mig 12 LA-resor att hitta till, trots att den anses vara regionens främsta sevärdhet: Getty-centret. Högt ovanför sierskorna med de handskrivna skyltarna och de krackelerade ”italienska” husen; myllret på så långt avstånd att det plötsligt såg ganska vackert ut, som en bädd av pärlor i dalgången intill Stilla havet.

Kanske är det inte enbart hela Getty-komplexets skönhet som gör att jag saknar adjektiv att klä det i, utan även det faktum att mitt ordförråd efter en vecka på E3 är lika tomt som mina Red Bull-tankade energidepåer.

Så jag gör nog så att jag låter följande sju bilder säga det jag själv skulle behöva långt mer än 7000 ord för att göra rättvisa.

Mitt hotell i LA är så pretentiöst att det bara serverar mexikansk Coca-Cola.

Varför mexikansk? Jo, för att den, till skillnad från den amerikanska varianten, uppges vara sötad med riktigt socker istället för den lokala delikatessen ”high-fructose corn syrup”.

Mina avtrubbade smaklökar låter dock hälsa att den, även om den visserligen är refresco så det räcker, smakar som vilken cola som helst.

Men den kostar åtminstone inte 100 spänn.

I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.

Sedan spänner han blicken i mig:

– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.

Nej, jag är inte kvar i Japan längre.

Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.

Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.

Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.

På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.

Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.

Undrar vad jag ska köpa för present till E3.

Nästa vecka firar vi nämligen vårt tioårsjubileum.

Just nu är det tionde året i rad som jag sitter kvällen före avfärd och bockar av mina E3-rutiner: packar väskor fulla med elektronik och badkläder, sorterar scheman och biljetter och inbjudningar, köper musik att sy ihop en enorm E3-playlist av.

Om du läser det här behöver jag knappast förklara för dig vad det är som är så speciellt med E3. Varför ingen spelmässa – inte ens betydligt mer exotiska Tokyo Game Show eller betydligt mer välbesökta Gamescom – har samma magiska, solbrända skimmer.

Är du som jag minns du hur du också slet plasten av Super PLAYs klassiska E3-nummer på 90-talet, kanske särskilt det med omslag i rött vitt och blått och rubriken ”SUPERHJÄLTAR”, som signalerade att det nya konsolkriget verkligen var igång på allvar, att framtiden var här nu, eller om inte här så åtminstone i de där gnistrande glasbyggnaderna som sprängde sig upp ur Los Angeles palmpepprade asfalt.

På tisdag kommer den vara där igen. Och efter tio år och lika många vändor till de där mässhallarna är det fortfarande lika kittlande att tänka att jag kommer vara där med den.

Bilden ovan: jag och min Super PLAY-tröja och min bonniga frisyr utanför E3-mässhallarna, i juni 2005. Foto: Mats Nylund.