Jag vet att ni hatar vines, så skyll er själva om ni klickar på ”mer…”-länken nedan:

(mer…)

Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.

Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.

Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.

Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.

I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.

Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem:

(mer…)

Gubben brevid mig på krogen vänder sig om, försöker fokusera sin simmiga blick på mig.

”Jaså, du kommer från Essvik? Jag såg väl på dig att du hade något slags dysfunktion.”

Det är så här det funkar i Sundsvall: man bondar genom att bli knökat jävla full och sedan häva ur sig en massa spydigheter tills man antingen hittat en vän för livet eller en ledig bädd på akuten.

Uppfriskande, ändå: här är jag inte en exotisk storfräsare från Nishi-Shinjuku (alla i Tokyo tror att man är en storfräsare om man bor i Nishi-Shinjuku, vilket är väldigt komiskt för alla som sett min lilla skokartong), utan en hånleende ”halvmoderat” från Njurundas avlägsnaste – och av anklagelserna att döma mest inavlade – avkrok.

Egentligen lite oklart hur fredagskvällen kunde sluta med att jag fick min politiska hemvist (Täby-höger) och mentala kapacitet (obefintlig) fastställd av en överförfriskad gammal lärare från Essviks skola. Ungefär lika oklart som att när jag var på väg hem så var han i full färd med att para ihop sin stydotter med min vän Mats – hon hade kallats till krogen ifråga bara för att få beskåda denna mytomspunnet stilige yngling, haha, inför sin mor och styvfar. Arrangerade bröllop verkar fortfarande gå starkt i Sundsvall år 2014.

Kul att vara ute bland bönderna ibland. Och då syftar jag inte på den lilla skara av bloggare/föreläsare, musikproducenter, designers och sjukt misslyckade frilansjournalister som utgjorde kvällens reunion. Jag kan bli tokig när såna här ganska efterlängtade och sällsynta tillställningar kraschas av fyllebräkande pensionärer, men samtidigt är det inte på många håll i världen jag får chansen att bonda med en 70-åring över att vi båda minns Ylva Stridsberg (sångerska och musiklärare på Essviks skola) och Cathrin Bergendahl (musiklärare och min klassföreståndare på Nivrenaskolan). Det hade inte hänt på izakayan på min gata hemma i Shinjuku, är jag rätt säker på.

Jädra fin reunion också, bortom alla fånerier. Det var mitt gamla band som återförenades, faktiskt. Första gången på typ nio år vi alla sågs. Jag tycker alltid det är så spännande att höra gamla vänners berättelser från vårt gemensamma förflutna, det bubblar upp så mycket minnesvärda saker som man själv lyckats supa bort. Bara att Joel, vår trummis, kunde komma ihåg enskilda repliker jag sagt, att han gått runt och sparat dem inom sig någonstans i ett decennium nu, och att han väldigt kärnfullt kunde sammanfatta vilken sorts person jag var på den tiden, det uppskattar en egocentriker som jag, för det är saker som inga andra lagringsmedier än hans hjärna brytt sig om att registrera. (Observera att ”egocentriker” inte betyder ”narcissist”. Sjukt stor skillnad mellan att vara väldigt intresserad av och nyfiken på sitt eget liv, och att verkligen avguda sig själv.)

Skönt att ha betat av lite reunions här uppe i min frostbitna exil också. Det är ju som sagt superskönt att vara hemma hos föräldrarna (och katterna, och systrarna), men jag känner knappt att jag hunnit sjunka in det där lugnet till fullo än. Knappt ens hunnit spela (bara lite ”Game of thrones” och några minuter ”Asscreed: Unity”), eller läsa något särskilt. Jag ska väl hinna med de bitarna rätt bra den närmaste veckan, samt kanske ytterligare någon reunion (skrapar verkligen botten av tunnan nu, finns nästan inga andra jag känner som är kvar i stan), men snart bär det tyvärr av till Stockholm igen, för en betydligt mindre vilsam och en betydligt social tillvaro, innan jag kort därpå ska unna Tokyo att spänna blicken i mig och alla mina dysfunktioner igen.

Medan jag skriver det här: kompakt mörker i alla väderstreck. En tunn genomskinlig hinna mellan mig och oräkneliga nattsvarta minusgrader. Det känns som avsnittet av ”Star trek: The next generation” där universum krymper tills det enbart består av en sektion av Enterprise, vars enda invånare är Picard och Crusher, omgivna av ett enda enormt intet. (Och om du undrar hur många gånger jag kan referera till det avsnittet på denna blogg så är svaret några gånger till.)

Det är inte bara mörkret som får det att kännas så kyligt och isolerat, utan även det faktum att alla mina vänner bor minst fyra timmar (med tåg) härifrån. Så det blir inte alls så många värmande fyllor som kroppen behöver så här års.

Egentligen tyckte jag det var frustrerande att jag råkat boka min tågresa från Stockholm till Sundsvall precis före en helg – dvs min sista chans i år att få i mig de där välbehövliga styrketårarna – men förmodligen var det det bästa som kunde hända både hjärtat och levern. Min tillvaro här är nämligen en enda lång buffé av bekvämligheter: jag sover hur länge jag vill, sedan tillbringar jag resten av dagen i soffan där jag läser serier, lyssnar på podcasts och klassiska klassiker, slösurfar, klappar katter, kollar på film med familjen, äter kotletter och letar Kaws-skulpturer på Ebay med mamma (som blev frälst när hon kom till Tokyo och fick se alla coola leksaker i hans dåvarande butik i Aoyama). Har jobbat en del (inget jullov #frilanslivet), men till och med det är vilsamt i den här miljön. Och idag kom den lilla tv:n vi beställde till mitt rum, så nu kan jag spela Xbox One som en normal människa också. (Synd bara att jag gett mig fan på att spela det påstådda skitspelet ”Assassin’s creed: Unity”, av alla spel man kan ge sig fan på att spela.)

Nu ska jag dricka glögg. Svag sådan. Men det säger nog en del om hur avtrubbad jag är av allt detta välmående att inte ens avsaknaden av alkohol kan få mig att gå i taket.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

(mer…)

Gick igenom några månader av mitt mästerliga Instagram-flöde och konstaterade, bland alla bländande unika bilder på solnedgångar och cocktail-glas, att det senaste året verkligen måste ha varit det bästa i mitt liv, åtminstone sånär som på 2005. (Visst minns du gamla goda 2005?) Många resor och museibesök har det blivit, vilket är det enda jag värderar i livet, förutom fyllor.

Det är bra just nu också, jag dväljs för närvarande järnet uppe i föräldrarnas hus i Norrland medan resten av familjen är ute på äventyr. Det finns katter här, så +++++.

Tyvärr (för min läsare) så har jag verkligen 0 impuls att skriva om vad jag går igenom för närdväljande. Jag fyller på det där Instagram-flödet då och då, retweetar lite retweets, skickar lite arga mail, i övrigt vill jag knappt att omvärlden ska veta att jag finns.

Utöver detta så läser jag bilderböcker, lyssnar på så kallade pc:s och smaskar i mig en massa Sverige-exklusiv mat dagarna i ända. Med fördel ute i solen här på vår gård, med nackdel inne i mörkret på kvällarna, som nu.

Ser dock fram att, när jag väl återvänt till Tokyo nu snart, skriva ett gäng jävligt slappa bildtexter om vad mer jag egentligen haft för mig i sommar.

Ni får dväljas i frid så hörs vi om ett par veckor.