Jag sitter fortfarande i morgonrocken. Älskar att jobba hemifrån! Så ni får en bild från igår kväll istället när vi gick på Grammis-galan.

Klänning: Diane von Furstenberg

Skor: Ash

Smink och frisyr: Bästa älskade Anna Kokotos. Syster och vän.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article14373775.ab

Idag är det premiär vår vårt program På middag hos Hannah och Amanda! Det är så roligt att få visa er första programmet. Snälla säg vad ni tycker i kommentarsfältet. Vad som är bra och vad som är dåligt, men var inte elaka för det tror jag inte att våra premiärnerver klarar av…

Våra fina kläder kommer från Ellos och ni kan vinna våra outfits HÄR

Och den goda maten kommer från mathem.se Ni kan också hitta alla recepten på vår mat-flik HÄR

Och den otroliga blomsterdekorationen har vår vän Rami gjort. En egen film på hur han gjorde kommer snart!

Enjoy!

Jag har mjukiskläder på mig på väg till inspelning. Inte så kul så ni får fredagkvällens kläder istället.

Klänning: Marlene Birger

Kavaj: Marlene Birger

Stövlar: Top Shop

Väska: Chanel

Accessoar: Otroligt gullig dotter

Vi har bestämt oss för att inte fira Alla Hjärtans dag. Jag vet inte hur det ska bli trevligt. Ska vi byta blommor? Köpa presenter till varandra? Gå ut på restaurang och sitta med andra par? Nej, usch. Det hela känns mycket påtvingat. Men jag kan säga en sak. Om jag inte hade en man som uppvaktade mig då och då (jag uppvaktar honom också) då skulle jag verkligen ta tillfället i akt. Då skulle jag bli ledsen om han inte ens kunde anstränga sig på Alla Hjärtans dag. Förstår ni vad jag menar?

Jag har varit ihop med killar som inte vet hur man uppvaktar och det är faktiskt tröttsamt. Och snålt. Och då menar jag inte ekonomiskt utan snål i sin personlighet, för det kan man också vara.  Det kan vara en blomma eller frukost på sängen, för allvarligt talat så är det sånt som livar upp när man varit tillsammans ett tag. Tycker jag i alla fall. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste delarna i ett förhållande. Efter respekt, tillit och förståelse såklart.

Vilket liv det blev! Och det är bra det tycker jag. Ni har alla undrat vad jag har hållit på med de senaste dagarna här på bloggen. Och det ska jag berätta för er.

Vi blir alla bombarderade med information om hur vi ska gå ner inte bara ett eller två kilo i vikt, utan femton eller trettio kilo är mer vanligt. Jag gick in på kvällstidningarnas startsidor och en tredjedel av alla artiklar handlar om vikt. Och på vecko- och månadsmagasinen är det likadant. Den största rubriken på omslaget handlar nästan alltid om vikt.

Ni blir arga för att jag skriver om kroppsideal, men vet ni vad, absolut ingenting kommer att hända om jag bara är tyst. Så det jag har bestämt mig för att göra är att försöka ändra synen på hur våra kroppar ska se ut. Jag vill lyfta fram de kurviga kvinnorna i min blogg.

Och några ord om Karin som jag skrev om igår. Hon ställer själv upp i Aftonbladet för att visa hur mycket hon gått ner i vikt. Genom mat eller träning, det spelar ingen roll, men det bidrar till hetsen. Och därför ville jag säga att hon var minst lika fin innan. För jag tycker det.

Jag har fått så många mail av tjejer som blev så glada för att jag tog bort lite av deras ångest. Och då blir jag glad.

Jag kommer att kämpa för att tjejer ska känna sig fina även om de inte är supersmala. Ingen ska gå och vara ledsen för att de väger för mycket.

Blir man inte glad av det här omslaget? Jag får en känsla av de så otroligt snygga supermodellerna på nittiotalet. Cindy Crawford, Naomi Campbell, Helena Christensen och alla de andra. Visst var det smala, men de var också lite kurviga med byst och midja, ett svallande hår och stora leenden. Det var lite mer av allt och herregud vad mycket mer inspirerad man blev. Den där känslan av att så där vill jag se ut! Jag var på modeveckan och såg en del modeller och det såg ut som att de inte visste hur man skrattade eller åt mat överhuvudtaget. Och inte heller hade det färgat håret. Råttfärgat och tovigt verkade vara en trend. Så titta här och njut.

Byxor: Philip Lim (Reaköp från helgen)

T-shirt: COS

Tröjblus: COS

Skor: Catarina Martin

Rosa Läppstift: Isadora, Chic Cerise

Jag läser om Karin som gick ner 15 kilo och hur hon gjorde det. Och som en fortsättning på mitt förra inlägg om vikt så tänkte jag höra vad ni tycker. Jag tycker att den här tjejens kropp var dubbelt så fin innan hon gick ner alla dessa kilon. Eller är det så där smal man ska vara? Är det därför alla går på dessa dieter? Jag bara undrar om man är ”lyckad” när man har gått ner 15 kilo?

Jag glömde att berätta om vår mycket trevliga middag i fredags. God mat, många skratt och ett härligt sällskap!

I söndags åt jag en kalvstek med potatisgratäng och gräddsås. Till efterrätt åt jag äppelkaka med vaniljsås. Och när jag hade ätit allt det där så kände jag mig så lycklig. Helt tillfredsställd och lugn. Jag vara proppmätt på kolhydrater, fett och socker.

Nu säger inte jag att man ska äta sådär varje dag, men jag är så jäkla trött på den här diethetsen och snacket om att mat plötsligt är farligt. Är det bara jag eller kan ni också känna att ni får blickar av vissa ”nyfrälsta dietare” när ni köper en kanelbulle till ert barn? Kanlebullar HÖR till barndomen, allt annat vore tragiskt.

Men förutom att det faktiskt är så att man blir lite lyckligare då och då av kolhydrater och socker så ska jag ge er den största sanningen av dem alla:

MAN BLIR INTE LYCKLIGARE AV ATT VARA SMAL!

Däremot blir man lyckligare av att inte vara så hård mot sig själv och unna sig god mat och godsaker då och då. Däremellan kan man äta lite mer hälsosamt och framförallt träna.

Denna hets gör mig galen och det gör mig ännu argare att jag faktiskt blir påverkad. Tänker på att jag ska gå ner några kilo och hur det ska gå till. Vad livet vore lättare om jag kunde släppa det. Vara nöjd och äta potatisgratäng och äppelkaka då och då. Och det är mitt mål. Jag ska släppa det. Jag börjar nu. Och det är på tiden.