Jag är så glad för det, men efter 2,5 timme med denna vy börjar jag bli sugen på att båten ska vara framme. Riktigt sugen alltså.

På eftermiddagen gick jag förbi Norra real och hamnade mitt i studentkaos. Jag har alltid haft lättare att gråta mycket och okontrollerat av glädje än sorg. Jag gråter alltså mycket mer i slutet på filmen när allt blir lyckligt igen än precis innan då det varit sorgligt. Ibland gråter jag till Ja må hen leva, men då skäms jag.

Så jag kunde inte hålla mig när jag såg alla glada ungdomar och föräldrar i detta högtidliga lyckorus. Inte några fina lätta tårar som rinner nedför kinden, nej, jag hulkade och grimaserade sådär fult som man bara kan göra när man gråter okontrollerat.

Jag hämtade mig och åkte till dagis för att hämta Charlie. Där och då kom jag på att det var hennes sista dag, inte bara för sommaren utan för evigt. Hon ska börja i den stora gruppen efter sommaren. Detta var som ett överfall. Jag är extremt känslig för separationer och hej då. Om jag hulkade innan så vet jag inte vad jag gjorde nu. Fröknarna var så underbara och kramade mig och efter ett par minuter förstod jag att jag kommer inte få fram ett ljud så jag backade ut med Charlie i handen som en mycket konstig människa.

Ja, jag är gravid och känslig. Studenter och hejdåtilllillagrupen blev för mycket. Nu har jag ont i ögonen.

Jag och Hannah gör naglar, ansiktsbehandling och håret idag inför ett projekt. Och det finns väl ingen gång man är så ful som hos frisören och efter en ansiktsbehandling. Jag har röda prickar i hela ansiktet och där hon vaxat ser det ut som jag har ganska onormala eksem. Och så håret på det. Och flottet i ansiktet.

Jag kommer att bli snygg. Jag kommer att bli snygg. Jag kommer att bli snygg.

Idag åt jag lunch med Alex och tänkte då på det otroliga i att han tycker att det jag säger är intressant. Jag får prata och prata och berätta om saker och dra teorier och analyser och babbla helt enkelt. Och han lyssnar intresserat nästan hela tiden. Då tänkte jag på hur glad jag är för det. Att den människa jag spenderar mest tid med och är vill berätta så mycket för tycker om det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma med detta förutom att det är så viktigt. Att man tycker så om varandra helt enkelt. Det är ju så det ska vara.

Jag var på möhippa för min bästa vän igår. Det var så underbart och lyckat på alla sätt och vis, men idag är jag bakfull. Utan att ha druckit något. Vad konstigt det är att man har precis samma känsla.

När jag satt där igår med alla tjejkompisar, en del som man träffar precis jämt och andra som man träffar just på sådana här tillställningar så tänkte jag på alla begravningar jag varit på med min släkt.

Vi har en ganska stor släkt på mammas sida, men inte umgåtts så nära.

Vi har framförallt på senare tid mötts på begravningar.

Och vet ni vad det konstigaste är. Det har varit ganska trevligt. När kyrkan var över och denna totala tömning av så starka känslor i form av sorg lämnat oss så kommer jag ihåg alla dessa begravningskaffen som väldigt fina och trevliga. Alla är genuint intresserade av alla och det blir som en avstämning av allt som hänt. Vilka barn har fötts, var har alla flyttat, jobb, skola, lycka och olycka. Allt samlas i det där lilla rummet och efter det går alla vidare i livet.

Igår fick jag samma känsla. Livet bara pågår för alla och så stora saker som händer var och en precis hela tiden i den här åldern. Och där sitter vi och stämmer av för att en av oss har blivit så kär att hon bestämt sig för att gifta sig. Det är så fint och framförallt är det vad man hinner med dessa bråda dagar.

Jag har lagt ner det där att hålla daglig kontakt med alla och det är är helt ok när man får dessa kvällar.

Jag ville bara säga det. Möhippor och begravningar. Båda mycket fina tillställningar på väldigt olika vis. Precis som livet är.

Jag ska berätta allt om Glammom.se nya kläder så fort de har fått upp dem på deras sida. De är så fina och helt geniala. Denna klänning kan du ha som vanlig, gravid och ammande. Bara att få ha klänning när man ammar är en lyx!

Klänning: Glammom.se

Skor: Minnetonkas

Halsband: Sophie by Sophie

Mage: Vecka 20

Jag och Hannah talade idag om vilka läsare vi har. Det känns ju verkligen som om vi är vänner allihopa, men vi vet inte lika mycket om er som ni vet om oss.

Jag kommer ihåg att jag frågade er hur gamla ni var på min förra blogg och kom då fram till att snittåldern var 27,5 år. Det vore så roligt att veta mer.

Kan ni inte skriva ålder, kön, var ni bor, yrke/student och civilstånd?

Det vore så roligt!!!!!!!!

Jag älskar allt som är nytt. Är det att vara shopoholic? Vad vet jag, men visst är det en underbar känsla. Det måste vara med från barndomen. Jag kommer så väl ihåg känslan av att ta på sig något nytt på morgonen. En röd tröja, nya converse, en prickig kjol, så otroligt många plagg som jag kommer ihåg just för den där känslan av att de var nya.

Så är det fortfarande. Jag kan ha ett nytt läppglans och bli glad över att det är nytt. Känslan gör hela outfiten. I helgen köpte jag detta fina halsband. Plötsligt blev alla kläder som jag matchar det med nya. Härligt!

Hela idén om att jag och Alex ska åka till IKEA är fel från början. Han blir svimfärdig redan på parkeringen och jag som egntligen älskar en tur till Ikea känner samma nu när jag är gravid och har så lågt blodtryck.

Men besöket är inte det värsta. Nej, det börjar långt senare när vi ska ge oss på att skruva ihop grejerna. Igår var det ett skrivbord. Det såg enkelt ut från början, men det var den den där lådan i mitten som ställde till det.

Vi gör det alltid tillsammans. Vi är lika koncentrerade som om vi skulle landa ett jetplan. Alex skruvar och jag läser manualen och försöker ligga ett steg före. Det blir snabbt kvavt i rummet och när vi talar gör vi det mycket tyst och vi skulle aldrig tala om något annat än just det som står i manualen.

Det var mycket som gick fel igår. Vi fick skruva isär och skruva ihop en gång och när vi närmade oss finalen visade det sig att det var mycket som hade gått snett och att skruvarna som var kvar var för korta. Nu står skrivbordet där i hallen, men man får inte röra. Skivan sitter nämligen inte fast. Och lådan ser ganska fin ut, men den går inte att öppna för det blev fel med gångjärnen eller vad det heter.

Det är det som är den stora prövningen varje gång. För hur mycket vi än kämpar och har oss så blir resultatet aldrig bra. Vi kan aldrig fira, bara konstatera vårt misslyckande. Än så länge går det bra, men jag är rädd för den dag då vi befinner oss i någon sjuårskris eller nåt. Då blir det inget Ikea för oss, så är det bara.