Och jag har kidnappat honom på radion i morse för en resa till Köpenhamn! Jag är så glad att vi nu sitter här, mycket för att jag inte orkade med all lögner. Gud, vad jag har ljugit i veckan. Och vad bra jag var, för han anade ingenting.

Blus: Marlene Birger

Kavaj: COS

Byxor: Philip Lim

Jag såg igår Det blir bättre med Sanna Bråding. Om ni inte såg det så tycker jag att ni ska göra det på TV3 play. Det var oerhört starkt av henne att berätta sin historia och det som slog mig mest av allt är hur långt det kan gå innan någon griper in. Här har vi en tjej som knappt äter någonting och det lilla hon äter kräks hon upp. Ibland tio gånger per dag. Förutom det så knarkar hon och dricker dyget runt. I åratal. När hon inte jobbar sitter hon hemma med fördragna persienner och tar amfetamin och kokain och hon sa själv att hon nästan ville åka fast för då var det över.

Jag är själv en sådan typ som drar mig undan när jag mår dåligt. Men då har jag skitjobbiga typer som Hannah som kommer och knackar på dörren och inte låter mig vara. Hon kan känna på sig från andra sidan jordklotet om jag mår dåligt och ringer tills jag svarar.

Aftonbladet har startat en nyhetsblogg för unga tjejer som mår dåligt. Ett mycket bra initiativ. För det är ju så att unga tjejer som mår dåligt är inte så ofta ute på stan och slåss och syns och hörs. Nej, de sitter hemma och skär sig själva när ingen ser. Men jag menar på att det är såklart att någon ser. Hur duktiga de än är på att dölja det så måste det finnas någon, i skolan, hemma, bland kompisar som SER dessa tjejer.

Vi ska inte låta dem va. De behöver hjälp. Och då blir jag så glad när Aftonbladet och Sanna Bråding göra sådana här saker.

Jag ger er min lämnapådagislook! Tyvärr är den inte så glamorös, men livet är inte en Grammis-gala hela tiden.

Tröja: Softgoat

jeans: Dr denim. Jeans och jeans, mer som mjukistajts

Skor: Asics

Jag sitter fortfarande i morgonrocken. Älskar att jobba hemifrån! Så ni får en bild från igår kväll istället när vi gick på Grammis-galan.

Klänning: Diane von Furstenberg

Skor: Ash

Smink och frisyr: Bästa älskade Anna Kokotos. Syster och vän.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article14373775.ab

Idag är det premiär vår vårt program På middag hos Hannah och Amanda! Det är så roligt att få visa er första programmet. Snälla säg vad ni tycker i kommentarsfältet. Vad som är bra och vad som är dåligt, men var inte elaka för det tror jag inte att våra premiärnerver klarar av…

Våra fina kläder kommer från Ellos och ni kan vinna våra outfits HÄR

Och den goda maten kommer från mathem.se Ni kan också hitta alla recepten på vår mat-flik HÄR

Och den otroliga blomsterdekorationen har vår vän Rami gjort. En egen film på hur han gjorde kommer snart!

Enjoy!

Jag har mjukiskläder på mig på väg till inspelning. Inte så kul så ni får fredagkvällens kläder istället.

Klänning: Marlene Birger

Kavaj: Marlene Birger

Stövlar: Top Shop

Väska: Chanel

Accessoar: Otroligt gullig dotter

Vi har bestämt oss för att inte fira Alla Hjärtans dag. Jag vet inte hur det ska bli trevligt. Ska vi byta blommor? Köpa presenter till varandra? Gå ut på restaurang och sitta med andra par? Nej, usch. Det hela känns mycket påtvingat. Men jag kan säga en sak. Om jag inte hade en man som uppvaktade mig då och då (jag uppvaktar honom också) då skulle jag verkligen ta tillfället i akt. Då skulle jag bli ledsen om han inte ens kunde anstränga sig på Alla Hjärtans dag. Förstår ni vad jag menar?

Jag har varit ihop med killar som inte vet hur man uppvaktar och det är faktiskt tröttsamt. Och snålt. Och då menar jag inte ekonomiskt utan snål i sin personlighet, för det kan man också vara.  Det kan vara en blomma eller frukost på sängen, för allvarligt talat så är det sånt som livar upp när man varit tillsammans ett tag. Tycker jag i alla fall. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste delarna i ett förhållande. Efter respekt, tillit och förståelse såklart.

Vilket liv det blev! Och det är bra det tycker jag. Ni har alla undrat vad jag har hållit på med de senaste dagarna här på bloggen. Och det ska jag berätta för er.

Vi blir alla bombarderade med information om hur vi ska gå ner inte bara ett eller två kilo i vikt, utan femton eller trettio kilo är mer vanligt. Jag gick in på kvällstidningarnas startsidor och en tredjedel av alla artiklar handlar om vikt. Och på vecko- och månadsmagasinen är det likadant. Den största rubriken på omslaget handlar nästan alltid om vikt.

Ni blir arga för att jag skriver om kroppsideal, men vet ni vad, absolut ingenting kommer att hända om jag bara är tyst. Så det jag har bestämt mig för att göra är att försöka ändra synen på hur våra kroppar ska se ut. Jag vill lyfta fram de kurviga kvinnorna i min blogg.

Och några ord om Karin som jag skrev om igår. Hon ställer själv upp i Aftonbladet för att visa hur mycket hon gått ner i vikt. Genom mat eller träning, det spelar ingen roll, men det bidrar till hetsen. Och därför ville jag säga att hon var minst lika fin innan. För jag tycker det.

Jag har fått så många mail av tjejer som blev så glada för att jag tog bort lite av deras ångest. Och då blir jag glad.

Jag kommer att kämpa för att tjejer ska känna sig fina även om de inte är supersmala. Ingen ska gå och vara ledsen för att de väger för mycket.

Blir man inte glad av det här omslaget? Jag får en känsla av de så otroligt snygga supermodellerna på nittiotalet. Cindy Crawford, Naomi Campbell, Helena Christensen och alla de andra. Visst var det smala, men de var också lite kurviga med byst och midja, ett svallande hår och stora leenden. Det var lite mer av allt och herregud vad mycket mer inspirerad man blev. Den där känslan av att så där vill jag se ut! Jag var på modeveckan och såg en del modeller och det såg ut som att de inte visste hur man skrattade eller åt mat överhuvudtaget. Och inte heller hade det färgat håret. Råttfärgat och tovigt verkade vara en trend. Så titta här och njut.