Byxor: Philip Lim (Reaköp från helgen)

T-shirt: COS

Tröjblus: COS

Skor: Catarina Martin

Rosa Läppstift: Isadora, Chic Cerise

Jag läser om Karin som gick ner 15 kilo och hur hon gjorde det. Och som en fortsättning på mitt förra inlägg om vikt så tänkte jag höra vad ni tycker. Jag tycker att den här tjejens kropp var dubbelt så fin innan hon gick ner alla dessa kilon. Eller är det så där smal man ska vara? Är det därför alla går på dessa dieter? Jag bara undrar om man är ”lyckad” när man har gått ner 15 kilo?

Jag glömde att berätta om vår mycket trevliga middag i fredags. God mat, många skratt och ett härligt sällskap!

I söndags åt jag en kalvstek med potatisgratäng och gräddsås. Till efterrätt åt jag äppelkaka med vaniljsås. Och när jag hade ätit allt det där så kände jag mig så lycklig. Helt tillfredsställd och lugn. Jag vara proppmätt på kolhydrater, fett och socker.

Nu säger inte jag att man ska äta sådär varje dag, men jag är så jäkla trött på den här diethetsen och snacket om att mat plötsligt är farligt. Är det bara jag eller kan ni också känna att ni får blickar av vissa ”nyfrälsta dietare” när ni köper en kanelbulle till ert barn? Kanlebullar HÖR till barndomen, allt annat vore tragiskt.

Men förutom att det faktiskt är så att man blir lite lyckligare då och då av kolhydrater och socker så ska jag ge er den största sanningen av dem alla:

MAN BLIR INTE LYCKLIGARE AV ATT VARA SMAL!

Däremot blir man lyckligare av att inte vara så hård mot sig själv och unna sig god mat och godsaker då och då. Däremellan kan man äta lite mer hälsosamt och framförallt träna.

Denna hets gör mig galen och det gör mig ännu argare att jag faktiskt blir påverkad. Tänker på att jag ska gå ner några kilo och hur det ska gå till. Vad livet vore lättare om jag kunde släppa det. Vara nöjd och äta potatisgratäng och äppelkaka då och då. Och det är mitt mål. Jag ska släppa det. Jag börjar nu. Och det är på tiden.

Vad gör man när man inte har någon i huset som kan ta ett kort på en. Jo, man förnedrar sig framför photobooth. Dessa två bilder tog jag för att visa er min nya hårfärg och mina kläder. Jag vet inte vad som blev fel för visst ser det konstigt ut med mitt ben? Som om det inte vore mitt? Men det är det. Och då undrar jag. Är jag väldigt väldigt vig kanske. Ett mysterium.

Tröjklänning: Camilla Norrback

Skor: Köpte i en butik på söder för sju år sedan. Ett av mina bästa vinterköp någonsin.

Hårfärg: Jag kallar den glammig chokladfärg med en twist. Jag vet inte om älskade Steve på YOU kallar det vid samma namn.

Jag är trött, sliten och tömd, men på ett bra sätt. Vi hade inspelning igår och det var så roligt. Kan vara därför jag mår som jag gör. Pär Lernström och Hanna Hellquist, vilka underbara människor. Vi pratade om lycka och olycka och en del och om vad vi tycker om varandra. Och vi glömde helt bort att det var kameror där, så det var precis som det ska vara. Väldigt kul.

Nu ska jag jobba i två timmar och vet ni vad jag ska göra sen? Jag ska gå till frisören!!!! Jag älskar att gå till frisören! Det är så mycket mer än en ny hårfärg. Det är som att få en andra chans. Ladda batterierna. Fylla på med lycka. Bli ren. Ny. Precis vad jag behöver idag.

Jag tänkte på det i morse att jag vid den här tidpunkten igår var väldigt stressad och undrade hur vi skulle få ihop allt innan inspelning. Den känslan är jobbig. Men utan den känslan känner man sig inte nöjd när det är över. Det kanske bara är en positiv stress? Det krävs lite hög puls för att det ska man ska kunna njuta av att det är lugnt sedan. Alltså, semester är inte härligt om man inte erbetar. Samma grej.

Tänk på det nästa gång ni är stressade. Att det kanske måste vara så för att ni ska få belöningen sedan.

Två lyckopiller i mitt kök!

d

Vi är på inspelning så jag ska precis svida om till två nya outfits. De får ni se i program 3!

Men här bjuder jag på:

T-shirt: H&M

Jeans: Lee. Det är mina boyfriendjeans som jag har när jag inte kan ha mjukisbyxor, men inte orkar klä upp mig.

Det var inte så längesedan jag låg där på bb och höll i ett litet knyte som knappt var en människa. Hon var någonting annat, så liten och så skör. Hon blev äldre och jag sa stolt att jag inte längre hade ett spädbarn, utan en bebis.

Min lilla bebis blev ett år och gick plötsligt istället för att krypa. Hon stapplade fram och pekade på saker och det fanns en medvetenhet där som jag aldrig tidigare sett hos henne. Utan förvarning blev hon en liten människa som kunde prata. Hon kunde minnas saker och prata om det som skulle hända i framtiden.

Förra veckan var jag och köpte trosor till min lilla tjej för att hon håller på att sluta med blöja. Jag ville inte. Jag stod där i kassan och ville backa bandet.

Det gör ont i mig när jag tänker på att min bebis är borta. Hon sitter fortfarande i knät och vill vara liten då och då, men vad händer när hon inte vill det längre. När hon är för stor för att pussas på och inte längre vill ha min hjälp. Vad händer med mig när jag förlorar mitt lilla barn?

Kan vi stanna här. Kan vi spara den här tiden så jag kan gå tillbaka då och då för att känna hur det var när hon var min och hon var liten. Kan vi göra så?

s

Skjorta: Cos. Alex köpte den, men den var för liten så jag snodde den.

Kofta: Acne

Jeans: Levis ID curve

Skor: Henry Cole

Telefonsamtal kl. 12.11

Alex: Hej Älskling. Jag spelade in dig när du snarkade i natt. Jag lägger ut det nu på bloggen.

Jag:  Men, är du galen! Ingen ska få höra mig snarka. Sluta nu.

Alex: Sluta larva dig. Om en kvart finns det på bloggen.

Jag: Det låter som att du tycker att det är din rättighet att lägga ut det. Du FÅR inte göra det!

Alex: Jo. Alla ska få veta hur jag har det.

Jag: Då vill jag skilja mig.

Alex: Charlie stannar hos mig.

Jag: Jag tror inte det. Du får träffa henne varannan helg.

Alex: Då ses vi i räten. Jag kommer att berätta om ditt drickande.

Jag: Du menar typ två glas vin i veckan.

Alex: Jag kommer att ljuga.

Jag: Men då ljuger jag också och jag är mycket bättre på det. Jag kommer ändå få vårdnaden. En nätmobbare kan aldrig få ensam vårdnad.

Alex: Jag är ingen nätmobbare.

Jag: Du sa att Cilla i Cilla och Totte var obegåvad i radion.

Alex: Jag sa förlåt sen. Jag lägger bara ut en snark på några sekunder

Jag: Eller inte.

Alex: puss

Jag: puss