Är helt slut efter den här dagen. Vi har provlagat mat och skrivit manus till vårt program, samt haft elektriker här och jobbat med tusen andra saker. Så det här blir inget bra inlägg. Ville bara höra av mig.

Just nu har alla människor gått härifrån och Alex och Charlie vekar ha somnat i soffan och jag sitter och väntar på att ha en telefonkonferens med Trinny och Susannah på Skype.  Jag och Hannah representerar dem i Sverige. Jag tycker det är obekvämt med Skype. Lite för intimt på något vis. Man måste liksom stirra på varandra och egentligen utan anledning. Jag tänkte faktiskt ta mig ett glas rödvin. Det eller bastu, jag har inte bestämt mig. Men det är just en sådan dag som måste rundas av med något.

Jag har så ont i kroppen också efter igår när vi sprang. Ena höften känns som den är ur led och vaden ska vi inte tala om. Men jag blev tänd på att köra nästa pass när jag gick in på Blankens blogg där hon var het i en Glammombh! Vilka rutor på magen! Och hon har ändå fött ett till barn.

Nu vaknade mina kära till.

Ingen återvändo. Nu ska sladdarna fixas!

Min dag började med att jag skulle tanka efter att ha lämnat Charlie på dagis. Kortet fungerade inte. Eller ”Medges ej” stod det på kvittot om jag ska vara ärlig. Nej, det var inte så kul. Och det var inte heller så kul att jag hade superbråttom till Aftonbladet på ett möte. Men jag vågade. Jag körde på tom tank. Hela dagen.

Efter mötet mötte jag upp Hannah på som hade försovit sig och missat mötet. Skadeglädjen i det! Jag vet att det kommer att ta en vecka för henne att återhämta sig från det här. Ha ha ha.

Vi tog en snabb kaffe innan vi skulle på möte på TV3. Efter det var det dags för, håll i er, oss att börja löpträna. Jag ska berätta allt om det här nästa vecka. Ni slipper inte undan om man säger så. Löpträningen alltså.

Innan vi skulle springa så sprang… vi faktiskt in i en sportaffär och köpte outfits. Vi var mycket nöjda över allt. Det var inte föränn jag såg denna bild som jag kände att våra outfits var fruktansvärt fula. Och varför köpte vi likadana? Dyrt var det också. Hur tänkte vi här?

När jag sedan kom hem med spaghettiben så fann jag detta utanför dörren. Jag blev så glad då jag läst om denna tuffa kvinna som ville starta eget förlag och spottade boken En dag och lyckades få rättigheterna i Sverige. Man älskar ju sånt. Om ni inte redan läst den, gör det för den är bra.

Och nu i denna sekund kom min älskade man hem från Skåne och vi ska äta middag och titta på West Wing.

Och just det, kommentarsfältet funkar inte av någon anledning.

Läs HÄR!

Jag är så glad och stolt och det ska bli så fruktansvärt roligt! Och jag vill ha feedback från er. Vad skulle ni vilja se och läsa om?

Kram på er!

Det är så dumt för varje dag vid ca 18 på kvällen drabbas jag av något slags trötthetsslag. Jag blir så trött att jag är beredd att strunta i det mesta. Jag vill bara sova. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska få Charlie i säng så jag kan somna samtidigt. Jag kämpar mot sömnen som om jag stod i motvind i någon storm med namn som Emil. I ungefär en kvart håller det på och det är en fruktansvärd kvart ska ni veta. Sedan piggnar jag till och blir liksom piggare och piggare ju senare det blir. Lagom till klockan 22 är jag superpigg. Det är inte alls så kul även om jag ser glad ut på bilden. Jag ler för att jag älskar min värmefilt så mycket.

Jag tänker ofta på att jag hör män prata om män de är imponerade av eller rent av ser upp till. Det kan sitta i timmar och hylla män som gjort bra, stora eller coola saker. Det kan vara samtalsämnen som håller i en hel kväll om sportsmän, regissörer, skådespelare, företagsledare, författare och makthavare över lag.

Det är inget fel på det. Tvärtom så är det något jag tycker mycket om. Men det har slagit mig att vi kvinnor sällan göra samma sak. Det finns såklart en naturlig förklaring till det. Vi kvinnor har inte blivit framsläppta för att uträtta stordåd i samma utsträckning. Men det är också så att vi har en tendens att trycka ner och tala skit om varandra som kanske har med saken att göra. Vad vet jag?

Hur som helst så skulle jag så gärna se en förändring här. Kan vi inte börja med att ni alla skriver en eller flera kvinnor som ni ser upp till i kommentarsfältet? Som en hyllning till våra kvinnliga förebilder.

Jag börjar. Mia Skäringer. Jag tycker att hon är modig, intressant och superhärlig på alla sätt och vis. Hon har förmågan att vara transparent utan att bli tragisk och hon kan vara rolig utan att förlora djup. Hon är en förebild och en stor idol och dessutom tycker jag att hon är väldigt vacker.

Jag vet att ni har stört er väldigt mycket på vår tv-sladd som hänger löst. Vi ska fixa det, jag lovar.

Men jag tänkte ge er störare (kan man säga så, störare? Låter bra tycker jag) att bita i. Folk som kommer hit till vårt kontor tror att det är konstinstallation eller nåt vi håller på med. Men det är det inte. Det är Anitha och Calles förra bokhylla som vi fick ärva. Vi blev jätteglada, men nu ångrar vi oss på grund av sladdarna.

Humör: Pendlar mellan vresig och glad

Saknar: Min man som åkt på skrivarresa

Känsla: Lite pirrig då jag tror att jag kommer kunna berätta något roligt för er i veckan.

Ett lack i pastell från Essie. Vill ha vår nu.

Läppbalsam från Chanel som jag använder morgon och kväll.

Min fina julklapp från Anitha. En ringhållare.

Också en julklapp från mamma. Armband från Sophie by Sophie.

Det första jag vill säga att jag har flera gånger försökt att göra ”året i bilder” eller något liknande, men det verkar vara för svårt för mig. Kan inte välja bland de tusen bilderna i telefonen och de flesta bilder är faktiskt inget att han och visar inget speciellt. Men, håll ut. Man vet aldrig med mig. I mars eller så kommer det plötsligt ett ”förra året i bilder och några till framtill nu”.

Jo, det andra jag vill skriva till er är att jag har aldrig egentligen några nyårslöften, jag har ”halvårslistan”. Den har vi haft i min familj sedan jag var tonåring. Det går ut på att alla får säga tre saker de vill uträtta under sex månader helt enkelt. Högt och lågt, lätt och svårt.

Vi gjorde det alltid på en söndagsmiddag och alla som var där var med. Kompisar, pojkvänner och vi. Mamma skrev. Under ett år eller så hade vi ett tillägg då de andra skulle komma fram till två saker som man själv skulle bli bättre på. Men det blev alltid för dramatiskt. Vi klarade inte av kritiken och det slutade alltid med gråt. Såna är vi.

Men det som var hela grejen med den här listan var att den inte var på ett år, för det är alldeles för långt. Och det andra var att samma sekund man lämnade middagen glömde man bort det där, men man hade ändå sagt det högt och sparat det i det undermedvetna, så efter ett halvår när vi läste upp listan så hade man ofta gjort i alla fall två av dessa saker.

Och i dag är det söndag. Ni vet vad det innebär. Halvårslista!