Det är konstigt, men det är som att man blir ett barn när man blir gravid. I alla fall när det gäller smaklökarna. Jag kan inte tänka på kaffe och andra vuxensmaker. Nej, jag vill ha oboy! Och idag kom jag att tänka på en rätt vi åt när jag var liten. Varma mackor! Det var precis lika gott som jag minns det.

Gick in på Livsmedelsverket för ett par veckor sedan för att se vad man får äta och ej. Såg då detta och blev helt bestört.

Det här kanske inte gäller alla, men jag har mått väldigt illa under mina första tre månader och det enda man kan göra då är att äta, PRECIS HELA TIDEN. Helst godis och bullar. Socker och kolhydrater är det enda jag vill ha. En frukt som mellanmål?! Om det stått tio kanelbullar hade jag varit nöjd.

Sedan gick jag in på Gravid.se och såg det här:

Det är ju lögn! Alla kvinnor går upp ett par kilo under de första tre månaderna. Kroppen samlar på sig lite hull för att skydda bebisen om man skulle bli väldigt sjuk eller så. Kroppen är smart och tänker bara på bebisen. Dessutom har man ett behov efter mat på ett helt nytt sätt. Man SKA gå upp ett par kilo.

Jag blir så arg när jag ser det här. För att i början av graviditeten spökar hormonerna. Tänk PMS gånger 100. Livet är upp och ner och helst vill du bara sitta i ett rum och gråta och vara sur. Och äta bullar. Och så ser du det här. Och känner dessutom att du har gått upp i vikt. Det är så fel det kan bli.

Kan inte vi får vara skyddade från vikthetsen när vi är gravida? Låt oss va! Det enda vi ska bry oss om är att vi och våran bebis i magen mår bra. Inget annat.

Gulliga Leila Lindholm skickade var sitt förkläde till mig och Charlie. En mycket lyckad present då Charlie ite har på sig något annat nu och kommer antagligen gå till dagis imorgon med ingenting under.

Jag gick då in på hennes nya shop och herregud, jag ville köpa precis allt. Jag måste hejda mig. Hon har ju den där känslan av vad som är fint.

Gå in där och titta så förstår ni vad jag menar!

Jag började följa Lina Ljungdahls blogg för ett par år sedan. Jag kände så mycket för henne och jag visste att hon var speciell. Jag tog kontakt med henne, oklart varför. Jag ville nog ge henne en större röst än bloggen för att jag visste att hennes röst kunde vara värd mycket för andra unga tjejer, så jag tänkte tv.

Så en dag tystnade hon. Bloggen stod still och hon svarade inte längre på mail eller telefon. Det jag inte visste då var att hon hade hoppat från balkongen. Hon orkade inte längre. Men hon klarade sig och låg på sjukhus i många många månader. Beskedet om att hon aldrig skulle kunna gå igen fick hon ganska omgående.

Min känsla för Lina var fortfarande lika stark och en dag tog jag tåget till Borås och hälsade på henne. Det vi pratade om var att göra en dokumentärfilm ihop, men resurserna fanns inte tyvärr. Jag har inte gett upp det. Det finns en tid för allt.

Men vi hade ett långt och fint samtal där vi förstod varandra mycket väl. Och när jag åkte därifrån var min känsla ännu starkare. Hon var speciell. Vi har haft kontakt sedan dess. Jag vill att hon ska skriva en bok. Om jag vore ett förlag så skulle jag kasta mig över henne. Jag har läst det hon skrivit och det är, ja, jag har inte ord. Det är fruktansvärt bra. Hon kan inte bara skriva, hon har något att skriva om också.

Jag känner så mycket för henne och jag tror att hon tycker om mig också. Igår råkade hon för något fruktansvärt och Let’s Dance blev plötsligt ganska oviktigt.

Gå in här och läs hennes blogg och stöta henne  för det vet jag att hon vill. Och håll ut, för vi kommer en dag att göra vår film.

Jag glömde att berätta om nya podden igår. Den här veckan grottar vi in oss i hur det är att vara gravid! HÄR hittar du den!

Jag har varit dålig här på bloggen på grund av två hektiska, men roliga dagar. Vi har spelat in två underbara program och är nu färdiga för veckan. Och det är inte klokt vad jag är gravid. Som om jag vore högravid. Jag stönar och stånkar och kan inte gå upp för trappor och jag fattar ingenting. Så här var inte min förra graviditet.

Jag har också mage! I elfte veckan! Snälla omföderskor, kan ni säga mig om andra graviditeten var annorlunda? Jag mådde inte illa förra gången, drack kaffe, gick på fest då och då och var inte tvungen att sätta mig ned när jag stått för länge i vecka elva. Berätta för mig om samma hänt er och vad jag mer har att vänta!

Nu ska vi har fredagsmys och äta fondue och titta på Lets Dance!

Det är så konstigt det här med att man inte får berätta om sin graviditet för tidigt. Nej, man ska vänta tills att man vet att allt kommer att gå bra för ”något annat” skulle man ju aldrig vilja berätta för någon. Ju senare man berättar, desto bättre.

Det är ju det som blir så skevt. En av fyra graviditeter slutar i missfall och det är ändå något som vi inte ska prata om. Missfall är en del av livet. Likaväl som att förlora någon närstående eller bli sjuk. Och det kan också vara lika simpelt som att bryta benet. Det är ingen som skulle klandra en för det. Men ett missfall ses som ett misslyckande. Därför berättar vi bara när vi ”lyckats” med våra graviditeter.

Och vet ni. Även om jag är mycket emot allt det där så tänkte jag ändå tanken att någon skulle tycka illa om mig för att jag berättade för tidigt. Jag menar, det kan ju fortfarande hända en rad saker och då måste jag dela med mig av det också. Som att det vore så farligt. För då vore jag ”misslyckad” eller vadå?

Nej, vi måste börja berätta för att ta bort skamstämpeln över missfall. Inte förrän vi får höra om alla andra som fått det så kan vi känna oss normala och gråta tillsammans. Och det är ju lättare, helt klart.

Jag är så glad att jag köpte nya blommor idag! Första sedan jag blev gravid. Ett friskhetstecken.

Ja, som ni har förstått så är jag alltså gravid. Om ni tycker att jag har varit frånvarande i någon månad så är det helt korrekt. Jag har mått så illa ska ni veta. Jag har inte gjort annat än koncentrerat mig på just det. Och sedan resten av allt man ska få ihop. Men jag är så glad och nu är jag också glad över att få dela alla tankar och funderingar med er. För gud vad det snurrar. Jag har tänkt så mycket på olika blogginlägg när jag legat och stirrat på den där fläcken i taket för att inte kräkas. Nu ska jag bara få ner allt här. Vad kul det ska bli!

Det är fortfarande ganska tidigt. Jag är i vecka elva så ni kan väl hålla tummarna för att allt går bra.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article14592675.ab

Med gravidtema. På alla sätt och vis faktiskt! Titta på detta program med underbara systrarna Hedlund så ska jag berätta allt om min nyhet sedan. Kram på er!

Charlie kommer in till oss varje natt och vaknar alltså mitt emellan oss. På senaste tiden tar hon även ordentligt med plats. Hon ska liksom ligga på täcket så att vi inte får så mycket. Och helst plötsligt vaknar man av en spark i huvudet eller så. Det är bara att gilla läget och somna om.

Hur som helst så är det denna vy hon ser när hon vaknar och varje morgon händer samma sak. Hon får syn på dagisbilden på henne själv i ramen på byrån och säger; -Jag älskar Charlie.

Hon älskar sig själv. Jag blir så glad av det. Vi skrattar till såklart, men nånstans undrar jag om det inte är ganska sunt. Hon älskar sig själv helt enkelt. Hoppas verkligen att det kan förbli så.

Den fina tavlan har Sigge Eklund målat till Alex när han fyllde år. Han måste vara den mest begåvade vän vi har.