Det var inte så längesedan jag låg där på bb och höll i ett litet knyte som knappt var en människa. Hon var någonting annat, så liten och så skör. Hon blev äldre och jag sa stolt att jag inte längre hade ett spädbarn, utan en bebis.

Min lilla bebis blev ett år och gick plötsligt istället för att krypa. Hon stapplade fram och pekade på saker och det fanns en medvetenhet där som jag aldrig tidigare sett hos henne. Utan förvarning blev hon en liten människa som kunde prata. Hon kunde minnas saker och prata om det som skulle hända i framtiden.

Förra veckan var jag och köpte trosor till min lilla tjej för att hon håller på att sluta med blöja. Jag ville inte. Jag stod där i kassan och ville backa bandet.

Det gör ont i mig när jag tänker på att min bebis är borta. Hon sitter fortfarande i knät och vill vara liten då och då, men vad händer när hon inte vill det längre. När hon är för stor för att pussas på och inte längre vill ha min hjälp. Vad händer med mig när jag förlorar mitt lilla barn?

Kan vi stanna här. Kan vi spara den här tiden så jag kan gå tillbaka då och då för att känna hur det var när hon var min och hon var liten. Kan vi göra så?

Telefonsamtal kl. 12.11

Alex: Hej Älskling. Jag spelade in dig när du snarkade i natt. Jag lägger ut det nu på bloggen.

Jag:  Men, är du galen! Ingen ska få höra mig snarka. Sluta nu.

Alex: Sluta larva dig. Om en kvart finns det på bloggen.

Jag: Det låter som att du tycker att det är din rättighet att lägga ut det. Du FÅR inte göra det!

Alex: Jo. Alla ska få veta hur jag har det.

Jag: Då vill jag skilja mig.

Alex: Charlie stannar hos mig.

Jag: Jag tror inte det. Du får träffa henne varannan helg.

Alex: Då ses vi i räten. Jag kommer att berätta om ditt drickande.

Jag: Du menar typ två glas vin i veckan.

Alex: Jag kommer att ljuga.

Jag: Men då ljuger jag också och jag är mycket bättre på det. Jag kommer ändå få vårdnaden. En nätmobbare kan aldrig få ensam vårdnad.

Alex: Jag är ingen nätmobbare.

Jag: Du sa att Cilla i Cilla och Totte var obegåvad i radion.

Alex: Jag sa förlåt sen. Jag lägger bara ut en snark på några sekunder

Jag: Eller inte.

Alex: puss

Jag: puss

Imorgon kommer jag igen. Men jag säger godnatt med en naken man i bastun.

Måndag: Knepig dag. Så många olika känslor. Min första känsla är att jag är trött på den dagen som man ska vara som piggast. Min andra känsla är att jag vill börja om på nytt. Äta hälsosamt, träna, vara ordningsam och en helt otroligt fantastisk mamma. Och det här tillståndet är ganska härligt om det inte vore så att jag det finns inslag av ångest på måndagar. Lite, vadärdetförmeningmedlivetångest. Men klockan fem slår det över. Då blir det bara en mysig kväll av det hela och jag är så glad att jag kom ut på andra sidan. Veckan är igång!

Tisdag: Veckans mest vanliga dag. Tillståndet är normalt och bra och inga konstigheter.

Onsdag: Man förstår ju var lill-lördag kom ifrån. Det finns en känsla i den här dagen som är fest. Både söndag, måndag och tisdag har varit vila och hålla ihop sig själv, livet och arbetet. Det är dags för belöning. Nu vill jag både äta bulle på jobbet, dricka vin på kvällen och äta något supergott. 

Torsdag: Underbar dag. Det är så nära till helgen nu och det känns i hela kroppen. Jag är glad på torsdagar.

Fredag: Ja, riktig fredagskänsla kan ibland likställas med förälskelse. Det kan nästan finnas inslag av nervositet i känslorna kring fredagar. Men tyvärr så kan de ibland bedövas av för mycket jobb och fredagskänslan övergår i utmattning. Det är inget fel med det, det är väl bara så det är att bli vuxen. 

Lördag: Som ni vet så vill jag gärna gråta på lördagar. Min vecka finns inom mig och det dåliga som jag hållit på under veckan måste få komma ut och tårar är ett mycket bra verktyg för det. Resten av lördagen är mysig. Fyllt av hopp och njutning på alla olika sätt. Gör inget om det blir fest eller hemmamys. 

Söndag: Ni vet vad jag tycker om söndagar. Usch, jag funderar över livet på söndagar och eftersom allt är stängt så finns det så mycket tid och tystnad till att göra det. Men samma sak gäller här som på måndagar. När klockan slår fem så övergår ångesten till en väldigt mysig kväll. 

Det var min vecka. Men nu har jag en idé för lycko-projektet. Nu har jag trampat i dessa spår länge nog. Hur vore det om man arbetade på söndagen och tog ledigt en dag i veckan? Drack vin på måndagen och låg i soffan på lördagkvällen. Jag vet inte, eller så kanske man bara ska vara nöjd.

Hur ser er vecka ut? Vad är era tips och råd för den bästa veckan?

Det kommer inte alls ligga pärlor precis överallt i hela lägenheten. Nej då.

Det är tur att jag tycker om dig så.

Stor del av min tid här på jorden tänker jag på hur jag ska bli lyckligare. Jag har en strävan efter lycka och det tänker jag på i allt jag gör. Jag är nog ganska lycklig emellanåt, men livet och lyckan är skör och jag vet precis hur olycka känns. Jag tar aldrig lyckan för givet. Och jag tycker att livet kan vara ganska svårt ibland, så jag tänker, vad ska vi annars göra med all denna tid, om vi inte ska få vara lyckliga då och då.

Kan man bekämpa sina demoner? Finns det lycka runtomkring som jag inte upptäckt? Har jag själv makten över lyckan? Ja, det finns tusen frågor som jag och Hannah ska undersöka här på våra bloggar. Vi tänkte att vi skulle avhandla allt från det minsta till det stora. En kopp varm choklad till antidepressiva mediciner.

Så för er som går och visslar till jobbet och är allmänt ångestfria och undrar varför jag tramsar om det här, hoppa över alla inlägg i The Happiness Projekt. Det här ska bli roligt!

Jag vill alltid gråta på lördagar. Och har jag inget att gråta över letar jag med ljus och lykta för att hitta något. Oftast händer det vid frukosten. Till nyhetsmorgon, en dödsannons i DN eller något sorgligt jag tvingar Alex att prata med mig om. Har jag inte fällt en tår på morgonen, kan det mycket väl hända att jag gör det vid lunchen. Men då gråter jag tystare och inte så mycket eftersom vi är på lokal och allt.

Blir det inga tårar på lunchen heller så kan det vara så att tåget har gått. Och det är inte kul, för då kan gråtet komma på söndagen och det är inte alls lika lustfyllt då söndagar är deppiga dagar. Idag hade jag ändå lite hopp kvar. Visst kan Mellon få mig att klämma fram en tår eller två. Men så hände det:

Jag stod nyss i badrummet och Charlie kom in och tittade på mig och sa. – Jag älskar mamma. Vilka varma, ljuva tårar som rann ner för mina kinder. Bara en handfull, men det räckte gott och väl. Nu klarar jag mig en vecka till.

Det känns som om jag har sprungit hundra mil den här veckan. När jag tänker på i måndags så känns det som det var en månad sedan. Jag tror att det kan vara kylan som bidragit lite extra till denna trötthet. Jag spänner mig bara jag ska vara ute en minut i kylan och blir aldrig riktigt varm när jag är inomhus. Att frysa är stress, det är dagens tanke. I varma länder är de mer avslappnade, visst måste det höra ihop?

Hur som helst så är jobbveckan slut och jag är så lycklig för det. Jag vill inte göra nåt i helgen. Bara vara med min familj. När Charlie somnar ska vi dricka gott rött vin. Å, gud så härligt.

Och sajten arbetar vi med. Ni vet, det är som att flytta in till ett nytt hem, det tar tid att veta vart allt ska stå och vad man egentligen behöver. Man måste bo in sig. Så är det här också. Vår första åtgärd är att ta bort Dagens kläder från bloggarna. Jag älskar alla Dagens, men de hör inte hemma i min blogg. Vi ska göra allt sånt så att det blir härligare för er. Och sedan ska vi börja fylla sajten med härligt innehåll.

Ni som vet vad ni vill ha och har härliga idéer, skriv i kommentarsfältet. Vad vill ni ha på sajten?

Eftersom vi har ett samarbete med Mathem.se  på sajten så ska jag ge er en härlig fredagspresent! Ni ska få handla mat på mathem.se med 25% rabatt. Så storhandla nu och få maten hem till dörren!!!!! Skriv bara i rabattkoden AMANDA!

Kram på er!

Hannah skriver om att hon hon håller på att sluta amma nu i dagarna. Det är lustigt det där hur olika det kan vara. Hannah har alltid haft väldigt lätt för att amma och gör det gärna väldigt länge. Gärna ett år eller två.

Jag däremot hade mjölk som knappt räckte i fyra månader. Nu känns det långt borta, men jag kommer ihåg att jag skämdes när jag berättade att jag inte ammade längre och hade en sådan liten bebis. Andra mammor kunde titta på mig som om jag vore en ond människa. Eller var det i mitt huvud?

Jag kände mig i alla fall som en dålig mamma och blev arg på alla dom som satt och sa att det var så svårt att sluta amma och skröt om hur deras bebisar klistrade sig fast vid bröstet och mjölken sprutade åt alla håll. Jag tog åt mig. Det kändes om de skröt. Min bebis var ju bara frustrerad vid mitt bröst.

Jag är inte rädd för att amma mitt nästa barn. Jag tror att det kommer att gå mycket bättre av en massa olika anledningar, men framförallt så kommer jag inte att känna mig som en dålig mamma om det inte gör det.