Jag börjar röra på mig. Läser ikapp, tittar på klipp – och inser snabbt att några riktiga godbitar susade förbi under helgen som gått.

Någon gång i våras hade vi en diskussion här på bloggen om vilken som egentligen var den sämsta straffsparken någonsin. Allt slutade väl i en misstanke om att utnämningen kanske bör delas in i kategorier (”Sämsta Panenka-straffen någonsin”, ”Sämsta skottet utanför någonsin”, ”Mest misslyckade variantförsöker någonsin”) men nu känner jag mig i alla fall säker på en sak – självaste Alessandro Del Piero har slagit den sämsta straffspark som någonsin träffat mål.

Jippoturneringen Peace Cup skulle avgöras på straffar, Del Piero behövde bara slå in bollen i nät för att bucklan skulle vara i hamn – och så gjorde han såhär.

Jag menar… Vafan?

***

Vidare på strafftemat… Jag har alltid haft svårt med det här nya tv-modet, som går ut på att straffarna ska filmas rakt bakifrån. Tyckte att känslan försvann. Men så snokade jag runt lite, för att se hur usel den där Ljungberg-missen mot Everton egentligen var (rätt jävla usel, visade det sig) – och allt föll på plats.

Säga vad man vill om amerikanerna, men de kan jävlar i mig fixa feeling i sina sport-tv-produktioner. Ett lite snett perspektiv, en lite livligare kameraföring – och plötsligt så var hela straffsparksproceduren istället ännu mer levande. Filmat såhär upplever jag själv att förståelsen för hur lätt/svårt det egentligen är att slå in en straffspark ökar markant.

Så ska vi ha det framöver.

***

Mer Everton… Behöver ni en anledning till att föredra Mikel Arteta framför Darren Bent? Jo, the classy basquey kämpar ju på med rehabiliteringen från sin svåra skada, och har nu tydligen kommit såpass långt att han kan jobba med boll igen. ”And I am already better at passing than Phil Neville”, twittrar en lycklig Arteta.

Det är skillnad på twitterattack och twitterattack.

***

Från den holländska ligapremiären snappar jag upp detta klipp. Sparta Rotterdams bjässeback Tim Bakens använder hörnflaggan kreativt.

***

Tyskland slutligen… Häromsistens besökte Schalke 04:s nya tränare Felix Magath klubbens årsmöte, och häpnade av medlemmarnas engagemang. Han förvånades också över att han förväntades sjunga klubbhymnen ”Blau und Weiss, wie lieb’ ich dich”, men fann sig snabbt.
– Jag tycker inte att jag skötte mig så illa, säger han i en intervju med Süddeutsche.
* Har du lärt dig sången nu?
– Ja, jag har varit tvungen.

Det Magath inte visste var att han därmed var på väg att landa mitt i en upprörd teologisk storm. Den 85 år gamla klubbhymnen innehåller nämligen stroferna ”Mohammed war ein Prophet, der vom Fußballspielen nichts versteht” (fritt översatt ”Muhammed var en profet, som om fotboll ingenting vet”) – och nu har de mer extrema delarna av det tyska muslimska samfundet vaknat.

Det har protesterats, det har dundrats, det har hotats med sanktioner och bojkott. Nu har till och med Aiman Mazyek – generalsekreterare för det normalt sett sansade Muslimska rådet – fått lov att gå ut med den officiella hållningen:
– Jag hör ingen ondska eller direkt blasfemi, men den reflekterar inte heller respekten som vi muslimer väntar oss gentemot vår profet. Formuleringen kan sticka i ansiktet på folk, i synnerhet så snart inpå den hemska händelsen i Dresden (där en gravid kvinna muslimsk kvinna mördades med 18 knivhugg av främlingsfientliga skäl den 1 juli). Om Schalke-ledningen ser det ur det här sammanhanget, så tror jag att vi ska kunna närma oss varandra. I nuläget vill vi inte se sången förbjuden, bara få bakgrunden förklarad.

En talesman för Schalke är mer korthuggen:
– Vi har instruerat en islamsk akademiker att analysera saken noga. Innan det är gjort har vi inga fler kommentarer.

Vad kommer härnäst? Osborn Larsson rasar mot GAIS?

/Erik Niva