Ria-Ria-Hungária.

Finfina flashbacks från Ferenc Puskás-stadion. En väldigt avslappnad ungersk träning, med väldigt avslappnade ungerska spelare och det är tredje gången på sex år jag är här för att se Sverige spela en liv-och-död-match i ett kval.

Senast var Lothar Matthäus förbundskapten, och han var en större stjärna än hela resten av laget tillsammans. Det var en resande cirkus, femstjärniga hotell, en förlängd skugga över ett lag som behövde allt annat än mer skugga (för helvete, de kan inte vakna på morgonen utan att se 50-talet i spegeln).

Nu är Erwin Koeman här. Jag har skrivit en del om honom till tidningen, lite mer om Zoltán Gera. Ni vet, Fulhams fine kreatör som är lite för mjuk för Premier League egentligen, men som ändå spelar eftersom… ja, eftersom han inte är den sorts spelare man vill ha på bänken.

Trevlig pojk, hur som helst. Spelar förmodligen imorgon.

Zlatan Ibrahimovic har klippt sig, Balázs Dzsudzsák har illröda skor med sitt namn på, planen är väldigt fin, läktarna är utsålda, Koeman har järnkoll på Berg från sitt Groningen och det kommer att bli en förbannat tuff lördag.

Men det där vet ni ju redan.

Sveriges match kommer att stötas och blötas och skötas överallt, så låt oss istället höja blicken och titta över hav och kontinentgränser för att hitta matcher som också har med oss att göra.

Jorå, rätt gissat: Gabon är i elden igen.

Ni minns att det blev lite liv när Gabon hipp som happ passerade Sverige på Fifas världsranking i våras. Lars-Åke gick ut och kaxade om att Sveriges U21 förmodligen skulle slå det där afrikanska bonkegänget och yada, yada, yada här är vi.

Ödesmatch för Sverige, ödesmatch för Gabon. Och även om det smärtar så finns det ju rätt många argument för att deras match har större betydelse. Gabon ska spela mot Kamerun, en match som skjutits upp sen i juni efter att Gabons president Omar Bongo avlidit och landssorg utlysts.

Nu är det dags, och det är två franska legendarer som möts. Kamerun har lockat över gamle Lyon/Rangers/PSG-tränaren Paul Le Guen, med en kappsäck full med pengar, och en välkomstfest bestående av 2000 dansare och ett tredagars kalas. Man kan säga att det var ett tecken både på ett bristande afrikanskt självförtroende och ett gott afrikanskt självförtroende. Storländerna plockar fortfarande in europeiska förbundskaptener så fort som de ska satsa. Tyvärr.

Och Gabon då? Världens 35:e bästa landslag (36:e, om man räknar med Sveriges U21) har mer att tänka på än vad som rimligen kan vara nyttigt.

I söndags hölls val i Gabon, det vanns av Ali Ben Bongo – son till den avlidne president Bongo. Valresultatet har ifrågasatts av hans motståndare, som skriker på valfusk.

Nu ska Bongo Jr alltså försöka a) bekräfta valresultatet, b) ena landet, c) orientera fram en vettig framtidsväg. Gabon lever på sin olja, men källorna sinar och enligt experter måste man hitta alternativa inkomster inom de närmaste åren.

Landet har varit självständigt från Frankrike i snart 50 år, men har kunnat räkna med ett visst stöd från ex-kolonisatörerna förut. Nu är det värre.

Enligt Reuters buades (PSG-supportern) Nicolas Sarkozy ut när han besökte Bongos begravning. Frankrikes president kommer inte att blanda sig i Gabons framtidsplaner, och enligt rapporter från oroligheterna i spåren efter valet så har franska medborgare som bor i Gabon råkat illa ut. Bland annat har demonstranter satt eld på franska konsulatet i Port-Gentil.

Och mitt i detta finns det särskilt en fransman vi ska tänka lite extra på.

Han heter Alain Giresse, och ska leda Gabons fotbollslandslag till VM. Och försöka stanna kvar i landet under tiden.

– Jag vet i alla fall en som inte kunnat stanna hemma: Jag. Jag måste fortsätta träna mitt lag. I Libreville är allt stängt. I Port-Gentil, den andra stora staden, har det redan hänt saker. Jag förstår att man ringer till mig för att höra vad som händer, och just nu är allt okej. I kväll kanske det är annorlunda…, sa Giresse i en intervju med franska radiostationen RMC.

– Men vi är fotbollsspelare, och dessutom förväntar sig gaboneserna mycket från den här matchen.

Om Kamerun förlorar är de borta från VM. Om Gabon förlorar så… ja, gud vet. Landet håller på att implodera, olika etniska grupper slåss om makten. Tidigare fanns två saker som höll ihop landet tvärs över intressegränserna. Den ena var Omar Bongos smarta, rika, oljiga händer – och de finns inte längre kvar.

Den andra saken? Fotbollslandslaget.

– Det finns mycket lokal passion, och Kamerun och Gabon har inte alltid varit bästa vänner, säger Alain Giresse och fortsätter:

– Om dom kommer att sluta ge understöd till landslaget? Jag vet inte. Vi lever lite dag för dag här.

/Simon Bank