Vi tyskar vidare ett litet tag till.

En längre intervju med Marcus Berg i tidningen idag, och match mellan Hoffenheim och Hertha på plats igår. Jag har ju länge varit nyfiken på att hälsa på hos Hoffenheim, och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur… riktig klubben redan har hunnit bli.

Det har ju bara gått tre år sedan Hoffenheim fortfarande var en liten byaklubb nere i tredjeligan, utan vare sig arena eller supporterstöd. Nu är den nya stadion invigd och klar – och utan att jag riktigt förstår hur det har gått till så är den också fylld med 30 000 blåklädda fans, utrustade med en hel sångrepertoar, ultrasfalang och allt.

Vart har de kommit ifrån allihopa?

Tidigare hade jag inte riktigt fattat på hur mycket Hoffenheim spelade på hela Baden-grejen, men det är tydligt att de försöker trycka undan Karlsruhe och Freiburg och göra sig till regionens klubb. De rödgula flaggorna är nästan lika många som de blå på läktarna, och minuterna före match spelas också hertigdömets nationalsång ”Das Badnerlied” i högtalarna.

Men nä, det går ändå inte ihop… Tåget går från Mannheim, tränger sig igenom djupa skogar och utsträckta åkerfält, passerar den pyttelilla byn Hoffenheim och kommer till sist fram till sömninga tätorten Sinsheim. Från järnvägsstationen går man sedan någon kvart rätt ut ur byn, tills man kommer fram till punkten där motorvägarna möts och åkrarna sträcker sig kilometervis i alla riktningar.

Där – mitt i det totala ingentinget – har någon sänkt ner det hypermoderna neonrymdskeppet som är Rhein-Neckar-Arena.

På utsidan känns det som att det är en kuliss och att det ska spelas in någon sorts fiktiv fotbollsfilm här, men väl innanför de digitala vändkorsen förvandlas alltså atmosfären till att komma snubblande nära känslan runt en riktig fotbollsklubb.

Och laget är ju bara förjävla charmigt.

Matchen igår gav oss äntligen tillbaka det Hoffenheim som rusade rätt igenom hela förra höstens Bundesliga med sin sevärda fartfotboll, och mycket av det berodde ju på att bosniske bombaren Vedad Ibisevic äntligen var tillbaka i formen han hade före skadan.

Det tog 44 sekunder för honom att lura bort Rasmus Bengtsson och sätta bollen i nät, 3 minuter att göra ett andra mål och 21 minuter att fullborda sitt hattrick. Det var Bundesligas snabbaste hattrick på 19 år, och gick bara två minuter långsammare än när Benny Wendt satte tre för Kaiserslautern mot Werder Bremen i november 1979.

Hertha Berlin var så dåligt – så ofantligt dåligt – att spelarna fick talförbud efter matchen och Der Tagesspiegel till och med satte rubriken ”Die SDP von Bundesliga”.

Det var ju valdag i Tyskland igår, och det var en märklig upplevelse när arenans storbildsskärmar regelbundet updpaterades med vallokalsprognoserna. Socialdemokraterna i SDP gjorde sitt sämsta val på 60 år, och lämnade fältet fritt för kristdemokraterna i CDU att bilda regering med nyliberalerna i FDP.

Man kan tycka vad man vill om det, men vi ska inte göra den här bloggen till ett forum för den politiska diskursen – utan istället enkelt konstatera att Förbundsrepubliken Tyskland fortfarande har en kansler som håller på Energie Cottbus.

/Erik Niva