Okej, vi är framme vid den tiden på året igen. Dags att låta bultandet från bloggfabriken tystna och koncentrera sig på andra saker. Jag ska ta mitt ansvar för artens fortlevnad, fostra det uppväxande släktet i den rätta läran – rätt och slätt vara föräldraledig.

Jag bör vara tillbaka på jobbet någongång i mars, april. Förhoppningsvis får bloggen nytt liv då.

Den här gången kan jag i alla fall lämna er i rätt läge, på tröskeln till något stort. Det här är ju helgen då Tipsextra firar 40-åsjubileum. Vi tafsar lite försiktigt på ämnet i dagens avsnitt av vårt gycklarprogram ”Laul Calling”, men i morgon går vi sedan loss på det stora oljefatet, då jag åker in till SVT-huset för en femtimmars jubileumssittning med Bosse Hansson, Ingvar Oldsberg och allt vad det nu är.

Man ska akta sig för att använda de stora, bombastiska överorden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Tipsextra är fotbollsvärldens viktigaste tv-program någonsin. Och att Tipsextra förändrade mitt eget liv fullständigt, på ett sätt som påverkar mig in i grunden än idag.

Tipsextra gjorde mig fotbollsintresserad. Så enkelt är det. Och Tipsextra gjorde sedan så att det där intresset höll i sig genom barndomen, överlevde tonåren och egentligen bara växte och växte. Barnmaten blev dill- och gräslökschips, vällingen blev folköl och sparkdräkten blev nätbrynja. Tipsextra bestod. Det här kan låta som en framkrystad överdrift – men hade det inte varit för Tipsextra har jag ingen aning om hur mitt liv hade sett ut idag.

Jag hade i alla fall inte haft det här jobbet. Jag hade kanske inte varit journalist överhuvudtaget. Jag hade knappast bott i Stockholm. Jag hade inte brytt mig det minsta lilla uns om hur det gick för ett vitklätt fotbollslag från norra London som går under namnet Tottenham Hotspur.

Jag har ingen aning om hur livet hade sett ut utan Tipsextra – men jag utgår ifrån att det hade varit både sämre och fattigare.

Mitt allra bästa Tipsextra-minne är ibland farligt nära att skifta färg och förvandlas till mitt allra sämsta. Jag har skrivit om det förr, men det är i alla fall den där vinterlördagen då jag satt hemma i tvåsitssoffan och såg Nico Claesen bryta in från högerkanten och lätta in ett 3-0-mål över den utrusande målvakten. Jag vaknade upp som Tottenham-supporter morgonen efter. Jag har vaknat på precis samma sätt alla de tusentals morgnar som gått sedan dess. For better or worse.

Därutöver… Jag såg 7-4-matchen mellan Luton och Oxford i någon sorts lärarrum på Framnäs folkhögskola utanför Piteå. Jag gick bananas hemma i vardagsrummet när Mickey Thomas satte en drömfrispark i krysset, och Wrexham från fjärdedivisionen därmed slagit ut George Graham och hans Arsenal-maskin.

Räknas de där specialsändningarna från FA Cup-finalerna? Det är i så fall den enda gång jag sett Spurs vinna en buckla från TV-soffan. Vi hade släktträff någonstans längs den uppländska kusten, och jag lyckades hitta en bortglömd tv i något isolerat skrymsle för att se Des Walker ge Tottenham bucklan ’91. På andra sidan det myntet minns jag i så fall också chocken som grep tag i mig efter att Gary Mabbut gjort självmål, och givit skrällaget Coventry cupfinalen ’87. För att inte tala om skammen  säsongen efter, då vi kapitulerade live i tv mot tredjedivisionslaget Port Vale.

Ska jag välja ett favoritsegment från Tipsextra-tiden är det just de matcherna. FA-cupen. Tredje omgången. Början av januari. Ett Everton eller ett Aston Villa har lottats att spela borta mot ett Chesterfield eller ett Bristol Rovers. Spänningen, förväntan, ovissheten… Fram till 1995 – året då Tipsextra slutade sändas – kunde de här matcherna verkligen gå precis hur som helst.

Men ja… Eftersom det här nu blir mitt sista blogginlägg under överskådlig framtid tyckte jag att det skulle vara lite kul ifall ni kunde hålla kommentatorstråden levande ett tag. Jag vet ju att ni har dem – så ge mig era Tipsextra-historier. Vad har programmet betytt för er? Bästa minne? Sämsta minne? Favoritspelare? Favoritprogramledare? Matchen som fick er att fastna för ert favoritlag? Vinnare i de där absurdistiska Kjell Kjellman-tävlingarna där han tvingade en simmare att tävla mot en snubbe som var jävligt rapp i att gå på händer? Anything you wanna share.

Har jag förstått saken rätt håller Simon Bank bloggskeppet flytande några dagar till – i alla fall över den här massivmonumentala fotbollshelgen – men jag lämnar in här och nu. På dagen ett år har gått sedan jag först bloggreflekterade över nya ansvarstider. De är här nu. Och som sagt, det uppväxande släktet måste fostras in i den rätta läran.

Keep the Faith.

/Erik Niva